Med darrande händer backar Johan Jönson filmen, halverar hastigheten och sedan ser de åter rankorna glida bort från ansiktet och dölja det igen.
– Lite till, viskar Joona.
Löven gungar långsamt och så skymtar de mördaren en gång till precis när han vänder sig bort och försvinner i skuggorna.
– Börja om, börja om, säger Joona.
Nu ser han tydligt mellan pilträdets rankor hur de avskurna kaninöronen gungar fram över det maskerade ansiktet.
– Stanna … gå tillbaka lite.
Skärmen är nästan helt svart, men ett slags gråare sjok sveper över mördarens huvud och det glimmar till i fönstret bredvid.
– Vad fan gör han?
– Gå djupare in i mörkret, säger Joona.
– Vad är det där? pekar Johan Jönson.
– Måste vara baksidan av hans öra.
– Har han tagit av sig masken?
– Fast omvänt … det är här, i skydd av skuggorna, som han tar på sig den.
Mördaren måste ha räknat ut att det fanns en sorts kameraskugga i linje med träddungen, tagit sig in på tomten i den blinda spalten innan han stannade under pilträdet och drog rånarluvan över huvudet.
– Ett jävla proffs, säger Johan Jönson andlöst.
– Prova åttan igen … det var någonting som glimmade i fönstret.
Bilden blir svart och de grå rörelserna sveper över skärmen när mördaren drar på sig masken med ryggen mot kameran. Det glimmar till i fönstret innan han vänder sig runt och kaninöronen gungar fram över hans ansikte.
– Vad är det som blänker i fönstret i köket? frågar Johan Jönson.
– Det är en vas, jag såg den förut i kamera sju, säger Joona. Den står i fönstret bredvid en skål med citroner.
– En vas.
– Förstora den, säger Joona.
Johan Jönson låter vasen fylla hela skärmen precis som Rex ansikte gjorde nyss. Den buktande, blanka metallen avspeglar fönstret och trädgården utanför. Längs vasens ena kant syns en rörelse, inte mer än en plötslig skiftning.
– Tillbaka, säger Joona.
– Jag såg ingenting, mumlar Johan Jönson men går tillbaka igen.
Den svaga rörelsen längs vasens kant består av en böjd linje, med färg som av gulnat papper.
– Det kan vara hans ansikte innan han får på sig masken, säger Joona spänt.
– Shit me sideways, viskar Johan Jönson och tar en högupplöst bild av den extremt konvexa speglingen.
De betraktar båda den böjda spegelbilden i vasen, en blek båge vertikalt över huvuddatorns skärm.
– Vad ska vi göra? Vi måste se hans ansikte.
Johan Jönson trummar på sitt lår och muttrar någonting för sig själv.
– Vad sa du? frågar Joona.
– I en nästan sfärisk spegel ligger brännpunkten framför mittpunkten men långt bakom ytan … och skälet till att bilden är så konstig är att randstrålar och centrala strålar inte möts i samma punkt.
– Går det att rätta till?
– Jag behöver egentligen bara pröva fram en konkav förvrängning som motsvarar en exakt spegelvänd spegel och placera den på huvudaxeln …
– Låter som att det tar lång tid.
– Månader … Om inte Photoshop redan fanns, ler Jönson.
Han öppnar programmet och börjar räta ut bilden bit för bit.
Endast tangenternas klickande ljud hörs i denna stund.
Det ser ut som ett märkligt himlafenomen när den omgivande strålglansen sugs in i den vita skåran och lämnar omgivningen mörkare.
– Jag ryser, viskar Johan Jönson.
Det är som en ängel som föds ur sig själv när det bleka ansiktet långsamt vidgas och slutligen kristalliseras i sin ursprungliga form.
Joona drar efter andan och reser sig från stolen. Nu ser han för första gången mördarens ansikte alldeles tydligt.