En halvtimme senare står DJ och delar ut vapen och ammunition nedanför den breda verandatrappan.
– Geväret jag har valt ut är en Remington 700 med syntetisk kolv, berättar han och visar upp ett blågrönt gevär med svart pipa utan korn.
– Bra vapen, mumlar Lawrence.
– James, jag skaffade en med vänsterutförande till dig, lägger DJ till.
– Tack.
– Det väger 2,9 kilo, det orkar ni, ler DJ och håller upp en brun kartong. Vi använder 375 Holland & Holland och ni får bara tjugo patroner.
Han kastar kartongen till Rex.
– Så sikta noga.
De tar utrustningen och börjar gå runt hotellet. Himlen är grå och orolig, det luktar regn och en byig vind drar genom de låga buskarna.
DJ leder dem in på en stig uppför sluttningen och förklarar att det är fyrtio minuters vandring till grindarna och foderplatsen.
– Hela hägnet är på sexhundraåttio tunnland och omfattar dalgångar med skog men också kalfjäll, några tjärnar, bland annat Kratersjön och delar av den branta fjällsidan mot söder där ni får vara försiktiga.
Landskapet är brant och luften frisk och full av fukt. Det doftar skogsmark, ljung och våta löv.
– Har du roligt? frågar Sammy med en liten men omisskännlig ton av förakt.
– Det här är bara arbete, svarar Rex. Men jag är glad att du är med.
Sonen ger honom en sidoblick.
– Du verkar inte glad, pappa.
– Jag berättar senare.
– Vad då?
Rex ska precis erkänna att han inte står ut, att han vill därifrån så fort som möjligt, när DJ sluter upp bredvid dem. Han visar dem hur man laddar, demonstrerar avtryckarens direkttryck och säkringen på sidan.
– Hur går det, Sammy? frågar han leende.
– Förlåt, men jag fattar bara inte grejen med att skjuta renar i en bur … de kommer ju ingenstans … det är som Hunger Games utan rätten att försvara sig.
– Jag hör vad du säger, svarar DJ tålmodigt. Men samtidigt … om man jämför med köttindustrin så går det inte att bli mer ekologisk … hägnet är på över tre miljoner kvadratmeter.
Rex betraktar James och Kents breda ryggar, vapnen över deras axlar. Som om han kände blicken vänder sig James om och skickar en silverplunta. Rex tar emot den och skickar vidare utan att dricka.
– Hur är det med Anna? Hon såg bättre ut när vi träffades på avslutningen, säger Kent.
– Hon har fått tillbaka håret, men de tror inte att hon klarar hösten, svarar James. Min hustru har cancer, förklarar han för Rex.
– Har ni barn?
– Ja … en pojke som är tjugo som pluggar juridik på Harvard … och en sladdis, Elsa … hon är nio … Hon vill bara vara med sin mamma, hela tiden, gör ingenting annat.
De går på skrå efter en bergssida. Landskapet vrider sig nedåt i en djup dal och utsikten är milsvid.
– I morgon tar vi på oss våra skoluniformer allihop – eller hur? skojar Lawrence.
– Ja, fy fan, suckar Kent.
– Så jävla segt med kyrkan och söndagsmiddagarna … gud, vi hade inte överlevt utan mikrade pizzor och konjaksgroggar.
– Eller Wille som ringde familjens chaufför så att han körde ända från Stockholm med en låda champagne, skrockar Kent men blir sedan allvarlig.
– Jag kan inte fatta att både han och Teddy är döda, säger James lågt.