TRETTIOETT
KLOCKAN HALV NIO på morgonen satte sig Jack Ryan Junior i stolen i sitt arbetsbås, precis som han gjorde varje arbetsdag.
Han hade skaffat sig en fast morgonrutin. Han gick upp kvart över fem, drack kaffe med Melanie, joggade eller tränade och kysste sedan Melanie hej då innan han körde till arbetet vilket tog en kvart.
När han väl kom till kontoret brukade han inleda arbetsdagen med att gå igenom meddelandena som hade skickats från CIA i Langley till NSA i Fort Meade. Men det hade förändrats sedan de tre amerikanska drönarna hade cyberkapats. Nu ägnade han mer tid åt att analysera trafikflödet från andra hållet. Cyberanalytikerna på NSA skickade dagliga rapporter till CIA om utredningen av kapningarna.
Jack läste igenom uppgifterna från NSA varje morgon i hopp om att analytikerna snabbt skulle hitta en lösning på problemet, men drönarkapningarna var inte något som Kollegiet arbetade med officiellt. Nej, Jack och de andra analytikerna var fortfarande upptagna med utredningen av Istanbulhårddisken, men inte desto mindre hade Jack läst alla uppgifter som NSA hade skickat för att komma underfund med hur utredningen fortskred.
Han hade haft ett långt samtal med sin flickvän om den senaste tidens händelseutveckling. Han hade blivit något av en expert på att hålla ett ledigt tonfall och bara verka halvintresserad när han diskuterade Melanies arbete, även om han i själva verket ville få reda på allt hon tänkte och analysera uppgifterna. Hon var en skicklig analytiker och hon arbetade med det här för Mary Pat Foley, men för ögonblicket var det datautredarna på NSA som var mest insatta i frågan.
Den här morgonen hade man hittat nya uppgifter. Såvitt Ryan kunde bedöma handlade det om att man hade fått fram konkreta bevis på att Iran var inblandat i drönarkapningarna.
”Fan också”, sade Ryan när han sammanfattade de nya uppgifterna på ett kollegieblock inför morgonens möte. ”Pappa kommer att få en hjärtinfarkt.” Jacks far hade redan haft sin dust med Förenade islamiska republiken flera år tidigare, spöat skiten ur Teheran och dödat dess ledare. Även om Irak och Iran återigen var två olika nationer, kom det inte som någon överraskning för Ryan att iranierna fortfarande ställde till med problem.
Ryan förmodade att hans far skulle använda sig av uppgifterna och börja planera sin vedergällning.
Han tillbringade en stor del av morgonen åt att läsa trafiken mellan NSA och CIA, men när han hade gått igenom alla de nya uppgifterna från Fort Meade ögnade han som hastigast igenom CIA:s interna kommunikation. Han hittade inte särskilt mycket om drönarna, men han lade märke till att ett av hans sökord hade fått en träff.
Jack öppnade sitt sökprogram.
Han använde sig av ett särskilt sökprogram för att söka igenom CIA:s trafik med utgångspunkt i ett antal sökvariabler och dagligen fick han allt från tio till hundra träffar utifrån variabler som ”libyska agenter från Jamahiriya”, ”datahacking” och ”mord” och medan han väntade på att få reda på vilket begrepp som hade fått träff i CIA:s trafik, hoppades han att det var något som skulle resultera i att fältverksamheten på Kollegiet kunde återupptas.
När programrapporten var klar, blinkade han förvånat flera gånger.
Sökordet som hade fått träff var ”FastByte22”.
”Kors i taket”, sade Jack. Hackern som hade tagit sig in i Istanbulhårddisken hade dykt upp i ett CIA-meddelande.
Ryan läste snabbt meddelandet. En underjordisk CIA-agent vid namn Adam You som var stationerad i Hongkong hade hittat en amerikansk datahacker av kinesiskt ursprung som hette Zha Shu Hai och som bodde och arbetade i Hongkong. Yao förklarade att Zha kanske använde sig av täcknamnet FastByte22 på nätet, och att Zha var på flykt från den amerikanska rättvisan.
Adam Yao påpekade i sitt meddelande att hackern hade arbetat som penetrationstestare för General Atomics som var underleverantör till militären. Han hade fängslats för att han hade erbjudit sig att sälja hemligheter om hur man hackade sig in i drönare och säkra nätverk. Han hade riktat sitt erbjudande till kineserna.
”Kors i taket”, sade Jack igen.
Adam Yao föreslog att CIA skulle skicka ett team till Hongkong för att skugga Zha och den vägen få reda på mer om hans verksamhet, medhjälpare och kontakter i Hongkong för att avgöra om han möjligtvis var inblandad i det nyligen genomförda intrånget i försvarsdepartementets säkra nätverk.
