VI HAR JUST BERÄTTAT hur Qin Bangye och hans son bara väntade på bud från familjen Jia för att få veta vilken dag Qin Zhong tillsammans med Baoyu skulle få börja i släktskolan. Baoyu var ju mycket angelägen att åter få träffa Qin Zhong och bestämde att de skulle börja två dagar senare, vilket han också meddelade via bud.
När den efterlängtade dagen kom och Baoyu steg upp, hade Xiren redan långt tidigare gjort i ordning böcker, skrivpenslar och annan studiemateriel och satt själv på kangkanten och stirrade dystert framför sig. När hon såg att Baoyu steg upp, hjälpte hon honom att kamma håret, tvätta sig och fullborda annat i morgontoaletten. Baoyu såg att hon verkade deprimerad och frågade:
– Snälla du! Varför är du inte glad? Du kan väl aldrig tro att jag ska glömma dej och att du ska hamna ute i kylan bara för att jag går i skolan!
– Vad är det för struntprat! sa Xiren och skrattade. Att studera är naturligtvis en god sak. Om du inte gjorde det skulle du ju kunna slösa bort ditt liv, och hur skulle det se ut? Nej, min oro gäller något annat – nämligen att du när du studerar verkligen ska studera effektivt och inte tänka på något annat. När du inte studerar, ska du tänka på familjen och inte väsnas med odågorna i skolan. Om din far får reda på något sådant, skulle jag inte vilja vara i dina kläder – du vet att disciplin är ett honnörsord för honom! Visst låter det bra med ord som ambition och framåtanda, men jag tror att det är bättre att studera litet för litet än litet för mycket. Dels får du inte vara överambitiös och ta dej vatten över huvudet, dels kan det vara farligt för din hälsa. Det är i alla fall så jag ser det – förlåt mej om jag har fel!
Baoyu nickade ja efter varje argument Xiren framförde. Xiren fortsatte:
– Jag har packat med din päls och gett den till dina pager. Det är säkert kallt i skolan, så glöm för allt i världen inte att ta på dej den! Det är ju inte som här hemma att du alltid har någon som ser till dej och påminner dej. Jag har också skickat med både fot- och handvärmaren. Glöm inte att säga till dom att se till att de är varma! Om du glömmer det, skulle de där lata odågorna låta dej frysa ihjäl utan att röra ett finger.
– Oroa dej inte! sa Baoyu. Jag vet hur man gör. Du får inte sitta här hemma och deppa, medan jag är borta. Gå och hälsa på kusin Lin då och då – det gör er båda gott!
När han sa det var han redan färdigklädd och Xiren puffade iväg honom att visa sig för sin farmor och sina föräldrar. Baoyu passade på att förmana Molnljus och Myskhjort, innan han begav sig till farmor, där han själv fick lyssna till en mängd goda råd. Efter att ha visat upp sig för mamma gick han så till sin far, Jia Zheng, i biblioteket.
I biblioteket underhöll sig Jia Zheng just med några av sina »akademiska bekanta«, när Baoyu kom in och hälsade mycket respektfullt. När Baoyu sa att han just skulle börja sina studier i skolan, sa Jia Zheng med ett mycket maliciöst leende:
– Om jag vore i dina kläder, skulle jag akta mig mycket noga för att använda ett ord som »studier«. Du får mig faktiskt att rodna av skam, när jag hör dig! Egentligen vore det nog bäst för dig att fortsätta att drälla omkring som tidigare, vilket tycks passa dig! Hursomhelst vill jag inte att du med din närvaro smutsar ned här hos mig, allra minst i mitt bibliotek!
Vännerna i herr Zhengs litterära umgänge reste sig nu och sa med ett överslätande skratt:
– Seså, lärde bror! Inte ska bror säga så! Just nu börjar den unge gentlemannen sina studier och vips – om två–tre år – är han mitt uppe i karriären och berömd. Borta och glömda är då alla barndomens små förvillelser och lekar – eller hur unge vän? Oj, vad tiden går – det är redan dags för frukost! Dags för vår unge gentleman att ta adjö!
