VI BERÄTTADE nyss att Feng Su hörde buden från yamen bulta på porten och ropa. Han skyndade sig förvisso ut, öppnade dörren och log förbindligt, samtidigt som han hörde dem skrika: »Var snäll och säg till herr Zhen att komma ut genast!« Hans leende blev än mer förbindligt, när han svarade:
– Jag obetydlige heter Feng, inte Zhen, men min svärson Zhen bodde här hos mig, innan han gav sig iväg med en daoist för halvtannat år sedan. Är det möjligen honom ni frågar efter?
– Vi kan inte hålla reda på Zhen [sant], Jia [falskt] och sådant prat, svarade buden, men om den nämnde är din svärson, är det nog bäst för oss att ta med dej till yamen och låta dej själv avlägga rapport för chefen.
De omkringstående knuffade fram Feng Su och hela huset greps av panik, eftersom de inte förstod vad det var fråga om.
Feng Su kom tillbaka först efter den andra väkten och bombarderades med frågor av de sina.
– Den nytillträdde heter tydligen Jia Hua och är från Suzhou. Han är faktiskt en gammal bekant till min svärson. När han passerade här, såg han vår vackra tjänsteflicka Aprikos sälja garn utanför dörren och trodde därför att min svärson bodde här, varför han sände bud hit. Jag berättade för honom hur det låg till och då blev han bedrövad och suckade länge. Han frågade också om vår dotterdotter Yinglian och jag talade om att hon kom bort under Lyktfesten. Då sa han att vi inte skulle oroa oss länge till, för han skulle skicka ut folk att fråga efter henne, och sedan skulle hon vara tillbaka hos oss på nolltid. Efter att ha pratat en massa gav han mej, då jag var på väg att gå, två liang i silver.
När fru Zhen hörde allt detta, blev hon rörd, och det är ju lätt att förstå. Från natten i övrigt finns inget mer att tillägga.
Nästa morgon kom bud från Yucun med två konvolut med silverpengar och fyra längder silkesbrokad som gåva till fru Zhen, samtidigt som Feng Su fick ett konfidentiellt brev med begäran att han skulle övertala sin dotter att för Yucuns räkning lämna ifrån sig Aprikos, som i så fall skulle bli dennes nummer 2. Feng Su blev som ett enda stort leende, när han så lätt kunde behaga en hög magistratsperson, och använde förvisso hela sin övertalningsförmåga gentemot dottern. Redan samma kväll bars den täcka Aprikos till yamen i en liten bärstol, och det är onödigt att här tala om hur förtjust Yucun blev. Han sände ännu ett konvolut till Feng Su, denna gång med hundra guldpengar, och till fru Zhen presenter av allehanda slag att glädja sig åt medan hon väntade på nyheter om dottern.
Nu över till Aprikos, som naturligtvis inte var någon annan än den tjänsteflicka som en gång i tiden vände sig om och tittade på Yucun. När hon gjorde det, hade hon naturligtvis inte den ringaste aning om vilka lyckliga följder detta skulle få. Ödet var henne gunstigt i tvenne avseenden. Blott ett år efter det att hon hade blivit Yucuns andrahustru, skänkte hon honom en son, och bara ett halvår senare, när Yucuns hustru rycktes bort i en epidemi, upphöjdes hon till nummer 1. Det är så sant som det är sagt:
Du råkade vända dig om, och din blick
fick Ödet att ge dig en extra kick!
*
När Yucun den där gången tack vare Shiyins benägna bistånd givits möjlighet att studera vidare, hade han redan den sextonde – alltså dagen efter Midhösthögtiden – begivit sig till huvudstaden, där han avlagt en lysande examen och blivit en »framstående lärd« och utsetts att verka i yttre tjänst, vilket nu alltså lett till en post som främste distriktsämbetsman. Yucun var förvisso mycket intelligent, men han var också girig och styvnackad och drog sig inte för att låta dem högre upp drabbas av hans vassa tunga, vilket fick både överordnade och kolleger att tycka illa om honom. Det dröjde inte heller mer än ett år, förrän en överordnad gjorde en anmälan med innebörden att Yucun till synes verkade intelligent, men att hans intelligens bara var en täckmantel för list och bedrägeri. Anmälaren förde också på tal ett par fall, där delinkventen hade stöttat och skyddat underlydande tjänstemäns skumraskaffärer och intrigerat tillsammans med de mäktiga i distriktet utan hänsyn till lag och rätt. Kejsaren hade i egen hög person vid läsandet av denna anmälan dragit samman Drakansiktet och i Sin stora vrede befallt omedelbar avsättning.
