Utan någon kontakt med omvärlden framlever Joona timmarna i den trånga cellen. Han tränar resten av kvällen medan han upprepar den nederländske löjtnantens ord om att mod och rädsla är en fråga om strategisk fördelning av kraft och vikten av att dölja sina bästa vapen in i det längsta.
Joona sover oroligt och vaknar tidigt. Han tvättar ansiktet och börjar sedan gå igenom fallet i huvudet. Han iakttar varje detalj han kan minnas, flyttar perspektivet runt i 360 grader, hack för hack som ett gånghjul i en klocka, och blir allt mer säker på sin teori.
Regnet faller mot fönstret från en grå och sluten himmel. Tiden passerar oövervinnerligt genom väggar och kroppar.
Det är eftermiddag när två kriminalvårdare knackar på Joonas dörr, låser upp och ber honom komma med dem.
– Jag måste få ringa ett samtal även om det antagligen är försent, säger han.
De svarar inte utan leder honom bara ner genom kulverten. Som en spegelbild av sig själv några dygn tidigare förs han utan egen begäran till ett möte. Denna gång visas han till ett av de så kallade advokatrummen bortom de vanliga besöksrummen.
Vakterna släpper in honom och låser dörren bakom hans rygg.
En man sitter med ansiktet i händerna vid ett skrivbord som delas på mitten av en trettio centimeter hög skärm. Utanför fönstrets galler syns ett träd mot den höga muren. På ena väggen hänger ett svartvitt fotografi över Paris där Eiffeltornet kolorerats i en guldgul ton.
– Är Absalon Ratjen död? frågar Joona.
Carlos Eliasson lutar sig mot ryggstödet och drar djupt efter andan. Hans ansikte ligger i skugga och ett oroligt mörker glimmar i de vanligtvis så vänliga ögonen.
– Jag vill bara säga att jag tog det du sa på allvar, jag skickade två piketenheter.
– Blev han skjuten? frågar Joona och sätter sig på stolen mitt emot sin förre chef.
– Knivskuren, svarar Carlos dämpat.
– Först i bålen … han blödde enorma mängder men behöll medvetandet trots hög smärtpåverkan … tills han ungefär femton minuter senare avrättades med …
– Ett hugg i nacken, viskar Carlos häpet.
– Med ett hugg i nacken, nickar Joona.
– Jag förstår inte hur du har fått veta det här eftersom du är isolerad, men …
– Och eftersom ni inte genomskådade mördarens plan, fortsätter Joona. Så kunde ni inte förutspå att utrikesministern var det första offret för att mördaren behövde en stor begravning för att locka fram nästa offer.
Carlos blir röd i ansiktet, ställer sig upp och lossar på flugan.
– USA:s biträdande försvarsminister, mumlar han.
– Vem hade rätt? frågar Joona.
Carlos tar fram en näsduk ur byxfickan och torkar sig på huvudet.
– Du hade rätt, säger han uppgivet.
– Och vem hade fel?
– Det var jag … jag gjorde som du sa, men jag tvivlade på att du hade rätt, erkänner Carlos och sätter sig igen.
– Vi står inför en intelligent spree killer med förstklassig militär utbildning … och han har ytterligare sju offer på listan.
– Sju, viskar Carlos och ser på Joona.
– Förövaren har en stark personlig drivkraft bakom dödandet … ett motiv som på något vis perverterar hans verklighetsuppfattning.
– Jag har ett erbjudande, börjar Carlos försiktigt och tar fram en skinnmapp.
– Jag lyssnar, svarar Joona mjukt precis som han gjorde för några dagar sedan när statsministern besökte honom.
– Det här är ett underskrivet beslut, säger Carlos och visar upp ett papper. Återstoden av din strafftid omvandlas till samhällstjänst på polisen … med omedelbar verkan om du accepterar villkoren.
Joona ser bara stilla på honom utan att svara.
– Och … och efter samhällstjänsten kan jag garantera att du återanställs, med din tidigare befattning, säger Carlos och knackar på mappen.
Joona rör inte en min.
– Samma lön som förut … du kan få högre lön om det är viktigt för dig.
– Får jag tillbaka mitt rum? frågar Joona till slut.
– Mycket har förändrats medan du suttit här, säger Carlos och skruvar på sig. Vi är inte längre Rikskriminalpolisen, som du vet … vi heter NOA som står för Nationella operativa avdelningen, SKL heter inte SKL längre utan Nationellt forensiskt centrum och …
– Jag vill ha tillbaka mitt rum, avbryter Joona. Jag vill ha mitt gamla rum bredvid Anja.
– Ja, men det kommer inte att gå, inte nu i alla fall, det är för tidigt, det skulle inte fungera i korridoren, du är faktiskt en dömd brottsling.
– Jag förstår.
– Du ska inte bli ledsen, säger Carlos. För vi har en fin lokal på Torsgatan 11 … Det är inte samma sak, jag vet, men det kommer att finnas en övernattningslägenhet i anslutning och … Du har allting skriftligt här, läs igenom avtalet och …
– Jag litar på människor, säger Joona utan att röra papperet.
– Är det ett ja? Du vill ju tillbaka, eller hur? försöker Carlos.
– Det här är ingen lek för mig, säger Joona allvarligt. För varje dag ökar risken för fler döda.
– Vi går direkt, säger Carlos och reser sig från stolen.
– Jag behöver min Colt Combat, säger Joona.
– Den ligger i bilen.