IFÖREGÅENDE KAPITEL har vi summariskt berättat om hur fru Xue med familj temporärt tog in i Rongguohuset. I detta kapitel skall vi ej vidare berätta om detta utan om hur Lin Daiyu hade det i Rongfamiljen, där fru Jias kärlek till henne ända från början tog sig allehanda uttryck och hon fick alla de favörer som kusinen Baoyu hade, varvid hennes tre flickkusiner – Yingchun, Tanchun och Xichun – vad gäller fru Jias känslor fick finna sig i att komma i andra hand. Ett faktum är att Baoyus och Daiyus affinitet gjorde deras vänskap och kärlek olika andras – de var tillsammans på dagarna och på nätterna sov de i inre respektive yttre delen av samma rum. De hörde ihop som ord och tanke, var som ler och långhalm eller som lack och gummi – kort sagt nästan som en person.
Och nu blandade sig helt oväntat ännu en person i leken, Xue Baochai, något litet äldre och mer utvuxen än Daiyu till utseende och sätt, en fullfjädrad skönhet som enligt de flestas uppfattning den bräckliga Daiyu knappast kunde tävla med. Denna Baochai var dessutom generös och tillmötesgående och lätt att ha att göra med, inte som Daiyu till synes högdragen och stingsligt nedlåtande i de exalterade rymder där hon ofta vistades, lättrörd som hon var. Baochai blev genast omtyckt av all tjänstepersonal, inte minst av de yngre flickorna som kom att ty sig till henne, något som fick Daiyu att känna sig åsidosatt, vilket Baochai inte alls tycktes lägga märke till.
Baoyu var fortfarande ett barn och till naturen godhjärtad men litet excentrisk, med en dragning åt enfald som stundom kunde gränsa till idioti. Han betraktade bröder, systrar och kusiner med samma goda hjärta och brydde sig inte om hur nära han var släkt med den ena eller den andra, men det spelade naturligtvis en viss roll att han nu länge hade bott tillsammans med Daiyu hos sin farmor och hunnit vänja sig vid henne och komma henne närmare än någon annan. Med en sådan invand intimitet var det naturligtvis omöjligt att undvika sådana oförutsedda missuppfattningar, sådant gräl och gnabb som vanligen förekommer mellan dem som står varandra nära.
En dag hade de båda alltså börjat gräla – vi vet inte varför – och Daiyu satt ensam i sitt rum med tårarna trillande utmed kinderna. Baoyu ångrade att han hade varit brysk och tagit till för kraftiga ord och gick in till henne för att säga förlåt, och efter många om och men från Daiyu blev det så småningom bra mellan dem igen. Den dagen hade Jia Zhens hustru Youshi arrangerat en bjudning i Ningfamiljens trädgårds östra hörn, där vinterplommonträden just slagit ut i full blom, och hon hade tänkt att bjuda fru Jia, fru Xing, fru Wang och många andra att komma och njuta av detta naturens skådespel. Hon begav sig personligen över med inbjudan och hade då med sig sonen Jia Rong med hustru Qinshi. Fru Jia och övriga inbjudna gick efter frukosten över till Ningguohuset, där man förlustade sig i »Blomsterparken« och undfägnades först med te och sedan med vin. Det var en ordinär familjebjudning för Nings och Rongs och det finns inget speciellt att berätta om just denna.
Efter ett tag hade Baoyu blivit trött och känt sig dåsig av vinet, varför han ville sova middag. Fru Jia gav order om att man skulle se till att han lade sig ordentligt och fick den vila han tycktes behöva och att han efter middagsluren skulle komma tillbaka. Jia Rongs hustru Qinshi föreslog då med ett leende:
– Vi har precis sådana rum här som passar farbror Baoyu, så Gamla hennes nåd ska inte vara orolig! Vi ska ta väl hand om honom.
Hon sa därefter till Baoyus ammor och tjänsteflickor att följa efter henne. Fru Jia visste sedan tidigare att hon kunde lita på Qinshi – hon var ju en så slank och vacker och till sättet så mjuk och charmerande liten varelse, ja, den bland flickorna tre generationer nedanför som fru Jia tyckte allra bäst om – så hon hyste inga som helst betänkligheter att låta henne se till att Baoyu kom ordentligt i säng. Qinshi förde nu in Baoyu och hela svärmen kvinnor till ett inre rum i huvudbyggnaden och Baoyu lade genast märke till en målning som hängde högt upp på den motsatta väggen. Den återgav den kända episoden när en fe lyser med en fackla över den ivrigt studerande Liu Xiang, ett motiv som genast fick Baoyu på misshumör. Versparet på sidorna gjorde inte det hela bättre:
Genom studier kan du nå insikt om världsliga ting.
Genom kultur och bildning lär du känna människan och blir vis.
När Baoyu läst dessa sentenser, förlorade rummet all sin tjusning för honom trots dess elegans och smakfullt lyxiga inredning och han ville definitivt inte vila där utan befallde mycket bestämt att man omedelbart skulle gå ut därifrån.
– Om inte det här rummet duger, sa då Qinshi med sitt vackraste leende, vart ska vi då gå … om inte till mitt sovrum, förstås?
Baoyu nickade och drog litet på munnen, men en av de äldre sköterskorna sa:
– Vem har väl någonsin hört talas om en som sover i sitt kusinbarns hustrus rum? Det går väl aldrig för sig!
