Kaninjägaren går på den smala trottoaren utmed Luntmakargatan, en mörk bakgata mellan höga husryggar mitt i Stockholm. Det är som att gå på botten av en vallgrav kantad av kinesiska, koreanska och vietnamesiska restauranger.
Innanför rocken och kavajen gungar den lilla yxan i sin ögla mot sidan av hans bål.
Framför en av restaurangerna står pallar med inplastade konservburkar och blockerar hela trottoaren så att han tvingas gå ut i körbanan.
Kaninjägaren trevar under näsan som om han fått spontant näsblod, han tittar på fingrarna, men det är ingenting. Han tänker på hur han band ihop levande kaniner med döda i långa slingor och släppte loss dem. De levande och skadade släpade med sig de döda kropparna, ryckte i olika riktningar och gjorde panikartade rusningar.
De drog upp märkliga mönster av blod över det smutsiga cementgolvet.
Han minns bakbenens sprittande rörelser, klorna som skrapade när djuren försökte undkomma tyngden från de döda.
Utan brådska går han vidare längs gatan och närmar sig ett halvöppet garage. Den elektriska porten verkar trasig och har stoppats en meter över marken av en sågbock. Arg gråt från en kvinna hörs inifrån garaget. Hon snyftar och ropar något med upprörd röst.
Kaninjägaren passerar förbi öppningen precis när kvinnan tystnar.
Han stannar till, vänder sig om och lyssnar.
Kvinnan gråter och en man skäller på henne.
Kaninjägaren går tillbaka, hukar sig och tittar in. Han ser en brant garagenedfart med svagt ljus efter den skrovliga betongväggen. Kvinnan talar lugnare men tystnar tvärt som av en örfil. Kaninjägaren tar sig in under dörren och börjar gå nerför den branta rampen.
En lukt av instängdhet och bensin fyller platsen.
Han fortsätter nedåt och kommer in i ett litet garage. En man i sextioårsåldern med svart skinnjacka och påsiga jeans knuffar till en ung kvinna i tunna kläder så att hon vinglar in mellan en röd skåpbil med immiga fönster och en sportbil som är övertäckt av ett silvrigt tyg.
– Har ni det trevligt? frågar han lågt.
– Va? Vem fan är du? ropar mannen. Du kan inte vara här!
Kaninjägaren stöder sig mot väggen, tittar på kvinnan och mannen och skåpbilen som gungar rytmiskt och tänker att han ska sprätta upp dem alla, hugga av deras händer och se dem springa runt med blodet sprutande.
– Ut härifrån, säger mannen.
Kvinnan stirrar på honom med tomt ansikte.
Snett bakom mannen står stora aluminiumdelar från ett fläktsystem på ett plastskynke och längre in ligger rullar med konstgräs travade mot väggen.
Kaninjägaren har aldrig haft någonting emot närstrid. När han var med och rensade rum i stridszonen i Ramadi gick han alltid in som förste man.
De sprängde dörren och slängde in några polska chockgranater. Gruppbefälet klev åt sidan och dirigerade in de andra.
Han var alltid först in eftersom han varje gång gick rakt på målet, med M4:an, pistol eller kniv. Han var snabb och kunde döda fyra eller fem man själv.
– Försvinn, säger mannen och närmar sig.
Kaninjägaren rätar på sig, torkar bort svett från överläppen och tittar på den blinkande lysrörslampan i taket, den tickande glimtändaren och det kalla ljuset som blänker i fläkttrumman.
– Det här är ett privat garage, säger mannen hotfullt.
– Jag hörde skrik när jag gick förbi och …
– Det har ingenting med dig att göra, avbryter mannen och fyller bröstet med luft.
Kaninjägaren blickar bort mot den unga kvinnan igen. Hennes ansikte är trumpet och hon är röd om ena kinden där han har slagit henne. Hon är klädd i en midjekort regnkappa och vit omlottkjol, svarta strumpbyxor med små dödskallar och platåskor.
– Vill du vara här? frågar Kaninjägaren henne med mjuk röst.
– Nej, svarar hon kort och stryker snor från näsan.
– Alltså, du missförstår hela situationen, ler mannen.
Kaninjägaren vet att han inte borde vara här, men kan inte låta bli att stanna en stund. Han bryr sig inte om kvinnan. Hon kommer att fastna i prostitution ändå. Det är mannen som utgör lockelsen.
– Låt henne gå, säger han till honom.
– Hon vill inte gå, svarar mannen och drar fram en halvautomatisk pistol.
– Fråga henne, föreslår Kaninjägaren och känner ilningar av värme stiga från en punkt långt nere i buken.
– Vad fan vill du? frågar mannen. Tror du att du är någon sorts hjälte?
Han riktar pistolen mot Kaninjägaren men blir osäker inför hans absoluta brist på rädsla och backar några steg.
– Ingenting kommer att hända henne, säger mannen med en skärva av nervositet i rösten. Hon är bara lite förnäm, tror att hon är bättre än andra.
