Joona går över den stora asfalterade ytan och hör grinden till det elektriska stängslet sluta sig bakom ryggen.
Han fortsätter in i skuggan från anstaltens smutsgula mur, stannar tio meter från centralvakten och gör ett sista försök att nå Carlos. En förinspelad röst berättar att polischefen är upptagen och inte kommer att kunna nås under dagen.
Vid inskrivningen är det som om själva tiden gör motstånd. Hans händer rör sig långsamt när de lägger ner armbandsuret, plånboken, bilnycklarna och telefonen i den blå plastbacken.
En kriminalvårdare med nikotinfläckar på fingrarna räknar hans pengar och skriver ut ett kvitto på summan.
Joona klär av sig och passerar naken genom säkerhetsbågen. Väldiga blåmärken flyter samman över revbenen som åskmoln och såret efter yxhugget har svullnat upp så att de svarta suturtrådarna står ut.
– Jag ser att du hade det skoj på permissionen, säger vårdaren.
Joona sätter sig på den nötta träbänken och drar på sig de färglösa anstaltskläderna och sportskorna.
– Det står här att du ska placeras på avskildhetsavdelningen, säger kriminalvårdaren.
– Varför det? Jag har inte begärt isolering, säger Joona och tar emot den grå säcken med lakan och hygienartiklar.
En annan kriminalvårdare med svettigt ansikte följer med Joona till hans nya avdelning. Nere i kulvertkrysset svänger de till höger, väntar tills låset i dörren surrar och går in i gången mot avskildhetsavdelningen.
Den tomma kulverten luktar fuktig betong och det enda som bryter tystnaden är vårdarens radiokontakt med G-huset.
Joona säger sig att han borde sluta grubbla över mördaren, han vet att han kommer att avskärmas från omvärlden från och med nu.
Han är inte inblandad i förundersökningen.
Han är inte längre polis.
Uppe på avskildhetsavdelningen skrivs han in, får reglerna upplästa och visas sedan genom en tyst korridor till sitt nya rum, det lilla utrymme där han kommer att tillbringa dygnets alla timmar utan någon kontakt med andra interner.
När dörren till isoleringscellen smäller igen bakom honom går han fram till fönstret med de grova spjälorna och stirrar rakt in i den gula muren.
– Olen väsynyt tähän hotelliin, säger Joona för sig själv.
Han lägger säcken med persedlarna på sängen och tänker på att mördaren hade avskurna kaninöron bundna kring sitt huvud som ett slags troféer eller fetischistiska symboler.
Kanske var jakten och slakten av kaninerna rituella förberedelser för mördandet.
Han dödade William Fock och planerade att döda Absalon Ratjen, tänker Joona och plockar upp två gruskorn från golvet och lägger dem på den smala fönsterbrädan.
Två offer.
Han böjer sig ner och tittar nära: det ena gruskornet har en spetsig topp av gulblek kvarts och det andra har en blank yta, som ett litet fiskfjäll.
Joona funderar på den inspelade barnrösten och ramsan om kaninerna som en efter en faller ner i helvetet.
Tio små kaniner, säger han sig.
Joona tittar under sängen, plockar upp ytterligare åtta gruskorn och lägger dem på fönsterbrädan i linje med de andra.
Förövaren jagar tio kaniner, han tänker döda allihop.
Tiden når inte riktigt in i isoleringscellen, kan inte röra vid den smala sängen, handfatet, toalettstolen, hyllan, det lilla skrivbordet och den låsta dörren.
Den som sitter i fängelse dör alldeles omärkligt.
Joona står stilla och ser ljuset skifta över raden av små stenar, skuggorna blir längre, vrider sig som visare.
Varje litet gruskorn är ett solur.
Säpo trodde att de jagade terrorister.
En terrorist hade varit så mycket lättare än en elitsoldat som krackelerat, tänker han.
En spree killer.
Det framstod som en gåta att en tränad terrorist skulle lämna ett ögonvittne, men för en spree killer är det viktigt att inte döda fel personer.
Han kan ha en religiös eller politisk motivation precis som en terrorist. Den stora skillnaden är att han inte lyder under någon annan än sig själv.
Det är därför han är svår att förutspå.
Joona drar handen genom sitt rufsiga hår.
Den kromade stålkanten kring luckan i dörren är full av fingeravtryck. Strömbrytaren är mörk av smuts och bleknade snuspåsar sitter i taket.
Om polisen jagar en seriemördare, rampage killer eller spree killer saknar egentlig betydelse. Det avgörande är de speciella motiv och tillvägagångssätt som sitter ihop i samma nät.
En viss bakgrund knuffar en person i en viss riktning som förutbestämmer ett visst modus operandi.
Begreppet spree killer är omdiskuterat och har av FBI reducerats ner till ”en person som begår två eller fler mord utan någon cooling off-period”.