Medan de pratade sådant nonsens, tog två av herrarna Baoyu i handen och mer eller mindre släpade ut honom. Jia Zheng förhörde sig nu om vilka Baoyu hade med sig till skolan och fick genast svar utifrån, varefter tre–fyra stöddiga karlar stegade in och hälsade på manchuvis. Jia Zheng kände igen Li Gui, Baoyus ammas – nannie Lis – son, som fick följande avhyvling:
– Det var väl du som hade uppsikt över Baoyu under hans tidigare studier? Man frågar sig verkligen vad han lärde sig under den tiden! Nonsens och strunt var det och dessutom lärde han sig en massa ofog. Vänta bara tills jag får tid att göra upp räkningen med dig och de andra. Då kommer ni inte att kunna sitta på flera dagar!
Li Gui skrämdes nästan från vettet, gick ned på sina knän, tog av hatten och dunkade pannan i golvet gång på gång och bad om nåd. När han hade hämtat sig något, svarade han:
– Unge herr Bao har redan kommit till tredje delen i Sångernas bok, något om »hjorten som klagar« och »lotusblad som flyter«. Det är alldeles sant, ers nåd.
När han sa det, nästan exploderade rummet av skratt. Inte ens Jia Zheng kunde hålla sig för skratt och sa sedan:
– Det skulle inte hjälpa ens om han läste trettio delar i Sångernas bok. Det är skoj och bedrägeri hursomhelst. Mig lurar han inte! När du kommer till skolan, ska du hälsa rektorn från mig och säga att det är lika bra att han lägger av med Sångernas bok och andra gamla klassiker, som gossen inte begriper ett dugg av. Däremot är det synnerligen viktigt att han lär sig allt i De fyra böckerna och det utantill!
Li Gui svarade genast ja, och när han såg att Jia Zheng tydligen inte hade något att tillägga, reste han sig upp och började försiktigt dra sig tillbaka. Baoyu stod som på nålar ute på gården och vågade knappast andas, medan han väntade. När Li Gui och de andra kom ut, borstade de av kläderna, och Li Gui sa:
– Jag hoppas unge herrn hörde! Herr Zheng kommer att slå oss gula och blåa. Oftast är det så att slavarna i en familj får en smula status tack vare husbonden. Inte är det så hos oss, inte. Vi får bara stryk och snubbor. Vi vore tacksamma om unge herrn kunde ha litet förbarmande med oss!
– Seså, gamle kompis! sa Baoyu. Var inte så förnärmad. Jag ska se till att ni får något gott i morgon!
– Käre lille förfadern! sa Li Gui. Vem vågar hoppas på förtäring och andra belöningar? Vi begär bara att han för en gångs skull gör som han blir tillsagd!
Medan de pratade hade de kommit tillbaka till fru Jia, där Qin Zhong väntade sedan länge och artigt konverserade med Baoyus farmor. De båda pojkarna hälsade på varandra och tog sedan adjö. Baoyu kom plötsligt på att han inte hade sagt adjö till Daiyu och skyndade sig in till henne. Hon satt vid fönstret och gjorde sig fin framför spegeln, och när hon hörde att Baoyu var på väg till skolan, skrattade hon och sa:
– Jaså. Tänk vad bra att du ska till »månpaddans palats och bryta en kvist på månkassian«, som det heter, när man önskar någon lycka i studier! Tyvärr kan jag inte följa dej ut.
– Kära kusin, sa Baoyu. Vänta tills jag kommer hem från skolan och har ätit, så ska jag hjälpa dej att lägga på rouge.
De pratade en bra stund, innan Baoyu kom iväg. Just när han hade nått dörren, hejdades han av Daiyu, som frågade om han inte skulle ta farväl av kusin Baochai också. Baoyu bara skrattade till svar, och sedan gick han och Qin Zhong till skolan.
*
Jiasläktens familjeskola låg inte så värst långt från Rongguopalatset och hade grundats av släktens upphovsman med tanke på dem i släkten som inte hade råd att själva anställa informator för sina söner och andra närstående gossar. Alla i släkten, som innehade en offentlig befattning, bidrog med en summa för att täcka skolans utgifter – mat, ved och så vidare – och en äldre, meriterad akademiker anställdes som lärare. Nu kom alltså Qin Zhong och Baoyu dit och presenterades för de andra eleverna, varefter de satte igång med studierna.