– Ingen risk att han missköter sig, sa Qinshi. Han är ju bara ett barn ännu. Om han vore äldre, skulle det naturligtvis inte vara passande. Förra månaden var förresten min lillebror här på besök. Han är lika gammal som Baoyu, men om man ställde dem bredvid varandra skulle jag inte bli ett dugg förvånad om han visade sig vara den litet längre av de båda.
– Hur kan det komma sig, frågade nu Baoyu, att jag inte har fått träffa honom? Ta med honom hem till mig så jag får se honom!
Alla började skratta:
– Ta med honom! Han bor ju tjugo–trettio li härifrån. Hur skulle det gå till? Men du får säkert tillfälle att träffa honom någon gång.
Medan de pratade hade de kommit fram till Qinshis sovrum. När de gick in möttes de av en mycket delikat, sötaktig doft av parfym, som fick Baoyus ögonlock att kännas tunga och hans knän att bli svaga. Han kunde inte undertrycka ett rop av beundran. På väggen rakt fram hängde Tang Xuanzongs berömda målning av Yang Guifei, »Granatäpplets vårsömn«, och på vardera sidan fanns en hängrulle i skönskrift med ett par rader av Qingskalden Qin Taixu:
Vårens kyliga fläktar fjättrar vinterdrömmens ömma hopp om vår.
Den blomdoft som angriper betraktaren är som en berusning av vin.
På nattduksbordet stod den berömda antika spegel som kejsarinnan Wu Zetian en gång hade haft i sin budoar och på ena sidan den guldbricka som Zhao Feiyan – »den flygande svalan« – dansade på och därvidlag bedårade kejsaren. På brickan låg den kvitten som An Lushan kastade mot Yang Guifei och därmed skadade hennes gudomliga, vita bröst. Litet längre fram stod prinsessan Shouchangs ovärderliga säng från Hanzhang–palatset och ovanför den hängde prinsessan Tongchangs berömda sänghimmel med pärlförhängen.
– Fint! Verkligen fint! ropade Baoyu förtjust, varpå Qinshi leende och inte utan stolthet sa:
– Mitt rum är förvisso värdigt en fe och odödlig!
När hon sa det, vek hon egenhändigt upp det silkestäcke som den legendariska skönheten Xi Shi själv en gång hade tvättat för hand och lade till rätta de kuddöverdrag som Hongniang – Lilla Röd – brukade bära med sig för sin härskarinnas räkning. Tjänstekvinnorna hjälpte så Baoyu till sängs, varefter de tyst avvek och lämnade kvar blott Baoyus fyra flickor som uppvaktning, förutom Xiren också Molnljus, Myskhjort och Höstglitter. Qinshi sa till dem särskilt att noga se till att inte katterna bråkade och fräste under takfoten.
Baoyu hade knappt slutit ögonen förrän han försjönk i en obeskrivbar slummer. Det var som om Qinshi svävade framför och han drogs med. De kom fram till en plats med pärlbalustrader och jadeterrasser, grönskande träd och kristallklara bäckar, en plats, tycktes det, som aldrig hade blivit beträdd av människofötter och sällan befläckats av världens damm.
– Vilket härligt ställe! tänkte Baoyu och njöt av sin dröm. Tänk om jag kunde vistas här hela livet utan att vara påpassad av föräldrar och lärare!
När han som bäst tänkte sådana stolligheter, fick han höra sång från andra sidan av en kulle:
Som molnen skingras vårens dröm.
Den fallna blomman följer vattnets ström.
Sänd bud till kvinnor, män att fråga:
– Hvi söken I kärlekens ljuva plåga?
Baoyu hörde att det var en ung flickröst och innan sången tonat ut fick han se en kvinna komma mot honom med smidigt täcka, liksom svävande rörelser, icke alls lika dem hos oss dödliga, vilket också bevisas av följande versrader:
Som videts drottning är hon klädd.
Hon lämnat just sin blomsterbädd,
och trädens fåglar, där hon går,
med häpnad följer hennes spår.
På stigen skuggan utan ljud
mjukt speglas som dess förebud.
Se, ärmens slöja fladdrar, tung doft av orkidé …
I lotusdräktens gördel kan man jadelänkar se.
Skrattgropars persikoblommor, molnflätors ibisdans!
I körsbärsläppars rundning granattands vita glans.
Den slanka midjan för sig som skogens skygga hind.
Juvel och jade glänser som snö i senvårsvind.
I anletet en gåta – hon bannar eller ler?
Längs dammen fram hon svävar – ej foten sättes ner.
Trollsländeögon blinkar, som om hon tala vill,
och lotusfoten tvekar, men aldrig står den still.
Den täckas anlete och hy – som isen, jaden blank.
Den avundsvärda dräkten – sublim, helt utan vank.
Dess ansiktsdrag gudomligt – jade matchar hennes doft.
Dess hållning som en Fenix i flykt mot himlens loft.
Vad mera är att säga? Ett vårplommon i snö,
ett höstax klätt i frost, en isig ros vid tö …
Vad mera är att säga? En tall i stilla dal,
en regnbågsmolnens spegling i dammens yta sval …
Vad mera är att säga? En drakes elegans,
den tysta månens spegel i vintervattens glans …
Förr sörjdes Xi Shis skönhet; vi sörjer Wang Qiang.
Var kom hon från, den sköna, till oss med himmelsk klang?
Från Jaspisdammen kanske? Från stjärnevalvets hav?
En ton från himmelsk bambuflöjt? – En gud oss henne gav!
