Joona känner fortfarande en sötaktig glädje efter Valerias besök. Det är som om hon drar med sig en bit av livet till honom varje gång hon kommer på besök.
Han har nästan inget utrymme i sin cell, men om han står mellan skrivbordet och handfatet får han precis plats att skuggboxas och finslipa militära stridstekniker. Han rör sig långsamt och systematiskt och tänker på de ändlösa slätterna i Holland där han fick sin utbildning.
Joona vet inte hur länge han har tränat, men himlen är så mörk att den gula muren inte längre syns genom gallerfönstret när det knäpper i låset och celldörren öppnas.
Två vakter han inte sett tidigare står i dörren och ser på honom med stressade blickar.
Han tänker att det ska bli en visitation, att något har hänt, kanske ett rymningsförsök som de kopplar ihop med honom.
– Du ska träffa din försvarsadvokat, säger den ena vakten.
– Varför det? frågar Joona.
Utan att svara sätter de handfängsel på honom och för ut honom ur cellen.
– Jag har inte bett om ett möte, säger Joona.
De går tillsammans nerför trapporna och fortsätter genom den långa gången. En kriminalvårdare passerar tyst på en sparkcykel och försvinner bort.
Joona tänker att de kanske har avslöjat att Valeria använder sin systers legitimation när hon besöker honom. Hon har själv en fängelsedom bakom sig och skulle inte få möta honom på det här sättet om de inte hade hittat på denna lösning.
Bilderna längs väggarna skiftar färgskalor och stil. I utkanterna av lampornas sken syns betongens skrovlighet.
Kriminalvårdarna för Joona genom säkerhetsdörrar och slussar. Flera gånger måste de visa upp sina papper som legitimerar transporten. Lås surrar och de fortsätter djupare in i en avdelning som Joona inte känner till. Längst bort i korridoren står två män och håller vakt utanför en dörr.
Joona känner genast igen Säpos livvakter. De ser honom inte i ögonen utan öppnar bara dörren för honom.
Det dunkla rummet är helt omöblerat sånär som på två plaststolar. På den ena sitter redan en person.
Joona hejdar sig mitt på golvet.
Skenet från taklampan når inte fram till mannens ansikte, utan stannar vid byxornas pressveck och de svarta lågskorna med fuktig lera på tåspetsarna.
Något glimmar till i hans högra hand.
När dörren stängs bakom Joona reser sig mannen upp, tar ett steg fram i skenet från taklampan och stoppar läsglasögonen i bröstfickan.
Först då kan Joona se hans ansikte.
Det är Sveriges statsminister.
Ögonhålorna fylls av mörker och skuggan från hans vassa näsa ligger som ett penseldrag av svart tusch över hans mun.
– Det här mötet har aldrig ägt rum, säger statsministern med sin karaktäristiskt hesa röst. Jag har inte träffat dig och du har inte träffat mig, du kommer att säga att du har haft ett möte med din försvarsadvokat oavsett vad som händer.
– Din chaufför röker inte, säger Joona.
– Nej, svarar han förvånat.
Statsministerns högra hand går vilset upp till slipsknuten innan han fortsätter tala.
– Natten till i dag blev Sveriges utrikesminister mördad i sitt hem. Det kommer att heta att han dog efter en kort tids sjukdom, men det rör sig i själva verket om ett terroristdåd.
Statsministerns örnnäsa är blank av svett och påsarna under hans ögon är mörka. Överfallslarmet i skinnbandet halkar ner över handryggen när han drar fram den andra plaststolen åt Joona.
– Joona Linna, säger han. Jag ska nu komma med ett mycket ovanligt förslag, ett erbjudande som bara gäller här och nu.
– Jag lyssnar.
– En intern från anstalten Hall kommer att flyttas till Kumla och placeras på din avdelning, han heter Salim Ratjen, fälldes för narkotikabrott, men friades från anklagelserna om mord … Av allt att döma har han en central position … han kanske till och med styr de terrorister som utförde mordet på utrikesministern.
– Har du en rapport?
– Självklart, svarar statsministern och räcker fram en tunn pärm.
Joona sätter sig på plaststolen och tar emot den med sina fängslade händer. Ryggstödet knakar när han lutar sig bakåt. Medan han läser noterar han att statsministern tittar i sin telefon med korta mellanrum.
Joona går igenom brottsplatsundersökningen, laboratorieresultaten och förhöret med det kvinnliga vittnet när hon berättar att hon hörde förövaren säga att Ratjen öppnade dörren till helvetet. Rapporten avslutas med tabeller på linjeburen trafik och kopplingen till sheikh Ayad al-Jahiz uppmaning att söka upp västvärldens ledare och skjuta sönder deras ansikten.
