Hela dalen ner mot Torneträsk är försvunnen i skyfallet, det är som om kyrkan och den gamla rallargravplatsen aldrig existerat, bara en grå värld utan djup.
Rex och Sammys kläder är genomvåta och kalla när de äntligen skymtar konturerna av det upplysta hotellet genom det hårda regnet.
DJ, James och Lawrence passerade dem för länge sedan, redan vid grindarna till hägnet. De tre männen skyndade före och försvann framför dem på den vattenfyllda stigen.
När de var halvvägs trampade Sammy snett. Nu har foten börjat svullna och han haltar den sista biten med armen om Rex axlar.
– Pappa, vänta, säger Sammy och stannar nedanför verandatrappan.
– Har du ont?
– Det är inte det … jag måste bara få säga en sak innan vi går in … jag såg ju Kent falla, men egentligen såg det ut som om han hoppade.
– Så var det kanske, säger Rex.
– Och en annan sak … även om han bara blinkade till en sekund framför mig innan han var borta … så hann jag se hur hans röda halsduk slog ut i luften över honom.
– Men …
– Han hade ingen halsduk – eller hur?
De går tysta uppför trappan och in genom entrén till den stora foajén medan de försöker förstå hur Kent kunde blöda redan före fallet.
Kanske gick han fram till kanten och sköt sig själv, tänker Rex.
Blöta spår efter de andra männen syns på stengolvet i lobbyn. Gevär och annan utrustning ligger på det låga loungebordet framför eldstaden.
DJ står i foajén och lyfter på dynorna i sofforna och fåtöljerna.
– Har ni ringt räddningstjänsten? frågar Rex.
DJ tittar på honom med svarta ögon.
– Telefonerna är borta, viskar han.
– Nej, vi la dem i receptionen, svarar Rex.
– De måste ha ramlat ner i så fall, säger DJ och går in bakom disken.
– Är det någon annan här än vi? frågar Sammy.
Rex skakar på huvudet, ryser till och vänder blicken mot fönsterpartiet. Regnet smattrar och rinner mot glaset.
– Vad ska vi göra? frågar Sammy.
– Du måste få på dig torra kläder, säger Rex.
– Det löser allt, säger Sammy och börjar gå mot rummet.
– De är inte här, mumlar DJ och rotar bland papper och liggare.
– Finns det ingen fast telefon? frågar Rex.
– Nej … och datorerna kräver lösenord, säger han med ihålig röst.
– Jag har en iPad i min väska, erinrar sig Rex. Tror du att det finns något nätverk här?
– Prova det, säger DJ och fortsätter att söka bakom disken.
– Ja, suckar han med en blick efter sonen.
DJ hejdar sig och ser på honom.
– Är det Sammy?
– Jag försöker, jag … jag har så mycket känslor, men jag förstår ju att han inte bara kan ta till sig det här, att jag plötsligt vill vara hans pappa efter alla år … Jag kommer aldrig bli någon annan än den som svek honom.
Rex tystnar, går till korridoren och knäpper upp den dyblöta jackan medan han fortsätter till sin egen svit.
När han öppnar dörren låter det som om någon drar efter andan.
Den hårda vinden utanför skapar kanske undertryck i vissa rum, tänker han och drar av sig stövlarna i den mörka hallen.
Han går genom den trånga passagen, kommer in i sällskapsrummet, får av sig jackan och slänger den på golvet när han ser att en person står i hörnet bakom golvlampan.
Den tobaksgula skärmen döljer hans ansikte, men det svaga skenet blänker i det darrande bladet till en jaktkniv.
– Stanna där, befaller en röst snett bakom honom.
Rex vänder sig om och ser att James Gyllenborg siktar på honom med älgstudsaren.
– Inga snabba rörelser nu, säger han. Visa händerna för mig, långsamt.
– Vad håller ni …
– Jag skjuter dig, jag skjuter dig rakt i ansiktet, skriker James.
Rex visar sina tomma händer och försöker förstå vad som händer.
– Döda honom, viskar Lawrence från hörnet bakom lampan.
– Var har du vapnet? frågar James och viftar med pipan mot honom.
– Det blev kvar i skogen, svarar Rex och försöker låta så lugn som möjligt.
– Och kniven, väser Lawrence. Var är kniven?
– I bältet.
James tar ett steg framåt och ser på honom med uppjagad blick.
– Lossa spännet och låt kniven falla till golvet.
– Skjut honom istället, väser den andre och trampar otåligt.
– Jag öppnar spännet nu, säger Rex försiktigt.