När Baoyu insåg att flickan var en fe, blev han glad och gick fram till henne, hälsade artigt och yttrade:
– Kära syster fe! Jag vet inte varifrån ni kommer eller vart ni är på väg. Själv vet jag inte var jag befinner mig – jag är alldeles vilsen. Ta med mig och visa mig till rätta!
– Jag, svarade fen, bor bortom Riket utan tårar mitt i Sorgens hav. Där på Den uppvaknande vårens berg har jag min hemvist i Parfymdoftgrottan. Jag själv är Desillusionens fe i Illusionens rike Den stora tomheten. Mitt fack är romantisk kärlek, kärleksskulder och liknande, det vill säga att hantera kärlekskranka flickor och kärleksgalna gossar i er av damm befläckade människovärld. Nyligen har ett tilltrasslat nystan av förutbestämda kärleksplågor koncentrerats hit, och jag är nu här för att utnyttja tillfället att fördela dessa plågor. Vårt möte i dag är ingalunda tillfälligt. Vi befinner oss för övrigt nära mina domäner, så varför inte följa med mig hem och dricka en kopp te, bryggt på av mig egenhändigt plockade feteblad och tömma några bägare med egenhändigt bryggt fevin av högsta kvalitet? Du kan också få njuta av den dans- och sångtrupp som jag själv har satt upp och regisserat. Varför inte generalrepetitionen av min musikal »Drömmar i röda gemak« i tolv tablåer? Kan du motstå ett sådant erbjudande?
Baoyu blev till sig av glädje och följde med fen. Han glömde nu helt att oroa sig för vart Qinshi hade tagit vägen. När de hade gått en stund kom de till en stor stenportal, på vilken stod de fyra tecknen för »Illusionens rike Den stora tomheten« och ett verspar med en versrad på vardera sidan:
När falskt blir sant, blir sant falskt;
när overkligt blir verkligt, blir verkligt overkligt.
När de hade gått genom valvet och gjort en sväng, kom de till en palatsport med fyra stora, horisontellt skrivna tecken ovanför: »Plågornas hav och Passionens himmel.« Även här fanns ett verspar:
Den vittomfattande jorden och den skyhöga himlen suckar och förundras över att passionen varar evinnerligt;
kärleksgalna gossar och kärlekskranka flickor lider, eftersom det är så svårt att betala av kärleksskulden.
Baoyu läste texten och undrade i sitt sinne vad orden om »passionen som varar evinnerligt« och »kärleksskulden« egentligen innebar, och han beslöt att hädanefter anstränga sig för att ta reda på detta. När han som bäst funderade så, fick han de små lustdemonerna inom sig att vakna, men om detta visste han ingenting, när han följde fen vidare genom en andra portal och därefter såg palatsbyggnader på båda sidor, alla försedda med tavlor som innehöll verspar och namn på byggnaderna, som han bara till en del hann uppfatta, till exempel »Avdelningen för kärlekssjuka«, »Avdelningen för evigt kärlekshat«, »Avdelningen för kärleksgråt på morgnarna«, »Avdelningen för kärleksklagan på kvällarna«, »Avdelningen för vårkänslor« och »Avdelningen för höstsorger«.
– Vågar jag besvära syster fe, sa Baoyu efter att ha läst dessa namn, att ta mig med in på de olika avdelningarna för att se mig omkring? Går det för sig?
– Detta är, svarade fen, registren över alla forntida, nutida och framtida flickor. Det är inte tillåtet för dina av världens damm förorenade ögon att läsa vad framtiden bär i sitt sköte!
Men hur skulle Baoyu kunna nöja sig med detta svar? Han bönade, bad och tjatade ett bra tag.
– Jag får väl ge efter då, sa fen, men det blir bara en snabbtitt på den här avdelningen.
Baoyu blev till sig och läste på namntavlan: »Avdelningen för dem som drabbats av ett grymt öde« och följande verspar, fördelat på sidorna:
Vårsorger och höstbedrövelser var självförvållade.
För vem öppnade sig blommornas skönhet och visade sig månens anlete?
Baoyu tyckte sig ana något sorgligt, greps av melankoli och suckade. De gick nu in genom porten och såg cirka dussinet stora skåp med sigill, på vilka stod namn på olika provinser och orter. Baoyu valde snabbt och medvetet sin hemort och läste sedan på detta skåps sigill orden: »Jinling, 12 skönheter, huvudregister.« På hans fråga vad dessa ord innebar, svarade fen att registren omfattade de tolv allra mest framstående flickorna i hans hembygd, det vill säga Jinling, vilket han borde ha kunnat lista ut.
– Jag har ofta hört, sa då Baoyu, att Jinling är en storstad. Hur kan det då finnas bara tolv skönheter? Bara i vår familj finns för tillfället några hundra flickor, inklusive tjänstefolk.
– Flickorna i en provins eller storstad är förvisso många, svarade Desillusionens fe med ett skratt, men det är bara de allra mest framstående som har valts för detta register. Registren på båda sidorna innehåller de närmast följande båda kategorierna. Ordinära flickor registrerar vi över huvud taget inte här.
Baoyu läste nu vad som stod på sidoregistren: »Jinling, 12 skönheter, supplement nr 1« och »Jinling, 12 skönheter, supplement nr 2«. Han sträckte fram handen och öppnade först dörren till skåpet med supplement nr 2, tog ut ett register, som han öppnade och då fann en målning på första sidan. Det var inte fråga om ett personporträtt och inte heller en traditionell målning i »berg och vatten«-stil. Det var tuschplumpar och tuschstreck som tycktes föreställa mörka moln och dimma. Efter molnen fanns ett par rader tecken med orden:
Måne och regn ej stämmer möte.
