Joona står vid trucken och ser höga eldsflammor och oljesvart rök vrida sig upp mot himlen med en märklig otålighet.
Parisa kramar sin syster som har krupit ihop av rädsla. Hon håller för öronen och gråter hjälplöst som ett barn.
– Fråga din syster om hon kan springa. Vi borde ta oss upp till skogsbrynet, säger Joona snabbt.
– Jag måste bara hitta Fatima, kvinnan som var här alldeles nyss, säger Parisa. Vi kan inte lämna henne, hon räddade min syster, sa till alla att hon var hennes dotter för att hon skulle få vara i fred.
– Var är hon? Vet du det?
– Hon skulle hämta sina saker – ser du den stora båten utan plast, pekar hon.
– Det är för farligt …
Plötsligt hörs automateld; ett helt magasin töms nere vid vattenbrynet. Kulor slår in i mjuka material och rikoschetterar mot båtvaggornas stålbalkar.
Joona försöker se var insatsgruppen befinner sig.
Mindre explosioner hörs, glas sprutar upp och båtar välter.
Han tar fram telefonen, ringer Janus än en gång och ser plötsligt att Parisa har lämnat sin gråtande syster och smugit iväg med hagelgeväret. Hon springer hukande på grusvägen längs den höga fasaden mot båten hon pekade ut.
Joona lossar sin pistol och drar bak manteln.
Elden från den brinnande helikoptern sträcker sig snett uppåt och röken tycks tvinna ihop sig med den svarta himlen.
Joona ser att Parisa saktar in när hon närmar sig verkstadens gavel. Hennes skugga är strimlad över den korrugerade plåtväggen.
Systern har tystnat och sitter bara och håller för sina öron.
Parisa blickar ner mot vattnet, tar stöd med handen mot fasaden och förbereder sig på att springa den sista biten över grusplanen och fram till båten.
Joona ser att hon tar ett steg upp ur diket och tittar runt hörnet, darrar till i hela kroppen, rasar ner på stjärten och sitter sedan stilla med tom blick.
Plötsligt faller hon bakåt, slår huvudet i marken och släpas bort i fötterna.
Det såg ut som att ett rovdjur fällde henne och drog in henne i lyan.
Joona springer med pistolen dold intill kroppen på grusvägen tätt intill väggen, stannar och höjer vapnet när han närmar sig hörnet där hon försvann.
Han lyssnar och känner den bolmande värmen från elden i ansiktet.
Glödande bitar av plast singlar ner.
Mycket fort tar han sig runt hörnet och avsöker platsen, ser betongrampen och de fem meter höga vikdörrarna till verkstaden.
Tallarnas stammar i skogsbrynet fångar upp eldens gula sken.
En vit husvagn skymtar längre in i skogen bortom ett hönsnätsstängsel.
Joona springer fram till en mindre gångdörr, trycker ner handtaget, öppnar och tittar in i verkstaden.
Maskiner glänser dystert i mörkret och längre in anas en mörkblå motoryacht med krosskador i fören.
Joona går snabbt in, säkrar de närmaste hörnen och springer hukande fram till en stor svarv.
Doften av metall, olja och lösningsmedel fyller luften.
Dörren knäpper till bakom honom när den sluter sig.
Elden syns genom fogar och nithål i plåtväggarna.
Han fortsätter in i riktning mot båten och avsöker farliga vinklar.
En man vrålar rakt ut och skriker sedan: ”Du är bara ett djur, du är ingenting, du är bara ett jävla djur.”
Joona springer fram, hukar och skymtar dem långt bort i verkstaden.
Parisa hänger upp och ner, upphissad i fötterna i ett kedjeblock. Den tjocka tröjan har fallit ner över huvudet. Det vita behåbandet spänner över hennes nakna rygg.
Den skäggige mannen blöder fortfarande från munnen. Parisa försöker hålla fast tröjan och kommer i gungning när mannen sliter loss den.