Från och med nu gick de båda gemensamt till skolan och hem från skolan, de satt bredvid varandra i skolan och gick ut samtidigt – kort sagt: de var närmast oskiljaktiga och blev verkliga kompisar. Fru Jia tyckte mycket om dem båda och bjöd ofta Qin Zhong att ligga över och ibland att stanna flera dagar i sträck i familjen. Hon behandlade honom med andra ord som en i familjen, precis som sina egna barnbarn. Eftersom hon visste att hans familj levde i små omständigheter, stack hon till honom både kläder och annat litet då och då. Efter halvannan månad kände sig Qin Zhong som hemma i Rongguohuset och behandlades av alla som en i familjen. Detta var emellertid inte nog för Baoyu, som när han hade något i sinnet oftast tog ut svängarna ordentligt och dessutom var mycket envis. Nu sa han till Qin Zhong:
– Vi båda är lika gamla och vi studerar tillsammans, så det är ju löjligt att vi använder titlar som »farbror« och »brorson«. Vi ska naturligtvis säga »bror« och »kompis«.
Till att börja med vågade Qin Zhong inte riktigt, men Baoyu använde orden »bror« och »kompis« – och dessutom ibland hans skolnamn Jingqing – så flitigt att Qin Zhong så småningom vande sig och själv litet tafatt började kalla Baoyu för kompis och bror.
I släktskolan hörde alltså alla eleverna till Jiasläkten eller hade nära anknytning till släkten, men det är så sant som det är sagt att »det finns nio sorters drakar, som alla är olika«. När det finns så många samlade på en plats, går det knappast att undvika att det bland drakarna finns ormar – katter bland hermelinerna, som det också heter – och så var det även här i skolan. Där fanns med andra ord flera elever som var minst sagt ouppfostrade och vanartiga. Då Baoyu och Qin Zhong började skolan, kunde ingen undlåta att märka att båda var vackra och fräscha som nyutslagna blommor. Man såg också genast att Qin Zhong var mycket blyg och mjuk till sättet, att han rodnade när han skulle säga något och verkade litet skygg, kort sagt var litet feminin. Baoyu verkade vara en medgörlig och vänlig rikemansson, som inte var nedlåtande mot dem nedanför på den sociala skalan och som dessutom besatt talets gåva. Med tanke på alla de goda sidor de båda nykomna eleverna hade, gick det knappast att undvika att det bland de mindre väluppfostrade eleverna väcktes en viss avund och en del misstankar. Ett förfluget ord väckte ett annat, en liten fjäder blev till en stor höna, och allt fler rykten cirkulerade i klassrummet – naturligtvis bakom de bådas ryggar.
När Xue Pan hade flyttat in hos Wangfamiljen och fick höra om släktskolan och att det där fanns unga och fräscha gossar, slickade han sig om munnen, besatt av »herr Longyangs last« som denne pederast var. Han lät alltså under helt falska premisser skriva in sig i släktskolan, där han emellertid inte visade sig så värst ofta – »fiske tre dagar, nättork ett par dagar«, som man brukar säga. Dock försummade han inte att enligt Mästarens förmaning då och då sända små presenter till Jia Dairu. Några som helst studier för Xue Pans del var det, som läsaren säkert förstår, inte fråga om. Däremot ägnade han sig i hög grad åt fiske i grumligt vatten och det måste tyvärr här tillstås att det bland de mindre väluppfostrade gossarna fanns de som svalde hans bete, som kunde bestå av klingande silvermynt, vackra kläder eller godis i största allmänhet.