Kvällsmolnen lämnar fästets sköte.
Ditt hjärta fritt som himlen var,
men kroppen hölls här nere kvar.
Passion och vett och dygder utan tal
blev sedan föremål för avundsamt förtal.
I förtid dog du och din härskare led svåra kval.
Baoyu läste orden utan att få någon rätsida på det hela och tittade i stället på nästa sida, där han fann en bild med en knippa blommor och en trasig bastmatta jämte ett par rader text:
Din blomma förgäves – en skygg orkidé!
Förgäves ditt sätt – en behagets idé!
Skådis drog vinstlott, kan man ju tycka.
Din herre var ej bestämd för din lycka.
Baoyu blev än mer konfunderad av de versraderna, lade supplement nr 2 åt sidan och öppnade i stället supplement nr 1. På första sidan såg han en kassiagren ovanför en damm vars vatten hade torkat ut och vars botten av lera var hård. Dammens lotusblommor var vissna och förtorkade. Texten efter bilden löd:
Lotusblommans doft och glans var först perfekt.
Tidigt dock av grymma ödet blev du knäckt.
När ur tvenne jordar spirar ensamt träd,
får din själ i hemmet ro, täck och späd.
Inte heller de versraderna gjorde Baoyu klokare, och nu gick han i stället över till huvudregistret, på vars första sida han fann två vissna träd med en jadegördel hängande mellan dem och med en snöhög nedanför på marken. I snön kunde man se en hårnål av guld. Även här fanns fyra versrader:
Intellekt och alla dygder
– sorgligt att säga – allt skall dö!
Jadegördeln i skogen hänger;
gyllne hårnål döljs i snö.
Fortfarande stod Baoyu där som ett frågetecken och ville fråga fen men förstod samtidigt att hon inte skulle vara benägen att läcka några himmelska hemligheter. Han kunde dock inte lägga från sig huvudregistret och fortsatte att läsa. Nästa bild föreställde en citron som hängde i en bågformad gren, och efter bilden fann han följande korta sångtext:
När tjugo vårar på livets väg du gått,
vid vildapelns blomning du Palatset nått.
Trenne vårar aldrig når sin första vår.
Hare möter tiger! Hemmet då du når.
På följande sida fanns målade två personer som släppte upp en pappers- eller sidendrake, och vatten med en stor båt på vilken man kunde se en flicka som grät och dolde ansiktet i sina händer. Texten efteråt löd:
Ditt vett var skarpt, din vilja stark.
Ur led är tid, släkt tappar mark.
Längs flod – med tårar på din kind –
din dröm bärs hem i östanvind.
Baoyu bläddrade vidare och såg några molntussar och några streck som föreställde vatten, tydligen vid ebb, jämte en sångtext:
Far … mor … gick bort, när du i lindor låg.
Vad gagn i pengar då du såg?
Din sol gick ner, så kär, så dyr!
Xiangflod flyter …, Chumoln flyr …
På nästa sida fann Baoyu en vacker jade, som någon tycktes ha tappat och som nu låg mitt i lera och träck, jämte orden:
Du älskade renhet – ej renhet du fann.
Ordlöshet ville du – ingen det kan!
Rött guld och jade i dess finaste puts,
som mister glansen i lera och smuts.
En otäck varg, som jagade en vacker flicka, tydligen för att äta upp henne, mötte Baoyus ögon överst på nästa sida. Texten efteråt löd:
Din make var en av dessa Zhongshanvargar,
som välgöraren så otacksamt sargar …
Din täckhet fick bett på bett, sår på sår
– din mardröm drev dig till döds på ett år.
På nästa sida fanns avbildat ett gammalt tempel, i vilket en vacker flicka sitter helt ensam och läser en buddistisk sutra. Efter bilden stod att läsa följande kommentar:
Du genomskådat tre vårars skrud.
Svart nunnedok blev din klädnad som brud.
I blekt ljus vid Buddhaaltarets sida
ensam du vilar … Det får mig att lida.
Baoyu bläddrade vidare och motivet på nästa sida var ett isberg med en feminin fenixfågel på toppen och följande kommentar efteråt:
När den fågeln föddes, var tiden ond och defekt.
Föga båtade då dess kunskaper, dess intellekt …
»Mänska«, »träd«, »1, 2, 3« som rebus här står.
Gråtande möta ditt öde först i Jinling du får.
Följande sida visade en ödslig by och en liten stuga med en flicka som sitter och spinner. Kommentaren efteråt löd:
Borta är makten och guldets klang …
Vem bryr sig om släktskap? Vem bryr sig om rang?
Ett tillfälligt ingrepp av fattig kvinna
hjälpte dig att välgörare finna.
På nästa bild såg Baoyu en kraftfull orkidé i kruka och bredvid denna en vacker flicka med fenixdiadem och ett sådant axelsmycke som användes i hovdräkter. Efteråt läste han ytterligare en kommentar:
När plommon- och persikoträd blommat ut
växte en späd orkidé som förut …
Avund, förtal, nedlåtande skratt …
Som isvatten kall, bryr dig icke ett skvatt!
Baoyu hajade till vid nästa bild, som föreställde en vacker kvinna som hade hängt sig i bjälklaget i våningen högst upp i en hög byggnad. Raderna efteråt löd:
Kärlek som himmel … känslor som hav …
Tidigt blev du passionens slav.
Rong bär nog skulden för många ting.
Roten finner du dock hos Ning.
