TJUGOSJU

CIA-AGENTEN ADAM YAO var klädd i svart basebollkeps, vit T-shirt och smutsiga jeans. Han såg ut som de flesta andra män i hans ålder i Mong Kok och rörde sig genom folksamlingarna likt de andra männen i detta låginkomstområde och inte som om han bodde i Soho Central, ett av de mest fashionabla områdena i Hongkong. Han spelade rollen som en lokal köpman som kom och hämtade posten till sin butik, likt vem som helst av de hundratals män som frekventerade postkontoret på Kwong Wa Street.

Självfallet hade han ingen butik, och han bodde inte i Mong Kok, vilket också innebar att han inte fick någon post skickad till sig i Kwong Wa. I själva verket var han här för att dyrka upp låset till Zha Shu Hais postbox och för att gå igenom den unge mannens post.

Det var fullt av folk på postkontoret och trängseln var stor vid dörren. Adam valde att besöka postkontoret just före tolvslaget under den brådaste tiden på dagen i det alltid lika överfulla Mong Kok i hopp om att kunna utnyttja kaoset.

Adam hade alltid låtit ett enkelt motto styra fältarbetet: ”Ge hundra procent.” Oavsett vad han gjorde, om han spelade rollen som en hemlös person eller en äregirig ung aktiehandlare på börsen i Hongkong, gick Adam fullständigt upp i sin roll. Det gjorde det möjligt för honom att ta sig in och ut ur byggnader utan de rätta papperen, att gå rakt förbi torpederna från triaderna utan att de ägnade honom så mycket som en blick och det innebar att sekreterare som väntade på sina nudlar och sitt te under lunchrasten inte drog sig för att tala om sitt arbete inom hörhåll för Adam. Han kunde få reda på mer om ett företag och dess hemligheter under en lunchrast än om han bröt sig in i företagets arkivskåp under helgen.

Adam var en fullfjädrad skådespelare. Han var spion ut i fingerspetsarna.

Och än en gång gick han in för rollen till hundra procent. Med en uppsättning dyrkar i handen trängde han sig in på postkontoret, gick raka vägen fram till Zha Shu Hais postbox och ställde sig på knä. Män och kvinnor stod centimeter ifrån honom men ingen ägnade honom någon som helst uppmärksamhet.

Han behövde inte ens tio sekunder på sig för att dyrka upp låset. Han sträckte in handen och hittade två försändelser, ett kuvert från en firma och ett litet paket som innehöll någonting inslaget med bubbelplast. Han snappade åt sig bägge försändelserna, stängde dörren till boxen och lossade dyrken som höll fast tillhållarna i låset varefter dörren genast låstes.

Några ögonblick senare gick han ut genom entrén och gjorde en snabb avsökning av gatan för att försäkrat sig om att ingen följde efter honom. När han väl hade förvissat sig om att han inte var skuggad, gick han ner i tunnelbanan och åkte tillbaka till kontoret på Hongkongön.

Snart satt han åter vid sitt skrivbord, iklädd kostym och slips, och lade det lilla paketet och kuvertet i frysfacket i ett litet kylskåp bredvid skrivbordet. Efter att ha låtit försändelserna ligga inne i frysfacket i en timme plockade han ut kuvertet och öppnade det med en vass kniv. Klistret hade frusit vilket gjorde det möjligt för kniven att skära upp kuvertet utan att papperet skadades, och det skulle också göra det lätt att försluta kuvertet igen när det väl hade tinat upp.

Efter att Adam öppnat kuvertet läste han adressen på framsidan. Det hade skickats från Kina, från en stad i Shanxiprovinsen som han inte kände till. Adressen var handskriven och brevet var inte adresserat till Zha Shu Hai utan till postboxen. Ett kvinnonamn hade angivits som avsändare. Adam skrev ner namnet på ett anteckningsblock som låg på skrivbordsunderlägget och tog ut innehållet ur kuvertet.