Jack Ryan Junior hade läst tusentals – nej, tiotusentals – CIA-meddelanden under de fyra år han arbetat på Hendley Associates. Han tyckte att Adam Yao var ytterst sparsam med detaljerna rörande hur han hade hittat Zha, varför han hade kopplat Zha till namnet FastByte22 och vad för sorts verksamhet som Zha nu var inblandad i. Adam Yao verkade bara beredd att överlämna en liten del av pusslet till Langley.
Langley avslog Adam Yaos begäran om hjälp att skugga Zha Shu Hai.
Jack klickade sig in i CIA:s arkiv för att få reda på mer om Adam Yao. Medan databasen söktes igenom tittade han på klockan: morgonens möte skulle inledas om bara några minuter.
Tjugo minuter senare befann sig Jack på nionde våningen och berättade vad han hade fått reda på för sina överordnade: Gerry Hendley, Sam Granger och Rick Bell. ”NSA uppger att de har lång väg kvar, men de har hittat en trojan i sitt säkra nätverk på Creech Air Force Base i Nevada. En av raderna i koden stjäl mjukvaran som styr drönarna, och beordrar sedan mjukvaran att skickas till en server på internet.”
Bell sade: ”Om försvarsdepartementets nätverk inte är kopplat till internet, hur lyckas man i så fall få ut mjukvaran till en server på nätet?”
Ryan förklarade: ”Så fort någon använder en extern hårddisk, vilket man måste göra emellanåt för att uppdatera mjukvaran eller för att föra över nya data till nätverket, laddar trojanen omärkligt över data till dolda delar av hårddisken utan att användaren märker något. När sedan hårddisken pluggas in i en dator med tillgång till internet, skickas datan omedelbart iväg till en server som kontrolleras av hackers. Om trojanen är välskriven, sker detta utan att någon märker något.”
Domingo Chavez sade: ”Om man ville försvara sin ställning förr i tiden skulle man satsa på de tre g:na: grindar, gubbar och gevär. Den metoden stoppar tydligen inte de här typerna.”
Sam Granger frågade: ”Vart skickades datan?”
”Till en nätverksserver, alltså en fysisk dator, på Qoms tekniska universitet.”
”Qom?” Caruso kände inte igen namnet.
Ding Chavez suckade. ”Iran.”
”De där asen”, muttrade Sam Driscoll.
Sam Granger sade: ”Det verkar som om CIA:s misstankar har bekräftats.”
Jack sade: ”Det är inte riktigt sant, Sam. Viruset kontrollerade inte drönaren. Det här viruset är nämligen en trojan som dokumenterade programvaran som styr drönaren och sedan skickade den vidare. Trojanen pekar mot ett universitet i Iran, men för att flyga Reaperdrönaren måste de ha tagit över själva signalen. För att klara av det behöver man en massa utrustning och expertkunskap. Det innebär självfallet inte att vi kan utesluta att de klarade av det.”
”Du menar alltså att det var Iran?”
”Jag vet inte. Ju mer jag tänker på det, desto mer misstänksam blir jag. Den här raden med kod pekar så entydigt ut Iran att jag tror att den som ligger bakom i själva verket vill att vi ska tro att det är Iran.”
”Jag skulle vilja att Gavin satt med på mötet för att få hans syn på saken”, sade Jack. ”Han ägnar hela sin tid åt frågeställningen.”
Rick Bell motsatte sig. ”Det är visserligen sant men han är ingen analytiker.”
”Det stämmer. Han är ingen utbildad analytiker och har inte heller tålamodet eller inställningen som gör det möjligt för honom att handskas med åsikter som avviker från hans, vilket är en nödvändighet för en analytiker. Men jag tycker ändå att vi ska använda oss av Biery som en källa.”
”En källa?”
”Ja. Vi förser honom med alla uppgifter som NSA har om angreppet. Och börjar med detaljerna angående servern som användes för att förmedla uppgifterna.”
Rick Bell tittade på Gerry Hendley för att låta honom fatta beslutet.
Gerry sade: ”Gavin kan sina saker. Jag tycker att vi ska låta honom lämna sin syn på saken. Jack, du kan väl söka upp honom och prata med honom när vi är klara här?”
”Uppfattat. Dessutom har jag ytterligare uppgifter från CIA att förmedla. Jag skulle redan ha berättat det här för Gavin eftersom det angår honom, men jag var tvungen att komma hit först.”
Granger sade: ”Vad gäller det?”
”Det finns en agent i Hongkong som säger att FastByte22 bor där. Det var den killen som var inblandad i historien med Istanbulhårddisken. Agenten säger att han har skuggat honom i flera dagar.”
”Vad gör han?” frågade Hendley.
