Kaninjägaren vänder sig mot hallspegeln, lindar bandet kring huvudet och knyter hårt i nacken. Med en van rörelse för han undan några av öronen från ansiktet, möter sedan sin blick och fylls av en isande kraft.
Nu är han en jägare igen.
Han tar upp en av kontantkortstelefonerna och skickar ljudfilen till Oscar, hör hans smartphone plinga i sovrummet och sedan efterklangen av ramsan när den spelas upp.
Oscar är antagligen ensam, men Kaninjägaren kontrollerar för säkerhets skull badrummet och går sedan in i sällskapsrummet och avsöker det hastigt.
Genom det strimmiga fönsterpartiet syns hamnens oljesvarta vatten.
Han går till sovrummet, skjuter upp dörren och fortsätter in.
En ljudlös fotbollsmatch pågår på teven. Det enda som hörs är små knäppande ljud när bilderna växlar. Ett blågrått sken växlar livlöst över rummets väggar.
Han förstår omedelbart att Oscar har gömt sig i klädkammaren, bakom skjutdörren av vitt glas, och att han antagligen försöker larma polisen i denna stund med darrande händer.
Allt är så vardagligt, allt är så främmande när döden kommer på besök.
Ett glas whisky står på nattduksbordet.
Han ser bordsbenens skavda kanter, överkastet som börjat fransa sig, mörka fläckar på mattan och ränderna efter en trasa som dragits över spegeln.
Kaninjägaren hör hur Oscar tappar sin telefon i golvet inne i garderoben och förstår att hans händer skakar eftersom han nåtts av den overkliga känslan av att allt det han har fruktat händer just nu. Oscar vet att ljudet avslöjade honom, men gömmer sig ändå eftersom hans hjärna försöker säga honom att mördaren kanske inte hörde någonting, att mördaren kanske inte kommer att hitta honom.
Några galgar klirrar mot varandra på stången i klädkammaren.
Golvet börjar vibrera när fartygets fyra finska dieselmotorer värms upp.
Kaninjägaren väntar några sekunder och går sedan fram och sparkar sönder skjutdörrens glasskiva. Han backar automatiskt undan när splittret rasar ut över mattan och kring benen på Oscar von Creutz.
Den medelålders mannen sjunker ner på golvet av rädsla som ett barn, hamnar på huk i garderoben och stirrar upp på honom.
En minnesbild blinkar till och han ser för sig kaninernas panik när han vittjade fällorna, vände upp och ner på burarna, stack in handen och grep tag om bakbenen.
– Snälla, jag betalar, jag har pengar, jag lovar, jag …
Kaninjägaren stegar fram och tar tag i Oscars ena ben, men han försöker komma undan och sprattlar så att Kaninjägaren tappar greppet. Han slår Oscar två gånger i ansiktet, håller undan hans armar med ena handen och får tag i benet igen.
Oscar skriker när Kaninjägaren drar ut honom på golvet och surrar fast hans vrist vid sängens ena ben.
– Jag vill inte, vrålar han.
Kaninjägaren får en spark på överarmen, vänder Oscar runt, trycker ner honom på sidan och låser hans armar bakom ryggen.
– Lyssna, du behöver inte döda oss, flämtar Oscar. Vi var unga, vi fattade inte, vi …
Kaninjägaren tejpar över hans mun och går sedan undan en bit och betraktar honom en stund, ser honom kämpa för att bli fri, ser honom vrida på kroppen trots att buntbanden skär in i huden.
Han gjorde två vändor till Irak och han vet hur sanktionerat dödande känns, känner till den vilja som ändå krävs och den utmattning som följer.
Förr brukade han tänka på att de var ganska normala killar när de gjorde grundutbildningen BUD/S ihop.
Men dödandet i södra Nasiriyya fyllde dem med ett övermodigt inre.
Måltavlorna var inte individer för dem, utan en del av en destruktiv kraft som de riskerade sina liv för att bekämpa.
Det fanns en sammanhållning, en överenskommelse.
Men att döda en människa när man kommit hem och inte längre bär uniform är annorlunda.
Det är ensamt och långt mer kraftfullt, beslutet och ansvaret är bara ens eget.
Han tittar på klockan och drar fram den kniv han tänker använda. Det är en SOCP utformad som en kinesisk ringkniv, med blad och grepp av samma stycke svart stål.
Det är ett skarpt och mycket balanserat vapen med en dolkslipad udd och en ögla som avslutar skaftet.
Kaninjägaren går hastigt tillbaka, blockerar Oscars fria ben med ett knä, håller ner hans överkropp med ena handen och skär upp skjortan över bålen. Han tittar på hans håriga mage som rör sig snabbt med andhämtningen och sticker in kniven tio centimeter under naveln. Den glider mjukt genom vävnader och hinnor när han sprättar upp buken nästan hela vägen till bröstbenet.
