Janus byter kanal på Rakelenheten och informerar med spänd röst samtliga grupper om att Parisa är på väg in.
– Joona, du har kommit med en massa varningar och jag vill bara säga att om allt går fel, säger Janus och ser på honom med stirriga ögon. Om vi måste göra en inbrytning ska du ta dig till övervåningen. I klädkammaren finns en stege som leder till vinden och upp på taket.
På skärmen syns Parisa närma sig huset med matkassar från Ica i händerna. Hon är klädd i tunn, svart kappa, rosa hijab och svarta läderstövlar med klack.
Hon tar några reklamblad från brevlådan, kommer fram till ytterdörren, ställer ner kassarna och låser upp.
– Vi måste bugga dig direkt, säger Janus. Gå till det högra sovrummet så kommer Siv så fort jag hittar henne.
Joona återvänder till hallen och fortsätter in i sovrummet. En ung kvinna i svart polotröja sitter på stolen vid fönstret mot gatan. När hon hör honom reser hon sig och hälsar.
– Jag heter Jennifer, säger hon och skakar hans hand.
– Det är inte meningen att störa, men …
– Du stör inte, svarar kvinnan snabbt och stryker bort hår från sin kind.
– Jag ska bara få hjälp med en mikrofon.
Jennifer har sitt hår uppsatt i en hästsvans och bär svarta cargobyxor och tunga kängor, men hjälmen, skyddsglasögonen och den keramiska skyddsvästen ligger på golvet bredvid stolen.
Joona ser att hon har monterat ett prickskyttegevär 90 på ett kraftigt stativ. Med en vev kan hon alldeles mjukt flytta pipan från den ena till den andra sidan av fönstret.
Tre extra magasin är uppradade på ett litet bord bredvid en öppen kartong med ammunition – 7, 62 PRICK – och en grön flaska Pellegrino.
Ett ballistikkort har ramlat ut ur lådan och ligger på golvet. Joona tänker att det inte gör någonting, hon kommer inte att behöva det ändå. Vapnet har en utgångshastighet på nästan ettusen trehundra meter per sekund och här är avståndet inte mer än sextio meter.
Joona tar av sig kavajen och lägger den på sängen, lossar axelhölstret och börjar sedan knäppa upp skjortan.
– Parisa är uppe i sovrummet nu, säger Jennifer. Vill du titta?
Han går fram och tittar i kikarsiktet, ökar förstoringsgraden till åtta och ser hur Parisa tar av sig sin hijab. Hennes hår är samlat i en tjock, svart fläta som når långt ner på ryggen. Mitt i hårkorset kan han tydligt urskilja hennes ansikte: näsans små porer, födelsemärket ovanför ena ögonbrynet och den tunna linjen där hon råkat dra ut lite av kajalen nerför kindbenets välvning.
När hon går in i badrummet ser Joona att dörren till en klädkammare med gulbrun medaljongtapet står öppen.
Det måste vara där trappan upp mot vinden finns.
Han rätar på ryggen och kisar mot huset. I glipan mellan gardinerna syns Parisa i badrummet som en skugga mot vädringsfönstrets skrovliga glas.
Joona har precis fått av sig skjortan när ljudteknikern från spaningsgruppen kommer in. Siv är en medelålders kvinna med vackra blå ögon och axellångt blont hår. Hon stannar och hennes vita blus stramar över brösten med andetagen.
Med allvarligt ansikte tittar hon på Joona som står mitt i rummet med bar överkropp. Träningen i fängelset har gjort honom mycket muskulös. Hans bål bär märken efter både skottsår och knivskador.
Långsamt går hon ett varv runt honom, känner med fingertopparna under hans högra skulderblad och lyfter lite på hans arm. Jennifer betraktar dem och lyckas inte hålla tillbaka ett leende.
– Jag tror att jag placerar mikrofonen precis under vänster bröstmuskel, säger Siv till slut och öppnar ett plastetui med svart skumgummibotten.
– Okej.
Siv tejpar darrande fast mikrofonen och försöker släta ut tejpen.
– Jag har lite kalla händer, säger hon hest.
– Ingen fara.
– Jag kan göra det istället, föreslår Jennifer. Jag har varma händer.
Siv låtsas inte ens höra det. Hon sätter på ännu en tejpremsa och kontrollerar sedan att förbindelsen fungerar. Deras röster hörs i mottagarens högtalare, men närheten till sändaren skapar ett kraftigt eko.
– Ska jag klä på mig? frågar Joona.
Siv svarar inte och Jennifer kväver en fnissning. Joona tackar för hjälpen, drar på sig skjortan, spänner fast axelhölstret och sätter på sig kavajen igen.
– Den här mikrofonen går nästan inte att upptäcka, säger Siv. Och räckvidden är helt tillräcklig för huset, men inte mycket mer, bara så att du vet det.
De provar förbindelsen för andra gången när Janus kommer in och håller upp sin laptop så att Joona kan se hur kameran följer Parisa när hon kommer ner i köket, går omkring i behå och glansiga mjukisbyxor och äter chips ur en silverfärgad påse.
Joona kontrollerar sin pistol, lånar Sivs tejp och lindar nedersta delen av handtaget som han brukar, släpper ut magasinet, drar bak manteln, provar snabbt mekanismen, kontrollerar tryckfjädern och slagstiftet, säkrar vapnet, trycker tillbaka magasinet och matar fram en patron i loppet.
– Jag går nu, säger han kort.
När han kommer nerför trappan ser han att Gustav står med händerna för ansiktet i den mörka hallen, hans automatkarbin hänger vid höften.
– Hur är det med dig? frågar Joona.
Gustav rycker till, sänker händerna och ser generad ut. Hans vanligtvis glada ansikte är spänt och blankt av svett.
– Jag har bara en jävligt konstig känsla, säger han sammanbitet. Det är något som stör mig, kanske är hela huset försåtsminerat.
– Var bara försiktig, upprepar Joona.
Säpoagenten Ingrid Holm, som visade honom genom skogen till huset, står redan utanför glasdörren för att föra honom tillbaka till bilen utan att han blir sedd från gatan.