Himlen är vit sedan regnet passerade. Kronblad från utblommade nyponrosor ligger blöta över dagvattenbrunnens galler. Det droppar från taket till den rättsmedicinska avdelningen på Karolinska institutets område.
Nålen rullar förbi parkeringsplatsen i sin vita Jaguar, kör upp på trottoaren och stannar precis framför entrén med ena bakhjulet i rabatten.
Leende lämnar professorn bilen, men märker att den främre stötfångaren är så nära dörren att den inte kan öppnas. Visslande återvänder han till Jaguaren, sätter sig på förarplatsen, backar in i rosenbuskarna och lämnar bilen igen.
Hans smala ansikte är slätrakat och på den buckliga näsan sitter pilotglasögonen med de vita bågarna. Han är känd som en extremt noggrann och sammanbiten obducent, men i dag är han på osedvanligt gott humör.
Nålen vinkar glatt åt kvinnan som sitter i receptionen, fortsätter in på sitt kontor, lägger av sin jacka och kränger på sig läkarrocken över polotröjan.
– Tell me I’m a bad man, kick me … tra-la-laa, sjunger han och går in i obduktionsrummet. Tell me I’m an angel, take this to my grave …
Nålens assistent Frippe har redan hämtat kroppen från likförvaringsrummet och lagt upp den i den slutna transportsäcken på bordet för obduktion.
– Jag pratade med Carlos och han sa att Joona Linna är tillbaka, säger Nålen. Nu blir allting bra igen.
Hans röst bryts tvärt, han harklar sig ett par gånger, tar av sig glasögonen och putsar dem lite med rockskörten.
– Jag börjar ana varför jag skulle ta fram mister Ritter igen, säger Frippe och drar upp snodden kring hästsvansen.
– Joona tror att han har mördats, säger Nålen och det rycker i hans smala mungipor.
– Inte enligt mig, säger Frippe.
– Tre personer som gick på Ludviksbergsskolan för trettio år sedan har bragts om livet denna vecka … Men eftersom Joona säger att det kan finnas fler så har Anja stått och silat alla namn från årsböckerna genom registren … och det enda relevanta dödsfallet är det här, avslutar Nålen.
– Som var en olyckshändelse, säger Frippe.
– Joona tror att vi har missat ett mord.
– Han har för helvete inte ens tittat på kroppen, säger Frippe med tillbakahållen upprördhet och kliar sig med tummen i ögonbrynet.
– Nej, ler Nålen nöjt.
– Carl-Erik Ritter hade 2,3 promille alkohol i blodet, han var oerhört berusad, ramlade in i ett skyltfönster på väg hem från puben El Bocado i Axelsberg och skar av sig halsvenen, fortsätter Frippe och öppnar transportsäcken.
En söt och sumpig stank sprider sig i rummet.
Carl-Erik Ritters nakna kropp är brunmarmorerad och den svartnade buken är utspänd.
Liken förvaras i en temperatur av åtta grader för att förruttnelsen ska ske långsammare, men kampen mot upplösningen är ändå gagnlös.
Frippe lutar sig fram över det grå ansiktet när han ser hur det börjar blänka rött i den ena näsborren.
– Vad fan …
Plötsligt rinner det en brunröd vätska ur näsan och ut över den dödes läppar och nerför kinden.
– Shit, flämtar Frippe och flyttar huvudet bakåt.
Nålen döljer sitt leende men säger ingenting, han har själv reagerat likadant en gång i tiden. Under förruttnelsen uppstår ofta blåsor under huden och inne i näsan och det är lätt att förväxla det med näsblod när blåsorna plötsligt spricker och vätskan rinner ut.
Frippe går bort till datorn och står där en liten stund innan han återvänder med sin iPad och börjar jämföra bilderna från olycksplatsen med den dödes skador.
– Jag står fast vid min bedömning, säger han efter en stund. Det här var en klockren olyckshändelse … Men Joona kan ha rätt ändå, det finns ju fler distrikt, man har kanske missat ett mord i Göteborg eller Ystad.
– Så kan det vara, muttrar Nålen och drar på sig ett par vinylhandskar.
– Skyltfönstret gick sönder, Ritter föll rakt in över glaset, allting stämmer, kolla teknikernas skisser, säger Frippe igen och räcker fram iPaden.
Nålen tar inte emot den, utan börjar granska de många ytliga skärsåren som lyser som svarta streck över hela kroppen, ligger i kluster på händer, knän, bål och ansikte. Den enda riktigt allvarliga skadan är snittet över halsen, snett upp mot örat.
– En gapande, streckformad skada, läser Frippe medan Nålen petar på det djupa såret. Snittets inre väggar är släta och inte speciellt blodgenomdränkta … ingen vävnadsdefekt eller vävnadsbryggor, den omkringliggande hudytan är intakt …
– Bra, säger Nålen och låter fingret löpa innanför sårkanten.
– Den direkta dödsorsaken var en kombination av förblödning och blodaspiration, fortsätter Frippe.
– Ja, det är en väldigt djup skada, mumlar Nålen.
– Han var full, tappade balansen, krossade skyltfönstret, välte handlöst fram med hela sin kroppsvikt, gled med halsen nerför en lutande brottyta … som bladet till en giljotin.
Nålen ger honom en road sidoblick.
– Men tänk om de olyckliga omständigheterna är för perfekta? säger han. Tänk om han fick hjälp av någon som la lite mer tryck på huvudet, som såg till att halsen gled längs den skarpa kanten … så att den skar rakt igenom halsvenen och ända ner till luftstrupen.
– Det är en olycka, säger Frippe envist.
– Han dränktes långsamt i sitt eget blod, konstaterar Nålen och petar upp glasögonen på den långa näsan.
– Nu känns det som om Joona Linna står här och väntar på att få fråga vem som har rätt, stönar Frippe.
– Men du är ju säker på din sak, säger Nålen i lätt ton.
– Det var en olyckshändelse … Jag tog ut tvåhundratio glasbitar och glasfragment från kroppen … i första hand från hans knän, händer, bål och ansikte.
Nålen petar på den dödes mun, särar på det ihopkletade såret i överläppen så att tänderna syns under.
– Det här gjordes med en kniv, säger han kort.
– Med en kniv, upprepar Frippe och sväljer hårt.
– Ja.
– Så det är ett mord ändå, suckar Frippe och ser på den döde.
– Utan tvekan, viskar Nålen och möter hans blick.
– Ett enda sår … Ett enda sår av fucking tvåhundra gjorde han med en kniv.
– För att offret ska likna en hare … en kanin.