Leende möter han Oscars uppspärrade blick medan han trycker in hela handen i öppningen i hans bukhåla och känner kroppsvärmen genom handskens plast. Oscar darrar i kroppen. Blod strömmar ur såret nerför sidorna på honom. Kaninjägaren griper tag i tarmarna och sliter ut dem och låter dem hänga ner mellan Oscars ben precis när det knackar på dörren till sviten.
En hård knackning.
Han reser sig, tar fjärrkontrollen, höjer ljudet på teven, går ut i hallen, stänger sovrumsdörren efter sig, går fram till hyttdörren och tittar i dörrögat.
En vitklädd äldre man med en serveringsvagn väntar utanför. Oscar har redan hunnit beställa mat till sviten och nu måste han ta emot den.
Det knackar igen medan Kaninjägaren drar av sig handskarna och stänger väskan. Snabbt lindar han av sig troféerna, hänger dem kring en klädgalge, tittar sig i spegeln, stryker bort blodstänken från ansiktet, släcker lampan och öppnar dörren.
– Det gick fort, säger han utan att flytta sig undan.
Hårda dunsar hörs från sovrummet när Oscar försöker dra uppmärksamhet till sig genom att sparka på något.
– Vill du att jag dukar i sällskapsrummet? frågar den äldre mannen.
– Tack, men jag gör det själv, svarar han.
– Jag gör det gärna – säg bara till, förklarar mannen och blickar in i hallen.
– Det är bara att jag inte ska äta riktigt ännu, säger han när whiskyglaset går i kras mot sovrumsgolvet.
– Då nöjer jag mig med en underskrift, ler mannen.
Kaninjägaren står kvar i dunklet och tar emot notan och pennan. När han börjar skriva sin signatur upptäcker han att hans högra underarm är blodig upp till armbågen.
– Är allting som det ska? frågar servitören.
Han nickar, möter mannens ögon och försöker avgöra om han måste slita in honom i badrummet och snitta upp halsartären över jacuzzin.
– Varför skulle det inte vara det?
– Jag menade inte att vara påträngande, säger den äldre mannen undfallande och vänder sig mot vagnen.
Dunkandet från sovrummet hörs igen när servitören räcker honom brickan. Kaninjägaren tackar, backar in i hallen och trycker igen dörren.
Han ställer brickan på golvet, tittar i dörrögat och gör sig beredd på att rusa ut och fånga servitören. Genom vidvinkellinsen ser han den gamle mannen lossa bromsarna på vagnens små hjul utan brådska och sedan försvinna bort i korridoren.
Snabbt tar han på sig nya handskar, lindar fast kaninöronen om huvudet igen och återvänder till sovrummet.
En lukt av blod, whisky och uppkastningar fyller luften.
Oscar håller på att förlora medvetandet och sparkar bara slappt och låter hälen dunsa ner i golvet. Hans ansikte är vitt och svettigt, ögonen flackar runt.
Kaninjägaren stänger av teven, fortsätter rakt fram till Oscar, tar tag i hela tarmpaketet och drar ut det en meter, rycker hårt och låter det sedan bara falla till mattan.
Smärtan gör Oscar helt klarvaken igen, han andas hastigt genom näsan och försöker instinktivt flytta sig bakåt.
Oscar ska dö om tre minuter och Kaninjägarens inre oväsen stegras när han ser in i hans skräckslagna ögon. Det är tyst i rummet, men inom Kaninjägaren slamrar det som om någon trummar på kastruller och slänger porslin i ett badkar. Oscar är en av de män som våldtog en ung kvinna, lämnade henne medvetslös och blödande på gödselstacken och trodde att han skulle undslippa sitt straff.
Golvet kränger under Kaninjägarens fötter som när ett tåg byter spår vid en järnvägsväxel.
Han stöder sig mot väggen, försöker andas lugnt och koncentrerar sig, ser det blodiga handavtrycket på tapeten och tänker att han ska torka bort det innan han går, även om det inte kan leda till honom.
– Jag märker att du vet varför det här sker, säger han och drar fram kniven igen. Det är bra, det är meningen.
Oscar kvider, vrider på kroppen, kämpar för att bli fri. Blod från bukhålan rinner ut på golvet och sugs in i mattan som svartnar och blir blank.
Det ropas ut i högtalarna att fartyget avgår om trettio minuter. Kaninjägaren är säker på att han hinner gå i land innan dess.
Oscar kommer inte hittas förrän nästa morgon i Helsingfors, tänker Kaninjägaren och tittar till på kniven i sin hand.
Som en demons svarta tunga, spetsig och taggig.
Snart kommer han att slå in bladet i Oscars hjärta rakt genom bröstbenet, kanske flera gånger.
Hela världen skakar fram till dess, den slamrar och ringer som på ett kasino.
Men sedan sveper en vind genom honom och efterlämnar en tystnad.
Det är som när en kanin ligger på marken och sparkar med sitt ena ben. När djuret stillnar lägger sig ett lugn över hela existensen.
Det finns ett fruset rum där tiden tar slut.
Han har alltid varit på väg dit.
Redan om söndagarna efter mässan när han bodde hos mormor och morfar.