– Jag hugger fan huvudet av dig, ropar han och höjer yxan.
Joona springer, men den stora båten skymmer skottlinjen. Han kan bara ana dem i dunklet under skrovet.
Parisa försöker skrika trots att hennes mun är övertejpad. Mannen följer med i hennes rörelser och flyttar sig åt sidan.
– Det här är Guantánamo, skriker han och svingar yxan med full kraft.
Det tunga bladet träffar henne bakifrån över ena skuldran och passerar rakt igenom muskeln. Parisas kropp spinner runt, blod stänker över golvet. Joona rusar förbi blå tunnor med spillolja, rullar under båten och ser dem igen.
– Backa undan! ropar Joona.
Mannen står bakom Parisa och stryker blod ur skägget. Parisas ena byxben har hasat ner till knäet. Hon snurrar gungande tillbaka, andas snabbt genom näsan och försöker skydda sig med händerna.
– Jag skjuter om du inte släpper yxan, ropar Joona och fortsätter i sidled för att hitta en möjlig träffyta.
Mannen backar några steg och stirrar på Parisa som kränger så att kedjan rasslar.
– Titta på mig, inte på henne … titta på mig och backa bort, säger Joona och närmar sig försiktigt med fingret på avtryckaren.
– De är för fan bara djur, mumlar han.
– Lägg ner yxan på golvet.
Mannen är på väg att lägga ner yxan när en hög knall hörs och en hagelskur träffar plåttaket. Små blykulor rikoschetterar mot tak och väggar, förlorar hastigheten och regnar ner över verkstadsgolvet.
– Absolut stilla nu, hörs den gamla pappans röst bakom Joona.
Joona håller upp pistolen och den andra handen över huvudet. Efter alla år och all träning gjorde han samma misstag som dödade hans egen far. Han drogs med av situationen, av viljan att rädda någon och lämnade sin rygg oskyddad i några sekunder.
Parisas mage rör sig med hennes skrämda andhämtning. Den vita behån är blodig och en mörk pöl vidgas under henne. Den skäggige mannen andas flämtande och lägger yxan på axeln.
– Släpp pistolen, säger pappan.
– Ska jag lägga ner den på golvet?
Joona börjar vända sig mot pappan, ser hans skugga över några gamla burkar med bottenfärg.
– Du ska kasta iväg den, svarar gubben.
Joona vrider sig långsamt runt och ser mannen fyra meter bort. Han står med geväret bredvid en dieselmotor som hänger i en travers. Varsamt sänker Joona pistolen som om han ger upp, men i själva verket inväntar han rätt ögonblick att skjuta. Han kommer att sikta precis under näsan för att omedelbart slå ut hjärnbryggan och stora delar av förlängda märgen.
– Försök ingenting, ropar mannen.
– Åt vilket håll vill du att jag ska kasta pistolen?
– Sakta nu … Det här är ett hagelgevär, jag kommer inte att missa.
– Jag gör som du säger, svarar Joona.
Den gamle mannens ansikte stelnar till och gevärspipan glider en aning åt höger. En mörk spegling växer i den upphängda båtmotorn.
Joona hör sonens fotsteg bakom sig, står stilla och tar sedan ett steg snett framåt när hugget kommer. Yxan missar, men det yttre av klingan snittar upp ett jack i baksidan av hans axel.
Joona vrider sig in mot rörelsen, drämmer ner vänster armbåge bredvid sonens hals så att nyckelbenet bryts.
Yxan spinner genom luften, smäller in i en domkraft och klirrar ner på betonggolvet. Joona slår armen runt hans nacke, vräker honom över höften och ner på golvet framför sig som en sköld och riktar samtidigt pistolen mot fadern.
Den gamle mannen har redan ställt kolven mot golvet och stoppat gevärspipan i munnen.
– Gör det inte, ropar Joona.