Baoyu ville läsa vidare, men fen insåg att han var intelligent och skarpsinnig och att himmelska hemligheter skulle kunna bli röjda genom honom, varför hon slog ihop häftet och med ett skratt sa till honom:
– Följ med mig, så ska jag guida dig runt! Varför stå här och fundera som en fåne?
Utan att Baoyu visste hur det gått till, hade de snart lämnat skåpen och registren bakom sig och nådde så småningom bortre delen av Illusionens rike, där alltså Desillusionens fe härskade. Överallt såg Baoyu vackert målade och utsökt utsirade bjälklag och taksparrar, pärlförhängen och sidengardiner, himmelska blommor och växter i stort överflöd, en unik vegetation och växtlighet över huvud taget … kort sagt var det en paradisisk plats:
Byggnader i scharlakansrött – på marken guld och jade.
Allt strålar som i snöglitter – på utsökt jade ej hejd.
Baoyu hörde nu fen ropa:
– Skynda er på att komma hit och hälsa vår ärade gäst välkommen!
Nästan innan orden hade klingat ut, såg Baoyu hur några feflickor kom ut från byggnaden med lotusärmarna fladdrande och fjäderdunen svävande, vackra som vårblommor och som höstmånen. När de fick se Baoyu, blev de besvikna och började banna fen:
– Vad då för en »ärad gäst«? Varför skulle vi hälsa på honom? Syster sa ju att det var i dag vid den här tiden som vår lillasyster Den karmosinröda pärlans himmelska blommas själ skulle komma och leka med oss, vilket vi har väntat på så länge. Varför då i stället den där avskyvärda och smutsiga typen, som bara kommer att förorena vårt jungfruliga rike?
Baoyu hörde tydligt vad flickorna sa och ville sjunka genom jorden eller dra sig tillbaka, men han stod där som fastnaglad och kände sig både skamsen och outhärdligt smutsig. Fen lade då hans hand i sin och drog honom framåt mot feflickorna, medan hon med ett överslätande leende sa:
– Vänta, så skall jag tala om hur det ligger till! När jag i dag var på väg till Ronghuset för att hämta Den karmosinröda pärlans himmelska blomma, passerade jag Ninghuset, där jag stötte på de båda hertigarnas själar, som enträget bad mig att utföra ett uppdrag åt dem. Jag citerar: »Sedan den nuvarande dynastin grundades har under hundra år vår släkt troget tjänat Kejsaren, och släktens rikedom och anseende har fortplantats från generation till generation. Nu har emellertid redan zenit passerats och det bär av nedåt, en helt irreversibel process. Våra söner och sonsöner är ej alltför få till antalet, men de är alla odugliga att föra släktens traditioner vidare. Det enda eventuella undantaget är Baoyu, som emellertid till sin natur är labil och excentrisk. Hans intellekt är förvisso lysande och inger hopp, men släktens av ödet utmätta tid närmar sig ett slut och vi är rädda för att ingen finns som kan visa honom in på den rätta vägen och leda honom. När vi nu haft turen att möta er, kära fe, ber vi er att först inviga honom i kärlekens nöjen och så vidare för att genom chock verkan få honom att sluta med sina stupiditeter. Kanske kan ni få honom att undfly eller ta sig ur de snaror och fällor som binder och fångar så många här på den breda vägen i illusionens värld och få in honom på den smala och rätta vägen. Detta skulle vara den största lycka som nu kan drabba oss båda bröder!« När de båda hertigarna hade så goda argument, greps jag av medkänsla och tog alltså med Baoyu hit. Först lät jag honom titta på de tre släktregistren för flickorna högst upp, i mitten och en bit nedanför – alltså dem som gäller hela livet – men det verkar som om han inte har förstått ett dugg. Därför tog jag med honom hit för att han skall få utforska illusioner i fråga om mat och dryck, musik, dans och lusta och förhoppningsvis någon gång i framtiden vakna till medvetande.
Efter detta långa tal tog hon Baoyu vid handen och gick in med honom, varvid en obeskrivlig doft, svag men härlig, mötte dem. Baoyu kunde inte låta bli att fråga om doften, varpå Desillusionens fe svarade nästan litet nedlåtande och med en ton av förakt:
– Hur skulle du kunna känna igen en arom eller parfym som inte finns i de dödligas värld? Essensen kommer från späda, just utslagna rara örter som har vuxit på berömda berg och andra natursköna platser. Blombladen har bearbetats tillsammans med olja och sav från pärleträd och andra ädla träd här hos oss. Vi kallar den för Paradisparfym.
Baoyu greps av en djup och tillbörlig beundran. Alla gick nu till bords och små feflickor bar fram te, vars smak och doft tilltalade Baoyu mycket och var helt olika vad han var van vid. När han frågade efter namn och innehåll, svarade fen:
– Dessa teblad har vuxit vid Den doftande grottan på Den uppvaknande vårens berg, och vattnet det bryggts med kommer från nektardaggen på feblomblad. Vi kallar teet Jungfrutårar.
Baoyu nickade, berömde teet och betraktade olika föremål i rummet: utsökta instrument, antika bronser, gamla målningar och nya dikter, ja, vad fanns inte där? Särskilt gladde honom vad han såg på fönsterbrädan – små bomullsservetter med avtryck av puder och rouge, små skönhetsetuier, necessärer med mera. På väggen hängde ett verspar med orden:
Svaga själar på jorden kan inte uthärda himmelska krafter.
