TRETTIO

ADAM YAO HADE ARBETAT hela dagen med den ”vita” sidan av sin verksamhet som styrelseordförande, verkställande direktör och ende anställd på SinoShield, hans enmansföretag som var specialiserat på intrång i immateriella rättigheter. Även om han prioriterade sitt arbete för CIA, ingick det också i hans uppgifter att vidmakthålla den fasad som förklarade vad han gjorde i Hongkong. Hans företag gjorde att han kunde hålla kontakten med poliser och tjänstemän och försåg honom dessutom med en täckmantel för de skuggningsuppdrag han utförde för CIA:s räkning.

Men nu var klockan nio på morgonen och med tanke på tidsskillnaden om tolv timmar mellan Langley och Hongkong, bestämde sig Adam för att ta itu med några av sina ”svarta” uppdrag via sin säkra mejllänk.

Han hade inte velat skicka meddelandet i går. Han visste att det fanns en läcka någonstans inom CIA:s avdelning för Asien inom National Clandestine Service.

Men han var tvungen att skicka meddelandet.

I går hade hela den amerikanska drönarflottan – alla drönare knutna till militären, underrättelsetjänsten, Homeland Security, ja, hela surven – belagts med startförbud för att någon hade hackat sig in i nätverket eller i satellitsignalerna eller i både och, vilket var den förhärskande uppfattningen i NSA:s preliminära rapport som Adam hade läst.

Så snart som Adam hörde talas om vad drönaren i Afghanistan hade råkat ut för, insåg han att han var tvungen att träda fram ur mörkret och låta Langley få veta att han, här borta i Hongkong, skuggade Zha Shu Hai, en kinesisk drönarhacker som flytt undan den amerikanska rättvisan.

Nej, han kunde faktiskt inte hålla de uppgifterna för sig själv.

Han visste att han skulle få svårt att få gehör för sina misstankar. Hans antagande, att en ung kinesisk hacker som hade stulit drönarkod två år tidigare kanske var inblandad i dataangreppen och kapningarna av ett antal amerikanska drönare, byggde inte på några som helst konkreta bevis.

Tvärtom tycktes det föreligga ett antal indicier som tydde på att Zha Shu Hai inte arbetade med något så högteknologiskt som att kapa drönare. Yao nämnde inte triaderna i sitt meddelande, men att hacka drönare och döda amerikanska soldater i Afghanistan verkade knappast överensstämma med hur 14K brukade arbeta. Nej, om Zha nu var anställd av 14K verkade det troligare att han ägnade sig åt att hacka sig in i banksystem eller annan form av ekonomisk databrottslighet.

Men Adam ville vara säker och han hade bara bett om att Langley skulle ställa lite resurser till hans förfogande så att han kunde gräva djupare i vad som pågick i byggnaden ovanför Mong Kok Computer Centre.

Men Langley hade sagt nej och förklarat att alla resurser i Asien för närvarande arbetade med andra frågor och att samma sak gällde Langley.

Adam hade varit tvungen att medge att svaret var fullt logiskt även om det gjorde honom förbannad. Langley hade kort och gott förklarat att i det högst osannolika fall att det var Kina som låg bakom drönarkapningarna, borde angreppen ha genomförts inifrån Kina. Alla uppgifter man hade angående kineserna tydde på att offensiva nätverksangrepp av militär natur i den skala som drönarkapningarna utgjorde i så fall skulle utgå från Folkets befrielsearmés generalstabs fjärde avdelning. Det var där Kinas elit inom cyberkrigföringen arbetade.

Ett välkoordinerat angrepp mot USA skulle utgå därifrån, inte från en enskild hacker eller en grupp hackers i Hongkong.

Langley fortsatte att förklara för Adam Yao, med vad han uppfattade som ett mästrande tonläge, att om Zha arbetade i Hongkong i en kontorsbyggnad så utgjorde detta inget hot mot det amerikanska försvarets säkra nätverk.

För när allt kom omkring var Hongkong inte Kina.

”Så det säger ni”, sade Adam som svar på meddelandet på hans skärm. Han visste att de misstankar som han hade beskrivit i sitt meddelande inte var särskilt väl underbyggda, men de bevis han hade lagt fram och som byggde på konkreta iakttagelser borde ändå resultera i en närmare utredning.

Men hans överordnande i form av CIA:s analytiker höll inte med.

Alltså fick Adam ingen hjälp men det var inte den värsta nyheten i Langleys meddelande. Hans överordnade på National Clandestine Service lät honom förstå att de skulle förmedla uppgifterna om var Zha Shu Hai befann sig till U.S. Marshals Service.

Adam var övertygad om att det innebar att ett antal stadsjeepar skulle dyka upp i Mong Kok om några dagar och att ett antal agenter från U.S. Marshals Service skulle stiga ur dem. Detta skulle identifieras som ett hot av triaderna som snabbt skulle smuggla ut FastByte22 från Hongkong och sedan skulle Yao inte se till Zha mer.

Adam loggade ut från det säkra mejlsystemet och lutade sig bakåt i stolen. ”Fan också!” skrek han rakt ut i det tomma rummet.

Zha Shu Hai hade aldrig tidigare varit på Centers kontor. Få av de anställda på Spökskeppet, och det gällde även viktiga personer som Zha, hade besökt det förbluffande lilla och spartanska arbetsrum där deras ledare höll till.

Zha stod med händerna längs sidorna och rak i ryggen i en sorts påhittad militär givaktställning eftersom Center inte hade bett honom att sitta ner. Den stenhårda hårgelén i det upprättstående håret skimrade och glittrade i ljuset från skärmarna på Centers skrivbord. Center själv satt i en stol framför skärmarna i sina skrynkliga kläder och med den ständigt närvarande öronsnäckan i örat.