Gubben sträcker sig ner och når precis avtryckaren. Kinderna lyser upp samtidigt som knallen hörs, huvudet stöts upp och skallben och hjärnsubstans skvätter mot taket och regnar ner på betonggolvet bakom honom.
Kroppen rasar framåt och geväret faller åt sidan.
– Vad fan hände? flämtar sonen.
Joona binder snabbt hans ben och armar med grov ståltråd, sliter upp honom på fötterna och knuffar honom bakåt mot den upphängda dieselmotorn.
– Jag dödar dig, skriker sonen hysteriskt.
Joona slår vajern två varv kring mannens skäggiga hals och generatorns kraftiga axel, tar den gummiklädda fjärrkontrollen från bordet med hylsnycklar och hissar motorn så högt att mannen tvingas upp på tå.
Gevärsskott hörs utifrån och sedan automateld.
Joona springer fram och halar ner Parisa på golvet, upprepar att hon kommer att klara sig, rullar henne över på mage, stryker snabbt bort blod med handflatan från hennes rygg och skuldra och sluter det djupa såret med silvertejp.
– Du kommer att bli bra, säger han lugnande.
Försiktigt lägger han på fler lager tejp, förstår att det inte kommer att hålla speciellt länge, men vet att skadan inte är dödlig om hon kommer till sjukhus snart.
Hon försöker resa sig, men han ber henne att ligga stilla.
– Jag ville bara hämta Fatima, säger hon och försöker bromsa sin uppjagade andhämtning.
Hon kommer upp på knä och vilar en liten stund.
Han ger henne stöd, hon skakar och vinglar av blodförlusten, knäna håller på att ge vika flera gånger när de går genom verkstaden.
De kommer ut i den kalla luften, hela marinan brinner och den byiga vinden sliter i flammorna.
Joona håller pistolen med ena handen medan de fortsätter uppför grusvägen utmed verkstadens långsida.
När Amira får syn på dem reser hon sig bredvid gaffeltrucken och går mot dem med grått, slutet ansikte. Ögonen är frånvarande och pupillerna är vidgade. Joona hjälper Parisa att sätta sig ner på marken och sveper sin kavaj om henne.
Gustav Larsson står längre upp på grusgången. Den tunga skyddsvästen och automatkarbinen ligger på marken.
Insatsen är avbruten och han rapporterar tillbaka till ledningen med skärrad röst att de har situationen under kontroll och begär sedan in ambulanser och brandkår. Han nickar, mumlar något och sänker handen med Rakelenheten ner till höften.
– Är ambulanserna på väg? ropar Joona.
– De första är här om tio minuter, svarar Gustav och ser på Joona med blanka ögon.
– Bra.
– Gud … jag är ledsen, jag är så ledsen … Joona, jag gjorde allting fel.
– Det ordnar sig.
– Nej, det gör det inte, ingenting ordnar sig.
Några meter bakom honom sitter den gamla mamman på traven av startbatterier och stickar med sorgset ansikte. Hennes yngste son ligger på marken med armarna låsta med buntband.
– Vi fick order om att gå in direkt, säger Gustav och torkar tårar från kinderna.
– Vems order?
En hög knall hörs och Gustav tar ett litet steg framåt.
Knallen ekar mellan husen och krutgaserna skingras.
Den gamla kvinnan håller Parisas pistol med båda händerna. Stickningen ligger på marken framför hennes fötter.
Hon skjuter igen och Gustav famlar efter väggen med ena handen. Blod rinner från hans mage och ett sår genom överarmen. Adam som står bredvid kvinnan griper tag i hennes vapen, sliter ner henne på grusgången, bryter armen vid axeln och trycker ner henne med kängan.
Joona fångar Gustav när han sjunker ihop och hjälper honom försiktigt ner. Gustav ser förvirrad ut och hans mun rör sig som om han försöker säga något.
Ett elektriskt sken darrar framför hans blick, en svetslåga på avstånd, de gnistrande lopporna som stöts iväg och försvinner.