– Du dör om du gör någonting konstigt, varnar James och lägger an geväret mot axeln. Jag lovar, jag vill skjuta, jag vill väldigt gärna skjuta dig.
– Han dödade Kent, säger Lawrence med högre röst.
– Gör ingenting dumt, ber Rex.
– Håll käften, skriker James.
Rex knäpper upp spännet och jaktknivens tyngd gör att skärpet dras ut ur byxornas hällor och glider ner till golvet utmed hans ben.
– Sparka hit kniven, befaller James.
Rex sparkar till kniven, men den rullar bara en meter över mattan innan den stannar.
– Sparka igen, säger James otåligt.
Rex går långsamt fram och sprätter iväg den så att den hamnar bredvid fåtöljen.
– Backa igen och gå ner på knä, säger James.
Rex gör som han säger, tar några steg bakåt och knäfaller.
– Skjut honom direkt, upprepar Lawrence. Rakt i pannan.
– Det verkar som om ni tror att jag har någonting med Kents död att göra, börjar Rex.
James går snabbt fram och stöter gevärskolven i hans ansikte.
Den träffar över höger ögonbryn, det knakar till i nacken och blir mörkt för ögonen i några sekunder, Rex faller ner på sidan och känner smärtan från slaget bränna och dunka.
– Du var inne i vår zon, skriker James och lägger pipan mot hans tinning. Jag skjuter dig, fattar du, jag skiter i vad som händer …
– Skjut honom! ropar Lawrence med grov röst.
– Jag letade efter Sammy, flämtar Rex.
– Var fan är våra telefoner? frågar James och trycker pipan hårdare mot hans huvud.
– Jag vet inte, jag har inte rört dem, svarar Rex snabbt. Men jag har en iPad i väskan vid sängen, vi kan larma SOS.
– Håll käften, fnyser James. Du vet mycket väl att det inte finns nåt jävla nätverk …
Dörren till korridoren öppnas och någon kommer in och stannar i tamburen.
– Pappa? säger Sammy in i den dunkla sviten.
– Hämta DJ, ropar Rex till sin son innan nästa slag träffar honom.
Han faller ner på rygg, lyfter huvudet och ser att Lawrence redan är ute i hallen.
– Sammy, flämtar Rex.
Lawrence sliter in sonen i håret, drar med sig honom över stövlarna och lågskorna och slår honom i ansiktet med handtaget till jaktkniven. Han trycker ner Sammy på mage, sätter sig gränsle över honom, drar huvudet bakåt i håret och håller kniven mot hans hals.
James andas snabbt, stänger munnen och fuktar den innan han ställer sig bredbent över Rex med geväret mot hans panna.
– Det slutar här, säger han. Fattar du? Det slutar här, du är färdig. Ingenting blir bra för att du hämnas, ingenting förändras.
Pipan darrar häftigt och James får den att bli stilla genom att trycka mynningen mot Rex ansikte.
– Vi visste inte vad vi gjorde, fortsätter James. Det bara blev så, vi fattade att det var fel, men vi var inte onda människor, vi var bara dumma.
– Du behöver inte be om ursäkt, ropar Lawrence åt James.
– Vad gjorde ni? flämtar Rex.
– Jag vill bara säga att jag aldrig skulle våldta någon … men det här var inte jag, det var Wille … och hela jävla skolan tittade bort, vi visste det, ingen brydde sig om vad vi gjorde i Kaninhålet.
– Du pratar om Grace, säger Rex.
– Skjut honom nu! flåsar Lawrence.
James vänder vapnet runt och slår stönande Rex med kolven i ansiktet flera gånger. Rummet slocknar tvärt för varje träff, framträder suddigt innan det slocknar igen.
– Pappa!
Rex hör hur Sammy skriker och känner fler slag mot ansiktet, men det är som från en annan värld. Det gör ont i munnen och ena ögat. Han faller ner i ett mörker, försöker kämpa emot, men förlorar medvetandet.
Huvudet spränger av smärta när han vaknar till. Hans ansikte är klibbigt av blod och såren hettar. Som i en dröm märker han hur männen river sönder tyg och binder honom med armarna bakom ryggen. Han hör dem rota igenom alla hans saker och han förstår att de söker efter telefonerna.
– Jag går och letar i pojkens rum, hör han Lawrence säga.
Rex försöker vrida på huvudet för att se Sammy, men kan inte röra sig, han försöker ropa, men får inte fram några ord. Det enda som hörs från honom är blodet som rosslar i halsen när han andas.