FBI:s kontor i Chicago är ett blåskimrande glaskomplex i ett tråkigt område ganska nära järnvägen och universitetet.
På den nionde våningen sitter Saga Bauer tillsammans med en kommissarie Lowe i ett konferensrum med heltäckande matta i mörkblått och gult.
Saga har bett om ursäkt och förklarat att hon inte såg någon skylt med sitt namn på flygplatsen och att hon antog att de istället skulle träffas efter hennes besök på behandlingshemmet.
En administrativ chef med grå mustasch har kommit in och hälsat kort på henne och förklarat att de redan har röven proppfull sedan de gripit trettiofyra medlemmar av ett kriminellt gäng kallat Latin Kings.
Sedan besöket på behandlingshemmet har Saga ringt Joona mer än tio gånger, men hans telefon har varit avstängd hela tiden.
Det har hunnit bli kväll och kontoret är nästan tomt när en polisintendent från högkvarteret i Washington kommer in i konferensrummet och ställer sin väska från Prada på bordet. Den korta kvinnan har en djup fåra i pannan, svarta ögon och plattat hår.
– Supervisory special agent López, presenterar hon sig på engelska utan ett leende.
– Saga Bauer.
De skakar hand och López knäpper upp kavajen när hon sätter sig vid bordet.
– Vår biträdande försvarsminister mördades i Sverige för att du och dina kollegor gjorde ett förbannat dåligt jobb.
– Jag är ledsen för det, svarar Saga.
– Vad kan du berätta för mig om terroristerna, frågar López och lutar sig tillbaka i stolen.
– Personligen tror jag inte att det rör sig om terrorism … men vi kommer givetvis att följa alla spår.
López lyfter ögonbrynen ironiskt.
– Som att åka hit?
– Ja.
– Vad har du fått fram?
– Det är långt över min nivå att ta beslut om formerna för informationsutbytet mellan …
– Det skiter jag i, avbryter López.
– Jag måste tala med min chef, säger Saga.
– Gör det.
Saga tar upp sin telefon och gör ett nytt försök att ringa Joona och den här gången går signalerna fram.
– Joona.
– Äntligen, säger hon på svenska.
– Har du försökt ringa? frågar han.
– Jag har lämnat meddelanden.
– Min telefon hamnade i vattnet, förklarar Joona.
Saga tittar på whiteboardtavlan med utsuddade rester från röda, gröna och blå pennor medan hon förklarar att hon som Säpoagent absolut inte får berätta för honom att Grace utsattes för en grov gruppvåldtäkt i Kaninhålet.
– Hon minns namnen på gärningsmännen … det var William, Teddy Johnson, Kent, Lawrence och Rex Müller.
– Rex Müller? frågar Joona. Sa hon det?
– Ja, svarar Saga och ler mot López som stirrar uttryckslöst på henne.
– Då är Rex utpekad som både våldtäktsman och den som hämnas våldtäkten.
– Vad då? Vad pratar du om? frågar Saga.
– Jag grep Oscar von Creutz … jag tänker förhöra honom igen, men han berättade vad som hände och det är tydligt att Rex inte var med, säger Joona. De låste in honom i stallarna innan de våldtog hans flickvän … och Oscar är övertygad om att det är Rex som har börjat hämnas på alla.
– Så Rex deltog inte i våldtäkten? frågar Saga.
– Nej.
López letar i sin väska och tar upp ett mörkt läppstift.
– Och du tror inte att det är han som är mördaren, säger Saga.
– Han har pengar nog för att anlita någon som gör det åt honom, men …
– Ingenting av det här känns rätt, fyller Saga i.
– Morden måste handla om det som hände i Kaninhålet, säger Joona. Vi har en spree killer som dödar våldtäktsmännen en efter en.
– Men varför?
– Han måste ha varit där.
– Ett vittne?
– Någonting annat, säger han. Det måste ha hänt någonting mer, någonting vi inte känner till, en okänd faktor, en tredje part.
– Vem skulle det vara? frågar hon.
– Vi har offer och förövare … men någonting fattas.
– Vad då?
– Det är det vi måste ta reda på.
– Jag pratar med Grace och du pratar med Rex och Oscar, säger Saga.
– Det är nog ganska bråttom.
