Jeanette rättar till pistolen i svanken medan hon går fram till radhusets slitna dörr. Den yngste av poliserna öppnar innan hon hinner ringa på och släpper in henne i tamburen.
– Sammy är inte här, bara hans telefon, säger han.
Jeanette kliver över ett par spruckna gummistövlar och följer efter kollegan in genom hallen. I korridoren står spännramar lutade mot väggen och en rulle målarduk ligger på golvet.
Köket luktar kattmat och urin. Diskhon är full av smutsiga tallrikar och på plastgolvet står kassar med vinflaskor.
Från lampkroken i taket hänger ett slags konstverk: ett tiotal små barnskor ligger i en bur av rött nät.
På en stol sitter en ung kvinna endast klädd i lila sportbyxor. Båda bröstvårtorna är piercade och över naveln har hon tatuerat en gråsvart sol.
Hon har mörka ringar under ögonen, röda utslag i pannan och hennes ena underarm är gipsad.
På golvet nedanför henne ligger en man på mage med armarna låsta bakom ryggen med handfängsel.
– Går det att lossa handfängslen? frågar Jeanette.
Kollegan böjer sig över den liggande mannen:
– Håller du dig lugn nu?
– Ja, fan, stönar mannen på golvet. Jag säger ju det.
Kollegan sätter sig på huk, trycker ena knäet i hans korsrygg och lossar handfängslet.
– Slå dig ner, säger Jeanette.
Mannen reser sig från golvet och masserar handlederna. Han är också naken på överkroppen, slank och klädd i ett par lågt skurna jeans. Det mörka könshåret syns över linningen. Hans ansikte är vackert, men sällsamt härjat. Han ser på henne med blanka ögon, som om han är svårt bakfull.
– Sätt dig, upprepar hon.
– Vad fan är det för problem? frågar han och sätter sig mitt emot henne.
Mitt på klaffbordet ligger en svart smartphone.
– Är det där Sammys telefon? frågar Jeanette.
Mannen ser på telefonen som om han upptäckte den först nu.
– Jag vet inte, säger han.
– Vad gör den här?
– Han måste ha glömt den, antar jag.
– När då?
Mannen rycker på axlarna och låtsas tänka efter.
– I går.
Mannen som heter Nicolas Barowksi ler inåtvänt och kliar sig på magen.
– Vad är det för kod? frågar Jeanette till slut.
– Vet inte, säger han hest.
Jeanette tittar på buren med barnskorna som hänger från lampkroken.
– Är du konstnär?
– Ja, säger han enkelt.
– Är han bra? frågar hon flickan skämtsamt.
– Han är på riktigt, svarar hon och höjer hakan.
– Skit samma … jag ser ingen skillnad mellan min konst och filmer med tjeckiskt gruppsex, säger Nico allvarligt.
– Jag förstår vad du menar, svarar Jeanette.
– Jag skulle hellre vara med i en massa porrfilmer än att måla i olja, säger han och lutar sig fram mot henne.
– Blir du chockad nu? frågar flickan och fnittrar till.
– Varför skulle jag bli det? svarar Jeanette.
– Konsten är inte fin, fortsätter Nico. Den är smutsig, pervers …
– Nej, nu går ni för långt, avbryter Jeanette med skämtsam upprördhet.
Nico ler brett, nickar och håller kvar hennes blick på ett flirtigt sätt.
– Var är Sammy nu? frågar hon.
– Jag vet inte, jag bryr mig inte, svarar han utan att släppa henne med blicken.
– Han är mer kär i Sammy än i mig, säger flickan och borstar bort något från ena bröstet.
Jeanette reser sig upp och går fram till en iPhone som ligger på golvet kopplad till ett vägguttag med en vit laddare. Hon drar loss sladden, ser bilden på Andy Warhol på skalet och vänder sig till Nico.
– Vad har du för kod?
– Det är privat, svarar han och kliar sig i skrevet.
– Då frågar jag Apple om hjälp, skojar hon.
– Ziggy, svarar han utan att ha förstått skämtet.
Han sitter slappt med handen mellan benen och ser på henne medan hon öppnar hans telefon och tittar på samtalslistan. Det senast inkommande samtalet är från Rex mobil.
– Skickade Rex Müller fjorton hjärtan till dig i morse?
– Nej, flinar han.
– Ringde Rex dig i går?
– Nej, svarar Nico och granskar sina naglar.
– Så Sammy ringde från sin pappas mobil, säger Jeanette. Vad sa han? Ni pratade i sex minuter.
Nico suckar tungt.
– Han var sur för … för en massa saker och sa att han skulle följa med sin pappa på en resa.
– Vart?
– Jag vet inte.
– Han måste ha sagt det, envisas Jeanette och börjar leta i köksskåpen efter ett rent vattenglas.
– Nej.
– Var han sur för att du hade stulit hans telefon?
Nico skruvar på sig och river sig över pannan.
– Det också … men han sa att hans pappa försökte få honom att bli hetero genom att tvinga honom att skjuta några renar i en bur.
– Skulle de jaga tillsammans?
– Jag vet inte, suckar Nico trött.
– Brukar de göra det? Brukar de jaga ihop?
– De känner inte varandra, hans pappa är en idiot, han har alltid skitit i honom.
Jeanette häller ut cigarettfimparna ur ett glas, tar lite diskmedel och börjar diska det med fingrarna under kranen.
– Vad sa han mer? frågar hon.
Nico lutar sig tillbaka i stolen, håller ihop munnen och ser på henne.
– Ingenting, det vanliga, svarar han. Han sa att han längtade efter mig, att han tänkte på mig hela tiden.
Hon håller fingret under vattenstrålen, fyller glaset och dricker, fyller det igen och stänger av kranen.
– Du kan stanna kvar och titta när jag ligger med Filippa, säger han mjukt och rör vid flickans vänstra bröst.
– Jag hinner inte den här gången, ler Jeanette, tar Sammys telefon från bordet och går därifrån.