Det är tyst och allting blänker dunkelt i lyktornas dämpade sken. Saga närmar sig Oak Lodge, hemmet för de yngre flickorna, och stannar till och lyssnar.
Precis när hon börjar gå igen tänds en lampa i ett av fönstren. Ljuset kastas fram över det nyklippta gräset som ett fallet torn.
Saga flyttar sig försiktigt in under ett stort lövträd. Det knäpper till när hon trampar av en gren.
En naken kvinna blir synlig i fönstret.
Hon kan inte vara mer än tjugo år.
Saga ser hennes bleka ansikte spana ut i natten innan hon vänder sig bort och vacklar in i rummet.
Saga väntar en liten stund och går sedan över gräset och ut på gångvägen mot Graces hus.
Först nu märker hon att hennes jeans är genomblöta upp till knäna.
Hon närmar sig hastigt målarateljén och hör sina egna steg eka svagt mot fasaden.
Saga tänker på att hon ska berätta för Grace att Rex inte deltog i våldtäkten, att han var inlåst hela natten.
Hon ska använda detta för att få Grace att minnas och berätta exakt som det var.
Kanske kan Grace peka ut den okände i Kaninhålet, som Joona talade om.
Saga stannar vid väggen, ser vatten från en stupränna rinna ner i en brunn och fortsätter försiktigt fram till hörnet när hon hör någon fnittra bakom sig.
Hon vänder sig om.
En kvinna i ett tunt nattlinne har stannat bakom henne med sin blonda peruk i ena handen.
– Min lilla docka, säger hon häpet och ler stort.
Kvinnans ansikte är underligt öppet, nästan gränslöst i sitt minspel. Saga flyttar sig försiktigt undan men kvinnan följer efter.
– Jag var tvungen, Megan, säger hon och gör en ledsen min. Farfar sa att jag inte fick ha dig.
– Du tror att …
– Jag lovar, avbryter hon strängt. Fråga honom själv, han står där borta, under trädet.
Kvinnan pekar upprört in bland parkens skuggor.
– Okej, säger Saga och vänder på huvudet för att titta.
– Nu gömde han sig, flämtar hon.
– Jag måste gå, säger Saga mjukt.
– Kom nu, väser kvinnan och börjar gå mot parken. Vi flyger tillsammans … skallarna blodiga, vi störtar fram genom skogen …
Saga fortsätter fort åt andra hållet, utmed fasaden, vänder sig hastigt om och ser att kvinnan har stannat på gångvägen.
Saga springer över en öppen yta, bort från ateljéerna och fram till huset där hon träffade Grace tidigare.
Entrén är upplyst, men alla fönster är mörka. Saga går fram till dörren och känner att den är låst. Hon tittar in genom glaset, ser det nersläckta dagrummet och den lysande godisautomaten.
Hon ryser till av ett underligt ljud bakom sig – som nakna fötter över ett vått golv – och ser sig hastigt om.
Det är ingen där. Allt är tyst, de asfalterade ytorna i det statiska ljuset, det långsamma glittret kring en dagvattenbrunn och parken med sina droppande löv.
Saga skyndar runt huset, går ut på baksidans gräsmatta, närmar sig en parkbänk vid en stor rhododendron, stannar och räknar snabbt ut vilket som är Graces fönster.
Någon skrattar uppjagat och Saga flyttar sig in i skuggorna och ser kvinnan med peruken gömma sig bakom ett träd och vinka i hennes riktning.
Saga står stilla och ser kvinnan leende vända sig åt ett annat håll, gnugga sig hårt om näsan och försvinna in i parken.
Hastigt drar Saga fram parkbänken till huset, skjuter in den under fönstret, klättrar upp och försöker se in i Graces rum.
Mellan gardinerna skymtar hon ett nattduksbord med en speldosa av porslin.
Saga hinner bara ana gestalten som rusar fram bakom henne innan det smäller till i ryggen som ett bett från en kamphund. Benen viker sig och hon faller ner på sidan, slår revbenen mot bänkens armstöd och kvider till.
Det brinner pulserande i ryggen, kroppen rycker okontrollerat och Saga märker inte ens hur hon kommer ner på marken.
Hon tänker att hon måste ha svimmat när hon öppnar ögonen och stirrar rakt upp i den mörka regnhimlen.
Det smäller till igen, som blixtsnabba sparkar i sidan, synen försvinner, men hon känner att hon släpas i benen över gångvägens asfalt och ut på det blöta gräset.
Saga drar efter luft, öppnar ögonen och ser vakten som kallades Mark luta sig över henne med elchockpistolen i handen.
Han andas tungt och tittar på henne med uppjagad blick.
Hon försöker höja en hand för att hålla honom undan, men har ingen kraft i musklerna.
– Jag är en stor och snäll pojke, men reglerna säger att jag måste kontrollera om du är beväpnad.
Sagas hjärta börjar slå hårt när han drar ner dragkedjan till hennes jacka. Han hittar hennes telefon och slänger den rakt in i trädstammen intill. Det smäller till och delarna splittras över gräset.
Han lutar sig över henne igen och stoppar in sin kalla hand under tröjan, trycker in den under behåns bygel och nyper henne hårt i bröstvårtan.
– Ingenting här, mumlar han och drar ut handen igen.
Han andas genom den halvöppna munnen, lägger elchockpistolen mot hennes hals och knäpper upp hennes jeans. Hon lyckas höja sin högra hand och gripa tag i ärmen till hans uniform och drar kraftlöst.
– Sluta, väser hon.
– Jag måste leta efter dolda vapen, säger han och sväljer hårt.
Mark börjar dra ner hennes jeans och trosor när han blir kontaktad över radion. Han tar stöd med handen på hennes bröstkorg och trycker till så att luften pipande pressas ut ur hennes lungor när han reser sig.
– Vi har en inkräktare – se till att få hit polis, säger han och går ut i ljuset från en lyktstolpe.
Saga försöker dra upp sina byxor igen när hon ser två vakter komma springande mellan husen och från ett annat håll närmar sig två nattsköterskor oroligt.