På köksbordet står en robot byggd av röda och grå legobitar. Den är stor som en vinbox och liknar en gammaldags pansarvagn med en gripklo.
– Säg hej till vår nya vän, ler Absalon.
– Hej, säger Elsa.
– Han ska alldeles snart sova, säger Kerstin.
Hon delar ut bitar av hushållspapper som servetter, ser på sin mans nöjda ansikte och tänker att han måste ha gått upp i vikt utan att berätta det för henne.
De har redan fått på barnen pyjamas. Peters har blivit för kort i benen och Elsa har trätt på sig alla hårsnoddar som armband.
Absalon flyttar undan paketet med laktosfri mjölk, en kladdig ketchupflaska och skålen med riven morot och äpple.
Roboten börjar surrande rulla över den blommiga vaxduken. De små framhjulen av gummi stöter in i kastrullen med makaroner och aktiverar nästa moment. Peter fnissar när robotens rörliga överdel skjuter fram på två skenor. Med ett plastigt rasslande sjunker träsleven ner i makaronerna och vänder sedan upp igen alldeles för tvärt.
Barnen skrattar när makaronerna flyger ut över hela bordet.
– Vänta, säger Absalon, lutar sig fram och justerar fjädern på griparmen och riktar sedan fjärrkontrollen mot roboten igen.
Med mjukare rörelser lyfter roboten upp nya makaroner, snurrar ett halvt varv och rullar sedan mot Elsas fat. Hennes ögon glittrar när den knackar ner maten på hennes tallrik.
– Så söt, ropar hon.
Sirenerna från utryckningsfordon hörs avlägset.
– Har den inget namn? frågar Kerstin med ett snett leende.
– Boris! ropar Peter.
Elsa klappar i händerna och upprepar namnet flera gånger.
Absalon styr roboten mot sonens tallrik, men råkar krocka med burken med rostad lök och kan inte hindra den från att tömma skeden i mjölkglaset. Peter skrattar och håller för sitt ansikte.
– Boris, du är jätteduktig, försäkrar Elsa.
– Men nu ska han gå och sova, säger Kerstin igen och försöker möta sin mans blick.
– Kan han ta falukorv också? frågar Peter.
– Vi ska se.
Absalon drar handen genom sitt lockiga hår, byter ut sleven i gripklon mot en gaffel och trycker på fjärrkontrollen. Roboten rör sig lite för fort mot stekpannan, Absalon hinner inte stoppa den innan den törnar in i gjutjärnskanten och faller framåt.
– Mamma! Får vi behålla honom, ropar barnen.
– Får vi det? frågar Absalon leende.
– Mamma?
– Han får stanna om vi slipper den som är i badrummet, svarar Kerstin.
– Inte James, säger Elsa häpet.
James är en gul robot som kommer fram med toapapper. Kerstin tycker att han är obehaglig, lite för intresserad av alla toalettbesök.
– Vi kan låna ut James till morfar, säger hon och tar gaffeln från Boris och börjar lägga upp korv till barnen.
– Kommer han hit till helgen? frågar Absalon.
– Orkar vi det?
– Jag kan laga en god …
Det smäller till när köksdörren slår igen av korsdraget och kalendern med bilderna på barnen rasar i golvet.
– Det är fönstret i sovrummet, säger hon och reser sig.
Dörren gör motstånd som om någon håller emot på andra sidan och när den ger efter hörs luftdraget susa förbi. Hon går ut i hallen, stänger köksdörren lite för hårt efter sig och fortsätter förbi trappan och in i sovrummet.
Gardinerna fladdrar och ringarna glider längs trästången.
Det är inte fönstret, utan altandörren till uteplatsen som står öppen. Persiennerna gungar rasslande i vinden.
Rummet är kallt och hennes nattlinne har blåst ner på golvet. När Absalon bäddar brukar han avsluta med att drapera nattlinnet på hennes plats.
Kerstin går över det svala golvet och stänger altandörren, vinklar ner handtaget och hör den lilla spärren klicka.
Hon lägger upp nattlinnet på sängen, tänder lampan på nattduksbordet och ser att heltäckningsmattan är smutsig. Det har blåst in jord och gräs från trädgården. Hon tänker att hon ska dammsuga efter maten och börjar gå tillbaka.
En mörk föraning får henne att stanna i den dunkla hallen.
Det är tyst bakom köksdörren.
Hon tittar till på formationen av för många jackor och väskor på samma krok.
Försiktigt fortsätter hon mot köket, ser ljuset genom nyckelhålet och hör plötsligt en främmande barnröst.
– Seven little rabbits, all dressed in white, tried to go to Heaven on the end of a kite. Kite string got broken, down they all fell. Instead of going to Heaven, they went to …
Hon tänker att Absalon passade på att demonstrera en ny robot när hon var borta, öppnar dörren, går in i köket och tvärstannar.
En maskerad man står vid deras matbord. Han är klädd i blå jeans och svart vindjacka och håller en kniv med taggigt blad i handen.
Från en mobiltelefon som ligger på bordet hörs en försiktig pojkröst.
– Six little rabbits, all dressed in white, tried to go to Heaven …
Absalon reser sig upp och makaroner faller från hans mage ner på golvet. Elsa och Peter stirrar skräckslagna på mannen i köket.
– Jag vet inte vad du vill, men du skrämmer barnen, förstår du det, säger Absalon med darrande röst.
