Joona drar på sig munskydd och vinylhandskar och går ner i det trånga slaktrummet för att undersöka de döda djuren. Snabbt söker han igenom de stinkande inälvorna på golvet och de uppspikade och hängda djurdelarna, men hittar inga kvarlevor från människor. Det verkar röra sig om en okontrollerad sammanblandning av kaninslakt och djurplågeri. Han kan både se påbörjade försök till beredning av kaninpälsar och resterna av sönderslitet skinn över en nersölad räckbänk och ohyggliga spår efter aggressiva styckningar, trofésamlande och skändning.
På den nerstänkta väggen bakom hyvelbänken sitter ett gammalt tidningsurklipp med en bild på Rex med en silverfärgad kockstatyett i sin höjda hand.
Joona tar med sig buren med den levande kaninen upp i solljuset och fortsätter en bit in i skogsbrynet innan han släpper ut djuret.
Janus har lutat prickskyttegeväret mot stängslet till tennisbanan och knäppt upp skyddsvästen. Han stoppar en tablett i munnen, håller undan sitt rödkrusiga hår och halsar ur en flaska mineralvatten, lutar huvudet bakåt och sväljer.
– Jag såg dig på en av de äldre övervakningsfilmerna från utrikesministern, säger Joona.
– Mitt första jobb på Säpo var att städa upp hemma hos honom … Det var väl använda skattepengar … vissa av flickorna var så tilltygade att jag fick ta dem till akuten … och efteråt var det jag som skulle få dem att hålla tyst och försvinna.
– Jag förstår att du bytte avdelning.
– Det var på utrikesministerns begäran … Jag hade bara tryckt upp honom mot en vägg, gripit tag i hans lilla pitt och sagt att jag var tvungen att skydda honom, men att jag har två ansikten … och det ena är inte speciellt snällt.
Magnus Mollander står och väntar på Joona när han återvänder med den tomma buren. Magnus är grå om kinderna som om han har feber och huttrar trots svetten som blänker i hårfästet.
– Det finns ingenting i datorn, rapporterar han. Teknikern har gjort en första genomgång och hittar ingen information om vart David Jordan kan ha tagit vägen.
Han tystnar när Rajmo kommer fram till dem och berättar att en kvinna har stigit av bussen och börjat gå på vägen i riktning mot huset.
– Ta bort alla avspärrningar innan hon upptäcker dem, säger Joona. Håll er undan så får vi se om hon kommer hit.
De samlas alla bakom gästhuset där de inte syns från vägen. Det rör sig om nio tungt beväpnade poliser, Joona Linna och teknikern från NOA.
Grinden öppnas med ett lätt gnisslande.
Joona drar fram sitt vapen och håller det dolt intill kroppen när han hör kvinnans steg närma sig över grusgången.
Ljudet förändras när hon går mellan husen, blir stummare och mörknar.
Hon är nu alldeles nära.
Joona tar ett steg fram.
Kvinnan skriker till av rädsla.
– Ursäkta att jag stör, säger Joona med vapnet gömt mot benet.
Kvinnan stirrar på honom med uppspärrade ögon. Hennes hår är rakt och blont, hon är klädd i bleka jeans, enkla sandaler och en urtvättad T-shirt där det står Feel the Burn.
– Jag är från polisen och behöver snabbt få svar på ett par frågor, fortsätter Joona.
Kvinnan försöker samla sig, får upp telefonen ur tygväskan och tar ett steg emot honom.
– Jag ska bara ringa polisen och kontrollera att …
Hon tystnar tvärt när hon upptäcker den tungt beväpnade insatsstyrkan som väntar intill husväggen. Sakta försvinner färgen ur hennes ansikte när hon ser på skyddsvästarna, hjälmarna, automatkarbinerna och prickskyttegevären.
– Var är David Jordan? frågar Joona och hölstrar vapnet igen.
– Va?
Den unga kvinnan tittar förundrat upp mot huset och ser ytterdörren som ligger på marken.
– David Jordan, säger Joona. Han är inte hemma.
– Nej, säger hon med tunn röst. Han är i Norrland.
– Vad gör han där?
Hon klipper med ögonen som om hon är bländad.