När skrivelsen härom nådde distriksmagistraten, fanns det inte någon där som inte kände skadeglädje. Men Yucun, som ändå måste ha känt både skam och ledsnad, visade inte med en min vad han kände. Tvärtom fortsatte han som vanligt att vara förbindlig och tillmötesgående ända tills han hade lämnat över till efterträdaren. Yucun begav sig sedan iväg till sin hemtrakt med vad han hade skrapat ihop under ämbetstiden – och det var inte så litet med tanke på dennas korthet – plus familj och hushåll, och väl i hemprovinsen placerades allt i säkert förvar, varefter han själv, fri som en lärka, besökte berömda orter och minnesmärken i det kejserliga riket.
Nu hade han nått Weiyangtrakten och där fick han höra att Ministeriet för saltärenden hade utsett Lin Ruhai till saltkommissionär i Yangzhou. Denne Lin Ruhai hette egentligen Lin Hai och bar ämbetsnamnet Ruhai. Han tillhörde dem som hade handplockats på grund av lysande resultat i genomgången examen och var nu invald i Lotusterrassens tempel, det vill säga Censorskollegiet. Han var bördig från Suzhou och nu alltså utsedd till resande saltkommissionär med säte i Yangzhou, en post som han nyligen hade tillträtt. Lin Ruhai tillhörde en aristokratisk släkt och hans ättefar fyra generationer bakåt hade förlänats adelstitel, men adelskapet hade ursprungligen gällt blott tre generationer. Kejsarens nåd hade emellertid flödat över alla gränser och adelskapet hade förlängts ännu en generation, det vill säga till att gälla även Ruhais far. Ruhai själv fick däremot slå sig fram genom examenssystemet, vilket underlättades av att släkten under adelstiden hade lagt stor vikt vid akademiska studier och bildning.
I ett viktigt avseende hade lyckan emellertid inte stått släkten bi – släkten löpte risk att dö ut.
Bland det begränsade antalet släktingar fanns visserligen ett par förgreningar, men nu endast på spinnsidan. I rakt nedstigande led fanns inte en enda manlig ättling som bar namnet Lin. Ruhai var nu över femtio och hans ende son hade gått bort året före vid tre års ålder. Trots flera konkubiner verkade det som förgjort och han hade inte mycket annat att göra än att underkasta sig ödet. Hans hustru, född Jia, hade i alla fall skänkt honom en dotter med smeknamnet Daiyu (Svart Jade), som just fyllt fem och var båda föräldrarnas ögonsten. Hon var både vacker och intelligent och som en ringa ersättning för den fostran som sonen skulle ha fått och alla suckar som hans bortgång hade kostat dem lät föräldrarna henne få lära sig ett och annat tecken, vilket de hoppades skulle kunna lindra deras egen sorg.
Yucun hade just drabbats av en rejäl förkylning i Yangzhou och han fann dessutom att han hade ont om kontanter, varför en fast anställning inte skulle vara ur vägen och dessutom vara bra som vilopunkt under konvalescensen. Av en slump råkade två bekanta, som han mycket lägligt träffade, känna den nye saltkommissionären och de kunde berätta att denne sökte en informator till dottern och presenterade honom vid yamen. Yucun fick platsen och fann att hans elev var ung och bräcklig till hälsan. Eftersom lektionstiderna inte var fasta och de enda studiekamraterna var ett par små tjänsteflickor, kunde Yucun spara sina krafter till hundra procent och på det hela taget föra en dräglig tillvaro.