Saga avslutar samtalet, stoppar telefonen i fickan och vänder sig mot López med ett leende.
– Chefen säger att han kontaktar dig i morgon, förklarar hon.
– Jag förstår svenska, säger López stramt på engelska.
– Då vet du, svarar Saga och reser sig från stolen.
López drar en aning på munnen åt sin egen bluff och nickar sedan.
– Din chef kommer att säga att du ska berätta allt du vet.
– Det hoppas jag, säger Saga.
– Jag hämtar dig på hotellet efter frukosten.
– Tack, svarar Saga och går ut ur konferensrummet.
Hon lämnar tillbaka besökskortet på entréplanet efter säkerhetsslussen och sätter sig sedan i den gula bilen på parkeringsplatsen. Utan brådska rullar hon fram till bommarna, väntar tills de fälls upp, svänger höger på Roosevelt Road och börjar köra tillbaka till det exklusiva behandlingshemmet.
Trafiken genom förorterna har glesnat och den regniga Chicagohimlen är mörkgrå som lera när Saga parkerar bilen på Timberline Drive.
Femhundra meter bort lyser vaktkuren och de slutna grindarna som gnistrande snö i det skarpa skenet från belysningsstolparna.
Besökstiden är slut sedan länge och patienterna ligger förmodligen och sover.
Hon går snabbt längs vägen men innan hon når ut i ljuset kliver hon över diket och fortsätter in i skogen.
Allt är tyst förutom regnet som tickar genom lövmassorna och hennes steg genom gräs och döda löv.
Hon letar sig snett bort från grinden i riktning mot stängslet, håller undan grenar och försöker urskilja ljuset från anläggningen mellan stammar och vegetation.
Det finns inte tid att vänta tills i morgon, hon måste ta sig in och tala med Grace direkt. För oavsett om mördaren är lejd eller ute på eget uppdrag är hans avsikt att döda alla på listan så effektivt som möjligt. Han är perverterad både vad gäller motiv och tillvägagångssätt, och även om morden inte är sexualiserade tyder allt på att mördaren har ett vridet och kaotiskt inre.
Hon vadar genom en glänta med våta ormbunkar, hör ett hasande ljud bakom ryggen, vänder sig runt och blickar upp mot de svarta trädkronorna. En tung fågel rör sig bland de övre grenarna och det låter som om många löpmeter sidentyg skrynklas ihop.
Saga skyndar vidare, kommer in i det tätare mörkret mellan stammarna igen och tycker sig se ett hoppande ljussken.
Det är bråttom eftersom gärningsmannen har en spree killers alla kännemärken: drivkraften är starkt personlig, men det enskilda mordet är inte en klimax på en fantasi och efterlämnar inget behov av återhämtning.
Varje mord är bara ett steg på vägen, en liten del av en slutgiltig lösning.
Saga snubblar ut på ett avverkat område och stannar framför det fyra meter höga stängslet av svartmålat stål. Mellan kraftiga stolpar står rader av smalare störar med spjutformade uddar förbundna av liggande stänger.
Med några meters mellanrum sitter plåtskyltar med information om att det är förbjudet att ta sig in på området och vilket larm- och vaktbolag som ansvarar för säkerheten.
Saga springer fram och tar tag i de smalare störarna, sätter foten på en gul skylt med texten ”CCTV in Operation” och häver sig upp, når de spetsiga uddarna med händerna, klättrar över och hoppar ner på andra sidan.
Genom den stora parken av ordnade skogspartier och gräsytor slingrar sig ett nät av upplysta gångvägar.
Saga springer mellan träden och följer en gångväg utanför ljuskretsen.
Om Grace inte tagit mer medicin kommer det kanske gå att prata med henne nu om vad som hände i Kaninhålet.
Saga närmar sig campus och saktar in.
Lyktstolpar kastar ett ödsligt sken över regnvåta gångvägar och blöta parkbänkar. Avdelningarna ligger nersläckta, glasrutorna är bara blinda reflektioner av utsidan.
Löven droppar och prasslar bakom henne.
Någon kommer gående mellan byggnaderna. Saga flyttar sig åt sidan och sjunker ner bakom buskarna.
Det är en man från vaktbolaget som kontrollerar att dörrarna är låsta i ett hus. Saga hör honom rapportera någonting via en radioenhet medan han fortsätter bort.