Han sade: ”Tre amerikanska drönare störtade innan amerikanerna belade sin drönarflotta med flygförbud.”

Zha bara stod där i sin givaktställning. Var det en fråga?

Center klargjorde vad han menade: ”Varför bara tre?”

”De skyndade sig att få ner sina andra drönare på marken. Vi lyckades hacka oss in i ytterligare en i Afghanistan några minuter efter att den första kraschat, men den hann landa innan vår pilot lyckades ta över kontrollen och vid det laget hade amerikanerna avlägsnat vapnen från farkosten. Så snart som jag insåg det, hackade jag mig in i Global Hawk utanför Afrikas kust. Det är en mycket värdefull och teknologiskt avancerad farkost. Den kapningen gör att amerikanerna kommer att inse att de kan utsättas för omfattande skador.”

”Global Hawk kraschade i havet”, sade Center med ett tonfall som Zha inte kunde tolka.

”Ja. Det är Northrop Grumman som har tillverkat just den drönaren och min programvara är optimerad för plattformarna Reaper och Predator från General Atomics. Jag hade hoppats att piloten skulle klara av att krascha drönaren mot ett fartyg, men kort efter att jag överlämnade ansvaret förlorade han kontrollen över farkosten.

Den tredje farkosten som jag kapade befann sig på det amerikanska fastlandet. Tanken var självfallet att göra dem riktigt bekymrade.”

Zha var stolt över alla dessa tre kapningar. Han ville få mer uppskattning från Center än vad han hittills hade fått.

”Vi borde ha haft fler piloter”, sade Center.

”Jag ansåg att det var nödvändigt att jag deltog personligen i varje kapning. Jag kunde ha fångat upp signalen och överlämnat kontrollen till olika piloter, men vid varje kapning fanns ett antal specifika tekniska frågor att ta hänsyn till. Piloten var inte utbildad att hålla kvar signalen.”

Tong tittade igenom en rapport som Zha hade skickat honom där varje operation beskrevs ingående. Det såg ut som om han tänkte fälla fler kommentarer men i stället lade han ner papperen på skrivbordet.

”Jag är nöjd.”

Zha andades lättad ut inombords. Han visste att detta var det allra högsta beröm man kunde få av Center.

Sedan sade den äldre mannen. ”Jag hade hoppats att vi skulle kapa fem eller till och med fler drönare, men de farkoster ni lyckades ta kontrollen över var väl valda för att ge maximal effekt.”

”Tack.”

”Och trojanen i deras nätverk?”

”Den finns kvar. Jag har lagt ut ett falskt spår åt dem som de kommer att hitta i veckan, men den riktiga trojanen är redo att gå ut i krig så snart de låter sina drönare lyfta igen.”

”Kommer det falska spåret att rikta deras uppmärksamhet mot Iran?”

”Ja.”

”Bra. Folkets befrielsearmé hoppas att amerikanerna kommer att angripa Iran som en följd av detta. Det är deras yttersta mål. Personligen tror jag emellertid att de underskattar NSA:s förmåga att inse att det är ett falskt spår. Men varje dag som Washington inte förstår att det är Kina som ligger bakom Operation Jordskugga är ytterligare en dag närmare för oss att uppnå våra mål.”

”Uppfattat.”

”Utmärkt”, sade Center och Zha bugade. Han vände sig om för att lämna kontoret.

”Jag har ytterligare en sak jag vill diskutera.”

Den unge mannen vände sig snabbt om mot doktor Tong igen och ställde sig i givakt. ”Ja?”

Den äldre mannen plockade upp ett annat papper från skrivbordet och ögnade igenom det. ”Det verkar som om du har skuggats av Central Intelligence Agency. Det finns en spion här i Hongkong från deras organisation och han bevakar dig. Men oroa dig inte. Du löper ingen risk. Vi visste att det var möjligt att du skulle bli igenkänd förr eller senare trots din förklädnad. Han vet vad du heter och han har luskat reda på ditt alias på nätet. Använd inte namnet FastByte22 igen.”

Zha sade: ”Uppfattat.”

”Men CIA-agenten verkar inte ha fått fram några som helst konkreta detaljer om din operation. CIA:s ledning har meddelat honom att du för ögonblicket inte är av intresse för dem, även om de kanske kommer att underrätta polisen för att försöka föra dig tillbaka till USA.”

Den unge mannen med det svarta upprättstående håret sade ingenting.

Efter ett ögonblick viftade Center med en hand i luften. ”Det här är något jag kommer att diskutera med våra värdar. De borde ta bättre hand om oss. För när allt kommer omkring tjänar de grova pengar på våra bankbedrägerier.”

”Ja.”

”Du bör begränsa dina göranden och låtanden i stan och jag kommer att kräva att du förses med dubbel livvakt.”

Nu ställde Zha en fråga: ”Vad kommer vi att göra åt amerikanen?”

Det stod klart att Center redan hade tänkt igenom frågan. ”För ögonblicket? Ingenting annat än att varna 14K att vara på sin vakt. Det här är en kritisk fas i Operation Jordskugga. Vi kan inte ta risken att göra något som är alltför” – han sökte efter ordet – ”kinetiskt mot den här agenten eftersom det skulle resultera i en för ingående granskning från amerikanernas sida.”

Zha nickade.

”Så just nu avvaktar vi. Senare, när det inte finns någon anledning för oss att leva en skuggtillvaro, lämnar vi Hongkong och våra vänner här tar hand om Adam Yao från CIA.”