Bland dessa senare fanns det tvenne älskliga små varelser – det är författaren obekant i vilken del av Jiasläkten de hörde hemma och vad deras riktiga namn egentligen var – som på grund av sitt charmanta och litet affekterade sätt aldrig kallades annat än »Sötnos« och »Goding«. Flera av de övriga eleverna beundrade dem men vågade inte gå för långt i sin beundran, detta inte på grund av Mästarens etik utan därför att de var rädda för Xue Pan. När nu Baoyu och Qin Zhong kom till skolan och fick se dessa båda charmanta varelser, får man inte förundras över att också de greps av beundran, men eftersom de snart fick veta att gossarna hörde till Xue Pans »bekanta«, vågade de inte öppet knyta närmare kontakt med dem. Sötnos och Goding fäste sig på samma sätt nästan genast vid de båda nya eleverna och förhållandet var alltså att de fyra gossarna tyckte om varandra men inte öppet vågade visa detta. Varje dag när de kom till skolan, satte de sig på respektive platser, men de fyra ögonparen möttes och flera ord som yttrades högt flög vidare till den de egentligen var avsedda för i andra delen av klassrummet. Allt detta skedde naturligtvis i tron att övriga i klassen ingenting märkte. Där hade de i alla fall fel, för bland klassens skumma element fanns det de som inte drog sig det minsta för att spionera på dem och som satt och blinkade menande till varandra, nickade, hostade och hummade bakom pojkarnas rygg, och det hade de nu gjort i flera dagar.
En dag hade Dairu ett ärende han måste uträtta hemma och han gav gossarna första halvan av ett verspar med sju ord per rad att fullborda, varefter han nästa morgon skulle gå igenom det hela med dem. Han lät sin äldste sonson Jia Rui ta över vid katedern för resten av dagen och gick sedan hem. Turligt nog hade Xue Pan inte heller denna dag kommit till skolan – han kom nu inte ens till uppropet – varför Qin Zhong tog tillfället i akt och började blinka mycket meningsfullt till Sötnos, varefter de båda gossarna bad att få gå ut för att kissa, vilket Jia Rui knappast kunde neka dem. När de hade kommit ut började de prata med varandra på bakgården. Qin Zhong hade knappast hunnit fråga om Sötnos pappa lät honom leka med vem han ville, förrän pojkarna hörde någon hosta provokativt bakom dem. När de förskräckt vände sig om, såg de att det var deras klasskamrat Guldgossen (ett passande namn eftersom han alltid saknade pengar). Sötnos hade – trots smeknamnet – lätt att flamma upp, inte minst nu när skamkänslor blandades med vrede, och frågade:
– Vad hostar du för? Vi får väl prata med varandra hur mycket vi vill? Det angår väl inte dej?
– Visst får ni prata för mej, svarade Guldgossen, och jag får hosta precis hur mycket jag vill utan att det angår er. Men jag skulle vilja fråga er vad det är som inte går att säga öppet utan måste tisslas och tasslas om så här i smyg! Hemligheter vid hemlighuset! Jag kom allt på er – erkänn! Men jag är inte den som skvallrar. Låt mej bara vara med, så är jag tyst som en mus! Annars vänder jag upp och ner på hela skolan!
Qin Zhong och Sötnos var nu blossande röda i ansiktet och synnerligen indignerade.
– Vad är det du har kommit på oss med? undrade de och fick genast svar på tal:
– Jag kom på er precis när ni höll på med det – det är klart som dagen.
När han sa det klappade han i händerna, hoppade och ropade:
– Goda, nygräddade pannkakor till salu! Vem vill inte smaka varma, färska pannkakor?
Qin Zhong och Sötnos var nu både uppbragta och arga och skyndade in till Jia Rui och skvallrade. De framhöll energiskt att Guldgossen utan anledning mobbade dem.
