Fyrahundra meter från David Jordans bostadshus på Ingarö blockerar Nationella insatsstyrkans svarta minibuss den smala gatan. Tungt beväpnade poliser spärrar hastigt av området med plastband och lägger ut svarta spikmattor ända ner i diket.
I samråd med Janus Mickelsen från Säpo leds markinsatsen av Magnus Mollander. Han är en blond man med skygg blick som bara för några dagar sedan separerade från sin flickvän. En morgon hävdade hon plötsligt att hon inte kunde leva med någon som riskerade att dödas varje gång han gick till jobbet. Det var omöjligt att diskutera med henne, hon packade bara sin blommiga resväska och försvann.
Medan de körde mot huset tittade Magnus noga på satellitbilderna på fastigheten som till stora delar utgörs av skog och branta klippor ner mot vattnet.
Insatsstyrkan består av åtta poliser i full utrustning med hjälmar, keramiska skyddsvästar, maskinpistoler, halvautomatiska pistoler och prickskyttegevär från Heckler & Koch.
Det rasslar om deras tunga kängor när de rör sig längs den tomma asfaltsvägen där högt ängsgräs vajar i diket.
På tecken från Magnus lämnar Janus Mickelsen och två andra prickskyttar vägen och går ut i terrängen. Resten av gruppen fortsätter fram till staketet och följer det under tystnad. Från de höga trädkronorna hörs fågelsång. Enstaka fjärilar darrar över vilda blommor.
Insatsstyrkan är framme vid David Jordans välskötta infart. Magnus Mollander betraktar det prydligt krattade gruset och den tomma parkeringsplatsen. Två mörka hus sammanbyggda med tak till ett slags carport skymmer resten av tomten.
Han öppnar grinden, vinkar fram kollegorna och får samtidigt en rapport från Janus att prickskyttarna har passerat staketet och just nu tar sig uppför klippan bakom tennisbanan.
Han ger tecken åt gruppen att sprida sig parvis och fortsätter själv tillsammans med Rajmo rakt fram mellan byggnaderna. Det känns som om de befinner sig inne i en djup port i en slottsmur.
Försiktigt går de fram till mynningen och blickar ner på en sluttande strandtomt med nakna klippor.
David Jordans hus är stort och brunsvart med väldiga glaspartier och en vacker, vinklad terrass mot havsviken. Nedanför huset ligger en övertäckt simbassäng och stenlagd terrass med vita solstolar.
Allt är städat, välskött och tyst.
Ingen tycks vara hemma.
Magnus och Rajmo står stilla och iakttar huset, betraktar ingående fönsterpartierna, men ser inga rörelser.
En sportbåt ligger förankrad vid bryggan intill två vattenskotrar som hänger fastspända på liftar.
Prickskyttarna rapporterar att de är på plats.
Magnus svettas i den tunga skyddsvästen. Han kan höra sin egen andning i hjälmen när han lyfter armen och ger tecken åt sina mannar att avancera.
Grupp ett tar sig fram till gästhuset och forcerar dörren samtidigt som grupp två följer Magnus och Rajmo fram till huvudbyggnaden.
Hukande springer de över den öppna ytan mot huset. De går in från två håll – Magnus spränger ytterdörren samtidigt som grupp två krossar ett fönster och slänger in distraktionsgranater.
Rajmo drar undan dörrbladet, sveper bort flisor från den söndertrasade dörrposten med pipan till automatvapnet och springer fram till den första sovrumsdörren, hukar och öppnar den. Magnus kommer direkt efter honom. Inbrottslarmet tjuter pulserande medan de avsöker sovrummen, slår upp garderobsdörrarna och välter sängarna.
När de kommer ut från sovrumsavdelningen får de rapporter från det andra teamet i huvudbyggnaden. De har genomsökt hela den inre delen utan att hitta någonting.
Magnus vinkar fram Rajmo och börjar springa genom ett sällskapsrum, de säkrar skymda vinklar och fortsätter ut i ett väldigt kök, fyllt av ett bländande ljus från havet. Magnus rör sig framåt och hör teamet i den andra delen av huset ropa någonting. Hans skyddsglasögon har hamnat snett och han river av sig dem samtidigt som han ser i ögonvrån hur någon rusar fram från ett gömställe utanför glaspartiet. Magnus flämtar till och vänder vapnet mot glaset. Fingret vilar på avtryckaren men han ser inte längre personen, bara rader av vita solstolar.
Magnus sjunker ner för att minska träffytan. Hjärtat dånar i bröstet. Därute rör sig lövträdens grenar i den svaga vinden. Han stryker svetten ur ögonen och så ser han personen igen.
Det är Rajmo som på något märkligt sätt är avspeglad via olika fönster så att det ser ut som om han befinner sig ute på terrassen trots att han skyndar runt matsalsbordet tio meter bort.
Magnus reser sig igen, blickar ut, tar ett steg bakåt och ser åter sin avspeglade partner på uteplatsen.
Han vänder sig in mot Rajmo och hör sig själv säga att de ska gå igenom huset en gång till.
I köket står ett halvfullt whiskyglas på arbetsbänkens marmorskiva bredvid en öppen påse med ostbågar. Magnus tar av sig ena handsken och rör vid glaset. Det är inte kallt, inga isbitar har nyligen smält.
Men någon har varit här och lämnat huset en aning brådstörtat.