– Det finns en massa luckor, säger Joona och lämnar tillbaka mappen.
– Det här är bara den första rapporten, det fattas provsvar och …
– Avsiktliga luckor, avbryter Joona.
– Det vet jag ingenting om, säger statsministern och stoppar tillbaka telefonen i innerfickan.
– Finns det fler offer?
– Nej.
– Finns det indikationer på att man har planerat fler attentat?
– Det tror jag inte.
– Varför just utrikesministern? frågar Joona.
– Han har agerat för ett europeiskt samarbete mot terrorism.
– Vad uppnår de med att döda honom?
– Det här handlar om ett konkret attentat mot demokratins själva hjärta, fortsätter statsministern. Och jag vill ha terroristernas skallar på ett jävla fat, om du ursäktar uttrycket … Det handlar om rättvisa, det handlar om att sätta ner foten … De kan inte och får inte skrämma oss … Det är därför jag kom hit för att fråga dig om du är beredd att infiltrera Salim Ratjen och hans organisation inifrån fängelset.
– Jag förstod det och jag tackar för förtroendet, men du måste inse att jag har skapat en fungerande tillvaro här, det var inte helt lätt, man känner till min bakgrund, men med tiden har man lärt sig att man kan lita på mig.
– Vi pratar om rikets säkerhet.
– Jag är inte längre polis.
– Säpo har ordnat så att ditt fängelsestraff omvandlas till villkorlig frigivning om du gör det här.
– Jag är inte intresserad.
– Det var det hon trodde att du skulle svara, säger statsministern.
– Saga Bauer?
– Hon sa att du inte skulle lyssna på ett erbjudande från Säpo … det är därför jag åkte hit själv.
– Jag skulle antagligen överväga uppdraget om jag inte kände att ni dolde avgörande parametrar för mig.
– Vad finns det att dölja? Säpo tror att du kan hjälpa dem att kartlägga Salim Ratjens kontakter utanför fängelset.
– Jag är ledsen för att ha låtit dig resa hit i onödan, svarar Joona, reser sig från stolen och börjar gå mot dörren.
– Jag kan få dig benådad, säger statsministern mot hans rygg.
– Det krävs ett regeringsbeslut för det, säger Joona och vänder sig om.
– Jag är statsminister.
– Men så länge jag är säker på att man inte ger mig all information som finns till hands måste jag tacka nej, upprepar Joona.
– Hur kan du hävda att du vet vad du inte vet? frågar statsministern med öppen irritation.
– Jag vet att du sitter här trots att du egentligen borde ha åkt till Bryssel för Europeiska rådets sammanträde, säger Joona. Jag har läst att du slutade röka för åtta år sedan, men nu har du fått ett återfall med tanke på doften i kläderna och dina leriga skor.
– Leriga skor?
– Du är en hänsynsfull man och eftersom din chaufför inte röker så har du stått i vägrenen och rökt.
– Men …
– Jag har sett att du har tittat på telefonen elva gånger, men inte besvarat några meddelanden … Därför vet jag att någonting saknas eftersom ingenting i den rapport jag läst innebär någon egentlig brådska.
Statsministern ser för första gången svarslös ut. Han drar handen mot hakan och överväger med sig själv.
– Det tycks röra sig om ett antal planerade mord, säger han till slut.
– Ett antal? upprepar Joona.
– Säpo strök det från rapporten, men det verkar handla om inledningsvis tre mord … och nästa mord väntas ske redan på onsdag … Det är därför det är bråttom.
– Vilka personer kommer attentaten att riktas mot?
– Vi vet inte, vi har ingen aning, men informationen vi har tyder på exakta och planerade avrättningar.
– Politiker?
– Antagligen.
– Du tänker att en av dem kan vara du – eller hur? frågar Joona.
– Det hör inte till saken, det kan bli vem som helst, svarar statsministern snabbt. Men eftersom jag har förstått att du är vårt bästa alternativ vill jag höra att du accepterar uppdraget … Och om du faktiskt får fram information som leder till att de här terroristerna stoppas så ser jag till att du får tillbaka ditt liv.
– Det kan du inte, svarar Joona.
– Lyssna, du måste göra det här, säger statsministern med en röst som får Joona att förstå att han är allvarligt rädd.
– Kan du få Säpo att samarbeta med mig på riktigt … så lovar jag att hitta de skyldiga.
– Men det måste ske före onsdag, det har du förstått … det är då de dödar nästa person, viskar statsministern.