Efter att ha läst texten bad nu Baoyu att få veta de ärade feernas namn och fick svar som Kärleksdrömmars fe, Klockarkärleks härskare, Kärt besvär-gullet, Ångra försent-boddhin och andra udda namn av den typen. Nu kom småflickorna in med bord och stolar och dukade fram vin och tilltugg, precis som poeten skriver:
Himmelsk nektar flödar över i kristallbägarna. Jadedryck fyller bärnstenspokalerna.
Vinets utsökta bouquet fick Baoyu att åter ställa frågor, på vilka Desillusionens fe svarade:
– Hundratals blommors kronblad och sav från tusentals träd tillsättes med märg från qilin-enhörning och mjölk från fenixfågel vid beredningen av denna dryck som vi kallar för Allt älskligt i en bägare. Baoyu prisade drycken gång på gång.
Medan de drack kom en trupp med tolv danserskor fram till dem och frågade vilka dans- och sångnummer de önskade.
– Ni kan väl framföra min nyligen komponerade Hongloumeng-svit i tolv tablåer, svarade Desillusionens fe. Flickorna samtyckte, intonerade lätt rytmen med sina små kastanjetter i sandelträ, varefter silvercittrorna slog an några ackord och flickorna började framföra det av fen begärda verket i tolv tablåer – Drömmar om röda gemak – med orden:
När jorden steg ur kaos fram …
Fen avbröt redan efter dessa första ord och kommenterade:
– Den här sångcykeln är inte lik sådana som skapas på jorden med fixa avdelningar för sheng, dan, jing, mo och så vidare och med fixa tonarter som nan, bei och jiugong. I min komposition framträder i varje tablå en rollfigur som antingen uttrycker sina känslor eller kommenterar något och detta ligger till grund för melodin och instrumenteringen. Om du ska kunna uppskatta det hela, måste du vara insatt i innehållet, och jag förmodar att den för dina öron ovana tonarten därtill kan distrahera. Det är nog bäst att vi först tittar på librettot och lyssnar på melodin och först därefter framför verket komplett. Annars blir det nog föga njutbart.
Fen vände sig till småflickorna och bad om manus till librettot för Drömmar om röda gemak, vilket hon sedan räckte till Baoyu, som tog emot det och nu kunde följa med i texten samtidigt som han lyssnade på melodierna. Här följer texten:
Drömmar om röda gemak – preludium
När jorden steg ur kaos fram,
vem sådde kärlek i dess slam?
Månstråle – vindfläkt samman sam,
så tror man. Även jag förnam
en gång dess bitterljuva pina.
I längtans skimmer skall den skina
min sång om guld och jade, en tragisk sak.
O, kära drömmar! O, röda gemak!
Det livsavgörande misstaget
Alla ser guld och jade som bestämda en för den andra, men jag dristar hävda stenars och träds rätt till varandra.
Tomhet ser jag, där förr jag såg snö och palats av kristall.
Aldrig glömmer jag feskogars ensliga paradistall …
Nu ser jag fel överallt i människors värld
– även hos henne som går här vid hemmets härd.
Jag jämför med förr. Besvikelsen gnager och jag blir tärd.
Den bedragna
En blommade i paradis,
en var en jade av ovärderligt pris.
Om de ej var bestämda för varann,
säg varför de varann här nere fann!
Och om de varit dömda till varandra,
säg varför skilda vägar de måst vandra!
Hon suckade förgäves. Han
förgäves led – och bådas tårar rann.
En av dem: månen, speglad i den mörka natten …
En av dem: blomman, speglad av de djupa vatten …
Hur många tårar ryms det – sommar, vinter, vår och höst –
i tåreflod, som evigt rinner utan tröst?
Den utvaldas klagan
Hon velat stanna hemma hos de kära,
men hon blev utvald till en större ära.
Ett ögonblick – dess hela liv sågs rämna;
en blomma bröts, dess själ fick höljet lämna.
Dess blickar kan ej finna hem –
skyhöga berg nu hindrar dem.
Hon söker nå de kära i en dröm:
»En skugga lik jag nått de Gula källors ström.
Beklaga ej min lott! Lev väl!
Er dotter öm.«
Långt från de kära
Driv seglet hårt, o vind och regn,
allt längre bort från hemmets hägn
och allt som band!
Hemlängtan under många år
jag vet att jag nu lida får
vid fjärran strand.
Jag ber er, kära far och mor:
– Hys ej för mig en oro stor!
I ödet står,
vilka som skiljas, vem som stanna får.
Vi skulle skiljas och mot ödet kommer vi till korta.
Blott acceptera: jag är borta!
Smolk i glädjebägaren
I lindor redan begrät du föräldrarnas bortgång.
Född i ett rikemanshem – ingen skämde dig bort.
Dock var du till naturen öppen och gladlynt,
icke självisk. Steget från sorg till glädje var kort.
Som ett jadepalats efter regn i månsken du strålar,
finner därtill en make helt efter din sort.
Allt syns perfekt – din barndoms sorg vänds i lycka.
Den blev kort, som när molnen en stund lämnar Gaotang
och när Xiangflodens vatten sinar om hösten …
Kort är lyckan här nere, kan räknas i dagar.
Föga båtar det att vi gråter och klagar.
Ryms ej härnere …
Din skönhet är en orkidés, ditt snille är en himmelsk fes …
men din natur med misstro ses.
Du visar ofta ditt förakt mot världslig föda, lyx och makt.
Mot avunden var på din vakt!
