Sofia rör sig snabbt efter väggen, förbi trappan och når fram till en smal garderobsdörr, trycker ner handtaget och drar.
Den är låst.
Försiktigt släpper hon handtaget och ser samtidigt mannens rörelse uppför trappan i kristallkronans alla prismor.
Han är snart uppe.
Hon återvänder i riktning mot trappan, sjunker ner på golvet vid räcket i skydd av skjortorna från kemtvätten. Han kommer att se henne om han tittar rakt åt hennes håll, men om han bara passerar så får hon några sekunders försprång.
Handen gör så ont att hon skakar och hennes hals och struphuvud har svullnat. Det känns som om hon behöver hosta, harkla sig, dricka vatten.
Trappan knakar, stegen är tunga och trötta, hon ser honom mellan spjälorna och hasar försiktigt bakåt.
Wille kommer upp, tar tag med handen i räcket och fortsätter in i korridoren.
Han går mot sovrummet utan att se att hon droppat blod på golvet.
Försiktigt reser hon sig och iakttar hans rygg och den solbrända nacken precis när han försvinner in genom dörren.
Ljudlöst går hon runt räcket och börjar springa nerför trappan.
Hon förstår att han har vänt, att han redan är efter henne.
De dunsande stegen dubbleras.
Hon skyddar sin skadade hand med den andra, håller om de blödande, smärtande fingrarna.
Det enda hon vet är att hon måste hinna ut ur huset. Hon rusar genom den stora innerhallen och hör trappans hårda knakande när mannen kommer efter henne.
– Jag har inte tid med det här, ropar han.
Sofia springer tyst mot entrén över en smal matta. Hon snubblar över ett par lågskor, men behåller balansen.
Inbrottslarmets display lyser bredvid ytterdörren.
Fingrarna är så blöta av blod att vredet halkar ur hennes grepp, hon torkar av sig på klänningen och försöker igen, men vredet sitter fast. Hon trycker ner handtaget, knuffar till dörren med axeln, men ytterdörren är låst. Jagat söker hon runt med blicken efter nycklarna och försöker samtidigt vrida vredet igen. Hon ger upp och springer tillbaka genom de öppna dubbeldörrarna och ut i salongen.
Någonting slår i golvet i ett annat rum, metall dunsar ner på parketten.
Hon flyttar sig bort från de stora fönstren, glaset glimmar svart, hennes egen avspegling syns som en siluett mot den ljusare fondväggen.
Hon hör att han kommer från andra hållet, backar och gömmer sig bakom det ena dörrbladet.
– Det är låst överallt, säger han med hög röst när han kommer in i salongen.
Hon håller andan, hjärtat bultar i hennes bröst, dörren knarrar svagt. Han stannar i öppningen. Hon kan se honom i springan vid gångjärnen, med halvöppen mun, svettig om kinderna.
Hennes ben har börjat skaka igen.
Han fortsätter ut några steg, stannar och lyssnar. Hon försöker vara tyst, men den skrämda andhämtningen hörs ändå alldeles för mycket.
– Jag är trött på den här leken nu, säger han och fortsätter förbi.
Hon hör hur han letar efter henne, öppnar dörrar och slår igen dem. Han ropar att han bara vill prata med henne.
En möbel skrapar mot golvet och sedan blir det helt tyst.
Hon lyssnar, hör sina egna andetag, ett ödsligt tickande från en väggklocka, små knäppningar i parketten, men annars ingenting.
Bara en underjordisk, förtvivlad tystnad.
Hon väntar lite till, försöker höra smygande steg, vet att det kan röra sig om en fälla, men lämnar ändå gömstället eftersom det här kan vara den chans hon får.
Smygande fortsätter hon in i salongen. Allt är stilla, som försjunket i hundraårig sömn. De överdådiga möblerna och deras mörka tvillingsyskon i glasrutorna. Hennes egen gestalt i skenet under glasarmskronan.
Sofia går fram till en av stolarna kring det blanka bordet och försöker lyfta den, men märker att den är alldeles för tung. Hon drar istället med sig möbeln i ryggstödet med den fungerande handen, släpar den mot verandadörrarnas stora fönster och stönar av smärta när hon tvingar sig själv att även ta i med den skadade handen. Hon håller om ryggstödet med båda händerna, springer två steg, vrider kroppen och skriker till när hon svingar den tunga stolen mot fönsterpartiet.
Stolen slår in i glaset och faller tillbaka in i rummet, den inre rutan krossas och rasar i golvet och skärvor splittras ut över parketten. Sjok av glas faller ner och blir stående mot de hela rutorna.
Inbrottslarmet börjar tjuta öronbedövande.
Sofia tar tag i stolen igen, struntar i att hon skär sig under fötterna och ska precis kasta möbeln mot fönstret igen när hon ser mannen komma emot henne från hallen.
Hon släpper stolen, går rakt in i det stora köket och flyger med blicken över vita golvbrädor och arbetsytor i rostfritt stål.
Han följer efter henne med lugna steg.
En minnesbild av att bli jagad i någon lek när man var liten fladdrar förbi hennes tankar: kraftlösheten när man känner att förföljaren är så nära att man inte längre har någon chans att undkomma.
Sofia tar stöd mot bänken och råkar svepa ner ett par glasögon och ett underligt armband på golvet.
Hon vet inte vad hon ska göra, tittar mot de slutna altandörrarna, fortsätter snett fram till köksön med två glänsande kastruller, sliter upp lådorna med darrande händer, andas flämtande och ser raden av knivar.
Mannen kommer in i köket och hon tar upp en av knivarna, vänder sig mot honom och backar undan. Han stirrar på henne och håller en sotig eldgaffel från kakelugnen i båda händerna.
