TRETTIOFEM
KONTORET FÖR SINOSHIELD Business Investigative Services Ltd. låg på trettiotredje våningen i IFC2, Two International Finance Centre, som med sina åttioåtta våningar var den näst högsta byggnaden i Hongkong och det åttonde högsta kontorshuset i världen.
Gavin, Jack och Domingo var klädda i exklusiva tredelade kostymer och bar läderportföljer och lädermappar. De smälte in perfekt bland de tusentals kontorister och kunder som rörde sig genom korridorerna i IFC2.
De tre amerikanerna gick fram till receptionen på trettiotredje våningen och receptionisten ringde till Adam Yao och sade några ord till honom på kantonesiska.
Sedan sade hon: ”Han kommer strax. Vill ni sitta ner?”
De fick intrycket att flera små firmor delade på receptionen, receptionisten och alla gemensamma utrymmen på trettiotredje våningen.
Efter några minuters väntan kom en ung och stilig asiatisk man gående längs den mattbelagda korridoren till den gemensamma lobbyn. Till skillnad från de flesta kinesiska affärsmän hade han inte på sig kavaj. I stället var hans lavendelblå skjorta lätt skrynklig och ärmarna upprullade till armbågarna. När han närmade sig de tre männen i lobbyn, drog han med händerna över skjortan och rättade till slipsen.
”God morgon, mina herrar”, sade han med ett trött leende och sträckte fram handen. Han hade inte minsta brytning förutom att där verkade finnas en lätt antydan om södra Kalifornien. ”Adam Yao, till er tjänst.”
Chavez skakade hand med honom. ”Domingo Chavez. Jag är chef för vårt företags säkerhetsavdelning.”
”Mr Chavez”, svarade Yao artigt.
Både Jack och Ding insåg genast att den här mannen förmodligen var en oerhört duktig underrättelseagent, och sannolikt en riktigt bra pokerspelare. Varenda medlem av CIA:s Clandestine Service kände omedelbart igen namnet Domingo Chavez, och de visste också att mannen i fråga var drygt fyrtiofem år. Att Yao inte med så mycket som en ryckning låtit förstå att han just träffat en CIA-legend vittnade om hans skicklighet.
”Jack Ryan, biträdande finansanalytiker”, sade Jack när de två männen skakade hand.
Den här gången visade Adam Yao äkta förvåning.
”Wow”, sade han med ett brett leende. ”Jack Junior. Det enda jag visste om Hendley Associates var att senator Hendley var chef. Jag visste inte att du ... ”
Jack avbröt. ”Jag försöker hålla en låg profil. Jag är bara en av slavarna som sitter vid ett tangentbord och en mus.”
Yao tittade på Jack med en min som lät förstå att han uppfattade Jacks kommentar som ren blygsamhet.
Efter att Yao hade presenterats för Gavin Biery, ledde han vägen till sitt kontor.
Chavez sade: ”Jag ber om ursäkt för att vi dyker upp så här helt oväntat, men vi var i stan och har ett problem som vi behöver få hjälp med av någon som känner till problematiken.”
Yao sade: ”Min sekreterare sade att representanter för ert företag befann sig i Hongkong och ville träffa mig för en kort konsultation. Jag önskar verkligen att jag kunde ge er mer än tjugo minuter, men jag är helt fulltecknad. Jag utgår från att ni förstår att utredningar om stöld av immateriella rättigheter i Hongkong och Kina är en omfattande verksamhet och jag har hur mycket som helst att göra. Men det är synd att klaga även om jag får nöja mig med att ta en och annan tupplur på soffan på kontoret i stället för att åka hem och leva ett liv.” Han viftade med ena handen mot sin lätt skrynkliga skjorta som en ursäkt för sin ovårdade klädsel.
När de kom in på hans lilla och spartanska kontor sade Jack: ”Vi uppskattar verkligen att du tar dig tid att träffa oss.”
Yaos sekreterare ställde fram kaffekoppar åt de fyra männen vid några stolar framför Adams röriga skrivbord.
Jack undrade vad Adam egentligen trodde att det här rörde sig om. Att ha sonen till USA:s president på sitt kontor måste kännas speciellt, det insåg Jack mycket väl även om han hade en aldrig så avspänd inställning till sitt efternamn. Men att få träffa och småprata med Domingo Chavez var definitivt en av de viktigaste händelserna i den här CIA-agentens liv, det tvivlade inte Jack på det minsta.
