Sofia sitter stilla med nedslagen blick och darrande ögonfransar. Joona tänker på att hon verkar minnas allting från sidan, som om hon står bredvid och iakttar sig själv.
– Tror du att förövaren var en terrorist? frågar han efter en stund.
– Varför frågar du mig? Jag vet inte.
– Men vad tror du?
– Det kändes personligt … men så är det kanske för terrorister.
Först bevittnar hon de två skotten på distans och förövarens förflyttning innan hon försöker fly och halkar i blodet.
– Du faller och ligger kvar på golvet, säger Joona och visar ett fotografi på det blodiga köket som tagits ur hennes perspektiv.
– Ja, svarar hon tyst och vänder bort blicken.
– Utrikesministern står på knä, blöder från två skott i bålen, förövaren håller honom i håret och trycker mynningen mot hans öga.
– Det högra, viskar hon med slutet ansikte.
– Du har berättat om samtalet mellan dem – men vad hände efter det?
– Jag vet inte, ingenting, han sköt honom.
– Men inte direkt, eller hur?
– Gjorde han inte? frågar hon skyggt.
– Nej, svarar Joona och ser att de små ljusa hårstråna reser sig på hennes armar.
– Jag hade slagit huvudet i golvet och allting blev bara långsamt, säger hon och reser sig från soffan.
– Vad hände?
– Det var som om tiden fastnade och bara … Nej, jag vet inte.
– Vad skulle du säga?
– Ingenting, svarar hon.
– Ingenting? Vi pratar om en tidsrymd på tio minuter, säger han.
– Tio minuter.
– Vad hände? envisas Joona.
– Jag vet inte, säger hon och river sig på ena armen.
– Filmade han utrikesministern?
– Nej, det gjorde han inte – vad fan pratar du om? stönar Sofia, går undan, fortsätter fram till dörren och knackar.
– Kommunicerade han med någon?
– Jag orkar inte mer, viskar hon.
– Jo, det gör du, Sofia.
Hon vänder sig mot honom igen, hennes ansikte är uppgivet och förtvivlat.
– Gör jag det? frågar hon.
– Kommunicerade han med någon?
– Nej.
– Såg det ut som om han bad? frågar Joona.
– Nej, ler hon och torkar bort tårar från kinderna.
– Kan han ha tvingat utrikesministern att säga något?
– De var bara tysta, svarar hon.
– Hela tiden?
– Ja.
– Du låg där och såg dem, Sofia. Gjorde förövaren verkligen ingenting? frågar Joona. Jag menar, var han rädd, darrade han?
– Han verkade lugn, svarar hon och torkar tårar igen.
– Kanske hade han en inre kamp … kanske visste han inte om han skulle döda honom eller inte?
– Fast han tvekade inte, det var inte det … jag tror bara att han tyckte om att stå där … Ministern andades hela tiden jättefort, var på väg att förlora medvetandet … Men mördaren höll fast honom i håret och såg på honom.
– Vad fick honom att skjuta?
– Jag vet inte … efter en stund släppte han bara taget om håret, men höll kvar pistolen mot ögat … och plötsligt smällde det till, men inte från pistolen, den rasslade bara … Det var bakhuvudet som small – eller hur? – när skallbenet sprack.
– Sofia, säger Joona lugnt. Jag kommer att ta fram en pistol snart. Den är oladdad och absolut inte farlig, men vi behöver titta på den för att få fram de sista detaljerna.
– Okej, säger hon och hennes läppar blir vita.
– Bli inte rädd nu.
Försiktigt lossar han sin Sig Sauer från hölstret, drar fram den och lägger den på bordet.
Han märker att hon har svårt att titta på pistolen och att ådrorna i hennes hals sväller.
– Jag vet att det är jobbigt, säger Joona lågt. Men jag vill att vi pratar om hur han höll i vapnet, jag vet att du kommer ihåg det … För du har berättat att förövaren höll pistolen med tvåhandsfattning.
– Ja.
– Vilken hand gav stöd?
– Hur då, hur menar du?
– Den ena är innerst, med fingret på avtryckaren, den andra ger stöd, förklarar han.
– Det var … den vänstra som gav stöd, svarar hon och försöker le mot honom innan hon slår ner blicken.
– Så han siktade med höger öga?
– Ja.
– Och blundade med vänster.
– Han tittade med båda.
– Jag förstår, säger Joona och tänker att det är en ganska ovanlig teknik.
Han skjuter själv med båda ögonen öppna. Det ger honom mycket bättre överblick i stridssituationer, men det måste tränas in för att bli effektivt.
Han fortsätter att ställa frågor om förövarens rörelsemönster, går igenom axlarnas position när han sköt på distans, hur han flyttade pistolen till andra handen för att inte förlora skottlinjen medan han plockade upp hylsor från golvet.
Hon berättar igen om långsamheten, skottet i ögat, hur kroppen föll snett bakåt, med ena benet utsträckt och det andra vikt under, hur mördaren ställde sig över honom och sköt honom i det andra ögat.
Joona lämnar pistolen på bordet, reser sig och hämtar två glas från skåpet i pentryt och tänker på att utrikesministerns mördare inte var tvungen att byta magasin.
Men om jag hade varit i hans ställe så skulle jag ha gjort det direkt efter det fjärde skottet för att ha ett fullt magasin i pistolen när jag lämnar platsen, säger han sig och häller upp Coca-Cola.
De dricker och ställer båda försiktigt ner glasen på bordet. Joona tar upp pistolen och väntar medan Sofia torkar sig om munnen med handen.
– Efter det sista skottet … bytte han magasin i pistolen då?
– Jag vet inte, säger hon trött.
– Man lossar en spärr och släpper ut magasinet i handen så här, visar Joona. Och så trycker man in ett nytt.
Hon skakar till av ljudet, sväljer hårt och nickar sedan.
– Ja, det gjorde han, säger hon.