Säkerhetschaufförens ansikte är orörligt när han blickar in i backspegeln för att kontrollera att följebilen fortfarande ligger strax bakom dem.
Ljudet från motorn går genom karossen till statsministerns specialbyggda Volvo som ett behagligt purrande.
Sedan ett år har Säpo valt att låta Sveriges statsminister resa i ett bepansrat och förstärkt fordon som väger nästan fyra ton, har tolv cylindrar och fyrahundrafemtiotre hästkrafter. Det är en bil som går att backa i över hundra kilometer i timmen och vars glasrutor är konstruerade för att stoppa kulor från höghastighetsvapen.
På den rymliga skinnsoffan som utgör baksätet sitter statsministern med vänster hands tumme och pekfinger mjukt vilande mot de slutna ögonlocken. Den mörkblå kostymen är uppknäppt och den röda slipsen hänger snett över skjortbröstet.
Bredvid honom sitter Saga Bauer i sin motorcykeloverall. Hon har inte hunnit byta kläder och kroppen är varm efter natten och morgonen. Egentligen skulle hon vilja dra ner blixtlåset till naveln men avstår eftersom hon fortfarande är naken under skinnstället.
I det högra framsätet befinner sig Säpos högste chef Verner Sandén. Han har gripit tag om sätets rygg med höger hand och vridit sin långa kropp bakåt så att han kan se på statsministern medan han redogör för Säpos snabba agerande.
Med sin mörka röst går han igenom kronologin, från Saga Bauers utryckning och vägspärrarnas upprättande till den påskyndade brottsplatsundersökningen och teknikernas löpande rapportering.
– Villan är återställd, det syns inte ett spår av det som hände i natt, avslutar Verner.
– Mina tankar går till familjen, säger statsministern med låg röst och vänder blicken ut genom fönstret.
– Vi håller dem utanför – det råder givetvis högsta sekretess.
– Ni hävdar att situationen är allvarlig, säger statsministern medan han svarar på ett textmeddelande i sin telefon.
– Ja, det finns några speciella omständigheter som gör att vi ville träffas omedelbart, svarar Verner.
– Men som ni vet så ska jag åka till Bryssel i kväll och har egentligen inte tid med det här, förklarar statsministern.
Saga känner att hennes svettiga skinkor har klibbat fast i lädret på overallen.
– Vi har att göra med en professionell eller semiprofessionell mördare som håller sig inom ramen för sitt uppdrag, berättar hon och försöker lyfta lite på stjärten.
– Säpo tror alltid på stora konspirationer, säger statsministern och tittar i telefonen igen.
– Förövaren använde en halvautomatisk pistol med en ljuddämpare som kyler ner rökgaserna, säger hon. Han dödade utrikesministern med ett skott genom höger öga och plockade upp tomhylsan, böjde sig fram över den döda kroppen, la pistolmynningen mot det vänstra ögat, sköt och plockade upp hylsan, vände på …
– Okej, vad fan, säger statsministern och ser på henne.
– Det var inte mördaren som utlöste något av larmen, fortsätter Saga. Men trots att det tjöt så att hela området vaknade, trots att polis var på väg, stannade han kvar och karvade kulorna ur trägolvet och väggen innan han lämnade villan. Han visste var alla övervakningskameror satt, han finns inte med på någon film … Och jag kan faktiskt lova att teknikerna inte kommer att hitta något som leder oss närmare honom.
Hon tystnar och betraktar statsministern som tar en klunk norskt källvatten, ställer det tunga glaset på bordets lackade träskiva och stryker sig över munnen.
Bilen glider genom diplomatstaden och fortsätter ut på norra Djurgården. Till vänster breder Gärdets väldiga gräsyta ut sig. På sextonhundratalet var denna plats ett militärt övningsfält men i dag syns bara enstaka motionärer och hundägare.
– Så det var en avrättning? frågar han hest.
– Vi vet inte varför ännu, men man kan tänka sig någon form av utpressning, att förövaren försökte få tillgång till hemlig information, förklarar Verner. Kanske tvingades utrikesministern att göra ett uttalande medan han filmades.
– Det låter inte så bra, viskar statsministern.
– Nej, vi är övertygade om att det rör sig om politisk terrorism, även om ingen har tagit på sig dådet under natten, svarar Verner.
– Terrorism?
– Det fanns en prostituerad kvinna hemma hos utrikesministern, säger Saga.
– Han har sina problem, svarar statsministern och drar lite i sin örnnäsa.
– Ja, men …
– Låt det vara, avbryter han.
En kråka flaxar undan från vägen, några löv singlar ner mot marken och i en hage står en grå häst alldeles stilla i det tunna regnet.
Saga sneglar på statsministern. Hans blick är frånvarande och munnen spänd. Hon undrar om han försöker greppa det som har hänt. En utrikesminister i hans regering är mördad. Kanske sitter han just nu och tänker med kramande ångest på förra gången det hände.
En grå höstdag år 2003 var dåvarande utrikesminister Anna Lindh ute och shoppade med en väninna när hon blev attackerad av en man som högg henne med en kniv på armarna, i bröstet och i buken.
Utrikesministern hade ingen livvakt med sig, inget personskydd. Knivattacken skadade henne så svårt att hon avled under narkos på operationsbordet efter att ha fått mer än åttio liter blod.
Sverige var annorlunda då, ett land där politikerna fortfarande ansåg sig ha rätten att hävda en socialistisk idé om internationell anständighet.
– Men den här kvinnan som utrikesministern utnyttjade, fortsätter Saga och ser statsministern i ögonen. Hon hörde ett fragment av ett samtal som får oss att tro att mordet är det första av ett antal planerade mord.
– Mord? Vad då för jävla mord? frågar statsministern med höjd röst.