David Jordan petar av sig skorna medan han pratar i telefon med programdirektören för nyheter och samhälle på TV4.
Direktören berättar att han håller på att sätta ihop ett längre inslag om utrikesministern till 22-nyheterna.
DJ fortsätter in i huset och går ut i matsalen. Det väldiga ljuset från det upprörda havet flödar in genom fönsterpartierna.
– Visste du att Rex Müller och utrikesministern var gamla vänner? frågar DJ.
– Är det sant?
– Och jag tror … eller jag vet att Rex är beredd att medverka om ni vill ha en personlig vinkel, säger han och låter blicken vandra över klipporna, ner mot bryggan.
– Det vore helt fantastiskt.
– Men då ber jag honom ringa dig.
– Så fort det bara går, säger direktören.
Vågorna slår skummande över bryggan, båten spänner ut tamparna och fendrarna studsar mot vattenytan.
När samtalet är avslutat skickar DJ ett textmeddelande till Rex där han berättar att programdirektören nappade, men att han ska vänta fyrtio minuter med att ringa honom för att inte verka för ivrig.
DJ har redan skrivit ner ett antal texter som Rex kan lägga ut på sociala medier. Han är ganska säker på att inläggen ihop med teveintervjun kommer att förhindra en skandal. Om folk får veta att Rex urinerade i utrikesministerns bassäng, kommer de att tolka hans handling som det sista skämtet mellan de gamla vännerna. Rex kommer att säga att han är säker på att utrikesministern gapskrattade när han tittade på övervakningsfilmen före sitt morgondopp.
DJ blir stående vid fönstret. Tankarna brusar i hans huvud. Han har tagit hand om Rex problem och det är dags att han tar ställning till sina egna. Det har hänt mycket i hans liv den senaste tiden som han inte kan prata med någon om.
Rex skulle säkert lyssna, men DJ:s jobb är att hjälpa Rex, inte belasta honom med sina egna bekymmer.
DJ återvänder till köket, stannar framför den svarta skinnmappen på arbetsbänkens marmorskiva och tänker att han åtminstone måste titta på innehållet ordentligt för att fatta ett beslut.
De skummande vågorna på fjärden är genomlysta som flytande glas.
David Jordan sträcker ut sin högra hand och försöker lossa mappens tryckknapp, men orkar inte. Den sitter för hårt. Fingrarna är kraftlösa. En enorm trötthet sluter sig kring honom, nacken orkar nästan inte bära upp huvudet.
Han letar med svaga händer i fickorna, hittar burken med Modiodal, häller ut tabletterna på bänkskivan, släpper den tomma burken, hör den slå i golvet, lägger en tablett på tungan och sväljer.
Han kan inte längre stänga munnen, men känner tabletten glida ner i halsen. Försiktigt försöker han lägga sig, hamnar på sidan, blundar och ser samtidigt ljuset genom ögonlocken.
När han vaknar på golvet en halvtimme senare får det skarpa solskenet hans hjärta att slå av ångest.
David Jordan har haft narkolepsi med kataplexi i sju år. Det är en allvarlig, men inte dödlig, sjukdom. När han blir upprörd eller rädd kan han plötsligt tappa kontrollen över vissa muskelgrupper och drabbas av sömnattacker.
Narkolepsi beror på förlust av ett slags hormon som reglerar sömn och vakenhet i hjärnan.
Enligt hans läkare var det sannolikt en streptokockinfektion som triggade igång den ärftliga sjukdomen, även om han själv brukar säga att den beror på att han ingick i något hemligt experiment i det militära.
Han sätter sig upp, känner att munnen är alldeles torr, tar stöd mot golvet med handen, reser sig med dånande huvud och blickar ner mot havet. En av fendrarna har spolats upp på den blöta bryggan, vågorna bryts och vitt skum splittras.
Han försöker samla sig innan han tittar rakt på skinnmappen igen.
Händerna darrar när han petar upp tryckknappen och tar ut innehållet.
Han bläddrar igenom materialet om Carl-Erik Ritter. Hjärtat slår så hårt att det brusar i öronen när han tittar på fotografiet.
Han försöker hitta ett lugn inombords, koncentrerar sig och börjar läsa.
Efter en stund är han tvungen att lägga ner papperna, gå till det stora skåpet och hälla upp ett glas Macallan.
DJ dricker och fyller på igen.
Han tänker på sin mamma och sluter ögonen hårt för att tvinga tillbaka tårarna.
Han är ingen bra son, han jobbar för mycket och hälsar på hos henne alldeles för sällan.