Det bör här nämnas att denne Jia Rui var en ryggradslös person, som alltid i första hand såg till sitt eget bästa. Han hade favoriter bland eleverna, det vill säga de som ställde upp på hans villkor. Han hjälpte sålunda ofta Xue Pan i dennes skumma aktiviteter, vilket renderade honom själv såväl reda penningar som diverse godis att äta och dricka. Man kan utan vidare säga att han inte blott såg genom fingrarna vad gäller Xue Pan, utan han »stödde aktivt Zhou-tyrannen att göra ont«, som det heter. Xue Pan var, som läsaren redan vet, obeständig i sina känslor, »som ett vajande rö« – än vajande åt öst, än åt väst – och eftersom han nyligen skaffat sig nya små vänner, hade han spolat Sötnos och Goding liksom han tidigare spolat Guldgossen för just dessa två. När nu alla dessa tre var utan intresse för Xue Pan, kunde alltså inte Jia Rui vinna något på sin vanliga partiskhet, och det var inte mot Xue Pan hans vrede yttrade sig utan mot Sötnos och Goding, som inte längre tycktes stöttas av denne och som han liksom Guldgossen och många andra var avundsjuk på. När nu Qin Zhong och Sötnos kom och anklagade Guldgossen, kände han sig ganska illa till mods och vågade definitivt inte öppet klandra och tillbakavisa Qin Zhong. När han ville statuera exempel, var det således Sötnos som fick ta emot stötarna och höra att han var en bråkmakare och mycket annat i den stilen, vilket denne självfallet inte ville tåla, oskyldig som han var. Åthutningarna var emellertid så skarpa att både Sötnos och Qin Zhong synnerligen förorättade och förkrossade återvände till sina platser.
Guldgossen däremot verkade nu vara i sitt esse, nickade och smackade samtidigt som han pratade en hel del strunt och gav gliringar på köpet, vilka Sötnos och Goding hörde tydligt – avsedda som de också var för dem. De kunde knappast sitta tysta och bara ta emot, och så småningom utvecklade det sig till ett öppet gräl tvärs över klassrummet. Guldgossen körde med sitt vanliga argument och skroderade nu vitt och brett:
– Jag kom på dom på bakgården just när de höll på att pussas och nypa varandra i arslet. Dom verkade hur betuttade som helst och hade just bestämt att skrida till verket …
När han höll på som bäst att breda ut sig i detta ämne, fanns det emellertid en, förutom de direkt inblandade, som satt och blev allt mer förbannad. Läsaren kan aldrig gissa vem det var.
Det var en sentida ättling i rakt nedstigande led i Ningguohuset vid namn Jia Qiang, vars båda föräldrar sedan länge var döda. Han hade som barn tagits om hand av Jia Zhen och var nu sexton år och ännu stiligare och mer charmant än Jia Rong, som han hade uppfostrats tillsammans med. De båda hade varit som ler och långhalm. Som man kan vänta sig fanns det även i Ninghuset bland allt tjänstefolket en hel del missnöjda typer, som var sladdertackor och gärna baktalade husbondfolket på allehanda vis – så även i detta fall. När en del sådant skvaller nådde Jia Zhens öron, fann han det för gott – även för sin egen skull – att låta gossarna flytta isär, det vill säga Jia Qiang fick flytta ut från Ninghuset till en egen lägenhet, som Jia Zhen hade skaffat åt honom. Denne Jia Qiang var inte bara utvändigt stilig, utan han hade dessutom inombords mer än de flesta. Att han gick i skolan var bara ett svepskäl för att han skulle få möjlighet att ägna sig åt andra aktiviteter, till exempel tuppfäktningar, hundkapplöpningar och »botaniska exkursioner« i njutningarnas paradisiska trädgårdar. Han backades upp av Jia Zhen och kunde alltså räkna på stöd uppifrån, samtidigt som han visste att Jia Rong alltid skulle stötta och hjälpa honom, så vem i släkten skulle våga ge sig på honom?
Han var alltså bäste kompis med Jia Rong, och nu hade någon satt sig på dennes svåger, Qin Zhong. Hur skulle han kunna tåla något sådant? Han insåg emellertid att det skulle kunna medföra obehag för honom själv, om han gick till frontalangrepp, och tänkte ungefär i följande banor:
–Typer som Guldgossen och Jia Rui ställer sej alltid in hos Xue Pan och jag står faktiskt också på god fot med honom. Om jag lägger mej i för tydligt, kommer de direkt att skvallra för gamle Xue och då får jag faan för det. Men om jag låtsas som ingenting, kan ju Guldgossen fortsätta att skrävla och det vore för odrägligt. Här gäller det alltså att tänka efter före och fixa det så att det blir tyst på Guldgossen samtidigt som jag själv behåller ansiktet.
Då han hade tänkt så, låtsades han att han behövde gå ut och pissa, och när han kom ut, kallade han till sig Baoyus page Tobak och berättade viskande mycket ungefärligt hur det stod till där inne, något som han gjorde tillräckligt provocerande för att Tobak skulle flamma upp.