I en blink förflöt över ett år, då helt oväntat hans elevs mor, född Jia, rycktes bort i en sjukdom. Dottern hade sett efter henne, matat henne med mediciner och soppor och sedan sörjt henne exemplariskt och djupt till den grad att hennes egen delikata hälsa drabbades hårt. Det var alltså inte tal om några lektioner den närmaste tiden, varför Yucun temporärt blev sysslolös, vilket tråkade ut honom och fick till följd att han vid tjänlig väderlek efter maten började ta långpromenader.
En dag, när han befann sig utanför staden för att njuta lantlivets behag, hade hans steg lett honom till en plats med böljande små kullar, som omgavs av porlande bäckar och skogspartier med rika bambudungar. Halvt dolt låg här ett tempel med portalen vid ingången till stor del förfallen och med murar och bjälkar i ruiner. Ovanför portalen kunde Yucun med stor svårighet läsa »Zhitongsi«: Den sanna kunskapens tempel. På ömse sidor fanns ett verspar inhugget, än mer utsatt för väder och vind och alltså än svårare att tyda:
När allt går dig väl, drar du på som förut –
du vänder dig om först när vägen tar slut!
– De båda versraderna är visserligen banala till formen, men det finns en mening i dem. Jag har under mina resor besökt allehanda tempel, men det här versparet har jag aldrig sett tidigare. Det verkar vara någon som har drabbats av något extraordinärt och då nått en plötslig insikt. Det här templet är nog värt ett besök. Han stegade in och fann bara en gammal skröplig och smutsig munk, som stod och kokade något slags gröt och inte verkade lägga märke till Yucuns hälsning. När Yucun ställde några frågor, tycktes munken både döv och halvblind, och den tandlösa munnen med den till synes ostyrbara tungan sluddrade fram svar av typen »goddag yxskaft«.
Yucun fann det odrägligt och gick ut i avsikt att tömma ett par bägare och få uppleva litet äkta rustik atmosfär, varför han stegade iväg mot den lilla bykrogen. När han just hade kommit in och mönstrade dem som satt och pokulerade vid borden, fick han se en figur resa sig och komma emot honom med ett förbindligt leende och orden: »Vilket egendomligt sammanträffande! Vem kunde …« När Yucun granskade honom, såg han att det var en man som handlade med antikviteter, en gammal bekant vid namn Leng Zixing, som Yucun beundrade på grund av hans sinne för affärer. Eftersom denne uppskattade Yucuns bildning och sällskap, drog de båda alltså mer än jämnt. Yucun log nu med hela ansiktet:
– Ärade bror, vad har fört dig hit? Har du varit här länge? Jag hade ingen aning om att du var här. Det var en ren tillfällighet att jag kom hit. Vilket sammanträffande!
– Jag for hem i slutet av förra året för att fira nyår med familjen, och då jag var på väg tillbaka till huvudstaden kom jag på att jag skulle passa på att besöka en gammal bekant, när jag ändå var i trakten. Han bjöd mig att stanna kvar några dagar, och eftersom jag inte just nu har några brådskande affärer på gång, antog jag hans erbjudande och stannar fram till mitten av månaden, innan det blir dags att ge mig av. I dag var min vän upptagen och jag hade inget att göra, så jag tog en tur hit. Det var verkligen oväntat att möta bror här!
Medan han pratade bad han Yucun slå sig ned vid hans bord och beställde fram vin och tilltugg, varefter de båda åt och med jämna mellanrum läppjade på vinet samt diskuterade vad som hade hänt sedan de träffades senast. På Yucuns fråga om det hade hänt något speciellt i huvudstaden, svarade Zixing:
– Kanske inte något direkt speciellt, men det har faktiskt inträffat en litet udda händelse i brors ärade släkt.
– Jag har väl inga släktingar i huvudstaden. Vad menar bror nu? frågade Yucun nyfiket.
– Era namnar måste väl höra till släkten? sa Zixing förbindligt, och på Yucuns fråga vilka det egentligen var han syftade på, svarade han:
– Rongguofamiljen i Jiaätten, inte anser väl bror dem för ringa och ovärdiga?