Hon är sjuk, det vet han, men har ändå haft svårt att acceptera hennes mörka perioder.
Han skäms över att han alltid mår dåligt efter besöken.
Oftast säger hon inte ett ord till honom, tittar inte ens på honom, ligger bara stilla i sängen med blicken mot fönstret.
Under hela David Jordans uppväxt behandlades hans mamma för unipolär depression, vanföreställningar och självskadebeteende. För ett år sedan flyttade han henne till ett exklusivt behandlingscenter som var specialiserat på långvariga psykiska trauman och posttraumatiska stressyndrom.
Här betraktade man hennes depression som en samsjuklighet till kronisk PTSD. Man ändrade helt på medicineringen och terapins upplägg.
När han besökte henne senast låg hon inte längre passiv i sängen, utan tog emot blommorna och satte dem i en vas med darrande händer. Sjukdomen och medicineringen har gjort att hans mamma ser gammal ut.
De satt vid ett litet bord i hennes rum och drack te ur porslinskoppar med dubbla fat och åt ett slags tunna pepparkakor.
Hon upprepade flera gånger att hon borde ha lagat en ordentlig middag till honom och varje gång svarade han att han redan hade ätit.
En hinna av små regndroppar täckte det lilla fönstret.
Hennes blick var skygg och generad och händerna rörde sig oroligt över koftans knappar när han frågade om hur hon mådde, om den nya medicinen var bättre.
– Jag vet att jag inte har varit en bra mamma, sa hon.
– Det har du visst.
Han förstod att det berodde på den ändrade medicineringen, men det här var första gången på många år som mamman talade direkt till honom.
Hon såg på honom och förklarade på ett nästan inövat sätt att hennes självmordsförsök när han var liten hade berott på ett trauma.
– Har du börjat prata med terapeuten om bilolyckan? frågade han.
– Bilolyckan? upprepade hon leende.
– Mamma, du vet att du är sjuk, att du inte orkade ta hand om mig ibland, att jag fick bo hos mormor.
Långsamt ställde hon ner koppen på fatet och berättade sedan om en fruktansvärd våldtäkt.
Hon beskrev hela förloppet med dämpad röst.
Minnesfragmenten var ibland isande exakta och ibland nästan deliriska.
Men plötsligt stämde allting för David Jordan.
Hans mamma visade sig aldrig naken för honom när han var liten, men han har ändå sett hennes lår och det förstörda bröstet.
– Jag gjorde ingen anmälan, viskade hon.
– Men …
Återigen tänker han på när hon satt med sin magra hand över munnen, grät och uttalade namnet Carl-Erik Ritter.
Hans kinder hettade, han försökte säga något, men fick sitt värsta anfall av narkolepsi någonsin.
DJ hade vaknat på golvet av att mamman klappade honom på kinden, han kunde nästan inte tro på det.
I hela sitt vuxna liv har han varit besviken på sin mamma för att hon inte kämpat emot sin ångest.
En bilolycka kan vara fruktansvärd, men hon hade ju klarat sig, hon hade överlevt.
Nu såg han hela hennes bräcklighet, att hennes åldrade kropp fortfarande var rädd, att den fortfarande skyggade instinktivt, beredd på våld och smärta.
Ibland hade hon mått bra och fungerat i familjen, men ibland föll hon ner i ett mörkt hål och då var det omöjligt för henne att ta hand om honom.
Han tycker så fruktansvärt synd om sin mamma.
Trots att han förstår att det är meningslöst har han spårat Carl-Erik Ritter för att få möta hans ögon. Kanske räcker det. Kanske behöver DJ inte ens fråga Ritter om han har tänkt på det han gjorde, om han överhuvudtaget förstår vilket lidande han orsakat.
Medan Carl-Erik Ritters liv gick vidare, predestinerade våldtäkten hans mamma till att bli en rädd person med återkommande depressioner och självmordstankar.
Det är möjligt att han förnekar allting. Händelsen ligger långt tillbaka och brottet är preskriberat. Men han ska i alla fall få höra att DJ vet vad som hände.
Eftersom Carl-Erik Ritter inte behöver känna sig hotad rent rättsligt så är han kanske beredd att tala och ta avstånd från den han en gång var.
Tanken på detta möte har vuxit inom DJ.
Han vänder på bilden och betraktar ansiktet igen.
David Jordan vet att mötet antagligen inte kommer att innebära någon lättnad, men nu känns det nödvändigt att få ett slut på tankarna.