”Och då”, sade Adam, ”undrar jag hur ni lyckades hitta just mig.”
Jack sade: ”För några månader sedan publicerade Investor’s Business Daily en artikel där ditt företag nämndes tillsammans med några andra. När våra egna problem gjorde att vi blev tvungna att flyga hit till Hongkong, plockade vi fram artikeln och ringde till dig.”
”Jo, jag minns den där artikeln. Den handlade om ett fall förra året då några högteknologiska patent hade utnyttjats i pirattillverkning i Shenzhen. Det är sådant vi utreder hela tiden, men det var trevligt att få lite gratisreklam.”
”Vad arbetar du med just nu?” frågade Jack.
”Allt mellan himmel och jord. Jag har kunder inom dataindustrin, inom läkemedelsbranschen, i grossistledet, inom förlagsvärlden, ja, till och med en och annan restaurang.”
”Restauranger?”
Adam nickade. ”Japp. Det finns en stor restaurangkedja i södra Kalifornien med över sextio restauranger. Men sedan visade det sig att de hade ytterligare elva restauranger här som de inte kände till.”
”Nu skämtar du?”
”Nix. Samma namn, samma logotyp, samma små hattar på huvudet. Bortsett från att kedjans ägare aldrig fått någon som helst del av vinsten.”
”Det är otroligt.”
”Det blir vanligare och vanligare. För en kort tid sedan gjorde polisen en razzia hos ett antal falska Applebutiker som sålde Macdatorer till rena vrakpriserna. Till och med de anställda trodde att de arbetade för Apple.”
”Det kan inte vara lätt att stänga de där butikerna”, sade Ryan.
Adam log. ”Nej. Men jag gillar själva utredningsarbetet även om den kinesiska byråkratin kan göra en ... Vilket ord är det jag letar efter?”
”Rasande?” sade Jack.
”Jag hade nog tänkt säga galen, men rasande passar nog bättre.” Han betraktade Jack med ett leende. ”Men, Jack, hur kommer det sig att jag inte ser några kraftiga livvakter med öronsnäckor och svarta kostymer bakom dig?”
”Jag tackade nej till Secret Service. Jag slår vakt om mitt privatliv.”
Chavez log och tillade: ”Jag skyddar honom om det blir nödvändigt.”
Adam småskrattade, tog en mun kaffe och flyttade på sig lite i stolen. Jack ertappade honom med att titta på Chavez som hastigast. ”Då så, mina herrar, vad har Kina begått för dumheter mot ert finansbolag?”
Gavin Biery sade: ”I grund och botten handlar det om cyberbrottslighet. Mitt nätverk har drabbats av en rad välplanerade och organiserade försök att ta sig in bakvägen. Till sist kunde de ta sig in och stjäla vårt kundregister. Det är självklart oerhört känsliga uppgifter. Jag lyckades spåra intrånget till en server i USA och jag hackade mig in i den servern.”
Adam sade: ”Bra. Jag uppskattar företag som är beredda att slå tillbaka. Om alla gjorde det, skulle vi inte vara utsatta för lika omfattande stölder av immateriella rättigheter. Vad hittade du på servern?”
”Jag hittade förövaren. Det fanns uppgifter på servern som avslöjade vem som låg bakom angreppet. Det var inte hans riktiga namn utan hans alias. Vi lyckades också slå fast att angreppet utgick från Hongkong.”
”Det var intressant och jag är övertygad om att det var en komplicerad process att spåra förövaren hela vägen hit, men det är en sak jag inte begriper. När de här individerna väl har fått tag på uppgifterna från ert nätverk ... då tjänar det inget till att ta tillbaka uppgifterna. De är redan i omlopp, de har använt sig av dem, de har kopierat dem, de har komprometterat er. Vad hoppades ni uppnå med att komma hit?”
Chavez flikade in: ”Vi vill gripa förövaren så att han inte kan göra det här på nytt. Vi vill åtala honom.”
Adam tittade på de tre männen som om de var hopplöst naiva. ”Min yrkesmässiga åsikt är att det är oerhört osannolikt att det går vägen. Även om ni kan bevisa brottet, betyder det inte att förövaren kommer att åtalas här, och tror ni att ni kan få honom utlämnad, kommer ni bli besvikna. Vem den här förövaren än är, arbetar han i Hongkong eftersom detta är ett behändigt ställe att syssla med den här sortens brottslighet. Situationen håller på att bli bättre. Hongkong är inte längre rena rama vilda västern som det var förut, men ni har tagit er vatten över huvudet. Det kanske låter oförskämt men jag tycker att det är bättre att vara ärlig än att låta er göra av med en massa pengar och sedan ändå bara tvingas dra samma slutsats som jag, att det inte kommer att gå vägen.”