– Jaså de … Vem kan hålla reda på alla dem? Sedan Jia Fu verkade under Östra Han har släkten vuxit på bredden i otaliga förgreningar och finns i varenda provins. Nej, dem har jag ingen koll på, men på tal om Rongguohuset så är vi faktiskt registrerade med samma efternamn. De står emellertid skyhögt över mig och mina närmaste socialt sett, så vi har nästan helt avbrutit allt umgänge med dem.
– Säg inte så, käre bror! sa Zixing och suckade. På sista tiden har både Rongs och Nings tvingats att dra åt svångremmen. Det har börjat gå utför med dem och är inte alls som förr.
– Hur är det möjligt med tanke på forna tiders glans? Det var ju stora hushåll med väldig personal, såvitt jag kan erinra mig, sa Yucun.
– Visst var det så en gång i tiden. Det är en lång historia, svarade Zixing.
– När jag var i Jinling i fjol, fortsatte Yucun, besökte jag minnesmärken från de Sex dynastierna och den dag då jag var på väg till Shitoucheng passerade jag de båda husen med Ning på östra sidan av gatan och Rong på den västra. Huvudbyggnaderna ligger bredvid varandra och omfattar minst halva kvarteret. Det var visserligen inte mycket trafik framför huvudingången, men när jag kikade över murarna skymtade jag palats, paviljonger och boningshus i långa rader. Det såg verkligen imponerande och ståtligt ut. Även det jag såg av trädgården bakom med dess konstgjorda berg och träd bar en prägel av rikedom och yppighet, som förvisso inte kan låta en ana att släkten kan vara på väg nedåt.
– Bror som har examinerats i Palatset och är »framstående lärd« borde veta bättre, sa Zixing och log. Har bror inte hört det gamla talesättet om att insekten med hundra fötter tar lång tid på sig när han dör? Låt vara att den forntida glansen har mattats, men jämfört med genomsnittet för byråkratfamiljer är det ändå en avsevärd skillnad. Personalen utökas fortfarande, och nya projekt startas samtidigt som kontaktnäten vidgas. Herrskap och tjänstefolk, över- och underordnade lever i lyx och överflöd. Felet är just att de fortsätter att leva lika extravagant som tidigare och inte förstår sig på att spara. Utåt håller de skenet uppe, men inuti börjar säcken bli tom. Ändå är detta en bagatell i jämförelse med något mycket värre, nämligen att släktens telningar, som är bortskämda med ett övermått av både andlig och lekamlig spis, bara blir sämre och sämre för varje generation.
– Men hur kan en bildad och kultiverad familj undgå att uppfostra sina unga? Om det vore andra familjer, skulle jag kanske inte säga något – men Nings och Rongs, som ju är kända just för god uppfostran och bildning? frågade Yucun, med rätta förvånad. Zixing suckade:
– Tyvärr är det just dem jag pratar om. Vänta ska du få höra litet om bakgrunden! Hertigen av Ningguo och hertigen av Rongguo var bröder. Ningguohertigen var äldst och fick två söner. När han gick bort, ärvde hans äldste son Jia Daihua ämbete och rang, och han fick också två söner. Den äldre av dem hette Jia Fu och dog tidigt, bara åtta – nio år gammal, så den ende som var kvar var den yngre av bröderna, Jia Jing, som alltså ärvde ämbetet. Nu rumsterar denne om bland daoister, som mixtrar med retortrar och kvicksilver, och har helt tappat ansvaret för familjen.
En tur i oturen är, fortsatte Zixing, att han tidigt lämnade efter sig en son, Jia Zhen, som har fått överta titel och ämbete nu när fadern bara går in för odödlighet. Jia Jing vill inte ens bo kvar hos familjen och huserar, som nämnts, bland andra med liknande ambitioner både i och utanför staden. Även Jia Zhen har en son, som heter Jia Rong och nu är sexton år gammal. När nu Jia Jing har lämnat över allt ansvar, skulle man gärna vilja tro att Jia Zhen hade en viss ansvarskänsla, men inte! Han har inget sinne för dekorum utan roar sig för fulla muggar och har nu vänt upp och ned på hela Ningguohuset, där det inte finns någon som vågar knysta.