– Jag vet inte, säger hon. Han jobbar väl?
– Var någonstans i Norrland?
– Vad är det som har hänt?
– Ring honom, säger Joona och pekar på telefonen som hon fortfarande håller i ena handen. Fråga var han är, men säg ingenting om oss.
– Jag förstår inte, viskar hon och lägger telefonen mot örat men sänker den nästan omedelbart igen. Den är avstängd … hans telefon är avstängd.
– Är ni ett par? frågar Joona och ser på henne med ögon grå som sten.
– Ett par? Jag har inte tänkt på det … men vi träffas ganska ofta … jag gillar att vara här, jag kan måla när jag är här … men det är ju inte så att vi är nära varandra, jag har ingen aning om vad han gör mer än att han producerar Rex matlagningsprogram ungefär …
Hon tystnar och petar med foten i gruset.
– Men du visste att han skulle resa bort.
– Han sa bara att han skulle till Norrland, han vet att jag inte bryr mig.
– Norrland är lika stort som Storbritannien, säger Joona.
– Han kan ha sagt Kiruna, säger hon. Jag tror att han sa Kiruna.
– Vad tror du att han ska göra i Kiruna?
– Jag har ingen aning.
Utan ett ord börjar Joona gå mot sin bil samtidigt som han ringer Anja med sin nya telefon för att be henne boka en flygbiljett.
– Har ni fått tag på Rex Müller? frågar han och sätter sig bakom ratten.
– Varken han eller hans son Sammy är hemma, ingen vet var de befinner sig, vi pratade med TV4 och med pojkens mamma som är på resa, men …
– Det verkar i alla fall som om David Jordan reste till Kiruna i morse, säger Joona och kommer ut på den större bilvägen.
– Inte enligt passagerarlistorna.
– Undersök om det landade några privata plan på flygplatsen eller någon privat flygbas.
– Okej.
– För jag åker till Arlanda nu, tillägger han.
– Det är klart att du gör, säger Anja lugnt.
– Och jag räknar med att ni spårar telefonerna under tiden.
– Vi försöker, men operatörerna är minst sagt motvilliga när det gäller att lämna ut information.
– Bara ni löser det innan jag tar flyget.
– Jag kan prata med åklagaren om …
– Skit i det, kör över dem, bryt mot lagen, avbryter han. Förlåt, men om vi inte hittar Rex och hans son är de alldeles snart döda.
– Skit i det, upprepar hon stillsamt. Kör över dem och bryt mot lagen.
Den slingrande skogsvägen är tom. Joona passerar en ansamling fritidshus kring en spegelblank sjö med ett hopptorn av trä i mitten. En man står bakom ett staket med en robotgräsklippare i famnen.
Joona ökar hastigheten igen och kommer ut på en större väg vid en bensinstation när Anja ringer igen.
– Joona, det går inte, säger hon.
Hon berättar att teknikerna på NOA har försökt hitta David Jordan och Rex med hjälp av GPS och GSM mobilspårning. Det gick inte att fjärraktivera telefonerna så att de skulle sända ut positionsdata, och eftersom mobiloperatörerna inte heller kunde pejla några signaler utifrån de lokala masterna i Kiruna är teknikerna säkra på att David Jordans och Rex telefoner inte bara är avstängda, utan förstörda.
– Men Sammys telefon då? säger Joona.
– Vi håller på, snäser Anja. Sluta stressa mig, jag klarar inte av det, alla är bara sura, ingen glamour, ingen som flirtar …
– Förlåt, säger Joona och ökar hastigheten på motorvägsinfarten.
– Men du kan ha rätt … en Cessna någonting från Stockholm landade tidigt i morse på sjöflygbasen i Kurravaara.
– Och då finns det inga passagerarlistor?
– Vänta en sekund.
Han hör henne prata och tacka för hjälpen.
– Joona?
– Ja.
– Vi har spårat Sammys telefon, han är ute i Hallundatrakten, vi har en exakt adress, ett radhus på Tomtbergavägen.
– Det var skönt att höra att han stannade hemma, säger Joona. Skicka dit en bil och låt Jeanette Fleming prata med Sammy … jag behöver veta vart Rex och David Jordan har åkt.