TRETTIOÅTTA
KLOCKAN HALV NIO på kvällen lämnade Zha Shu Hai sin arbetsplats på Mong Kok Computer Centre via en sidodörr. Han hade med sig sex säkerhetsvakter. Chavez höll honom inom synhåll. Han stod inne på 7-Eleven ett stycke längre bort på gatan och värmde upp frysta dumplings i mikron. Han började vända sig om för att meddela Ryan och Yao att fågeln hade lämnat nästet när han såg att Zha plötsligt stannade, vände sig om och började gå åt andra hållet, som om någon hade ropat på honom. Han och hans följe gick tillbaka till ingången och där ställde han sig i givakt likt en korpral. Chavez skymtade en man alldeles bortanför skenet från gatlyktorna. Zha talade med honom och det syntes lång väg att Zha intog en underdånig hållning. Chavez visste att det här kunde vara viktigt, så han tog risken att han avslöjade sig inne i butiken och tog fram sin stora Nikonkamera med en 300 mm-lins ur ryggsäcken och knäppte en bild av männen som befann sig femtio meter bort längs gatan. Han vände snabbt bort blicken från dem, gick in i den inre delen av butiken och granskade den digitala bilden på bildskärmen. Den var inget vidare. Han kunde med nöd och näppe urskilja Zha och en av säkerhetsvakterna från triaderna som stod vänd mot 7-Eleven, men han kunde inte se mannen som stod inne i mörkret särskilt tydligt.
Med hjälp av kamerans inbyggda mejlfunktion skickade han snabbt bilden till Gavin Biery på rummet i Peninsula Hotel, och sedan bestämde han sig för att hålla sig i bakgrunden.
”Jack, ta över. Jag måste göra mig osynlig en stund.”
”Uppfattat.”
Han gick iväg längs gatan och ringde till Gavin.
”Vad vill du, Domingo?”
”Jag skickade ett foto till dig för några ögonblick sedan.”
”Jag tittar just på det.”
”Jag behöver en tjänst.”
”Du behöver lära dig att fotografera.”
”Visst, visst. Kan du förbättra fotot?”
”Självklart. Jag skickar bilden till alla era mobiler om några minuter.”
”Bra. Att döma av hur underdånigt FastByte22 betedde sig inför mannen, är det möjligt att han är SSB.”
”SSB? Jag vet inte vad den förkortningen betyder. Är det någon kinesisk militär organisation?”
Chavez sade: ”Koncentrera dig bara på fotot och skicka det till oss.”
”Uppfattat.”
Fem minuter senare hade de tre amerikanerna återvänt till minibussen och följde efter den vita stadsjeepen med Zha ”FastByte22” Shu Hai och hans sex säkerhetsvakter från 14K när de körde längs de grusiga gatorna i Mong Kok på väg söderut genom den sena kvällsrusningstrafiken in i Tsim Sha Tsui.
Stadsjeepen stannade vid ett hörn i ett exklusivt shoppingområde. Fem av Zhas säkerhetsvakter klev ur, och sedan dök Zha själv upp. Han hade på sig svarta jeans med silvernitar längs sömmarna, en ljusröd T-shirt och en svart läderjacka med nitar. Hans säkerhetsvakter, däremot, var alla klädda i likadana blå jeans och gulbruna T-shirts under jeansjackor.
Zha och hans följe klev in i en klädbutik i samlad tropp.
Ett ihållande regn hade börjat falla, men det lindrade inte den tryckande värmen utan bidrog bara med en obehaglig fuktighet. Adam parkerade bilen två kvarter från affären och tog sedan fram fyra hopfällbara paraplyer och gav Ding och Jack ett svart respektive rött paraply var. De stoppade sina röda paraplyer innanför byxlinningen på ryggen och tog de svarta paraplyerna i handen. Detta skulle dubblera deras chanser att förbli oupptäckta eftersom de kunde byta paraply för att minimera risken att någon som fått syn på dem tidigare skulle lägga märke till dem en andra gång.
När de två männen från Hendley Associates klev ur minibussen, ropade Adam till dem: ”Kom ihåg att Zhas säkerhetsvakter på något sätt fått reda på att han är skuggad. Ni måste vara på er vakt. Ta inga risker och håll avståndet. Om vi tappar bort dem i kväll, gör vi ett nytt försök i morgon kväll i stället.”