Nu över till Rongguohuset! Den där litet udda händelsen, som jag inledningsvis nämnde, ägde rum där. Efter Ronghertigens död ärvde äldste sonen, Jia Daishan, hans ämbete och äktade en flicka i en gammal fin Jinlingsläkt, markisen Shis dotter. De fick två söner: den äldre heter Jia She och den yngre Jia Zheng. Daishan är nu död sedan länge, men hans maka, född Shi, lever fortfarande. Jia She har tagit över ämbete och titel men är snarast en medelmåtta och bryr sig föga om familjen. Jia Zheng älskar bokliga studier och är både rakryggad och hederlig, varför han var farfaderns favorit. Han skulle säkert ha kunnat göra en kometartad akademisk karriär, men när Kejsaren fick se Daishans testamente, som skrevs på dödsbädden, greps han av rörelse och lät den äldre sonen överta ämbetet. Han frågade också om det fanns några andra söner och gav därefter Jia Zheng audiens samt utnämnde honom till en post som extraordinär uppsyningsman med fullmakt att på Ministeriets bekostnad fortsätta sina studier. Jia Zheng har redan befordrats och fått en post inom Sekretariatet.
Jia Zhengs maka är född Wang och makarnas förstfödde var Jia Zhu, som redan som fjortonåring med glans klarade första etappen i examenssystemet. Han gifte sig och fick en son men rycktes oväntat bort redan innan han hade fyllt tjugo. Fru Wangs andra nedkomst resulterade i en flicka och hon föddes faktiskt på själva nyårsdagen, vilket är värt att notera. Något oväntat födde fru Wang mer än tio år senare en andra son, och nu kommer det där egendomliga jag har nämnt ett par gånger. Vid födseln bar pojken i munnen en färggrann, glänsande jade, alldeles fullristad med tecken. Erkänn att detta är märkligt!
– Jo, det vill jag lova, sa Yucun glatt. Det kommer säkert att bli något stort av honom!
Zixing log litet snett och sa sedan:
–Nästan alla säger det, och det är ett oemotsägligt faktum att han är sin farmors ögonsten. När han fyllde ett år, ville hans pappa enligt gammalt mönster testa hans böjelser och ambitioner och plockade alltså fram alla möjliga föremål för att se vilka sonen sträckte sig efter. Men inte brydde han sig om dem inte, utan han sträckte i stället händerna mot burkar med rouge och puder, hårnålar, ringar och andra saker för flickor för att leka med dem, vilket förtretade herr Zheng och fick denne att spå att pojken skulle bli en vällusting. Det verkar som om fadern har varit ganska hård mot honom sedan dess. Men hans farmor verkar på grund av detta tycka allt mer om honom och hon skämmer bara bort honom ännu mer. En annan egendomlighet i detta sammanhang är att han nu när han har fyllt tio, är övermåttan olydig men samtidigt, vad intelligens och kvickhet beträffar, en sådan som man inte kan finna en på hundra. Även hans barnsliga prat har en del egenheter, till exempel säger han att flickor är skapade av vatten och pojkar av lera och slam. »När jag är tillsammans med flickor, känner jag mig ren och snygg, men när jag träffar pojkar känner jag mig trög, smutsig och ful.« Vad ger du mig för det? Han blir säkert en charmör och flicktjusare!
Yucun stramade plötsligt upp anletsdragen och sa med pondus:
– Ingalunda! Det är tydligt att inte heller bror förstår sig på ärftliga faktorer. Herr Zheng och andra i den äldre generationen betraktar honom med orätt som en potentiell libertin. Det är inte allom givet att rätt bedöma detta – här vill det till att man är både beläst och kunnig i moraliska frågor och filosofi i största allmänhet för att nu inte tala om de domäner där de om dao upplysta och de av zen illuminerade vistas.
Zixing märkte både på tonfallet och hans allvar att Yucun nu var inne på ett favoritämne och bad därför förbindligt denne om vägledning.
