DJ kommer tillbaka från regnet, går rakt igenom den krossade dörren, skriker någonting och slänger pistolen i väggen. Det smäller till och vapendelarna sprids över golvet och in under loungemöblerna.
Rex ligger på sidan och kan nästan inte andas. Det brinner av smärta i magen och varje rörelse gör så ont att han kämpar för att inte svimma.
– Vad gjorde du därute? frågar han mellan de snabba andetagen.
Han försöker komma upp, men raglar framåt och benen viker sig och han faller ner på knä. Han trycker handen mot skottskadan. Synfältet drar ihop sig under några sekunder och sedan ser han att DJ virar på sig läderremmen med kaninöronen igen och kommer emot honom med en svart kniv i handen. De avskurna öronen svänger för varje steg han tar.
– Sammy är bara ett barn, flämtar Rex.
Smärtan och chocken gör att han knappt förstår vad som sker. DJ knuffar honom framåt och han tar emot sig med båda händerna och känner sedan att han blir skuren i ryggen.
Armarna viker sig och han sjunker ner på golvet.
– Du får inte, kvider han när DJ tvingar upp honom på fötter igen.
Rex har ingen aning om hur djupt skärsåret i ryggen är – rädslan för att Sammy ska vara död slår ut allt annat. DJ knuffar honom framför sig, genom den förstörda dörren och ut i regnet.
Rex söker skräckslaget runt med blicken efter Sammys kropp på vägen mot kyrkan.
Regnet öser ner över honom, kläderna blir genomvåta och kalla, han håller båda händerna mot magen och känner det varma blodet flöda ut mellan fingrarna.
De hårda regnbyarna rullar över grusvägen i skummande band.
Han knuffas framåt, tar ett par steg och känner en svindlande trötthet. Allting rör sig ryckigt omkring honom, som om någon försöker slita undan världen.
– Sammy, ropar DJ ut i regnet.
Rex börjar gråta av lättnad när han förstår att Sammy har undkommit, att DJ har tappat bort honom i mörkret.
– Sammy! ryter DJ och stryker öronen ur ansiktet. Titta på din pappa nu!
Rex stapplar fram och försöker säga något men hostar bara ut blod.
– Ropa på Sammy, säger DJ. Ropa åt honom att komma fram, att du älskar honom, säg att allting blir bra om han bara …
Rex stannar flämtande i T-korsningen. Han tänker inte delta längre. DJ går runt och slår honom ursinnigt i ansiktet med knivskaftet. Han vinglar till men lyckas hålla balansen och höjer hakan.
– Ropa på Sammy, säger DJ hotfullt.
– Aldrig, flämtar Rex.
Regnet slår dånande genom luften som trasiga segel och vattenpölarna ser ut att koka. Den gamla kyrkan nere i dalen är faluröd och repad, som en blodig träbit mitt bland de vita korsen på rallarkyrkogården.
– Jag förstår, väser Rex. Jag förstår att du tror …
– Tyst, ryter DJ.
– Jag har inte våldtagit …
– Jag skär halsen av dig, skriker DJ.
Långt nere på Europaväg 10 syns det blå, overkliga skenet från polisens bilar närma sig avtagsvägen mot hotellet.
– Sammy, ropar DJ.
Rex tänker att Sammy kommer att klara sig om han bara håller sig gömd.
– Fortsätt gå, säger DJ.
Rex ser honom i ögonen och sjunker sedan ner på knä mitt i korsningen. Det får räcka nu.
DJ vill få honom att resa sig upp, han slår honom över kinden och ryter åt honom att fortsätta gå. Rex står bara kvar på knä. Det gör inte ens lika ont längre. DJ sliter i honom och han vinglar till, men reser sig inte.
Han stänger ögonen, öppnar dem igen och tänker att det är så här det tar slut, när han ser en gestalt långt borta i regnet. Någon kommer gående på grusvägen i riktning mot korsningen.
Joona har kommit upp på grusvägen. Han går genom regnet mot de båda gestalterna på korsvägen. Hela marken ser ut att skaka. Han visste att han hade exakt nitton minuter på sig att rädda Rex från det ögonblick han träffades av kulan i magen.
Mördaren har följt samma mönster varje gång.
Det är två minuter kvar.
Joona visste att han skulle hinna få ut Sammy och återvända innan David Jordan anser att det är dags att slutligen avrätta Rex.
Regnet rinner genom hans ögonbryn och han har svårt att se klart. Pistolen gungar i hölstret innanför den genomblöta kavajen för varje steg han tar. Han har ännu inte avslöjat för förövaren att han är beväpnad.
Kaninjägaren tar tag i Rex blöta hår och drar hans huvud bakåt, men låter knivbladet vila på hans axel. Han stirrar på mannen som närmar sig och kan inte förstå vad han vill. Varför kommer han tillbaka? Han måste ju begripa allvaret i situationen, borde göra allt för att hålla sig borta.