Jack sade: ”Men du kanske kunde tänka dig att ge oss en hjälpande hand? Om det inte leder någon vart, då är det vi som har förlorat på affären.”
Adam sade: ”Problemet är att de här fallen tar tid och kräver ett metodiskt tillvägagångssätt. Just nu arbetar jag med ett fall som är fyra år gammalt. Jag önskar att jag kunde berätta för er att saker och ting går snabbt här, men ingen tjänar på att jag döljer vad ni har att slåss mot.
Dessutom är jag mer insatt i frågor som rör immateriella rättigheter. Cybersäkerhet är ett växande problem, men det är inte min specialitet. I själva verket tror jag att det här ligger utanför mitt kompetensområde.”
Chavez frågade: ”Har du några kontakter eller resurser till ditt förfogande? Som Biery sade har vi fått fram ett alias för förövaren. Vi hoppades hitta någon här med tillgång till en databas så att vi kunde få fram lite fler uppgifter om individens verksamhet.”
Yao log lätt mästrande mot den äldre mannen, även om det inte var avsiktligt. ”Det finns antagligen tio miljoner hackers i Kina som håller på med datorbedrägerier av något slag. Alla de här individerna har förmodligen flera alias. Jag känner inte till att det skulle finnas någon databas som har aktuella uppgifter om alla de här individerna.”
Jack sade: ”Den här individen är mycket skicklig. Jag är övertygad om att någon har uppgifter om honom.”
Yao suckade lite men fortsatte le artigt. Han reste sig upp och gick iväg till skrivbordet. Han drog åt sig tangentbordet. ”Jag kan skicka ett snabbmeddelande till en vän i Guangzhou som är lite mer insatt i den cyberekonomiska brottsligheten. Det blir som att leta efter en nål i en höstack men det skadar ju inte att fråga honom om han någonsin hört talas om den här individen.”
Adam Yao började skriva meddelandet och frågade: ”Vad har han för alias?”
Gavin och Jack tittade på varandra. Med ett konspiratoriskt leende från Ryan som sade Nu kör vi, gav han Gavin klartecken.
Biery sade: ”Hans alias är FastByte22.”
Yao slutade skriva. Hans axlar stelnade till. Långsamt vände han sig om mot sina tre gäster: ”Det här är inte sant.”
Chavez slog an samma lekfulla tonläge som sina två kolleger. Han frågade: ”Känner du till honom?”
Yao tittade över skrivbordet. Ryan kände att CIA-agenten var en aning misstänksam men såg samtidigt en tydlig glimt av intresse i den unge mannens ögon. Han verkade återhämta sig lite innan han svarade: ”Ja, jag känner till honom. Han ... han förekommer i ett annat fall ... som jag är marginellt inblandad i.”
Jack försökte undvika att le. Han gillade den här killen; Adam var oerhört intelligent och Jack hade förstått att Adam slet och arbetade som ett djur, och i huvudsak helt på egen hand. Han njöt av att se hur Adam Yao desperat letade efter rätt ord för att dölja sin upphetsning inför att han äntligen kanske skulle få lite fler upplysningar om en måltavla som ingen annan hade uppmärksammat fram till nu.
”Då kanske vi kunde arbeta tillsammans. Våra resurser kommer förmodligen bättre till sin rätt om vi slår oss samman”, sade Chavez. ”Som Jack påpekade är vi beredda att lägga en hel del pengar på att spåra upp den här individen.”
Yao sade: ”Att spåra upp honom kostar inget. Han arbetar på ett kontor i Mong Kok Computer Centre i Kowloon.”
”Har du sett honom? I fysiska livet?”
”Ja. Men det är komplicerat.”
”Hur då?” frågade Ding.
Yao tvekade flera sekunder. Till sist sade han: ”Var bor ni?”
Jack svarade: ”På andra sidan hamnen på Peninsula Hotel.”
”Skulle vi kunna ta några drinkar ihop i kväll? Och prata igenom det här lite noggrannare och kanske utforma en plan.”
Chavez talade för alla tre. ”Klockan åtta?”