– Förutom de mycket goda och de mycket onda människorna är det stora flertalet ungefär av samma moraliska beskaffenhet. De extremt goda alstras genom goda influenser och de extremt onda genom dåliga sådana. Balans eller obalans i samhället, när de föds, har en avgörande betydelse. Yao, Shun, Yu, Tang, Wen, Wu, Zhou, Shao, Kong [Konfucius], Meng [Mencius], Dong, Han, Zhou [Dunyi], Cheng, Zhu, Zhang – alla dessa lysande förebilder är födda under goda influenser; Chi You, Gongong, Jie, Zhou, den förste Qin-kejsaren, Wang Mang, Cao Cao, Huan Wen, An Lushan, Qin Hui och andra extremt onda personer är däremot födda under onda konstellationer, konjunktioner och in fluenser. När de förra härskar råder lag och ordning i världen, medan de senares regimer kännetecknas av oreda och obalans. När konstellationer och fluida är perfekta har de goda makten; när tvärtom konstellationer och fluida är i oreda, härskar de onda. I vår välsignade tid, då fred råder överallt i Riket, är balansen mellan vätskor och konstellationer helt perfekt, varför det goda styr från högsta palats ned till lägsta koja över hela linjen. Ja, det är faktiskt så att ett övermått av denna rena kvintessens flödar över utan att ha möjlighet att återvända till sitt ursprung och når oss som ljuv dagg och ljumma fläktar och därtill bevattnar de fyra haven. Grymma och perversa fluida kan däremot inte cirkulera fritt i luft och solljus, varför de koagulerar och koncentreras i klyftor och djupa diken, där de kan påverkas av vindpustar och molnrörelser och drivas upp i trådsmala former. Om goda fluida då råder, tillåter de inte detta intrång av onda fluida, som avundas de goda i denna eviga kamp mellan gott och ont. Det blir som när vind och vatten, åska och blixt kolliderar och ingendera vill ge vika, det blir krockar och explosioner. Även onda fluida svämmar då över och både goda och onda fluida flödar alltså över såväl pojkar som flickor vid födelsen. De som föds vid dessa tillfällen blir oförmögna att göra enbart gott eller ont – de i toppen kan inte bli otadliga furstar och de i botten blir inga stora missdådare.
Men jämför man dem med det stora flertalet människor, slås man av att de nämnda är helt överlägsna i fråga om intelligens och vett. De är inte heller alls så elaka och perversa som den stora massan. Födda i aristokratiska familjer kommer de sannolikt att passionerat ägna sig åt älskog. Födda i fattiga akademiska familjer blir de ofta excentriker eller höga byråkrater. Om de däremot föds i de lägsta sociala klasserna, blir de troligen aktörer eller berömda hetärer, definitivt inte soldatesk eller lägre tjänstefolk eller andra sådana som får finna sig i att bli utsatta för hån från medelmåttor. Som tidiga exempel citerar jag här Xu You, Tao Qian, Ruan Ji, Ji Kang, Liu Ling, ätterna Wang och Xie, Gu Hutou, den senare Chen, Tangs Minghuang, Songs Huizong, Liu Tingzhi, Wen Feiqing, Mi Nangong, Shi Manqing, Liu Qiqing och Qin Shaoyou; som sentida exempel vill jag nämna Ni Yunlin, Tang Bohu, Zhu Zhishan och som exempel på den sist nämnda typen Li Guinian, Huang Fanchuo, Jing Xinmo, Zhuo Wenjun, Hongfu, Xue Tao, Cui Ying [Yingying] och Zhaoyun. Trots alla olikheter i övrigt tillhörde de alla denna speciella kategori.
– Kan det verkligen vara din mening, inflikade Zixing, att den som vinner har rätt och den som förlorar har fel. »Försten« får hembära ära – »Sisten« får vanära bära …
– Jo, det är precis så det är, sa Yucun. Som bror kanske inte vet, har jag de två åren efter min degradering besökt alla provinser och då träffat på ett och annat märkvärdigt barn. När alltså nyss den där pojken med jadestenen i munnen fördes på tal, blev jag nästan helt övertygad om att han tillhör den nämnda speciella kategorin. Man behöver för övrigt inte gå över ån efter vatten för att finna bra exempel. Generaldirektören i det kejserliga sekretariatets förvaltning här i Jinling, herr Zhen, kanske bror har hört talas om?