Efter mannens ena kind hänger fem långa kaninöron. De glittrar mörkröda där de skars av innan de träddes på en tråd och surrades kring rånarhuvan.
Kerstins hjärta slår så hårt att hon får svårt att andas. Med skakande händer tar hon sin väska från köksbänken och håller fram den mot främlingen.
– Jag har kanske lite pengar här, säger hon med en röst som nästan inte bär.
Mannen tar emot väskan och ställer den på bordet, lyfter sedan kniven och pekar på Absalons ansikte med udden.
Kerstin ser hur hennes make försöker fösa undan kniven med en svag hand.
– Sluta med det där, säger han.
Handen med kniven sjunker ner och stöter sedan fram och stannar. Absalon drar skälvande efter andan och tittar ner. Hela knivbladet har försvunnit in i hans mage.
En blodfläck vidgas på skjortan.
När främlingen drar ur kniven följer en ström av blod med bladet och plaskar ner på golvet mellan Absalons fötter.
– Pappa, säger Elsa med rädd röst och lägger ner skeden på bordet.
Absalon står alldeles stilla medan blodet fyller nederdelen av hans instoppade skjorta, rinner ner i byxorna, nerför benen och ut över fötterna.
– Ring efter en ambulans, Kerstin, säger han förvirrat och tar ett steg bakåt.
Mannen betraktar honom och höjer långsamt handen med kniven.
Elsa springer fram till Absalon och lägger sina armar om hans ben så att han vinglar till.
– Pappa, gråter hon. Pappa, snälla …
Hon tar hans servett från bordet och lägger den över magen.
– Du är dum! skriker hon mot den maskerade mannen. Det är min pappa!
Som i en dröm går Kerstin fram och drar bort Elsa från sin man, lyfter upp henne i famnen, känner hur hennes lilla kropp skakar och håller henne hårt.
Peter kryper in under köksbordet med händerna kring huvudet.
Mannen tittar intresserat på Absalon, stryker undan kaninöronen från kinden, vinklar långsamt om kniven i luften och hugger in den i sidan av hans bål.
Den explosiva smärtan får Absalon att vråla rakt ut.
Mannen släpper taget om kniven, låter den sitta kvar, fastkilad mellan hans nedre revben.
Absalon faller åt sidan men fångas upp av bordet, sveper med en blodig hand över skivan och slår ut ett mjölkglas.
Den maskerade mannen hakar loss en machete från en hälla innanför jackan och närmar sig Absalon igen.
– Sluta, skriker Kerstin.
Absalon sjunker ner på en stol, håller värjande upp en hand och skakar på huvudet.
– Snälla, sluta nu, gråter Kerstin.
Taklampan mitt över bordet vrider sig sakta. Blänket från de båda glödlamporna vandrar över vaxduken. Mjölk droppar tickande ner på golvet.
– Vad har jag gjort? flämtar Absalon.
Han svettas och andas snabbt, håller på att gå in i cirkulatorisk chock. Den maskerade mannen står stilla och tittar på honom.
– Du måste ha gått in i fel hus, säger Kerstin med darrande röst.
Elsa vrider sig i hennes famn, vill se vad som händer och försöker bli fri från hennes armar.
En sträng av blod gungar från stolen.
Väggklockans sekundvisare flyttar sig långsamt framåt.
Barnlek hörs utanför och en cykel pinglar.
– Vi är bara vanliga människor, vi har inga pengar, fortsätter hon svagt.
Peter sitter under bordet och stirrar på sin pappa.
Absalon försöker säga någonting, men en uppstötning fyller hans mun med blod. Han sväljer och hostar och sväljer igen.
Grannens bil svänger in och parkerar på platsen bredvid deras. Bildörrar öppnas och stängs. Matkassar hämtas från bagageutrymmet.
Absalons skjorta är mörkröd, nästan svart. Blod rinner från stolen i en jämn ström, pölen har nått fram till Peter.
– Pappa, pappa, pappa, kvider pojken alldeles ljust.
Den maskerade mannen tittar på klockan och tar sedan tag i Absalons hår.
– Får jag ta med mig barnen ut? frågar Kerstin och torkar tårar från kinderna.
Elsa snyftar och Kerstins synfält blir alldeles snävt. En hög ton ringer i hennes huvud när hon ser sin mans läppar vitna.
Han har mycket ont nu.
Främlingen böjer sig ner och viskar någonting till Absalon. De avskurna kaninöronen gungar fram över hans kind. Han rätar på ryggen igen och Absalon möter hans blick och nickar.
Utan brådska böjer han Absalons huvud åt ena sidan och höjer macheten.
Lampan över köksbordet börjar snurra åt andra hållet.
Peter skakar på huvudet. Kerstin vill skrika åt honom att blunda, men det kommer inga ord över hennes läppar.
Med stor kraft hugger mannen Absalon snett bakifrån genom nackkotorna.
Blod sprätter ut över spisplattorna och ugnsluckan.
Den döda kroppen rasar ner på golvet, benen fortsätter att rycka, hälarna dunsar i plastmattan.
Peter stirrar på sin pappa med öppen mun.
Absalons huvud hänger löst från kroppen och ljust blod pumpas ut från strupen i tunga stötar.
Det droppar från ugnens handtag.
Mannen böjer sig ner, drar ut kniven från Absalons bål och skakar blodet från bladet innan han lämnar köket.