Denne Tobak var den page som Baoyu oftast använde för olika ärenden och utmärkande för honom var att han var lika ung som oerfaren. När han nu hörde att Guldgossen trakasserade Qin Zhong si och så och att även hans egen arbetsgivare Baoyu hade fått en släng av sleven samt att det var absolut nödvändigt att få stopp på Guldgossen, blev han entusiastisk, van som han var att även utan argument ge sig på dem han ogillade. Man kan tänka sig hans stridsiver nu, när det verkade finnas synnerligen goda skäl och han dessutom backades upp av Jia Qiang!
Han störtade rakt in i klassrummet och letade efter Guldgossen utan några som helst »herr« eller »unge herr« eller andra hälsningsfraser. Däremot skrek han ljudligt:
– Var finns den djäveln, Jin (Guld) eller vad han heter! Vem tror han att han är!
Under tiden drog Jia Qiang ljudligt på sig kängorna, rättade till sina kläder, tittade ut genom fönstret som om han kollade vädret, och muttrade att det var hög tid att ge sej av. När han gick förbi Jia Rui, meddelade han att han hade ett brådskande ärende och var tvungen att gå ut ett tag, vilket den senare inte vågade invända mot, varför det var fritt fram för Jia Qiang att dra sig tillbaka.
Tobak hade nu funnit och grabbat tag i Guldgossen, som fick höra ett och annat:
– Om vi knullar i arslet eller inte rör inte dej i kuken! Det är inte din pappas arsle det gäller. Kom ut på backen om du törs och visa gamle Tobak att du inte är en fegis!
Man får inte förundra sig över att många av gossarna blev vettskrämda när de hörde sådana ord, och förvånade tittade upp från sina pulpeter. Även Jia Rui bävade och ropade med hög röst:
– Tobak! Sådana ord använder vi inte i klassrummet!
Också Guldgossen, som nu var alldeles gulblek i ansiktet, upphävde sin ljudliga stämma:
– Det här är uppror och myteri! En liten skit till slav vågar häva ur sej något sådant! Det får jag göra upp med honom som du arbetar hos!
Han ryckte sig loss och gav sig iväg mot Baoyu. Qin Zhong vände sig nu om, alldeles lagom för att bakom sig höra ett susande ljud och så – pang! Det var en tuschsten som någon hade kastat, oklart vem och mot vem, men den råkade hamna på pulpeten där Jia Lan och Jia Jun satt, båda från Ronghuset och samma generation som den andre Jia Lan, alltså Li Wans lille son. Jia Jun hade också tidigt förlorat sin far och var, som man kan tänka, moderns ögonsten. Hans bäste kompis var just den Jia Lan som han delade pulpet med. Om denne Jia Jun kan sägas att han visserligen var en av de yngsta och minsta gossarna i klassen, men att han i fråga om hjältemod och odygd tillhörde de allra främsta. Det hade inte undgått hans skarpa ögon att det var en kompis till Guldgossen som hade kastat tuschstenen – sannolikt mot Tobak – men missat och i stället träffat en porslinskruka med vatten för att riva tusch, som stod på hans och Jia Lans pulpet. Den splittrades nu i tusen bitar och det stänkte vatten och tusch över böcker och bänkar, något som den för hjältemod lagde Jia Jun naturligtvis inte kunde åse utan att ingripa.
Med stridsropen »djävla banditer!« och »total mobilisering!« grabbade han tag i en tuschsten och skulle just kasta den, när den mer fredligt lagde Jia Lan höll honom tillbaka och sa något om att det nog var bäst att inte lägga sig i. Inte kunde det lugna Jia Jun, som nu i stället för tuschstenen, som Jia Lan tryckte ned, med båda händerna lyfte upp en kasse full med böcker, som han tänkte kasta åt lämpligt håll. Hans kroppskrafter var emellertid inte tillräckliga, varför bokkassen med en bedövande skräll hamnade på Baoyus och Qin Zhongs pulpet, där nu böcker, kalligrafiblad, penslar, tuschstenar och tusch splittrades och flög eller stänkte åt alla håll. Även Baoyus tekopp drabbades så att porslinsbitar stänkte och te skvalpade litet överallt. Jia Jun hoppade nu själv upp och gick till frontalangrepp mot den som hade kastat tuschsten först.