All renhet vill den smutsa ner, beklagar bittert när den ser
en ungmö som i templet ber,
som puder, rouge och lyx försmår. Men sedan, när det illa går,
avunden desto bättre mår!
En blomma täck, jade utan fläck drogs ner i lera, smuts och träck!
Att tvingas leva med den man hatar
Zhongshanvarg,
så otacksam! Synd och skam –
tuggar skyddslöst lamm!
Till ditt sätt,
liderlig, girig … en riktig sprätt
och på lammkött aldrig mätt!
Se på henne!
Täcka blomman – videts själ –
bets av dig så grymt ihjäl;
ett års plågor – så farväl!
Vårens bedrägliga illusion
Tre vårars illusion så klart du såg.
Blommor och grönska lämnade din håg,
och nöjen från den ljuva ungdomstid
fick fly och lämna plats åt sinnets frid.
Vad båtar himmelsk persikoblomängd?
Vad båtar mandelblommens kronbladsmängd?
Höstfrosten kom – dess längtan var befängd …
I vita aspars by hörs mänskor sucka.
Bland skogens lönnar tycks demoner ducka.
Det vissna gräset döljer gravens kulle.
Där vilar den som alltför mycket skulle …
Först fattig, sedan rik och än mer knog –
så lik en vårblomma, som hösten tog.
Vi föds och dör, och däremellan plåga!
Till heligt träd i Västern hellre våga
jag vill att Livets frukter efterfråga.
Snärjd av sin egen slughet
Skarpsinnig, slug – mer än de flesta klok …
Du föll på eget grepp. Till slut gick allt på tok.
Ditt hjärta tidigt anfrätt är –
din själ ej finner fäste här.
Så rik var Rong, så mäktig Ning!
Dess lemmar irrar nu omkring …
Ett halvt liv slet du som en hund –
allt nu putsväck, en kort sekund!
Trumpetstötar på domedag
ej bådar större fall, tror jag.
När lampans veke brunnit ut,
fälls ned ridån, då är det slut.
Ack! Lyckans hjul går ned, går opp –
ej kan du spå dess lömska lopp!
För dig finns hopp …
Du drog en vinst,
du drog ej nit.
Begav dig bort – din vän kom dit!
Din mammas vän,
en gammal tant,
i Himlen hade sparad slant.
Nu manar jag er alla här: Hjälp den som sjuk och fattig är!
Sluta att samla skatter här! Gör gott och samla skatter där!
Glöm farbrors hat,
kusinens list!
Glöm gånger, delat, plus och brist!
Sluträkning gör man där helt visst!
Senkommen lycka
Förgänglig – spegelns vackra bild!
Förgäves – dröm, från oss så skild!
Din ungdomstid snabbt svinner hän;
så dröm om kärlek, ljuv och vän!
Din ämbetshatt och ämbetsdräkt kan icke motstå dödens fläkt.
Du gammal blir, är fri från skuld –
har barn och barnbarn. Lyckan huld
emot dig ler. Man ser dig stå,
hattsnoddar på,
så nöjd där stå,
med ordnar på,
så stolt där stå,
insignier på …
Men då, men DÅ!
Du vid de gula källor står,
från vilka ingen åter får
till livet vända.
Allt är till ända.
Allt gott har ett slut
Din vår tog slut! Från bjälklags loft
kom en parfym, din älsklingsdoft …
Om husets fall vittnar ditt stoft,
du månljuva, vindtäcka!
En spricka fanns redan med Jing –
det rämnade och föll med Ning.
Var fågel flyger till sitt bo – Epilog
Gäckad din bana, byråkrat!
Rikermans peng räcker nu knappt till mat.
Du som fick nåd kom i dödens klor.
Du som var grym straffas mer än du tror.
Du som var skyldig ett liv, detta gav.
Tårskuld betalas med tårar av.
Skulder skall gäldas. Det är inte lätt.
Avsked och möten – allt är förutsett,
re’n före födseln av ödet berett.
Oväntad lycka: få åldras med vett!
Du som förstått det – i klostret sök frid!
Du som förvillas får leva i strid.
Som då ängens fågel, när mat ej förslog,
sökte i skogen sitt bo: äng blev tom och den dog.
Fåfäng all ävlan! Jag det säger med fog …
När sången och musiken hade tystnat, ville truppen framföra ännu ett nummer, men Desillusionens fe såg att Baoyu verkade uttråkad. Med en suck sa hon:
– Enfaldige gosse, som inte begriper något ens efter detta!
Baoyu gjorde tecken åt flickorna att inte fortsätta och kände sig oerhört dåsig. Han bad om lov att få bryta upp och gå att lägga sig. Fen gav order om att banketten skulle avbrytas och följde Baoyu till ett smakfullt inrett sovrum med doft av utsökt parfym. Baoyu noterade att många föremål här verkade unika och var honom helt okända. Det som förvånade honom allra mest var en feflicka som satt där inne. Hennes fräschör och skönhet erinrade om Baochais, samtidigt som hennes täcka slankhet och charm erinrade om Daiyus. Medan Baoyu funderade över flickans utseende och närvaro, hörde han Desillusionens fe säga:
– Inom er dödliga världs rikemansfamiljer, i de röda gemak där drömmar om kärlek och ömhet borde härska, förstörs och förorenas dessa drömmar överallt av vällustiga goddagspiltar och lättfärdiga, otuktiga flickor. Vad värre är – och så har det varit i alla tider – är att dessa kurtisörer och flickjägare påstår att det är flickornas skönhet (inte deras egen lusta!) som inspirerar dem, att det är fråga om äkta känsla hos dem (inte lusta!), det vill säga de förskönar sina egna motiv. De vågar inte erkänna sanningen, att såväl en kvinnas skönhet som känslan av kärlek leder till respektive innebär ett slags lusta. Varje kärleksakt, varje njutning vid mötet mellan moln och regn, bottnar i glädjen inför kroppens skönhet och den därav följande känslan av kärlek. Att jag tycker så mycket om dig, Baoyu, beror på att du är den mest lustfyllda person som någonsin funnits någonstans!
