Saga går rakt fram till Sofia, kontrollerar att hon lever och förklarar att hon kommer att sänka henne försiktigt till golvet, men att det är bra om hon försöker hjälpa till med benen så att hon kommer ner ordentligt.
Saga går till vinschen, lossar spärren och börjar veva. Taljan tickar medan Sofia långsamt sjunker ner. Det ena benet håller på att vika sig konstigt under henne.
– Sätt hälen i golvet och tryck ifrån, ropar Saga.
Sofias anklar är såriga och Saga tänker på de blodiga remmarna kring sängstolparna på övervåningen.
Först där och sedan härnere utan någon kontakt med omvärlden, utan att få någon förklaring.
Sofia ligger på sidan på plastskynket. Hon andas tyst och utmattat. Utan smink ser hon yngre ut, hon skulle kunna vara hur ung som helst. Hennes ögonlock är svullna och blåmärkena kring halsen har djupnat.
När Saga lossar tygstropparna från hennes armar darrar hon till och spänner kroppen.
– Gör inte illa mig, flämtar hon. Snälla, jag vet ingenting.
Saga går till väggen, vevar upp den tomma vajern mot taket igen och drar sedan fram en stol till Sofia.
– Jag heter Saga Bauer, jag är kommissarie på Säpo.
– Inte mer, viskar hon. Snälla, jag orkar inte.
– Sofia, lyssna på mig … Jag kände inte till att de hade behandlat dig så här, jag är ledsen för det och ska ta upp det med min chef, säger Saga.
Sofia lyfter lite på huvudet från golvet. Hennes kinder är fläckiga av gråt, de har tagit alla hennes smycken och det bruna håret ligger svettigt kring det bleka ansiktet.
Saga har själv prövat waterboarding, det ingick i specialutbildningen, men hon tror inte på effektiviteten.
Hon tittar till på en hink med en disktrasa i blodigt vatten och tänker att det enda tortyr avslöjar är torterarens egna hemligheter.
Saga vrider kapsylen av en flaska mineralvatten, hjälper Sofia att dricka och ger henne sedan en bit choklad.
– När får jag komma hem? viskar Sofia.
– Jag vet inte, vi måste få svar på några frågor först, säger Saga beklagande.
– Jag har redan sagt allting, jag har inte gjort någonting fel, jag vet inte varför jag är här, gråter Sofia.
– Jag tror dig, men jag behöver få veta varför du befann dig i huset.
– Jag har berättat allting, kvider hon.
– Berätta för mig, ber Saga mjukt.
Sofia lyfter försiktigt sina stela armar för att torka bort tårarna från ögonen.
– Jag jobbar som eskort och han kontaktade mig, svarar hon med tunn röst.
– Hur? Hur kontaktade han dig?
– Jag har en annons och han skickade ett mejl och sa vad han var intresserad av.
Den unga kvinnan sätter sig långsamt upp, tar emot en bit choklad till, stoppar den i munnen och tuggar.
– Du hade med dig tårgas. Brukar du det?
– Ja, det brukar jag, även om de allra flesta är ganska snälla och omtänksamma … Jag kan säga att jag har mer problem med dem som blir kära i mig än dem som är våldsamma.
– Men är det ingen som vet vart du åker, som kan komma om du behöver hjälp?
– Jag skriver upp namn och adress i en bok … och Tamara som är min bästa vän … hon hade haft honom som kund och det var inga problem.
– Vad heter hon mer än Tamara?
– Jensen.
– Var bor hon?
– Hon har flyttat till Göteborg.
– Har du ett telefonnummer?
– Ja, men jag vet inte om det fungerar.
– Har du fler vänner som jobbar som eskort?
– Nej.
Saga går undan några steg, tittar på Sofia och tänker att hon antagligen talar sanning om sitt jobb.
Ingenting motsäger hennes berättelse, även om oroande lite bekräftar den.
– Vad vet du om din kund?
– Ingenting … Han betalade väldigt bra för att bli bunden i sängen, svarar Sofia.
– Band du honom i sängen?
– Varför frågar ni samma saker, jag kan inte fatta det, jag ljuger inte, varför skulle jag ljuga?
– Berätta bara vad som hände på riktigt, Sofia, säger Saga och försöker fånga hennes blick.
– Han drogade mig och band mig i sängen.
– Hur såg sängen ut?
– Den var stor, jag minns inte så mycket, vad spelar det för roll?
– Vad pratade ni om?
– Ingenting, han var bara tråkig.
Teknikerna har gått igenom hennes dator, telefon och anteckningsbok med adresser – och det finns inga tecken på att Sofia förstod att kunden var Sveriges utrikesminister.
Saga betraktar den unga kvinnans spända mun och utmattade ansikte. Hon tänker återigen att Sofia kanske följer sin ursprungliga berättelse lite för bra. Det är nästan som om hon undviker specifika detaljer för att inte bli påkommen med lögner.
– Stod det någon bil utanför grindarna när du kom?
– Nej.
– Vad svarade han i porttelefonen när du ringde på? frågar Saga.
– Jag vet inte vem han är, säger Sofia med en röst som nästan brister. Jag förstår att han är rik och viktig, men jag vet ingenting, jag vet bara att han kallade sig själv för Wille, men det är ju vanligt att man inte använder sitt riktiga namn.
Saga tänker att om Sofia ingår i någon radikaliserad grupp och sympatiserar med deras mål så kommer hon inte att erkänna någonting, men om hon har lurats eller tvingats till att delta finns det en möjlighet att hon öppnar sig.
– Sofia, jag lyssnar om du vill berätta något för mig … Du har ju inte mördat någon, det vet jag redan och det är därför jag tror att jag kan hjälpa dig, säger Saga. Men för att göra det behöver jag veta sanningen.
– Är jag anklagad för något? frågar Sofia slutet.
– Du var med när Sveriges utrikesminister mördades, du låg bunden i hans säng, du slängde en stol genom hans fönster, du halkade omkull i hans blod.
– Jag visste inte, viskar Sofia och blir vit i ansiktet.
– Så jag behöver några svar … Jag förstår att du blev lurad eller tvingad, men jag skulle vilja höra från dig vad du hade för uppgift i går kväll.
– Jag hade ingen uppgift, jag förstår inte vad du menar.
– Om du inte samarbetar med mig kan jag inte göra någonting för dig, säger Saga avslutande och reser sig från stolen.
– Gå inte, snälla, säger den unga kvinnan med uppvällande desperation i rösten. Jag försöker hjälpa dig, jag lovar.