– Vem känner inte till honom? Zhens är släkt med Jias och familjerna umgås mycket. Jag har gjort affärer med Zhens sedan länge, svarade Zixing, innan Yucun fortsatte:
– När jag i fjol var i Jinling, blev jag presenterad hos Zhens av vänner och fick posten som informator, till synes en toppensyssla som många säkert hade velat ha med tanke på den rikedom och glans man finner där – »rik men ändå bildad och anständig«, som Mästaren säger. Men det fanns ett aber – min elev var visserligen duktig för att befinna sig på det första stadiet av Lärdomens långa väg, men han var ändå besvärligare som elev än en som ska genomgå en akademisk examen. Jag blir full av skratt när jag tänker på det. Han brukade säga: »Jag måste ha ett par flickor som studiekamrater under lektionerna, för annars kan jag varken förstå mig på tecknen eller begripa innehållet utan känner mig dum och enfaldig.« Han brukade också säga till sina små pager: »De båda tecknen för ordet flicka är ytterst värdefulla och extremt rena, ännu mer rara och värdefulla än alla rara djur och rara växter på jorden! Ni får absolut inte befläcka det ordet genom att uttala det med era smutsiga trutar och fula tungor! Men om ni någon gång inte kan undvika ordet, måste ni först skölja munnen med rent vatten och parfymerat te. Om jag kommer på er att bryta mot denna viktiga regel, ska jag borra hål i era tänder och trä upp dem på rad.« Det var ingen hejd på hans utbrott av elakhet och okynne av skilda slag.
Men när lektionerna var över och han gick in till flickorna i kvinnogemaken var han hur hövlig och lugn som helst, och uppträdde intelligent och civiliserat. Det var precis som om han hade genomgått en förvandling – som en omvänd hand. Hans vördade far gav honom det ena rejäla koket stryk efter det andra, men inte ändrade han sitt beteende för det. Varje gång, när han inte uthärdade smärtan längre, ropade han orden »o, alla systrar!« När han efteråt fick höra att flickorna gjorde narr av honom och frågade honom varför han ropade på flickor när det gjorde som mest ont och om han var så dum att han trodde att flickorna skulle lägga sig ut för honom – han borde verkligen skämmas! – var hans svar riktigt tilltalande: » Första gången, när det gjorde så där väldigt ont och jag ropade orden flickor och systrar, tänkte jag att det kanske skulle kunna lindra smärtan, så jag ropade för fullt, och minsann tyckte jag inte direkt att det gjorde mindre ont. Sedan dess är orden mitt hemliga botemedel och jag använder dem gång på gång vid behov.« Har man hört på maken? Men hans farmor avgudade honom och skämde bort honom och tog alltid hans parti mot hans far och mot mig som informator, så till sist tröttnade jag och sa upp mig. En sådan son kan definitivt inte fullfölja släktens stolta traditioner och är oförmögen att följa sina lärares och vänners goda råd. Men jag måste ju erkänna att flickorna i familjen, jämfört med det där ogräset, är sällsynt rara plantor!
– På tal om flickor, sa Zixing, så måste jag säga att Jiaflickorna också är bra. Herr Zhengs äldsta dotter heter Yuanchun. På grund av sin exemplariska vandel, sin dygd och pietet, sin intelligens och klokhet har hon blivit kallad till Kvinnokabinettet som kejserlig konkubin. Nummer två, Yingchun, är född av en hustru till herr She och nummer tre, Tanchun, är herr Zhengs dotter med en konkubin. Nummer fyra slutligen är syster till herr Zhen i Ningguohuset och heter Xichun. Eftersom gamla fru Jia – sa jag, att hon är född Shi? – är väldigt förtjust i dessa flickor, alltså hennes barnbarn, så bor de mest hos henne på Rongguosidan, där de studerar och får lära sig en hel del annat också och sköter sig bra.
– Något som var bra i Zhenfamiljen, inflikade här Yucun, var att de där gav samma typ av namn till flickorna som till pojkarna och inte fantasinamn av typen Chun [Vår], Hong [Röd], Xiang [Doft] och Yu [Jade]. Hur kan Jiafamiljen nedlåta sig till något så banalt?
