Nere vid stallarna står en grupp elever och röker. En flicka rider ensam i en paddock och flera hästar betar i en hage bakom byggnaden. Eleverna kan inackordera sina hästar på skolan med full service under terminerna.
Precis när Joona går in i ridhuset surrar hans mobil. Det är ett textmeddelande från Saga. Hon förklarar att hon tar nästa direktflyg till Chicago för att prata med den enda kända medlemmen från Kaninhålet.
Grace Lindstrom.
Inne bland boxarna är luften tung av häst, läder och hö. Stallet består av tjugosex boxar med uppvärmd sadelkammare.
En mager man i sextioårsåldern klädd i grön, quiltad jacka och gummistövlar står och ryktar en kaffebrun valack.
– Emil? frågar Joona.
Mannen slutar rykta och hästen frustar och öronen rör sig nervöst inför den främmande rösten.
– Han är väldigt fin över manken och länden, säger Joona.
– Ja, visst är han, svarar mannen utan att vända sig om.
Med darrande händer lägger han ifrån sig ryktborsten och skrapan.
Joona går fram till valacken och klappar honom över bogen. Hästen är känslig, huden reagerar omedelbart, drar ihop sig under hans hand.
– Lite för nervig bara, säger Emil och vänder sig mot Joona.
– Han vill kanske mycket.
– Du skulle se honom i galoppen, då rinner han fram som vatten.
– Jag talade precis med rektorn och han sa att du kanske kunde hjälpa mig, säger Joona och visar sin polislegitimation.
– Vad är det som har hänt?
– Jag håller på och lägger ett ganska stort pussel och behöver hjälp med en bit av någon som jobbat länge på skolan.
– Jag började som stalldräng för trettiofem år sen, svarar Emil försiktigt.
– Då känner du till Kaninhålet, säger Joona.
– Nej, säger mannen tvärt och vänder blicken mot det låga fönstret.
– Det är en klubblokal av något slag, förklarar Joona.
– Jag måste jobba, mumlar Emil och griper tag kring handtaget till en skyffel.
– Det förstår jag, men jag märker att du vet vad jag talar om.
– Nej.
– Vilka var det som träffades i Kaninhålet?
– Hur ska jag kunna veta det? Jag var en stalldräng … jag är fortfarande bara en stalldräng.
– Men du ser saker, du har sett saker. Eller hur?
– Jag håller mig för mig själv, svarar Emil och släpper taget om skyffeln som om han förlorat all kraft.
– Berätta om Kaninhålet.
– Jag hörde det nämnas de första åren, men …
– Vilka var med?
– Jag har ingen aning, viskar han.
– Vad gjorde man där? envisas Joona.
– Hade fester, rökte, drack … det vanliga.
– Hur vet du det?
– För att det är så det ser ut.
– Var du med på festerna?
– Om jag var med? frågar Emil med darrande haka. Du kan dra åt helvete.
Hästen känner av hans nervositet och blir orolig, stampar och stöter emot båset så att ett betsel börjar gunga på väggen.
– Du tittade upp mot pumphuset första gången jag frågade om Kaninhålet – är det där det ligger?
– Det finns inte kvar, säger Emil med en djup utandning.
– Men det låg där?
– Ja.
– Visa mig.
De går ut tillsammans, upp längs grusvägen, förbi vaktmästarbostaden och bort till pumphuset där de lämnar vägen och fortsätter in i skogsbrynet.
Emil leder Joona fram till en överväxt husgrund, täckt av ogräs och ungbjörk. Han stannar tvekande framför en liten öppning i marken, fångar några strån av det höga ängsgräset med handen och drar sönder axen.
– Är det här Kaninhålet?
– Ja, svarar Emil och nyper bort tårar från ögonvrårna.
Väldiga rötter har brutit upp några grundstenar och mellan snåriga buskar syns en smal källartrappa som är helt igenfylld av jord och sten.
– Vad var det här egentligen för ställe?
– Jag vet inte, jag är inte välkommen här uppe, viskar Emil.
– Varför har du stannat kvar på skolan i alla år?
– Var skulle jag annars få träffa så fina hästar? säger mannen och går sedan tillbaka mot stallarna.
Den överväxta grunden ligger femtio meter bakom herrgårdens gamla corps de logi, en ljusgrå tvåplansbyggnad som utgör elevhemmet Haga.
Joona ställer ner tygbagen i gräset, tar upp de tidigaste årsböckerna, bläddrar igenom bilderna igen och tittar närmare varje gång elevhemmet Haga finns med.
Han stannar vid en vinterbild där blonda ungdomar med röda kinder har snöbollskrig.
Bakom dem syns en vacker, blå paviljong.
Den låg precis här.
Kaninhålet var ingen underjordisk gång, inget källarhål under en gammal husgrund.
För trettio år sedan stod en vacker byggnad på den här platsen.
På fotografiet är paviljongens fönsterluckor stängda. I guld över dörren står ”bellando vincere” som ett slags motto.
Joona sparkar hårt i marken i kanten till den överväxta grunden, går runt, drar upp lite sly med rötterna, stöter undan några tegelstenar med hälen, böjer sig ner och tar upp en bit förkolnat trä, vänder på den och ser att den är en del av en fönsterbåge.
Han återvänder till den stora skolbyggnaden och går rakt in till rektorn igen med sekreteraren strax bakom sig.
– Ann-Marie, säger rektorn trött. Kan du förklara för kommissarien hur det fungerar med besökstider och …
– Om du ljuger igen kommer jag gripa dig, släpa dig till min bil och köra dig till Kronobergshäktet, säger Joona till rektorn.
– Jag kopplar in våra advokater, flämtar mannen och sträcker sig efter telefonen.
Joona lägger den svarta brädbiten på skrivbordet. Jord och små förkolnade stickor rasar ut på den blanka skivan.
– Berätta om den blå byggnaden som brann ner.
– Den Crusebjörnska paviljongen, säger rektorn lågt.
– Vad kallades den för bland eleverna?
Rektorn släpper telefonen, drar handen över pannan och viskar något för sig själv.
– Vad sa du? frågar Joona skarpt.
– Kaninhålet.
– Skolans stiftelse måste ha förvaltat paviljongen, säger Joona.
– Ja, det är klart, medger rektorn.
Stora svettfläckar har spridit sig under armarna på den vita skjortan.
– Men stiftelsen upplät paviljongen till en intern klubb.
– Makten är inte helt synlig, säger rektorn dovt. Det är inte säkert att det är rektorn och styrelsen som bestämmer saker och ting.
– Vilka var med i klubben?
– Jag vet inte, det ligger högt över min nivå, jag skulle aldrig få tillträde själv.
– Varför brann den ner?
– Den var … Elden var anlagd … Ingen polisanmälan gjordes, men en elev relegerades.
– Ge mig ett namn, säger Joona och ser på honom med en isande grå blick.
– Jag kan inte, stönar rektorn. Du förstår inte … Jag kommer att förlora jobbet.
– Det är det värt, säger Joona.
Rektorn sitter med nedslagen blick, hans händer darrar på bordsskivan och till slut säger han lågt:
– Oscar von Creutz … Det var han som brände ner paviljongen.