Han blev lite förvånad över att hitta ett andra kuvert inne i det första. Kuvertet saknade både adressat och avsändare. Han skar upp det på samma sätt som det första och inuti låg ett brev skrivet på mandarin med darrig handstil. Han läste snabbt och efter tre stycken förstod han vad det handlade om.

Brevet hade skrivits av Zhas farmor. Det framgick att hon bodde i USA och att hon postat brevet till en släkting i Shanxiprovinsen för att undvika att U.S. Marshals Service, som hon visste jagade hennes sonson, skulle få upp spåret.

Släktingen i Shanxi hade vidarebefordrat brevet till postboxen utan att själv ha skrivit något.

Farmodern berättade om hur livet gestaltade sig i norra Kalifornien, och om en operation hon nyligen hade genomgått och om hur andra medlemmar av familjen samt några grannar hade det. Hon avslutade med att säga att hon kunde bistå Zha med pengar om han behövde ekonomisk hjälp och att hon kunde sätta honom i kontakt med andra familjemedlemmar som – skrev hon – inte hade hört av honom sedan han kom till Kina ett år tidigare.

I Adams ögon var det ett typiskt brev från en farmor och det gav honom inga andra uppgifter än att en gammal kinesisk dam i USA sannolikt var inblandad i att hjälpa och bistå en rymling.

Han lade kuvertet och brevet åt sidan och hämtade paketet från frysen. Det var litet, inte större än en pocketbok, och han öppnade det snabbt innan klistret tinade upp. När han väl hade öppnat paketet, tittade han på adressen. Även den här försändelsen hade adresserats till postboxen utan att något namn hade angivits, men paketet hade skickats från Marseille i Frankrike.

Adam blev nyfiken och plockade ut en liten fyrkantig sak som var inslagen i bubbelplast ur paketet. Föremålet var ungefär lika stort som ett endollarmynt. Det hade små ben på sidorna och såg ut att vara en komponent som hörde hemma på ett moderkort eller någon sorts elektronisk manick.

Föremålet åtföljdes av ett flera sidor långt dokument som förklarade att det rörde sig om en superheterodynmottagare av lågspänningstyp. I dokumentet förklarades att den här sortens mottagare användes i nyckellösa låssystem, garageportsöppnare, fjärrstyrda larm, medicinsk utrustning och många andra apparater som tar emot externa radiosändningar som kommandon för att utföra mekaniska funktioner.

Adam hade ingen aning om vad Zha kunde tänkas vilja ha mottagaren till. Han bläddrade fram till sista sidan och såg att den upptogs av en korrespondens mellan två mejladresser.

Bägge korrespondenterna skrev på engelska. Mannen i Marseille var tydligen anställd på ett teknikföretag som tillverkade föremålet. Han skrev till någon som hette FastByte22.

Adam läste namnet igen. ”FastByte22. Är det Zha?”

Mejlen var mycket konkreta. Det verkade som om FastByte22 hade tagit kontakt med fransmannen på internet och bett honom att få köpa en superheterodynmottagare eftersom företaget inte ville exportera denna typ av mottagare till Hongkong. Därefter förhandlade de två männen om betalningen i bitcoin, en onlinevaluta som inte gick att spåra och som Adam visste användes av hackers för att köpa tjänster och av brottslingar för att köpa och sälja olagliga varor på internet.

Mejlen var daterade några veckor tidigare och de avslöjade ingenting om varför FastByte22 behövde denna lilla mottagare som kunde användas till allt från garageportar till medicinsk utrustning.

Adam tog fram sin kamera och började fotografera allting, såväl brevet Zhas farmor skrivit som den högteknologiska mottagaren. Nu skulle han bli tvungen att ägna resten av dagen åt att göra allting baklänges. Stoppa tillbaka allt han plockat ut ur kuvertet och paketet och försluta dem igen och åka tillbaka till Mong Kok och dyrka upp postboxen och lägga tillbaka försändelserna igen innan Zha hann misstänka att någon hade tagit dem.

Det skulle bli en lång eftermiddag och han visste ännu inte om hans arbete hade varit meningsfullt eller inte.

Förutom att han hittat ett potentiellt alias för Zha Shu Hai.

FastByte22.