Guldgossen hade just funnit en tjock bambustång, som han lyfte upp med frejdigt mod. Men utrymmet var begränsat och de inblandade många, så det var ont om svängmån. Den förste som drabbades var Tobak, som nu anropade hjälp utifrån, där Baoyus stridsvilliga pager Sopis, Plogis och Bläckis bara väntade på att få ingripa och nu samfällt upphävde stridsrop som »djävla morsgrisar!« och »till vapen!« och gick till attack. Bläckis var beväpnad med en dörrbom och Sopis och Plogis hade sina hästpiskor, när de som en svärm ilskna getingar surrande stormade in i klassrummet.
Jia Rui var nu orolig till tusen och försökte stoppa en och tala en annan till rätta, men vem ville i det läget lyssna på honom? Totalt kaos rådde i klassrummet, där nu de flesta odygdiga gossarna deltog på olika sätt i kalabaliken. En del passade på att från sidan och bakifrån, helt ofarligt för dem själva, ge sig på dem de hade ett horn i sidan till med sparkar och knytnävar, medan en del mera räddhågade gömde sig på säkra ställen. Några stod nu på pulpeterna och klappade i händerna av upphetsning och skrattade, samtidigt som de hejade på de stridande. Hela klassrummet var som en kittel, vars vatten just hade börjat koka.
Nu hade också Li Gui och de äldre i Baoyus uppvaktning uppmärksammat att det var kalabalik där inne och rusat in och ropat att man skulle lägga av, samtidigt som de frågat vad det rörde sig om. Om detta var meningarna minst sagt delade – en sa si, en annan så. Li Gui, som inte hade en chans att få någon rätsida på det hela, började med att ge Tobak och de övriga tre småpagerna en rejäl utskällning, varefter han tvingade dem att gå ut. Det visade sig nu att Qin Zhong hade träffats av Guldgossens bambustång och fått en jättebula i huvudet, en bula som Baoyu nu satt och gned på med en flik av sin dräkt. När Baoyu märkte att Li Guis rop hade fått de stridande att sluta slåss, befallde han:
– Li Gui! Ta upp mina böcker och hämta hästen på direkten. Jag ska tala om det här för magister Dairu! Vi har blivit trakasserade – det är det minsta man kan säga – och när vi rapporterade detta helt artigt för kusin Rui, skyllde han i stället på oss, ingrep inte när andra baktalade oss och nästan uppmuntrade de andra att ge sej på oss. Men Tobak såg att vi blev mobbade och kom till vår hjälp, och då gav sig kusin Rui och de övriga på honom, och det gick så illa att till och med Qin Zhong fick huvudet sönderslaget. Här kan, tusan i mej, ingen längre ägna sej åt studier! Li Gui försökte nu lugna Baoyu:
– Gör inte något förhastat, unge herrn! Magister Dairu är hemma i något ärende och att rusa hem till honom, till åren kommen som han är, med skvaller för en sådan här skitsak, är inte förenligt med etikett och god ton. Den som har ansvaret och är skyldig är herr Rui, och det verkar klokast att lösa problemen på ort och ställe! (Han vände sig nu mot Jia Rui.) Det verkar helt uppenbart att det är ert fel. När nu er farfar har gått hem och gett er uppdraget att sköta skolan, borde ni vara ett föredöme för eleverna. Om någon mobbas, bör den som mobbar få stryk eller bli straffad enligt reglerna. Hur har ni kunnat tillåta att det har gått så här långt utan att ingripa?
Jia Rui svarade litet lamt att han hade ropat till gossarna att de skulle sluta bråka, men att de inte hade lyssnat på honom, vilket Li Gui kommenterade med följande ord:
– Ni får inte bli arg på mej, om jag säger som det är. Ni har alltför ofta uppträtt på ett klandervärt sätt, så det är inte underligt att pojkarna inte lyder er nu. Om er farfar skulle få höra ryktas om vad som har hänt i dag, skulle i alla fall inte jag vilja vara i era kläder! Om jag vore ni, skulle jag reda upp härvan här och nu!
