Joona springer i mörkret längs Roslagsvägen. Det har gått nästan tjugo minuter sedan han lämnade sin bil vid vägkanten. Han har inte sett någon annan människa på hela tiden. Allt han har hört är de plötsliga kastvindarna genom trädtopparna och sin egen andhämtning.
Nu rusar han nerför en lång backe, tar ut stegen och ökar takten ytterligare. Ett hus glittrar snett framför honom, han anar det mellan träden långt där borta.
Pistolen dunsar mot revbenen.
Han fortsätter ut på en mindre viadukt med dammiga vägräcken när han hör en knall bakom sig och stannar.
Ett pistolskott.
Han vänder sig om och lyssnar.
Ljudet far iväg över havsytan och studsar tillbaka mellan öarna.
Joona börjar springa tillbaka så fort han kan mot en grusad avfart som han passerade alldeles nyss. En bil kommer emot honom i backen med hög hastighet. Bländad av strålkastarljuset fortsätter han framåt i diket genom högt gräs. Marken skakar till när bilen passerar. Det blir mörkt och Joona tar sig upp på asfalten igen, springer ytterligare en bit, hittar grusvägen mot havet och fortsätter in på den.
Vägen leder honom längs kanten till en sänka med ett rostigt bilvrak och in i en portal av svarta träd.
När han kommer ut på andra sidan skogspartiet ser han Parisas bil. Hon har parkerat utanför kontoret till ett litet varv. Medan han fortsätter ner mot de uppställda båtarna rapporterar han tillbaka till Janus, anger sina koordinater enligt referenssystemet RT90 och ber om understöd från insatsstyrkan.
– Men avvakta, upprepar han. Avvakta tills jag gjort en bedömning av situationen, jag återkommer så fort jag kan.
Han stänger av ljudet på telefonen, hör upprörda röster och smyger in under en väldig motorbåt.
Hukande rör han sig framåt i det smala utrymmet mellan båtarna.
Han ser en gammal kvinna sitta på en trave startbatterier precis innan han upptäcker de andra.
En äldre man står på grusgången med en mattkniv dold i handen och en annan man sitter på marken med en flicka i sin famn.
Joona fortsätter hastigt närmare. Torrt gräs frasar under fötterna.
Presenningen över en båt lyfter sig som ett segel och ger honom en glimt av vad som händer längre fram. En skäggig man stöter gevärskolven i nacken på Parisa och vänder sedan mynningen mot henne.
Vatten rinner ner på marken när presenningen sjunker igen.
Den skäggige står stilla med gevärspipan mellan Parisas ben. Ett dubbelpipigt hagelgevär som kan avfyra två salvor utan att laddas om.
Joona kryper in under en segelbåt och hör ljudet förvrängas i vänster öra när han passerar tätt intill den rostiga kölen.
Den skäggige mannen skriker något och riktar hagelbössan mot Parisas ansikte.
Joona tar några snabba steg ut från sitt gömställe, rätar på ryggen, når fram till den skäggige mannen från sidan och vräker gevärspipan uppåt, bort från Parisas huvud.
Han fullföljer rörelsen och sliter gevärets kolv nedåt med andra handen, ut ur mannens grepp, vänder det runt i en vertikal rörelse och lägger fingret på avtryckaren.
Joona stöter in mynningen i hans ansikte. Mannen vinglar bakåt med händerna för munnen. Joona behåller skottlinjen, tar ett steg framåt, vrider höften och slår honom med väldig kraft över kinden med kolven. En kaskad av blod skvätter ur munnen och skägget i slagriktningen.
Joona vänder snabbt vapnet mot den gamla pappan.
Den skäggige mannen slår i marken, tumlar över en kartong med sprejflaskor och blir liggande på mage.
Pappan stannar och släpper mattkniven till marken.
– Sparka undan kniven och gå ner på knä, säger Joona.
Den gamle mannen gör som han säger och tar sedan stöd mot fasaden när han ställer sig på knä.
*
Det blir tyst, bara vinden och den frasande plasten hörs. Parisa höjer huvudet och ser att den blonde mannen har kommit efter henne. Han trycker gevärspipan mot Anders bröst och drar Amira ur hans famn.
– Lek inte med bössor, pojkar, säger han med sin finska brytning.
Anders tittar bara häpet på honom och slickar snor från överläppen.
När Parisa rullar över på sidan känns det som om hennes huvud håller på att explodera. Hon andas flämtande, tvingar ögonen att öppna sig och ser att Amira kommer emot henne med vinglande steg och sjunker ner på knä.
– Amira, viskar hon.
– Vi måste härifrån, säger systern. Du måste komma upp!
Parisa kan inte röra sig, hon vilar kinden mot gruset och ser tre andra flyktingar närma sig på gången. Först går en smal pojke med allvarliga ögon tillsammans med en äldre kvinna i traditionella kläder.
Det skulle ha kunnat vara hennes mamma och lillebror, tänker hon. Om de inte hade dödats vid en vägspärr samma år som hon flydde.
Bakom dem följer en man i blanka, svarta träningskläder.
Parisa vet att hon har sett honom förut, men det tar några sekunder innan hon inser att han är en känd fotbollsspelare. Salim brukade peka ut honom på matcher för att han kommer från deras hemstad.