Det skriker till i fyrtumsspikarna när Joona bryter bort reglarna över ytterdörren. Han pressar in kofotens tunna spets precis vid låset och trycker till. Karmen krasar när den flisas och hela slutblecket lossnar.
Joona drar upp dörren och blickar in i den dunkla tamburen. Förutom köksdörren är alla ingångar förseglade från utsidan.
– Polis, ropar han högt. Vi kommer in i huset!
Hans ord sugs bara upp av mörkret och tystnaden. Den byiga blåsten drar över taket och får vindflöjeln att vrida sig gnisslande.
Jack har börjat andas snabbare, han blickar stressat runt och viskar någonting för sig själv. Joona drar pistolen och går vaksamt in i hallen. På mattan ligger en liten docka med konstigt särade ben. Någon har klottrat med bläckpenna över hennes ansikte.
Regnkappor och gamla täckjackor hänger på krokar över en skohylla med gummistövlar och trätofflor.
Joona öppnar elskåpet innanför ytterdörren och ser att huvudströmbrytaren är avslagen.
– Det är ingen här, viskar Jack igen.
De fortsätter in i ett teverum med en sliten skinnsoffa. Luften är helt stillastående och det doftar torrt trä och damm. Den svarta rutan på teven avspeglar fönstrets fördragna gardiner med de korslagda reglarna utanför glaset.
– Polis, ropar Joona igen. Vi behöver tala med dig, Oscar!
Han öppnar dörren och går in i ett sovrum med bäddad våningssäng. De breda golvplankorna knarrar under hans tyngd. Ett myggfönster står lutat mot väggen och sladden till golvlampan är utdragen. På den undre slafen ligger en fuktskadad barnteckning på en glad flicka som håller ett skelett i handen.
Jack går in i det andra sovrummet och hör hur något rasslar till och tystnar. Ljuset är nästan obefintligt här. Mörkläggningsgardinerna är fördragna och springan mellan dem är sluten med tre klädnypor.
Någon har legat i dubbelsängen, överkastet är nerdraget och på den ena kudden syns fläckar av intorkat blod. En blå plastsäck från Ikea är fylld av kläder och skor.
När Jack öppnar garderoben vinglar den till på sin sockel på grund av det ojämna golvet. Allt som ligger på hyllorna är ett par bleka T-shirtar och en blå bikini.
Det knakar till snett bakom honom och han vänder sig om och försöker få upp pistolen ur hölstret.
Han tar ett steg åt sidan, men kan inte se något i det mörka hörnet bredvid sängen. Darrande får han upp pistolen, närmar sig försiktigt och anar en formation, stor som ett barnhuvud under sängen.
Det rasslar till igen och han förstår att det kommer från taket, att det måste vara en fiskmås som hasar nerför takteglet.
Han fortsätter mot det mörka hörnet, böjer sig ner så att flätan trillar fram över axeln och ser att det bara är en hopsjunken plastboll med en gul Pokémon som motiv.
Joona blickar in i badrummet med ljusblå våtrumsmatta på golvet, gasdriven förbränningstoalett, handfat och en duschkabin med sluten dörr. På en tvättmaskin står ett fuktskadat paket med tvättmedel och en korg med klädnypor. Joona går rakt in och öppnar den kalkstrimmade dörren till duschkabinen. Där finns bara en svabb med rött plastskaft i en hink.
Joona lämnar badrummet och möter Jack i passagen mot köket som är det sista rummet i huset.
De ser på varandra och nickar.
Jack sträcker fram handen, trycker ner handtaget till den stängda dörren, knuffar upp den och tar ett steg tillbaka när Joona går in med dragen pistol.
Det är ingen där.
Joona fortsätter snabbt runt det höga frukostbordet med fyra barstolar, vänder pistolen mot kylskåpet och sänker den sedan.
Fönstret är täckt med kartong inifrån, men i det svaga skenet från himlen som ändå når in syns rader av konservburkar på diskbänken.
Joona går över det knarrande golvet och stannar framför köksdörren.
Den är igenspikad från insidan.
Det var här de tog sig in, precis som han trodde.
Rakt fram finns stängda vikdörrar av trä mot det sammanbyggda båthuset. De ser ut som väldiga fönsterluckor, från golv till tak.
Joona lägger handen på den gamla vedspisen som står bredvid den moderna elspisen.
Den är kall.
Skärvorna från en skål och några bitar smågodis ligger i en sopskyffel i ena hörnet.
Joona böjer sig ner, petar på blodstänken på köksbordets ena ben och ser sedan de röda dropparna som leder snett över golvet i riktning mot båthuset.
Han höjer pistolen, går fram till vikdörrarna, försöker öppna den ena, men känner hur den fastnar efter bara en decimeter.
Han drar hårdare, men dörren sitter fast.
Plötsligt tycker han sig se ett vitt ljus blinka till i mörkret därinne. Han lutar sig fram mot springan mellan de grova vikdörrarna och tittar in. Det lilla han kan se genom glipan är att båthuset används som matsal. Han kan ana ett långsmalt bord och ryggarna till stolarna efter ena sidan.
Joona försöker slita upp dörren men hejdar sig när han hör små dunsar inifrån båthuset.
Det blir tyst igen.
Han väntar i några sekunder och pressar sedan in ena armen i springan ända upp till axeln.
Nu kan han inte längre se in i rummet, men han når att treva runt över dörrens insida i ett försök att förstå hur den är reglad.
Det hackande, dunsande ljudet från båthuset hörs igen.
Han stannar till, lyssnar och trycker pistolens mynning mot dörren med den andra handen innan han fortsätter leta på insidan.
– Vad händer? viskar Jack.
Joona går ner på ena knäet och hittar en kraftig hasp intill golvet. Försiktigt petar han upp kroken ur krampan med fingertopparna.
Den lossnar med ett svagt klirrande och glipan vidgas en aning.
Snabbt drar han ut armen, reser sig, flyttar sig undan och siktar på öppningen i brösthöjd.
Det dunsande ljudet har tystnat.
Han öppnar dörren och blickar in i mörkret. Skrapande glider vikdörren upp och fäller ihop sig i sektioner mot väggen.
Han flyttar sig ljudlöst i sidled med höjt vapen och försöker förstå formationerna i mörkret.
Plötsligt uppfattar hans blick att en människa befinner sig mitt i rummet.
Ett ansikte lite mer än en meter över golvet.
Joona går automatiskt ner på ett knä, hittar omedelbart en skottlinje och lägger fingret på avtryckaren.
I det svaga skenet från fönstret mot väster ser han en ung kvinna som sitter bunden på en stol.
Det blonda håret är tovigt, hennes mun är övertejpad.
Hon stirrar på honom och börjar kränga våldsamt med överkroppen så att stolsbenen stöter hackande i golvet.
– Caroline? säger Joona.