Saga sänker hastigheten när hon närmar sig den angivna adressen, svänger upp mjukt på den smala avfartsvägen till höger och stannar.
Hon låter motorcykeln falla på sidan i gräset bredvid vägen, släpper ner hjälmen intill och får på sig skyddsvästen och hölstret medan hon går.
Det har gått tretton minuter sedan hon väcktes av telefonen.
Larmet tjuter inifrån huset.
En sekundsnabb längtan efter kommissarie Joona Linna flimrar genom hennes medvetande. I sina största fall hittills har hon jobbat nära honom. Han är den bästa polis hon någonsin träffat och en av dem som offrat mest.
En gång svek hon honom, råkade göra det enda hon inte fick göra, men hon ställde allting till rätta och hon är säker på att han förlät henne.
Själv hävdade han att det aldrig funnits något att förlåta.
De förlorade kontakten sedan han dömdes till fängelse. Hon hade gärna träffat honom, men vet att han måste bygga upp ett nytt liv. Det kommer att krävas mycket av honom på anstalten om han ska kunna övertyga de andra fångarna att han är en av dem.
Nu har kod Platina utfärdats och Saga Bauer är ensam.
Ingen annan från Säkerhetspolisen har hunnit hit.
Hon klättrar över grinden, springer upp till villans entré, för in en vridare i låset och sedan dyrkpistolens smala spets, trycker några gånger, flyttar spetsen högre i nyckelhålets springa tills stiften släpper taget och det går att vrida.
Låset öppnar sig med ett dovt klickande.
Hon släpper verktygen till marken, drar fram sin Glock, osäkrar den och öppnar dörren. Ljudet av det tjutande larmet överröstar allt annat.
Saga säkrar entrén och den stora hallen innanför, går sedan snabbt tillbaka till larmcentralen bredvid ytterdörren och knappar in koden som hon memorerat.
Tystnaden sveper genom huset och efterlämnar en ödesmättad tyngd.
Med höjt vapen och fingret på avtryckaren fortsätter hon genom hallen, förbi trappan till övervåningen och kommer in i en stor salong, säkrar dörrbladen och väggen åt höger och fortsätter hukande framåt.
Ett av de stora fönstren som vetter mot baksidan är krossat. Omvärvd av glimmande glassplitter ligger en stol på golvet.
Saga fortsätter förbi, närmar sig dörröppningen mot köket och ser sig själv avspeglad och duplicerad i de många glaspartierna.
Blod och skallfragment har skvätt ut från köket, över golvet och sittgruppen och det låga biblioteksbordet.
Hon sveper runt med pistolen, fortsätter försiktigt framåt och ser mer och mer av köket. Vita skåp och arbetsytor av rostfritt stål.
Hon stannar till och lyssnar.
Ett försiktigt tickande hörs, som om någon sitter alldeles stilla och knackar en nagel mot bordsskivan.
Saga riktar vapnet mot dörröppningen till köket, flyttar sig ljudlöst åt sidan och ser att en man ligger på rygg på golvet.
Han är skjuten genom båda ögonen och buken.
Bakhuvudets rundning är borta.
En mörk pöl har bildats under honom.
Händerna ligger efter sidorna, som om han solbadade.
Saga höjer vapnet i skottriktningen och avsöker köket.
Gardinerna framför verandadörrarna rör sig och buktar inåt. Ringarna på stången tickar mot varandra.
Blod från det första skottet mot huvudet har stänkt långt över golvet och trampats ut av nakna fötter.
Spåren leder rakt mot Saga.
Hon vänder sig hastigt runt, sveper med vapnet över rummet och börjar gå tillbaka mot dubbeldörrarna som leder till salongen.
Saga ryser till när hon i ögonvrån ser hur en människa kryper ut på golvet från sitt gömställe bakom en soffa.
Hon spinner runt precis när människan reser sig. Det är en kvinna i blå klänning. Saga siktar mellan hennes bröst när hon tar ett vinglande steg.
– Händerna bakom nacken, ropar Saga. Ner på knä, ner på knä.
Saga behåller skottlinjen och springer fram.
– Snälla, viskar kvinnan och släpper överfallslarmet till golvet.
Hon hinner bara visa sina tomma händer innan Saga sparkar henne från sidan strax under knäet så hårt att båda fötterna sveps undan och hon slår i golvet med en duns, höften först och sedan kind och tinning.
Saga är över henne, slår henne över vänster njure, trycker pistolen mot hennes bakhuvud, håller henne nere med höger knä och överblickar rummet igen.
– Finns det fler personer i huset?
– Bara han som sköt, han gick in i köket, svarar kvinnan och kippar efter andan. Han sköt och gick …
– Tyst, avbryter Saga.
Saga vänder henne snabbt på mage och vrider bak armarna. Kvinnan uthärdar allting med en otäck medgörlighet. Saga fängslar hennes såriga handleder med buntband, reser sig hastigt, fortsätter in i köket, förbi den döde mannen.
Gardinerna gungar och fylls med luft.
Hon siktar rakt fram, kliver över en sotig eldgaffel, säkrar köket till vänster, fortsätter runt köksön och fram till skjutdörrspartiet.
Den fasta rutan har ett runt hål efter en diamantsåg och dörren är öppen. Kvällsluft flödar in och får gardinkrokarna att klirra. Saga fortsätter ut på terrassen och riktar vapnet ner mot gräset mellan planteringarna.
Vattnet är stilla, natten är tyst.
Personer som tar sig in i ett hus på det här sättet och genomför en oklanderlig avrättning stannar inte kvar på brottsplatsen.
Saga återvänder in till kvinnan, surrar hennes ben med buntband och sitter kvar med ena knäet över hennes korsrygg.
– Nu behöver jag svar på några frågor, säger hon stilla.
– Jag är inte inblandad, jag råkade bara vara här, jag har inte sett någonting, viskar kvinnan.
Saga kan inte låta bli att dra ner hennes klänning och skyla den blottade stjärten innan hon reser sig. Snart kommer fem suvar att stanna utanför huset och Säkerhetspolisen strömma in.
– Hur många förövare var det?
– Det var bara en, jag såg bara en.
– Kan du beskriva honom?
– Jag vet inte, han hade mask för ansiktet, jag såg ingenting, svarta kläder, handskar, det gick så fort, jag trodde att han skulle döda mig också, jag trodde …
– Okej, vänta, avbryter Saga.
Hon går fram till den döda kroppen. Det runda ansiktet är så pass intakt att hon inte har några problem att identifiera honom. Hon tar upp sin krypterade tjänstetelefon, går undan en bit och ringer chefen för Säkerhetspolisen. Det är mitt i natten, men han har väntat på samtalet och svarar omedelbart.
– Utrikesministern är död, säger hon.