Kaninjägaren följer efter honom och kan inte hålla tillbaka ett leende.
Mannen har sänkt vapnet, mynningen är riktad mot golvet och pipan darrar.
Han backar in i den stora fläkttrumman, rör sig riktningslöst, försöker undkomma som en sjuk kanin.
– Du ger fan i mig.
Mannen höjer pistolen igen men Kaninjägaren stoppar stillsamt handen, vänder vapnet mot mannen och trycker in pipan i hans mun.
– Pang, viskar han och drar ut vapnet igen, släpper magasinet på marken och matar ut kulan i loppet. Den rullar klirrande över betonggolvet fram till flickans fötter. Hon står bara stilla med nedslagen blick som om hon inte vågar titta.
Kaninjägaren går tillbaka uppför rampen, torkar bort fingeravtryck från pistolen och slänger den i en hink med sand och cigarettfimpar. Han böjer sig under garageporten och fortsätter gå längs Luntmakargatans skuggade trottoar.
Vid Rehnsgatan svänger han åt höger och går fram till träporten precis när en kvinna med svartfärgat hår och gipsad underarm håller upp dörren för en man med vackert ansikte.
Kaninjägaren fångar dörren och tackar, går rakt in i hissen, stänger grinden och trycker på knappen för den översta våningen.
Han minns när han och hans mamma hjälptes åt med fällorna, hur de sprejade fångstburarna med äppelcider för att kaninerna inte skulle känna doften av människa.
Hissen kommer upp precis när trappbelysningen slocknar. Det finns bara en dörr på det här våningsplanet, en kraftig säkerhetsdörr med ett yttre skikt av lackad ek.
När Rex dör tänker han skära av hans öron, trä upp dem på läderband och bära dem om halsen innanför skjortan.
Vid den tanken fylls hans huvud av ett sprakande ljud och övergår i ett öronbedövande skrammel, som när man drar en kundvagn med flaskor över den ojämna asfalten på en parkeringsplats.
Kaninjägaren sluter ögonen och försöker samla sig, han måste pressa in den yttre tystnaden i kaoset.
Han ringer på dörren och hör stegen närma sig inifrån våningen, blickar ner på marmorgolvet och ser hur det roterar under hans fötter, som den vridbara skivan i mitten av ledbussen.
Dörren öppnas och Rex står framför honom med skjortan hängande utanpå byxorna. Han släpper in honom, backar undan och håller på att falla över en resväska.
– Kom in, säger han hest.
Kaninjägaren går in och stänger dörren efter sig, hänger upp rocken på en galge och snör av sig skorna medan Rex försvinner uppför den vridna trappan till övervåningen.
Han rättar till yxan som hänger under kavajen och följer långsamt efter Rex till den ljusa övervåningen.
– Jag är hungrig, säger han när han kommer in i köket.
– Sorry, ler Rex och slår ut med armarna. Jag spelade gitarr istället för att skala sparris.
– Jag skalar, säger Kaninjägaren och tar fram en skärbräda av vit plast.
– Då gör jag buljongen, svarar Rex och hämtar fyra knippen grön sparris från kylskåpet.
Kaninjägaren sväljer hårt och tänker att han måste ta sin medicin så fort som möjligt. Det skriker till inne i hans hjärna som om någon slet sönder ett lakan. Rex är en av de män som våldtog hans mamma, som lämnade henne söndertrasad på gödselstacken.
Kaninjägaren stöder sig mot arbetsbänken med handen och drar fram en skalkniv ur blocket.
Sammy kommer ut i köket med ett äpple i handen, ger Kaninjägaren en snabb blick och vänder sig sedan mot pappan.
– Kan vi fortsätta prata? frågar han och blir röd om kinderna.
Kaninjägaren lägger knivens egg mot sin tumme, trycker lätt och sluter ögonen en liten stund.
– Sammy, säger Rex. Jag har inga problem med att du bor här, det var inte det jag sa.
– Men det är inte så jävla roligt att hela tiden känna sig oönskad även om jag vet att jag var det, säger han.
– Alla ska ändå dö, säger Kaninjägaren lågt.
Han tittar på kniven i sin hand och tänker återigen på sin mamma och den fruktansvärda våldtäkten som förstörde henne.
Nu vet han att mamman led av recidiverande reaktiv depressiv psykos och att de mörka vanföreställningarna sköljde över dem båda.
Den aggressiva skräcken för kaniner, för de äckliga kaninhålen i marken.
Förut var barndomens minnen något han höll ifrån sig. Kaninjakten och mammans rädsla var en del av ett hemligt förflutet.
Men den senaste tiden har minnesbilderna kommit tätt och brutit igenom alla skydd.
De störtar in, rakt mot hans ansikte, som om allting skedde i denna stund.
Han är säker på att han själv inte är psykotisk, men det förflutna har visat att det aldrig ger upp.