Rex vaknar naken i sängen och drar efter andan som om han legat under vatten. Hjärtat bultar av ångest när han tittar på klockan och ser att hon är halv tre.
Edith är borta.
Hon måste ha smugit iväg utan att han märkte det.
Stönande sätter han sig upp och försöker hitta telefonen, men rummet snurrar så häftigt att han inte kan skärpa blicken. Han reser sig med sprängande huvudvärk och håller omedelbart på att ramla. Han måste stödja sig mot väggen och blunda innan han vågar fortsätta. Telefonen ligger under sängen. Underliga bilder börjar flyga runt i hans hjärna när han krypande sträcker sig efter den. Köttstycken som binds upp med tråd och blod som sipprar fram ur späckade lammbogar.
Mobilen visar nio missade samtal från Sammy.
Rex blir kall av ångest.
Han försöker ringa men kommer inte fram. Antingen är sonens telefon avstängd eller så har hans batteri tagit slut.
Nu ser han att Sammy talat in tre röstmeddelanden och hans fingrar skakar när han trycker fram dem.
– Pappa, du får gärna komma tidigare.
Det klickar till och samtalet stängs av. Nästa meddelande är intalat några timmar senare och nu låter Sammy betydligt tröttare.
– Klockan är halv två nu. Är du på väg?
Det blir tyst i luren och sedan säger sonen lågt:
– Nico var sur och ignorerade mig hela kvällen och stack med en tjej och jag blev kvar med en massa idioter.
Rex hör honom sucka för sig själv.
– Jag väntar i backen utanför huset.
Rex reser sig upp och lyssnar på det sista meddelandet medan väggarna blixtsnabbt drar åt sidan så fort han försöker fixera dem.
– Jag börjar gå nu, pappa. Hoppas att ingenting har hänt.
Han får på sig kläderna som ligger på golvet, dunsar mot en vägg och försöker tvinga tillbaka illamåendet. Han vinglar ut i hallen, hittar DJ:s bilnyckel på byrån, drar på sig skorna och springer nerför trappan.
När han kommer ut i den kalla luften går han rakt fram till återvinningsstationen och kräks på den skräpiga marken mellan de gröna kärlen.
Han huttrar som om han har frossa, kräks igen och känner klumpar av buffématen från Operabaren pressas upp genom strupen.
På skakande ben fortsätter Rex fram till DJ:s bil, sätter sig och stänger dörren. Han tar fram Sammys papperslapp och skriver in adressen i navigatorn.
Rex kör mot Nykvarn och den kvardröjande berusningen vrider elastiskt världen i olika riktningar. Händerna på ratten darrar och svett rinner nerför hans rygg och han ber tyst för sig själv att ingenting dåligt ska ha hänt.
Han försöker ringa Sammy igen, men vinglar till och hör en lastbil tuta.
Medan han kör återvänder minnesfragmenten från kvällen bit för bit: hans drickande och Ediths tålamod med hans falnande erektion.
Kvällen framträder som en stad som reser sig ur havet: kyrktorn och rådhus bryter skummande ytan, vattnet rinner av hustaken, störtar genom fönster och dörrar, nerför gator och torg.
Vattnet forsar undan och frilägger blänkande fragment från natten.
Champagne som stänkte ut över golv och sängkläder, hennes hand på hans huvud när han slickade henne, suckarna och de svettiga låren mot kinderna, golvlampan som välte och slocknade.
Någon gång mitt i allt började han klä på sig för att ta en taxi till Djursholm innan han kom ihåg att utrikesministern var död.
Han snubblade på hennes väska, ställde den upp igen och såg en kniv ligga mellan plånboken och sminketuiet.
Rex vinglar till med bilen igen när en ambulans med roterande blåljus passerar honom ljudlöst.
Han väljer Saltsjöbron eftersom hela Södertäljebron är sned efter en lastbilsolycka i juni, men Sammy hävdar att det måste ha varit ett rymdskepp som skadade bron så allvarligt att den nu riskerar att rasa.
Han ryser och sänker farten.
Efter Södertälje glesnar trafiken och motorvägen är nästan tom.
Rex ökar hastigheten igen, kör förbi en stilla sjö och sedan är det bara granskog.
Han tittar till på navigatorns display och ser att avfarten mot Nykvarn kommer om fem kilometer och efter det ska han leta sig fram till det ensliga Tubergslund.
Han kör om en vit skåpbil med en tejpad kartongskiva istället för bakruta, slår på blinkern och ska precis återvända till högerfilen när han ser en smal människa försöka få lift på motorvägen på andra sidan.
Rex förstår att det är Sammy, reagerar impulsivt, svänger till höger ut på vägrenen och stannar så hårt att däcken glider en bit över den grusiga asfalten.
Skåpbilens förare signalerar utdraget med hornet när han passerar.
Rex lämnar bilen utan att stänga dörren, springer tillbaka längs vägkanten, väntar tills en vit buss passerat och rusar över de båda filerna. Han går genom det höga gräset mellan vägarna medan en rad personbilar passerar i hög hastighet. Snabbt korsar han vägbanorna och börjar sedan springa på vägrenen i riktning mot Sammy.
Marken skakar av en väldig långtradare. Kastvinden från fordonet får skräp och damm från diket att yra omkring honom.
Han försöker springa fortare när han ser Sammy längre fram i strålkastarljuset från det stora fordonet som dånar förbi. Hans smala gestalt får röda konturer under några sekunder i skenet från långtradarens baklyktor.
– Sammy! ropar Rex och stannar flåsande. Sammy!
Sonen vänder sig om, ser honom, men håller ändå upp tummen när nästa bil närmar sig.
Rex fortsätter flämtande framåt, svett rinner efter ryggen, men han stannar inte förrän han är ända framme.
– Förlåt, jag är så ledsen, jag somnade …
– Jag litade på dig, säger sonen och fortsätter gå.
– Sammy, ber Rex och försöker få honom att stanna. Jag vet inte vad jag ska säga … Jag har svårt att erkänna det, men sanningen är att jag är alkoholist … det är en sjukdom och jag fick ett återfall i går.
Äntligen vänder sig Sammy om och tittar på honom. Hans ansikte är blekt och han ser oerhört trött ut.
– Jag skäms, säger Rex. Jag skäms fruktansvärt, men jag försöker ta tag i problemen.
– Jag vet, pappa, det är jättebra, svarar sonen allvarligt.
– Har mamma sagt att jag går på AA-möten?
– Ja.
– Det är klart, mumlar Rex.
– Jag trodde inte att du ville prata om det, säger Sammy.
– Jag vill bara säga … att jag inte tagit det på allvar, men det gör jag från och med nu, det är en sjukdom, alla vet det …
– Ja.
– Jag kommer säkert få fler återfall, men nu har jag i alla fall erkänt att jag har problem och att jag vet att det har drabbat dig …
Hans röst bryts och heta tårar fyller hans ögon. Bilar susar förbi och lyser upp Sammys ansikte i korta stötar.
– Ska vi åka hem? frågar han och ser Sammys tvekande blick. Jag menar inte att jag ska köra. Vi går till Södertälje och tar en taxi därifrån.
De börjar gå tillsammans när en polisbil passerar på andra sidan. Rex vänder sig om och ser att den stannar vid vägrenen precis bakom DJ:s bil.