– Där har bror fel! sa Zixing. Kommer inte bror ihåg att jag berättade att den äldsta föddes på nyårsdagen, alltså den första vårdagen? Det är därför man valde namnet »Chun« och de andra flickornas namn är alltså modellerade efter detta »Chun«-tecken. Flickorna i generationen ovanför har däremot samma typ av namn som pojkarna. Jag kan ge dig ett exempel på direkten: Din ärade arbetsgivares och värds hustru är syster till herr She och herr Zheng och hennes namn före giftermålet var Jia Min. Om bror inte tror mig, kan han höra sig för på plats!
– Nu förstår jag! ropade Yucun och klappade i händerna av förtjusning. Min elev heter ju Daiyu och varje gång vi kommer till tecknet »min« läser hon det som »mi«, och varje gång hon skriver tecknet drar hon ifrån ett eller ett par streck. Jag har faktiskt funderat över vad som ligger bakom, men först nu fick jag alltså en förklaring! Inte underligt att min elevs verbala förmåga och uppförande är exemplariska och inte som flickornas i andra familjer. Jag tänkte väl att hennes mor inte var ordinär, när hon kunde föda en så extraordinär dotter! När jag nu vet att modern var en Rongguo, är jag inte längre förvånad. Men det var verkligen tråkigt att höra att flickans mor gick bort förra månaden!
– Av tre systrar, suckade Zixing, var hon den yngsta. Vem kunde tro att hon skulle gå bort så fort? Flickorna i föregående generation är också borta. Nu återstår att se vilka makar man kan hitta åt den yngsta generationens flickor …
– Ja, det kan man undra, sa Yucun. Du nämnde förresten nyss att herr Zheng har en son, han med jaden i munnen när han föddes, och också en sonson efter den äldre, bortgångne sonen. Har inte herr She någon son han också?
– När herr Zheng fått sonen med jadeamuletten i munnen, födde hans konkubin en son, men om honom vet jag inget speciellt, svarade Zixing. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att herr Zheng för närvarande har två söner och en sonson, men vad framtiden ska bära i sitt sköte kan man aldrig veta. Om herr She bör tilläggas att också han har en son, Jia Lian, som nu är litet över de tjugo. Han är gift inom släkten, närmare bestämt med en brorsdotter till herr Zhengs hustru, som är född Wang, och de har nog varit gifta en fyra–fem år. Jia Lian har köpt sig titeln underprefekt och saknar tyvärr ansvarskänsla, även om han är världsvan och slängd i käften. Han bor nu hos sin farbror Zheng och påstås hjälpa till med att sköta husets affärer. Sedan han gift sig med fru Wangs brorsdotter har han emellertid fått träda i bakgrunden för den sistnämnda, som prisas av alla i skilda tonarter. Hon är både sällsynt vacker och intelligent till tusen och dessutom än mer slängd i käften än maken. Ja, i fråga om intelligens och svada överträffar hon definitivt de flesta män!
– Där ser du! Vad var det jag sa? insköt nu Yucun med ett skratt. Hon tillhör sannolikt den där typen jag berättade om nyss, den där kategorin med blandade vätskor – både gott och ont!
– Gott och ont, nu får det vara mer än nog med sådant prat. Det är bättre att vi tömmer en bägare till än att vi ältar andras angelägenheter! Botten upp! sa Zixing, varpå Yucun med rätta påpekade att han redan hade druckit mer än nog medan de satt där och pratade.
– Men man måste erkänna, sa Zixing med ett leende, att skvaller om andra är ett alldeles utmärkt sätt att få vin och tilltugg att slinka ned. Visst kan vi väl tömma ett par bägare till!
Yucun tittade ut genom fönstret och svarade:
– Det är redan sent och vi måste se till att vi inte missar stadsporten före stängningsdags. Vi kan väl fortsätta konversationen medan vi promenerar tillbaka, och eventuellt senare.
De båda reste sig och gjorde upp med krogvärden. Just när de var på väg ut, hörde de plötsligt någon ropa bakom dem:
– Bror Yucun! Mina gratulationer! Jag har kommit hit bara för att bringa dig glada bud!
Om du vill veta vem det var som kom med goda nyheter, ska du läsa vad jag berättar om i nästa kapitel.