– Vad då, reda upp? sa Baoyu. Här finns inget att reda upp! Jag ska absolut rapportera!
– Så länge Guldgossen är här, kved nu Qin Zhong, vill inte jag vara kvar i skolan!
– Varför då? frågade Baoyu. Ska de andra få gå här och inte vi! Vi har lika mycket rätt att gå här som de! Jag ska tala om för alla precis som det är och då blir Guldgossen avstängd!
Han frågade sedan Li Gui var i släkten Guldgossen hörde hemma.
– Fråga inte om det, svarade Li Gui efter att ha tänkt efter en bra stund. Om jag talar om vilken gren det är, blir det bara ännu mer trubbel.
– Han är visst brorson till fru Huang på Ningguosidan, ropade Tobak utifrån. Det är inte mycket att komma med och kan i alla fall inte skrämma oss! Jag vet allt vad hans tant Huang går för! Det är en riktig tiggarkäring. Jag har sett henne ligga framför fru Lians fötter och tigga om något som hon kan gå och panta. En sådan tant skulle jag inte vilja ha, om dom kastade henne efter mej!
– Håll käften! skrek Li Gui tillbaka. Det är typiskt att såna insekter som du sprider sitt gift, när de har fått reda på något!
– Jag kunde just tänka mej det, sa Baoyu med ett skevt leende. Fru Huang av alla! Jag ska gå till henne och tala om hur det ligger till!
Han sa till Tobak att komma in och äntligen få ordning på böckerna och gjorde sig själv klar att gå. Tobak skyndade in, tog hand om böckerna och sa sedan triumferande:
– Herr Bao behöver inte besvära sej med att gå dit själv! Vänta bara tills jag har varit där och sagt till henne att Gamla hennes nåd vill tala med henne! Jag ska hyra en kärra och köra dit henne och sedan är det bara att fråga ut henne i Gamla hennes nåds närvaro. Praktiskt, eller hur?
– Du riktigt ber om att bli ihjälslagen! skrek Li Gui. Vänta bara tills vi kommer hem så ska jag ge dej en omgång, och sedan ska jag säga till herr Zheng och Hennes nåd att det var du som provocerade Baoyu. Här har jag äntligen efter mycket besvär fått slut på bråket, och så kommer nu du och ställer till mer trubbel. Det var faktiskt du som satte igång kalabaliken i skolan och du borde vara den förste att försöka få slut på det hela, men inte! I stället för att släcka elden rusar du tvärtom in med mer bränsle!
När Tobak hörde de orden, fann han för gott att hålla tyst. Den som nu verkade mest oroad var Jia Rui, som med rätta fruktade att det inte skulle bli ett definitivt slut på tumultet och att hans farfar skulle få höra talas om det som hade hänt. Nu bönade och bad han Qin Zhong och Baoyu att de inte skulle skvallra, men de båda verkade först obevekliga. Sedan sa Baoyu:
– Vi går med på att inget säga, under förutsättning att Guldgossen ber om ursäkt som sej bör!
Först ville Guldgossen naturligtvis inte alls höra på det örat, men nu kom även Jia Rui och uppmanade honom mycket tvingande, ja, nästan hotfullt, att be om ursäkt. Dessutom kom faktiskt Li Gui med ett par inte helt osanna argument:
– Det var faktiskt du som började. Om du inte ber om ursäkt, får vi aldrig slut på det här!
Guldgossen hade nu inte mycket att sätta emot utan förde samman sina handflator och bugade sig lätt mot Qin Zhong. För Baoyu var detta emellertid inte nog – han krävde en riktig »ketou«, det vill säga att pannan skulle dunkas i golvet upprepade gånger. Jia Rui ville nu få det hela avklarat så fort som möjligt och sa till Guldgossen:
– Har du inte hört talesättet att den som vill få slut på något obehagligt, får vara beredd på en och annan uppoffring. »Vill man vara fin, får man lida pin!«
Om Guldgossen ville kännas vid meningen i de orden eller ej, får vi berätta i nästa kapitel.