Kaninjägaren går rastlöst runt i den stora ISO-containern i det sneda skenet från det hängande lysröret. Klangen från stegen över metallgolvet fortplantar sig upp längs väggarna.
Han stannar framför några upprivna flyttkartonger och en stor bensindunk, pressar vänsterhandens fingrar mot vänster tinning och försöker andas lugnare.
Han tittar i telefonen.
Inga meddelanden, ingenting.
Han trampar på en inplastad karta över Djursholm som ligger på metallgolvet när han återvänder till sin utrustning.
På ett repat skrivbord har han travat gamla och nya pistoler, knivar och nermonterade gevär. Vissa vapen är smutsiga och slitna medan några fortfarande ligger kvar i sina originalförpackningar.
Det är ett virrvarr av rostiga verktyg och gamla syltburkar med fjädrar och slagstift, extra magasin, rullar med svarta sopsäckar, silvertejp, påsar med skimrande buntband, yxor och en bredbladig kniv från Emerson med spetsen slipad som en pilspets.
Mot väggen har han ställt kartonger med olika slags ammunition. Ovanpå tre av dem ligger tre fotografier på tre personer.
Många kartonger är obrutna, men från en låda med 5.56x45 mm ammunition är locket avslitet och på en annan syns blodiga fingeravtryck.
Kaninjägaren lägger ner en ask nio millimeters pistolammunition i en skrynklig plastkasse från Ica Maxi, vänder på en kortskaftad yxa, lägger ner den och släpper sedan påsen till golvet med en hög klang.
Han sträcker ut handen, tar ett av de små fotografierna och ställer det på kanten till en tvärgående stålribba på containerväggens insida, men det faller genast omkull.
Försiktigt ställer han upp det igen och tittar leende på ansiktet, den nöjda munnen, hårets spretighet och ett genomlyst öra. Han lutar sig fram, ser in i mannens ögon och tänker att han ska hugga av benen på honom och se honom kräla fram som en snigel i sitt blod.
Och han ska iaktta sonens förtvivlade försök att binda om benen för att rädda sin pappa, kanske låta sonen snöra av blodflödet innan han går fram och sprättar upp buken.
Fotografiet faller igen och singlar ner bland vapnen.
Han skriker och vräker omkull hela skrivbordet så att pistoler, knivar och ammunition skramlar över golvet.
Glasburkarna går i kras och skärvor och reservdelar slungas ut.
Kaninjägaren stöder sig flämtande mot väggen och minns plötsligt den gamla industritomten som låg mellan motorvägen och avloppsstationen. Offsettryckeriet och förråden hade brunnit ner och i utrymmet under en gammal torpargrund fanns det en massa kaninhål.
Första gången han vittjade långnätet hängde det tio små kaniner i maskorna, de var alla trötta, men levde fortfarande när han flådde dem.
Nu är han lugn och fokuserad igen, han vet att han inte får ge efter för vreden, inte får visa det fula ansiktet, inte ens i sin ensamhet.
Det är dags att gå.
Han slickar sig om läpparna, plockar upp en kniv från golvet och två pistoler, en Springfield Operator och en lerig Glock 19, lägger ytterligare en kartong med ammunition i plastpåsen och fyra extra magasin.
Kaninjägaren drar ut sladden till lampan från bilbatteriet och går ut i den svala nattluften, sluter dörren till containern, lägger på bommen och låser hänglåset, går genom det höga ogräset till bilen. När han öppnar luckan till bagageutrymmet skingras hundratals flugor. Han slänger ner kassen med vapen bredvid sopsäcken med ruttnande kött, stänger luckan och vänder sig mot skogen.
Kaninjägaren blickar in mellan de höga stammarna, tänker på ansiktet på det lilla fotografiet och försöker tvinga bort ramsan ur sitt huvud.