Jack och Ding skildes genast åt och turades om att gå förbi butiken med några minuters mellanrum. Mörkret, alla människorna på trottoaren och de stora skyltfönstren till butiken innebar att det var lätt att hålla ett öga på den unge hackern, även då en av männen från 14K ställde sig utanför butiken och rökte eller höll uppsikt över de förbipasserande fotgängarna.
Zha och hans livvakter lämnade butiken några minuter senare utan att ha köpt något, men de klev inte in i stadsjeepen. I stället fällde de fem vakterna upp paraplyer och en av männen höll sitt paraply över Zha. De gick söderut och besökte flera butiker längs vägen.
Zha tillbringade hälften av tiden med att fönstershoppa eller titta på kläder och elektronik inne i diverse butiker och den andra hälften av tiden antingen genom att prata i sin mobil eller knappa på en liten handdator medan mannen bredvid honom ledde honom genom de vimlande gatorna.
Han köpte några kablar och ett nytt batteri till en bärbar dator i en liten affär på Kowloon Park Drive. Sedan gick han i sällskap med livvakterna in på ett internetkafé på Salisbury Road, nära ingången till Star Ferrys terminal.
Det var Ryan som hade Zha under uppsikt när männen gick in på kaféet. Han kontaktade Yao. ”Ska jag gå in?”
”Nej”, svarade han. ”Jag har varit där. Det är litet och trångt. Det är möjligt att han träffar någon, men vi kan inte ta risken att låta dig gå in.”
Ryan förstod. ”Jag ställer mig vid Star Ferrys terminal och håller entrén till kaféet under uppsikt.”
Yao sade: ”Ding, kaféet har en utgång på andra sidan också. Om han väljer den vägen hamnar han på Canton Road. Stick dit i den händelse att de försöker skaka av sig en eventuell förföljare.”
”Uppfattat.” Ding hade befunnit sig två kvarter bakom Ryan, men han ökade takten och svängde höger in på Canton Road. Han ställde sig på andra sidan gatan i regnet och blockerade ljuset från gatlyktorna med hjälp av paraplyet.
Precis som Yao misstänkte dök Zha och hans följe upp på Canton Road några minuter senare. ”Chavez har fått kontakt. De är på väg söderut längs Canton Road.”
Adam hade lagt märke till att triaderna under de senaste dagarna hade genomfört ett ökat antal manövrar för att upptäcka om de var förföljda. Den amerikanske CIA-agenten hade fortfarande ingen aning om hur de hade upptäckt honom, men oavsett hur han hade tabbat sig var han oerhört glad över att han nu hade hjälp från Chavez och Jack.
Bara några minuter efter att Ding meddelat att han hade kontakt, såg Jack hur Zha och de andra närmade sig honom där han stod vid entrén till färjeterminalen. De gick i en tät klunga med paraplyerna ovanför sig.
Jack sade: ”Det verkar som om de tänker ta färjan.”
”Utmärkt”, sade Adam. ”Förmodligen tänker de åka till Wan Chai. Det är där barerna finns. Han har åkt dit flera gånger den senaste veckan och besökt klubbarna på Lockhard Road. Jag tror inte att han går dit för kvinnornas skull. Snarare handlar det om att 14K äger flertalet av klubbarna där så antagligen tycker hans vakter att det känns tryggast att ta med sig honom dit.”
”Kan vi följa efter honom in på någon av de där klubbarna?”
”Ja. Men ni måste vara på er vakt. Det kommer finnas andra män från triaderna där inne. De ingår visserligen inte i gänget som skyddar Zha, men de har en tendens att bli våldsamma när de blir fulla.”
Jack sade: ”Behärskar inte alla här kampsport?”
Yao skrattade till. ”Hongkong är inte en lång Jackie Chan-film. Alla är inte mästare i Kung Fu.”
”Det känns trösterikt att höra.”
”Det är tveksamt. Alla är beväpnade med pistol eller kniv. Jag vet inte vad ni tycker men jag blir hellre sparkad i bröstet än skjuten med en niomillimeters kula.”
”Det ligger något i vad du säger, Adam.”
”Jack, ställ dig i kö för nästa färja. De borde inte bli misstänksamma om du står framför dem, men var försiktig med var du ställer dig ombord på färjan.”
”Uppfattat.”
”Ding, jag kommer strax att hämta dig. Vi tar tunneln till andra sidan så att vi kommer att stå där och vänta när de går av båten.”
Den gamla färjan från Star Ferry-rederiet guppade och gungade i den krabba sjön i Victoria Harbour när den tog sig fram i den täta båttrafiken på sin åtta minuter långa resa till Hongkongön. Jack satt långt bakom männen från 14K och hackern som hade slagit sig ner längst fram på det övertäckta däcket.
