Joona försöker snabbt överblicka situationen och vänder vapnet mot den skäggige mannen när han börjar röra på sig igen.
Det måste ha uppstått en konflikt mellan människosmugglarna, flyktingarna och Parisa.
Den gamla kvinnan sitter kvar med sin stickning på traven med bilbatterier och pappan står på knä med händerna över huvudet.
– Vi måste härifrån, säger Joona.
Tre flyktingar är på väg mot dem på den smala gången mellan verkstaden och de uppställda båtarna.
Joona känner rytmiska stötar mot trumhinnorna och tittar hastigt mot vattnet innan han vänder sig till Parisa.
– Är det här alla? frågar han och ser att ljuset i bostadshuset längre bort har slocknat.
– Det är bara min syster och tre till som blev kvar, svarar hon.
– Ropa åt dem att följa med.
Parisa säger något flämtande och systern ropar till de andra tre. De närmar sig undrande. Den gamla kvinnan vill inte följa med, men pojken klappar henne på handen och försöker lugna henne.
– Kom nu, manar Joona och vänder vapnet mot pappan.
Pojken pekar, säger något och kryper in under en vit segelbåt. Efter några sekunder kommer han tillbaka med Parisas pistol. Han ser glad ut när han borstar av sina knän och räcker vapnet till henne.
Parisa håller ena armen om systerns axlar och sträcker ut sin fria hand.
Leende kliver pojken in i väggbelysningens vita sken när hans huvud vippar till åt sidan och höger ansiktshalva försvinner.
Alla hör hur blod, vävnad och skallbitar plaskar mot segelbåtens smäckra köl sekunden innan knallen från ett gevärsskott hörs.
– Följ mig, följ mig, ropar Joona och försöker få med sig Parisa och hennes syster mot den stora gaffeltrucken.
Ljudet stiger lavinartat, de hårda smällarna från en helikopters huvudrotor sveper in dem från alla håll, slår i bröst och hals.
– Ner på marken, ropar Joona genom oväsendet.
Insatsstyrkans helikopter gör en rundsväng, mörk mot den svarta himlen. Utanför kabinen hänger en prickskytt fastspänd och stöder fötterna mot landningsstället.
Den gamla kvinnan från Afghanistan kravlar in under båtarna, fotbollsspelaren springer hukande längs fasaden mot korsvägen. Mannen som Joona slog omkull rullar undan mot fasaden och försvinner i det höga ogräset.
Joona får in Parisa och hennes syster bakom den stora gaffeltrucken, lägger geväret i gräset intill verkstadsväggen och försöker ringa Säpo.
Allt han kan höra är en vibrerande ton, men han upprepar flera gånger att de måste avbryta insatsen, att det inte finns några terrorister i hamnen.
Anders reser sig med kryckkäppen, pekar leende på helikoptern och börjar gå mot vattnet. Trädkronorna frasar och smattret från rotorn vidgas när helikoptern gör en brant gir bakom dem sekunderna innan den bryter in från andra hållet med en märklig långsamhet.
De fyra sökstrålkastarna på undersidan av helikoptern lyser som vita facklor.
Joona ser att fem personer från insatsstyrkan hänger i ett Spie-rep under helikoptern. De bär alla hjälm, keramisk skyddsväst och förstärkningsvapen.
Som svarta dockor trädda på en tråd, märkligt livlösa, närmar de sig land. Det blöta träet på pontonbryggorna blänker till i strålkastarsvepet när de flyger fram över vattnet.
Anders står stilla vid vattenbrynet och skrattar mot helikoptern.
Himlen är mörk men de tre fasadlamporna belyser delar av grusvägen.
Det hackande dånet blir allt högre. Joona prövar att ringa igen, ser på displayen att någon har svarat och ropar åt dem att avbryta insatsen, att det inte finns några terrorister i hamnen.
– Avbryt insatsen omedelbart, upprepar han.
Alla utom Anders och den gamla kvinnan som sitter kvar på traven med startbatterier har gömt sig.
Från trucken ser Joona att helikoptern närmar sig land och inleder upphovring över den lilla strandremsan.
Vattnet skingras i en skummande cirkel. Vågkammar vispas ut över de gungande pontonbryggorna. Strålkastarna får skuggan från mastkranen att darrande krypa över grusvägen och verkstadens vägg.
En plötslig kastvind sätter helikoptern i gungning, färdmekanikern försöker hålla ut tampen med foten så att den inte går emot kabinen.
Rotorljudet förändras och djupnar när helikoptern hovrar och sjunker krängande. De fem männen från insatsstyrkan gungar fram i Spie-repet. Plasten kring en uppställd båt lossnar och fladdrar iväg i mörkret.
Männen når mark och kopplar snabbt loss selarna, springer åt sidan och tar betäckning. Helikoptern stiger igen och vrider sig långsamt bort.
Ett vapen går av helt nära och den fylliga knallen ekar mot ön mitt emot marinan.
Gevärsskottet kom snett bakifrån och Joona hinner precis tänka att Säpo har satt in fler prickskyttar när han ser hur helikoptern tappar höjd och förstår vad som hänt.
Ännu en människosmugglare befinner sig på marinan: han släckte lampan i bostadshuset och sprang ut, avfyrade en älgstudsare mot helikoptern och träffade föraren.
Joona ser hur huvudrotorn går emot mastkranen. En hög knall följs av ett gnistregn. Helikoptern slungas åt sidan som en nattfjäril som bränt sig på en lampa.
Säkerhetspiloten hinner inte ens slå på strömställaren till sin stigspak.
De störtar in mot land, slår rakt in i raden av inplastade motorbåtar. Ljudet av den hackande rotorn och plåt som slits sönder skär genom luften.
Ytterligare tre snabba knallar hörs och ett halvt rotorblad sveper tätt över huvudet på Anders som fortfarande står kvar vid vattnet.
Bladet dundrar mot verkstadens plåtvägg och går i flisor.
Ett brandgult eldklot fyller himlen i några sekunder. Sprängvärmen antänder gräset och skogsbrynet och kapellen till de omkringliggande båtarna.