Då Baoyu hörde fen säga detta, blev han så rädd att han nästan stammade, när han protesterade:
– Det är inte sant. Jag är lat i mina studier och mina föräldrar bannar mig därför ofta. Men vad har det med lusta att göra …? Jag skulle inte ens våga drömma om något sådant! Jag är inte så gammal att jag ens vet vad ordet betyder.
– Där har du fel, sa fen. Ordet lusta är förvisso ett och detsamma, men det har ändå många olika betydelser. En lustfull attraheras ofta av vackra ansikten, av sång och dans och så vidare. Han är benägen att flirta och vill älska som moln och regn i ett. Han skulle vilja ha varenda vacker flicka på jorden till sin disposition, när hans lusta ansätter honom. Den typen är liksom besatt i huden av lusta och beter sig som ett djur. Med dig är det annorlunda – din typ är snarast en passion, som har ett högre ursprung, något som vi här kallar för intellektuell lusta eller sinnets lusta, något som inte kan förklaras med ord men som man kan känna inombords utan att kunna förklara det verbalt. Eftersom du besitter denna sinnets lusta, uppskattas du visserligen i flickgemaken som en empatisk vän, men enligt gängse uppfattning kan du inte undgå att uppfattas som udda och excentrisk och att bli utsatt för förtal från hundrades munnar och elaka blickar från tusendes ögon. När jag nu har mött dina förfäder, hertigarna av Ningguo och Rongguo, och av dem – med mycket goda argument – övertalats, kan jag inte stå ut med att du skall utsättas för spott och spe i världen på grund av att du förhöjer glansen här i mina gemak. Därför har jag låtit föra dig hit, berusat dig med himmelskt vin, låtit dig inmundiga paradisiskt te och givit dig goda råd i utsökta sånger. Nu ställer jag också min lillasyster Dubbelt vacker – även kallad Keqing – till din disposition. I kväll är det ett utmärkt tillfälle att fullborda ert äktenskap. Genom att visa dig – och få dig att förstå – att kärleken redan här i våra fegemak är en illusion, skall du tvingas inse hur dubbelt illusorisk kärlek och passion är i människors värld! Från och med nu skall du alltså bringas insikt, få möjlighet att ändra din tidigare felaktiga inställning, och i stället ägna dig åt Mäster Kong och Mäster Meng och att i deras sanna anda förbättra samhället.
När fen hade avslutat sitt långa tal gav hon honom några hemlighetsfulla förtroenden och goda råd beträffande moln- och regnmysteriet, skuffade in honom i rummet, stängde dörren och avlägsnade sig. Halvt förvirrad följde Baoyu fens förmaningar och fullbordade tillsammans med Dubbelt vacker den akt som pojkar och flickor genomför gemensamt men som är så svår att detaljerat skildra i ord, vilket jag också här avstår från.
Nästa morgon låg de båda ömt omslingrade och mumlade ljuva ord till varandra, och Baoyu kunde inte förmå sig att skiljas från Keqing. Hand i hand vandrade de efter uppstigandet fram i feriket, tills de plötsligt kom till en plats full med tistlar och törnen och där tigrar och vargar vandrade par om par och – vad värre var – en mörk ström i en ravin stängde vägen för dem, eftersom där inte fanns ens en tillstymmelse till bro. När de var nästan framme vid ravinen och tvekade, hörde de Desillusionens fe komma rusande bakom dem och ropa:
– Stanna genast! Vänd tillbaka omedelbart! Skynda på!
Baoyu stannade bums och frågade fen vad detta var för en plats och fick följande svar:
– Detta är Det bedrägliga färjestället, som är tiotusen famnar djupt och tusentals li långt. Ingen farkost kan fara över här utom en liten flotte som ombesörjes av Trägubben, som sköter styråran, och Sotgubben, som stakar. De tar inte betalt och för bara över dem som är förutbestämda att komma över. Om ni hade fortsatt framåt och drullat i, hade jag inte haft något för alla mina tidigare råd och förmaningar!
Innan fens ord hade klingat ut hördes som en åskknall från Det bedrägliga färjestället, och en mängd häxmonster och vattendemoner började slita i Baoyu och dra honom nedåt. Baoyu blev rädd och kallsvettades så att han tycktes bada i regn samtidigt som han förtvivlat ropade:
– Keqing! Hjälp! Rädda mig, Keqing!
Xiren och de andra flickorna i rummet greps av panik, rusade fram och höll om honom.
– Var inte rädd, Baoyu! Vi är här! ropade de.
Qinshi, som befann sig i rummet utanför och förmanade de minsta flickorna att se till att inte katter och hundar förde oväsen, häpnade när hon plötsligt hörde Baoyu i drömmen ropa hennes namn som liten, Keqing:
– Här finns ingen som känner till mitt namn som liten. Hur kan han veta det och ropa Keqing i sömnen?
Om skälet till detta är läsaren obekant – läs förklaringen i nästa kapitel!1
1. Se Kommentar till kapitel 5 s. 608. Övers. anm. ↵