Saga låter Sofia vädja till henne om att inte lämna henne ensam medan hon går fram till dörren och lägger handen på handtaget.
– Om du eller din familj är hotad så kan vi hjälpa er, säger Saga och öppnar dörren. Vi kan ordna säkert boende, vi kan skaffa nya identiteter, ni kommer att klara er.
– Jag fattar inte, jag … Vem är det som hotar oss? Varför skulle … Det här är inte klokt.
Saga tänker återigen att Sofia kanske bara råkade befinna sig på fel plats. Men i så fall återstår frågan varför en professionell mördare skulle lämna ett vittne efter sig.
Om hon verkligen är ett vittne så måste hon ha sett något som kan leda utredningen vidare. Under de tidigare förhören har hon inte kunnat ge något signalement på förövaren. Hon har bara återkommit till att hans ansikte var dolt och upprepat hur snabbt hela förloppet var.
Saga måste få henne att börja minnas riktiga detaljer eftersom små detaljer kan dra med sig hela sjok och öppna för iakttagelser som tappats bort på grund av chock.
– Du såg mördaren, säger Saga och vänder sig om.
– Men han hade rånarhuva på sig, det har jag redan sagt.
– Vad hade han för ögonfärg? frågar hon och stänger dörren igen.
– Jag vet inte.
– Hur såg näsan ut?
Sofia skakar på huvudet och ett sår i läppen spricker och börjar blöda.
– Ministern blev skjuten, du vände dig runt och såg förövaren stå där med vapnet i handen.
– Jag ville bara därifrån, jag började springa, ramlade och hittade larmet som …
– Vänta lite, säger Saga. Du måste förklara för mig hur förövaren såg ut när du vände dig bakåt.
– Han höll pistolen med båda händerna.
– På det här viset? frågar Saga och visar en tvåhandsfattning.
– Ja, men han stirrade rakt fram, förbi mig … Han brydde sig inte om att jag var där, jag vet inte ens om han såg mig, allting hände på några sekunder, han var bakom mig, men sprang fram och tog tag i håret på …
Hon tystnar och rynkar pannan och stirrar framför sig som om hon faktiskt börjar se förloppet för sin inre syn.
– Han höll honom i håret? frågar Saga mjukt.
– Wille hade ramlat ner på knä efter det andra skottet … och mördaren höll honom i håret, tryckte pistolen mot ena ögat, jag vet inte, det var bara overkligt.
– Han blödde ganska mycket, eller hur?
– Massor.
– Var han rädd? fortsätter Saga.
– Han verkade jätterädd, viskar Sofia. Han ville få mer tid och sa att det var ett misstag, han hade blod i halsen så det var svårt att höra, men han försökte säga att det var ett misstag, att han skulle låta honom leva.
– Vad sa han exakt?
– Han sa att … Du tror att du vet allt, men det gör du inte … och då sa mördaren … alldeles lugnt, att … att Ratjen öppnade dörren … Vänta, så här sa han: Ratjen öppnade dörren … och helvetet kommer att sluka alla … er alla, sa han.
– Ratjen?
– Ja.
– Kan han ha sagt något annat namn?
– Nej … eller … jag menar, det var så det lät.
– Verkade det som att utrikesministern visste vem Ratjen var?
– Nej, svarar Sofia och sluter ögonen.
– Kom igen nu, vad sa han mer? frågar Saga.
– Ingenting, jag hörde ingenting mer.
– Vad menade han med att Ratjen öppnade dörren?
– Jag vet inte.
– Är det Ratjen som gör det här? Är det han som tar med sig helvetet till alla? frågar Saga med höjd röst.
– Snälla.
– Vad tror du? frågar Saga.
– Jag vet inte, svarar Sofia och torkar tårar från kinderna.
Saga går snabbt mot dörren och hör Sofia ropa efter henne att hon inte vet.