Utryckningsfordonen är här om fem minuter.
Det är bra.
Han hinner göra det han måste, ingenting annat är viktigt, tänker han och tittar på klockan.
Hämndens ordning är perfekt.
Rex avlade sin egen hämnare vid våldtäkten: I det exakta ögonblicket för brottet smälter två celler samman och inleder det liv som växer i Graces livmoder, det foster som följer henne till Chicago, det barn som föds i hemlighet och växer upp till en kaninjägare som trettio år senare återvänder och straffar förövaren.
Den främmande mannen närmar sig med stora steg på vägen.
Regnet dånar över dem och piskar buskarna så att de viker sig mot marken. Vatten rinner snabbt över gatan som en hinna av mörkt glas.
Utan brådska flyttar Kaninjägaren bladet till Rex hals och ser hur den långe mannen tycks slappna av mitt i ett steg, lossa en sista kavajknapp, föra in handen, dra fram en pistol och höja den i en enda mjuk och koncentrerad rörelse.
Kaninjägaren hinner inte reagera, det är som om han inte förstår, inte kan acceptera det som sker.
Joona går genom regnet med stora steg medan han siktar och skjuter David Jordan med tre skott rakt i bröstet.
Rekylen stöter bakåt och mynningsflammans sista vita eld blänker till i den grå dagern som en liten explosion. Krutgaser skingras i det ångande regnet och hylsorna faller klirrande till grusvägen.
David Jordan vinglar bakåt av kraften och rasar tungt i marken. Knallarna från de tre skotten ekar dovt mellan bergssidorna.
Joona tar de avslutande stegen fram med pistolen riktad mot förövarens ansikte och sparkar undan kniven. Regnet öser ner över dem och bubblar på marken. David Jordan ligger på rygg och stirrar upp på honom.
– Du hade en pistol hela tiden, säger han förundrat.
Joona ser att de tre ingångshålen är samlade mellan bröstmusklerna och vet att David Jordan inte har mer än ett par minuter kvar att leva.
Det finns ingen möjlighet att rädda honom.
Vatten rinner längs fårorna i vägen bredvid och för med sig blodet bort.
Joona håller pistolens mynning mot David Jordans panna och söker snabbt igenom kläderna innan han reser sig och hölstrar sitt vapen igen.
David Jordan hostar ut blod över sitt skägg och stirrar upp i den svarta himlen. Det fallande regnet ger honom en hisnande känsla av att färdas uppåt med hög hastighet.
Rex står bara kvar på knä, mitt i korsningen. Han vill först inte lägga sig ner när Joona försöker hjälpa honom.
– Sammy, flämtar han.
– Det är ingen fara med honom, säger Joona och får försiktigt ner Rex på sidan.
Rex är vit om läpparna och skakar i kroppen som vid hög feber. Joona river isär hans skjorta och ser blod välla ut ur ingångshålet i bålen. Antagligen är ena njuren skadad. Han är allvarligt smärtpåverkad och kommer snart att gå in i cirkulatorisk chock.
Joonas telefon ringer, han ser att det är Saga och svarar och säger att han har lite svårt att prata just nu.
– Det här är viktigt, säger Saga. Jag har talat med Grace igen och förstått att Rex är pappa till David Jordan.
– Men han var ju inte med vid våldtäkten, säger Joona.
David Jordan ligger på rygg med öppen mun, men ögonen blinkar fortfarande när regndroppar slår ner i dem.
De första utryckningsfordonen rullar förbi den lilla kyrkan. Det blå ljuset sveper genom regnet över mörkrött trä.
Joona sätter på högtalarfunktionen och lägger telefonen på en av de runda stenarna som markerar vägens ytterkant.
– Hör du vad jag säger? fortsätter Saga.
– Ja, svarar Joona medan han hjälper Rex att dra upp sina knän en bit för att minska trycket i den blodfyllda bukhålan.
– Det kanske inte har någon betydelse nu, säger hon. Men David Jordan var inte frukten av en våldtäkt som de trodde … han var faktiskt ett kärleksbarn.
Saga fortsätter att tala, men ljudet i telefonen knastrar och förändras och försvinner helt när displayen slocknar.
Rex försöker vända på huvudet för att se DJ, men han orkar inte, blod flödar ut mellan Joonas fingrar och ner på grusvägen.
Poliser och ambulanspersonal springer den sista biten.
DJ har slutat andas. Hans ansikte är alldeles lugnt. Kanske hann han höra Sagas ord innan han dog, kanske förstod han vad hon berättade.
Joona Linna reser sig stilla och börjar gå utför sluttningen medan han uppfattar hur Sammy följer med sin pappa till ambulansen. Det stenfärgade regnet störtar ner över dalen och den stora sjön. Hela landskapet är ristat i grått och silver.