Han går fram till fönstret. Grupp ett är nere vid bryggan. Två män har klivit ombord på sportbåten, de tittar ner i ruffen och söker i däcksluckorna.
Magnus öppnar verandadörrarna, går ut på terrassen och ser en uppblåsbar räv uppe i ett träd.
Vinden har fört med sig badleksaken från bassängområdet.
Larmet tystnar äntligen och Magnus rapporterar tillbaka till NOA:s ledning att ingen är hemma, men att de ska gå igenom huset en gång till, långsamt och systematiskt.
– Joona Linna är där om femton minuter, säger stabschefen.
– Bra.
Magnus går runt huset och vinkar till prickskyttarna trots att de har order om att ligga kvar i beredskap. Tennisbanans röda gummiunderlag är täckt av bruna tallbarr.
Magnus börjar gå längs baksidan av huvudbyggnaden och tänker att de även ska söka igenom gästhuset en gång till och att det måste finnas ett rum för pump och fläkt till bassängen där någon kan gömma sig.
Kvardröjande sommarvärme strömmar från fasadens mörkbruna lockpanel. Bara ett fåtal fönster är vända mot skogen.
Marken frasar under Magnus tunga kängor och luften är mättad med barndomsdofter av kåda och varm mossa.
Han upptäcker ett slags stora kräftburar som hänger under takfoten utmed väggen på baksidan och ska precis lyfta ner en av dem när han får instruktioner från ledningscentralen om att gå in i huset, försöka öppna den stationära datorn och leta efter kalendrar eller resehandlingar.
Långt bort hörs knackandet från en hackspett. Magnus tänker på att hans flickvän alltid höll för öronen när hon hörde hackspettar, hon stod inte ut, var övertygad om att de måste få fruktansvärt ont i huvudet av att hålla på så där.
Han börjar gå tillbaka, vinkar till Rajmo som kommit efter honom, men stannar till när han upptäcker en lucka i fasaden, kanske en och en halv meter hög. Haspen hänger löst på utsidan.
Det är kanske ett slags vedbod, tänker han och drar fram sin kniv. Rajmo flyttar sig bakåt när Magnus petar upp dörren med bladet.
Han kan inte tro att huset skulle vara försåtminerat, trots de varningar han har fått.
Ingenting händer.
Magnus ler mot Rajmo, stoppar tillbaka kniven, öppnar dörren helt och ser en brant trappa leda in under husgrunden.
– Jag går ner och tittar, ropar Magnus, sticker in handen och vrider runt strömbrytaren.
Det klickar till men lamporna fungerar inte. Han monterar vapenljus på skenan och börjar gå nerför trappan.
– Vad fan är det som luktar? säger Rajmo och lutar sig in i den låga öppningen.
En sötaktig stank av förruttnelse blir starkare ju längre ner de går. Den smala betongtrappan tycks leda djupt in under själva huset. Överallt hänger spindelväv med stora spindlar som gungar av sin egen tyngd.
Precis nedanför trappan finns en kort korridor med två metalldörrar. Magnus ger Rajmo tecken att vara beredd och drar sedan snabbt upp den närmaste dörren. Han blickar in i ett teknikrum med radonfilter och vattenreningssystem. Rajmo öppnar den andra dörren och skakar på huvudet åt Magnus.
– Bergvärmepump, säger han och drar upp jackkragen mot näsan för att undkomma den kväljande stanken.
Magnus kämpar mot illamåendet, sveper med ljuskäglan över korridoren och ser en smal trädörr längst in.
En darrande och hög ton stegras – det låter som när nålen fastnar på en symaskin.
Magnus försöker öppna trädörren men den är låst. Rajmo tar ett steg bakåt, sparkar till handtaget så hårt att hela låsmekanismen lossnar och dörren svänger upp.
Stanken av ruttet kött slår emot dem som en ohygglig våg. Den höga tonen övergår i ett öronbedövande surrande när tiotusentals flugor skingras.
– Gud, stönar Magnus och håller för munnen.
Luften är så tät av flugor som flyger runt i panik att de inte kan urskilja resten av rummet genom vapenljuset.
– Vad fan är det här? pressar Rajmo fram.
Flugorna skingras och åtföljs av ett ljud som om någon drar en pinne utmed ett stängsel och sedan blir det tyst igen.
Magnus känner att hans ben darrar när han fortsätter in i det stinkande rummet.
Vapenljuset skakar över en kladdig betongvägg. Surrandet från flugorna som slagit sig ner blir oroligare igen.
Rajmo lyser på en hyvelbänk täckt av svart blod. Det har runnit ner längs träbenen ut på golvet. Blod har stänkt över väggarna ända upp i taket.
Magnus smala ljuskägla rör sig över uppsprättade, utspända kaninkroppar som glittrar av svarta flugor.
Några knivar med mörknade trähandtag och nerslipade blad står i en glasburk.
– Det här är fan det sjukaste …
Det smattrande ljudet hörs igen, Magnus vänder ner vapnet mot golvet och lyser på en bur. Inälvorna från en massa djur ligger slängda intill väggen vid en avrinningsbrunn. En blodig flåbräda och skinnskrapa ligger i en gul plastbalja.
Det smattrar till i den lilla buren som står på golvet. En kanin har panik och springer runt. Klorna rör sig rasslande över metallnätet.