Hon riktar darrande den bredbladiga kockkniven mot honom och inser samtidigt att hon inte har en chans.
Han kommer att slå ihjäl henne med det tunga redskapet.
Larmet tjuter hela tiden, det brinner i hennes fotsulor av skärsåren och den skadade handen är avdomnad.
– Snälla sluta, flämtar hon och backar in i köksön. Vi går tillbaka till sängen, jag lovar, det är okej för mig.
Hon visar upp kniven, lägger ifrån sig den på bänkskivan av stål och försöker le mot honom.
– Jag slår dig ändå, säger han.
– Du behöver inte göra det, ber hon och känner att hon förlorar kontrollen över sitt ansikte.
– Jag kommer att skada dig allvarligt, säger han och höjer redskapet över ena axeln.
– Snälla, jag ger mig, jag …
– Det är ditt eget fel, avbryter han och släpper sedan oväntat eldgaffeln.
Den slår tungt i det vita trägolvet, skramlar och blir liggande. Aska virvlar upp från treudden och skingras i luften.
Mannen ler förvånat och tittar ner på cirkeln av blod som vidgar sig på hans bröst.
– Vad i helvete, viskar han och famlar efter stöd med ena handen, missar köksbänken och vacklar till.
En ny blodfläck uppstår mitt på den vita skjortan. Som stigmata blommar de röda såren ut på hans kropp.
Mannen trycker en hand mot bröstet, börjar stappla bort mot matsalen, men stannar och vänder upp sin blodiga handflata. Han ser rädd ut som en skolpojke och försöker säga något innan han faller ner på båda knäna.
Blod skvätter ut på golvet framför honom.
Larmet pulserar outhärdligt.
Avspeglad i den högblanka pastakastrullen framträder hela köket i en konvex panoramabild.
Mot fönsterpartiets ljusa gardiner ser Sofia en man med konstig huvudform.
Han står bredbent och håller en pistol med båda händerna.
En svart balaklava täcker hela ansiktet på honom förutom munnen och ögonen. Hårtestar eller styva remsor av tyg hänger efter hans ena kind.
Wille trycker handen mot bröstet igen, men blodet rinner mellan hans fingrar och nerför hans underarm.
Sofia vänder sig ostadigt runt och ser rakt på mannen med vapnet. Utan att sluta sikta på Wille har han släppt pistolen med ena handen medan han snabbt plockar upp två tomhylsor från golvet.
Han springer fram och passerar henne som om hon inte existerar, sparkar undan eldgaffeln med militärkängan, tar tag i Willes hår, böjer huvudet bakåt och trycker mynningen mot hans högra öga.
Det är en avrättning, tänker Sofia och går som i en dröm i riktning mot salongen, stöter höften mot köksbänken, låter handen löpa efter kanten. Hon passerar de båda männen, ryser till över ryggen och börjar springa när hon halkar i blodet. Fötterna glider undan, hon hänger i luften och slår sedan ryggen och bakhuvudet i golvet.
Det blir ångande svart och sedan öppnar hon ögonen igen.
Hon ser att han inte har skjutit ännu, mynningen trycker fortfarande mjukt mot det slutna ögat.
Det bränner och dunkar i Sofias bakhuvud.
Hennes blick förlorar skärpa som om synfältet böjs. Det som nyss såg ut som grova läderband vid mannens kind liknar plötsligt blöta fjädrar och smutsigt hår.
Hon blundar, känner yrseln dra i henne och hör sedan röster genom larmets höga toner.
– Vänta, vänta, vädjar Wille och andas snabbt. Du tror att du vet allt, men det gör du inte.
– Jag vet att Ratjen öppnade dörren och nu kommer …
– Vem är Ratjen? avbryter Wille flämtande.
– Och nu kommer helvetet att sluka er alla, avslutar den maskerade mannen.
Det blir tyst och Sofia öppnar ögonen igen. En märklig långsamhet har infunnit sig i huset. Den maskerade mannen tittar på klockan och viskar något till Wille.
Han svarar ingenting men ser ut att förstå. Blod väller fram ur hans mage, rinner ner i skrevet och ut i en pöl på golvet.
Sofia ser att hans glasögon ligger helt nära henne på golvet vid köksbänkens repade sockel och ännu närmare det föremål hon trodde var ett armband.
Nu förstår hon att det är ett överfallslarm.
Det ser ut som en liten dosa av stål med två knappar på ett klockarmband.
Den maskerade mannen står alldeles stilla och tittar på sitt offer.
Sofia flyttar försiktigt handen åt sidan, tar larmet, gömmer det mot kroppen och trycker på knapparna flera gånger.
Ingenting händer.
Mannen släpper taget om Willes hår men behåller pistolmynningen mot hans högra öga, väntar en liten stund och kramar sedan avtryckaren.
Det rasslar när slutstycket stöter till. Willes huvud gungar bakåt och blod skvätter ut ur hjässan. Bitar av skallbenet och grå vävnad sprätter över köksgolvet, ända ut i matsalen, duggar ner över stolsryggar, bord och skålen med frukt.
Sofia känner varma droppar stänka mot sina läppar och ser sedan att tomhylsan som singlat ut studsar klirrande över golvet.
Ett grått moln av krutgaser hänger i luften och den döda kroppen faller som en säck med träbitar och vått tyg till golvet och ligger sedan absolut stilla.
Den maskerade mannen böjer sig och armbandsuret halkar ner mot handryggen när han plockar upp hylsan från golvet.
Han ställer sig bredbent över den döda kroppen, lutar sig över den, lägger pistolens mynning mot det andra ögat och vickar på huvudet för att få de våta tygremsorna att gunga bort från ansiktet innan han kramar avtryckaren igen.