Han var övertygad om att de inte hade avslöjat honom och han var också övertygad om att de inte hade stämt möte med någon ombord på båten eftersom ingen kom fram till dem.
Men halvvägs över Victoria Harbour fångade något annat Jacks uppmärksamhet.
Två män klev in i passageraravdelningen och gick rakt förbi Jack. De satte sig ner flera rader bakom Zha. De var vältränade och ungefär trettio år. Den ene var klädd i röd polotröja och jeans och på hans högra underarm fanns en tatuering där det stod ”Cowboy Up”. Den andre var klädd i nedknäppt skjorta som hängde fritt över ett par kakifärgade shorts.
Jack tyckte att männen såg ut som amerikaner. Bägge två stirrade oavbrutet mot Zhas bakhuvud.
”Vi kanske har fått ett problem på halsen”, sade Ryan lågt samtidigt som han tittade ut genom fönstret bort från Zha och hans livvakter.
”Vad då?” frågade Chavez.
”Jag tror att jag har fått syn på två amerikaner som skuggar Zha.”
”Fan också”, sade Yao.
”Vilka är de?” frågade Chavez.
”Jag vet inte. De kan komma från U.S. Marshals Service. Zha är efterlyst i USA. Om de kommer från U.S. Marshals Service kan de inte Hongkong. De begriper inte hur de ska göra för att smälta in. De har ingen aning om att Zha och triaderna är på sin vakt mot eventuella förföljare. De kommer att bli upptäckta.”
Ryan sade: ”De sitter lite för nära, men annars är de inte iögonenfallande ännu.”
Yao replikerade: ”Ja, men om de är två stycken nu, så kommer de snart att vara fem, sex stycken. Det finns en gräns för hur många storögt stirrande amerikaner som kan dyka upp på en och samma plats här utan att triaderna begriper att deras skyddsling skuggas.”
Några minuter senare lade färjan till vid Hongkongön och Jack gick av först, långt före Zha och hans livvakter. Han gick längs en lång ramp till området vid Central och tog en hiss ner till tunnelbanestationen utan att ens ägna sina måltavlor så mycket som en blick.
Det behövde han inte göra heller. Chavez stod vid utgången till terminalen och följde efter Zha och de fyra livvakterna som klev in i en taxibuss. De körde iväg söderut.
Adam hade iakttagit hela händelseförloppet från minibussen. Han slog på radion och sade: ”Jag spårar dem. Ding, stick ner till tunnelbanan och ta ett tåg till stationen Wan Chai tillsammans med Jack. Jag kan slå vad om att det är dit de är på väg. Om ni skyndar er, kan ni hinna dit före dem och så talar jag om var de är.”
”På väg”, sade Chavez och kopplade bort konferenssamtalet och rusade ner till tunnelbanan för att träffa Jack.
Medan Chavez och Ryan åkte i den långa tunnelbanevagnen, kopplade Jack bort sin telefon från Adams konferenssamtal och lutade sig mot sin överordnades öra: ”Om amerikanerna kommer för nära, kommer Zha att sticka. Om han gör det, kommer vi aldrig att få veta något om Center och Istanbulhårddisken.”
Chavez hade tänkt i samma banor. ”Det stämmer.”
Men det visade sig att han trots allt inte hade tänkt i samma banor som Ryan: ”Vi måste haffa honom.”
”Hur då? Han har faktiskt ett antal livvakter.”
”Det går att ordna”, förklarade Ryan. ”Vi kan improvisera något snabbt. Tänk på hur stora insatserna är. Om det var FastByte22 som hackade drönarna, då har han blod på sina händer. Jag tänker inte ligga sömnlös bara för att jag likviderar några av hans livvakter.”
”Och sedan då? Ska vi ta med FastByte22 till Peninsula Hotel och förhöra honom där?”
”Självklart inte. Vi tar med oss honom ombord på vår Gulfstream.”
Chavez ruskade på huvudet. ”För ögonblicket fortsätter vi att arbeta ihop med Adam Yao. Om det skulle dyka upp en möjlighet då det verkar troligt att vi kan haffa honom, får vi tänka om, men just nu tycker jag att vi hjälper Adam. Han kan den här stan.”
Jack suckade. Han förstod men var orolig att tillfället skulle gå dem ur händerna och att FastByte22 skulle gå upp i rök. Då skulle de aldrig få reda på vem han arbetade för.