Men det finns långt större och mer komplicerade mönster bakom definitionerna.
Ingen förövare kommer att passa in på allt, men några pusselbitar kan bli lättare att lägga med rätt kunskap.
En massmördare utför sitt dåd på en plats, medan spree killers flyttar på sig.
En seriemördare sexualiserar ofta sitt dödande, medan en spree killer rationaliserar det.
Han har inga känslomässiga pauser – och tiden mellan två mord är aldrig längre än sju dagar.
Joona betraktar gruskornen i fönstret.
Tio små kaniner.
Polisen har att göra med en förövare som bär på en vrede som vid ett visst tillfälle får honom att gå genom isen och börja döda dem han ser som ansvariga.
Antingen väljer han exakta offer eller så riktar han sig mot en specifik grupp och dödar så många som möjligt inom gruppen.
Det som först framstår som slumpmässigt för polisen brukar visa sig vara precis motsatsen.
Joona tittar på gruskornen på fönsterbrädan och går sedan ett otåligt varv över golvet, fram till dörren och tillbaka till fönstret, åtta steg totalt.
Om den här förövaren är en målmedveten mördare, om han passar in i kategorin spree killers, så är det en sak som absolut inte stämmer, tänker han.
Det finns en brist på logik i det som skett.
Utan tvekan har de att göra med en intelligent mördare: han skär upp utrikesministerns glasdörr med diamantsåg för att undvika larm, han vet var kamerorna sitter och lämnar inga spår efter sig.
Och kaninramsans nedräkning tyder på att han redan bestämt sig för vilka som ska dö.
Han har planerat tio mord – och börjar med utrikesministern.
Varför gör han det?
Det är här det brister.
Det stämmer inte.
Mördaren måste ju ha förstått att polisen skulle frigöra enorma resurser för jakten på honom i och med detta. Han måste ha insett att hans plan skulle bli fruktansvärt mycket svårare att genomföra med den inledningen.
Spree killern började med utrikesministern, tänker Joona. Och skulle sedan ge sig på en lärare i Skövde.
Utrikesministern och läraren, tänker han.
Försiktigt rör Joona vid de två första gruskornen, lägger därefter fingret på det tredje och då vet han plötsligt svaret på gåtan.
– Begravningen, viskar han och går fram till dörren och bultar.
Det är därför han mördar utrikesministern först. Begravningen är en fälla. En av dem som förövaren har på sin lista är ett svårare mål än William Fock.
Mördaren vet att det krävs en begravning på den här nivån för att locka fram nästa offer.
– Hallå! Kom hit! ropar Joona och slår på ståldörren. Hallå!
Dörrögat mörknar och Joona flyttar sig undan. Den rektangulära luckan öppnas och han ser den skäggige vårdarens ansikte genom grovt glas.
– Vad är det som händer? frågar kriminalvårdaren.
– Jag behöver ringa ett samtal, säger Joona.
– Det här är en avskildhetsavdelning och det innebär att …
– Jag vet, avbryter Joona. Men jag vill inte vara här, jag vill tillbaka till D-huset, jag har inte begärt isolering.
– Nej, men anstaltsrådet anser att du behöver beskydd.
– Beskydd? Vad är det som har hänt?
– Det är inte min sak, säger mannen och sänker rösten. Men Marko är död … Jag är ledsen, jag har förstått att ni var vänner.
– Hur kunde han …
Joona tystnar och tänker på att Marko ville ta på sig skulden för slagsmålet på gården för att Joona inte skulle missa sin permission. Det sista Joona såg av sin finske vän var när vakterna slog honom medvetslös och låste hans armar med handfängsel.
– Brödraskapet? frågar Joona.
– Det håller på att utredas.
Joona tar ett steg fram, men stannar och håller upp händerna när han ser rädslan i vårdarens ansikte.
– Lyssna på mig, det är väldigt viktigt att jag får ringa ett samtal nu, säger Joona samlat.
– Isoleringen omprövas var tionde dag.
– Du vet att jag har rätt att ringa min advokat när som …
Fångvårdaren smäller igen luckan och låser den. Joona går rakt fram till dörren och slår med handflatan mot dörrögat precis när det mörknar. Han hör en duns på andra sidan och förstår att den skäggige mannen ryggat tillbaka och snubblat in i väggen bakom.
– Fler människor kommer att dö, ropar Joona och slår på dörren. Du kan inte göra så här! Jag måste ringa ett samtal!
Joona tar sats, kliver fram och sparkar på dörren så att det dånar i väggarna. Han sparkar igen och ser tunn sand av betong falla till golvet från gångjärnens infästning.
Han griper tag med båda händerna i stolens ryggstöd och slår den med all kraft mot fönstret. Det ena benet bryts mot gallret och rasslar ner på skrivbordet. Han slår igen, låter stolen falla i golvet och sätter sig i sängen med händerna för ansiktet.