”Agenten säger egentligen ingenting om det i sitt meddelande. Han försökte få lite hjälp från CIA för att kunna utvidga sina spaningar. Den här hackern arbetade med mjukvaran till några av de drönare som angreps.”
”Vad svarade Langley?”
”De svarade tack så mycket men nej tack. Jag antar att analytikerna på CIA är så fixerade vid det iranska spåret att de negligerar Hongkong. De avvisade hans begäran om hjälp med tämligen väl underbyggda argument.”
Hendley sade: ”Men är vi säkra på att det är samme FastByte22?”
”Det är den ende med det namnet som har dykt upp någonstans. I såväl fritt som hemligt material samt i LexisNexis. Jag tror att det är rätt kille.”
Sam Granger såg ett uttryck i Jacks ansikte. ”Vad har du i tankarna, Jack?”
”Jo, jag tänkte att vi kunde åka dit och hjälpa denne Adam Yao.”
Sam Granger ruskade på huvudet. ”Du vet likaväl som jag att allt operativt arbete ligger nere.”
”På Kollegiet, ja. Men inte på Hendley Associates.”
Chavez sade: ”Vad talar du om, Jack?”
”CIA-agenten har en täckmantel i form av ett företag som utreder varumärkesintrång och pirattillverkning. Vi kunde åka dit som representanter för Hendley och berätta för honom att FastByte22 försökt hacka sig in i vårt nätverk. Och låtsas som om vi inte känner till att Adam Yao redan skuggar den här killen i sin egenskap av CIA-agent.”
Det var tyst i konferensrummet i ungefär femton sekunder.
Till sist sade Gerry Hendley: ”Jag gillar det.”
”Det är en utmärkt idé”, medgav Chavez.
Granger sade: ”Okej, men vi får göra det här i liten skala. Ryan och Chavez får åka till Hongkong och träffa Yao. Ta reda på så mycket som möjligt om FastByte22 och rapportera tillbaka till oss.”
Jack nickade, men Ding sade: ”Sam, nu tänker jag komma med ett förslag och jag vill att du i alla fall funderar igenom vad jag har att säga.”
”Skjut.”
”Ryan och jag kan ingenting om det här med att hacka datorer. Och det gäller även rent fysiskt. Jag vet inte ens hur en server ser ut, hur många människor som behövs för att sköta en server, vem som gör vad och så vidare.”
”Inte jag heller”, medgav Ryan.
Chavez sade: ”Jag föreslår att vi tar med oss Biery.”
Granger spottade nästan ut kaffet han just druckit. ”Gavin? Ute på fältet?”
Chavez sade: ”Jag vet. Jag gillar inte heller tanken, men han är hundraprocentigt pålitlig och sitter inne med alla de kunskaper vi behöver för att kunna förklara vår situation för CIA-agenten på ett trovärdigt vis. Dessutom tror jag att han kommer att fungera alldeles utmärkt som täckmantel.”
”Förklara.”
”Vi söker upp CIA-agentens företag under förevändning att vi jagar en hacker, men det är bara Gavin som kan beskriva det problem vi har. Jag har en masterexamen och Jack är ett geni, men om killen börjar fråga ut oss alltför ingående kommer vi att avslöja enorma blottor. Vi kommer att framstå som ett par forntidsdjur och inte några dataexperter.”
Sam nickade. ”Okej, Ding. Ditt förslag godkänns. Men ni får ta ansvar för hans personliga säkerhet. Han kommer att vara helt utlämnad om det börjar hetta till.”
”Uppfattat. Men eftersom CIA kommer att underrätta U.S. Marshals har vi antagligen inte särskilt mycket tid på oss. Om de åker till Hongkong och griper FastByte, och han hamnar i fängelse, kommer vi förmodligen aldrig att få veta vem han arbetade för.”
Chavez fortsatte: ”Och han kanske får för sig att prata bredvid mun om vår operation för att skaffa sig strafflindring.”
Hendley sade: ”Då är det väl lika bra att ni åker dit redan i kväll.”
”Det låter bra”, sade Ryan.
Chavez svarade inte.
”Ding?” frågade Granger. ”Är det något som trycker dig?”
”Patsy är bortrest den här veckan. Hon är på en kurs i Pittsburgh till i morgon. JP går i skolan och sedan ska han vara på fritis en stund, men jag måste hämta honom klockan fem.” Han tänkte efter lite. ”Jag kan skaffa en barnvakt. Det ordnar sig.”
”Vad kommer Biery att säga om att åka till Hongkong med två fältagenter?” frågade Caruso.
Jack reste sig upp. ”Enda sättet att få reda på det är att fråga. Jag ska gå iväg och tala med honom och be honom att komma till vårt eftermiddagsmöte. Då kan han ge sin syn på det iranska perspektivet och så kan vi berätta för honom att han är på väg till Hongkong.”