Strax före Norrtull får hanteraren en ny destination, svänger in till Stallmästaregårdens restaurang och stannar.
– Insatsledningen väntar på dig i paviljongen, säger han.
Joona kliver ur bilen och börjar gå mot det gula lusthuset i öppningen mot Brunnsviken. För inte länge sedan låg Stallmästaregården himmelskt vackert strax utanför stadstullen, men i dag är restaurangen insnärjd av motorvägar, broar och viadukter.
När han öppnar den tunna trädörren reser sig den ene av de båda männen från bordet. Han har rödblont hår och nästan vita ögonbryn.
– Jag heter Janus Mickelsen, jag är Säpos insatschef, säger mannen samtidigt som de skakar hand.
Janus rör sig med en underlig ryckighet som om han försöker bromsa ett alltför högt inre tempo.
Bredvid honom sitter en ung man med snett leende och uppriktiga ögon och ser på Joona.
– Gustav är operativt befäl för insatsen, han kommer att gå in med den första gruppen och leda Nationella insatsstyrkan på fältet, berättar Janus.
Joona skakar även Gustavs hand, men håller sedan kvar den några sekunder för länge och dröjer i hans ögon.
– Jag ser att du har vuxit ur Batmandräkten, säger han leende.
– Kommer du ihåg mig? frågar den unge mannen skeptiskt.
– Känner ni varandra? frågar Janus och ler så att ett nätverk av skrattrynkor bildas kring hans ögon.
– Jag jobbade ihop med Gustavs faster på Rikskrim, förklarar Joona.
Joona tänker på sommarfesten i Anjas stuga. Gustav var bara sju år, han var utklädd till Batman och sprang runt på gräsmattan som sluttade ner mot Mälaren. De bredde ut filtar och åt kallrökt lax, potatissallad och drack lättöl. Gustav satt hos Joona och ville veta allt om att jobba som polis.
Joona tog ut magasinet och lät pojken hålla i hans pistol. Anja försökte sedan övertyga Gustav om att det inte hade varit en riktig pistol, utan en attrapp, som man använder för övning.
– Anja har alltid varit som en extramamma för mig, ler Gustav. Och hon tycker att det är för farligt för mig att vara polis.
– Det kan bli skarpt läge i kväll, nickar Joona.
– Och ingen kommer att tacka dig om du dör, säger Janus med ett oväntat stråk av bitterhet i rösten.
Joona minns att Janus Mickelsen var en sorts visselblåsare för många år sedan. Det blev ganska stort under ett par veckor. Han var yrkesmilitär och ingick i ett europeiskt samarbete mot pirater i farvattnen utanför Somalia. När hans överordnade inte lyssnade på honom gick han ut i media och larmade om att de automatkarbiner som köpts in blev överhettade. Janus hävdade att vapnen förlorade så mycket precision att de utgjorde en säkerhetsrisk. Hans utspel ledde inte till någonting annat än att han förlorade jobbet.
– Vi kommer att genomföra insatsen hemma hos Salim Ratjens hustru i kväll klockan sju, förklarar Janus och viker upp en karta.
Han lägger ut den på bordet och pekar ut huset i skogsdungen mitt emot Parisas hus där insatsstyrkan kommer att förbereda sig.
– Har ni fått veta någonting om vem Amira är och vart numret går? frågar Joona.
– Namnet ger inga träffar och telefonnumret leder bara vidare från Malmö till en mobiltelefon som inte kan spåras.
– Just nu koncentrerar vi oss på att förbereda insatsen på plats, berättar Gustav. Ratjens hustru jobbar som sköterska på en tandläkarmottagning i Bandhagen. Hon slutar klockan 18.00 och kommer att anlända till sitt hem omkring 18.45 om hon handlar på Ica Supermarket i Högdalens centrum som hon brukar.
– Ratjen har planerat att det andra attentatet ska ske nu på onsdag, säger Janus. Den här insatsen är vår stora chans att förhindra det.
– Men ni vet inte vilken roll hustrun har? frågar Joona.
– Vi jobbar på det, svarar Janus och stryker svett från sin fräkniga panna.
– Hon är kanske bara en kurir.
– Jag håller med, vi vet nästan ingenting, säger Gustav. Det här är en chansning, absolut, men samtidigt … Vi behöver inte så jävla mycket för att pusslet ska gå ihop, en enda liten detalj skulle kunna räcka, jag menar, om du får fram någonting om hur deras plan ser ut, vem attentatet på onsdag kommer att riktas mot eller på vilken plats det ska ske så är det kanske över för den här gången.
– Jag vill träffa vittnet före insatsen, säger Joona.
– Varför det?
– Jag vill veta vad förövaren gjorde mellan de första skotten och det som var dödande.
– Han sa ju det där om Ratjen och helvetet, det står i protokollet, jag har läst allting hundra gånger, säger Janus.
– Men det stämmer inte tidsmässigt, det är fortfarande tid över, envisas Joona.
– Han plockade upp tomhylsorna.
Den inre rättsmedicinska besiktningen är inte färdig, men under bilturen från Örebro studerade Joona stänkmönstren, det utskvalpade blodet och konvergenspunkterna och han är säker på att obduktionen kommer att visa att det förflöt mer än femton minuter mellan de två första skotten i bålen och det dödande genom ögat.
För närvarande omfattar teknikernas forensiska rekonstruktion fem minuter totalt.
Uppsamlandet av hylsor, förflyttningen över golvet och ordväxlingen.
Om Joona har rätt så rör det sig om tio minuter som inte kan förklaras med det de hittills vet.
Vad hände under denna tid?
Förövaren är uttalat professionell till sitt tillvägagångssätt. Det måste finnas ett skäl till att han inte bara avslutar avrättningen.
Joona vet inte vad det handlar om, men han känner starkt att någonting avgörande saknas i bilden, någonting långt mörkare än det de hittills sett.
– Jag vill i alla fall gärna träffa henne om det går, säger han.
– Vi ordnar det, nickar Janus och river bort förseglingen till ett stort vadderat kuvert. Det hinner du, för insatsen kommer tidigast att äga rum klockan sju … Vi har samling och sista genomgång klockan fem.
Han ger Joona ett slitet tjänstevapen med extra magasin, två kartonger med ammunition av slaget 9x19 parabellum samt bilnycklarna till en Volvo.
Joona drar ut pistolen från hölstret och tittar på den. Det är en mattsvart Sig Sauer P226 Tactical.
Den enda skillnaden från en Rail är att den är förberedd för ljuddämpare.
De har samma skena som gör att man kan montera kikarsikte, mörkersikte eller vapenlampa ovanpå pistolen.
– Duger den? frågar Janus och ler som om han hade sagt någonting ovanligt roligt.
– Ni har inga andra axelhölster? frågar Joona.
– Det här är standard, svarar Gustav undrande.
– Jag vet och det spelar ingen roll nu, men det rör lite för mycket på sig, säger Joona.