NÄR CHEFSINTENDENTEN i Ninghuset, Lai Sheng, fick höra att Xifeng temporärt skulle sköta hushållet, sammankallade han alla berörda i personalen och informerade dem med följande ord:
– Ledningen har just bestämt att Wang Xifeng i Västra huset, Jia Lians hustru, ska basa över våra inre avdelningar, så om hon kommer och ber er hämta något eller befaller något i övrigt, ska ni lyda henne till punkt och pricka. Jag får be er att gå upp litet tidigare än vanligt och lägga er litet senare än ni brukar under den här månaden och lägga manken till litet extra. Jag lovar att ni ska få vila senare, om ni nu gör ert jobb bra och jag inte förlorar ansiktet. Vår nya boss är känd för att inte lägga fingrarna emellan. Hon kan vara både högdragen och hjärtlös och hon tar ingen som helst hänsyn till vem hon ger sig på om något misshagar henne, så se upp!
Hela personalen verkade införstådd i situationen och en muntergök tillfogade skrattande att det bara var bra att någon med pondus kom och ställde saker till rätta här hos dem där »allt gått överstyr för länge sedan«. Just då kom intendent Lai Wangs hustru in med en fullmakt från Xifeng och en lista på begärda föremål och antal – dokumentpapper och annan skrivmateriel. Man bad henne förbindligt slå sig ned och serverade en kopp te, medan man plockade samman det önskade. När så skett bar man det önskade åt henne ända fram till den inre dörren, där hon själv fick ta över och gå in till Xifeng med det begärda.
Xifeng beordrade omedelbart Aftonsol att av det medförda låta göra listor för kontorsbruk och sände samtidigt Lai Shengs hustru för att begära tjänsterullorna för all personal. Hon fick också i uppgift att meddela all kvinnlig gift personal att det tidigt följande morgon var upprop och genomgång av arbetsrutiner. Xifeng prickade också i stora drag för en del poster vad gällde antal och behov av personal och ställde en del kompletterande frågor till Lai Shengs hustru, innan hon satte sig i sin vagn och for hem.
Klockan halv sju följande morgon for Xifeng över till Ninghuset, där de äldre kvinnorna i personalen väntade sedan länge. De vågade inte gå in utan stod utanför fönstret och lyssnade på hur Xifeng och Lai Shengs hustru kommenderade och ställde. Bland annat hörde de Xifeng yttra följande:
– När jag nu har tagit på mej det här arbetet, får ni inte räkna med att det blir någon sinekur för er del! Jag har, som ni nog vet, ett helt annat temperament än er ordinarie arbetsgivare, som är foglig och låter er styra och ställa som ni vill. Jag tolererar i fortsättningen inte att ni skyller på att »det brukar gå till så här«, för nu är det mina ord som gäller. Den som felar kommer att bli bestraffad, och jag tar ingen som helst hänsyn till om det är någon »med ansikte« eller »utan ansikte« – förstått?
När hon hade sagt detta sa hon till Aftonsol att läsa namnen i tjänsterullorna och tog in tjänstekvinnorna en efter en, granskade dem noga och sa sedan:
– De här tjugo ska delas in i två skift om tio, som ska ha som uppgift att ta hand om damer som kommer på visit och servera dessa te. Observera att det är precis detta ni ska göra. Lägg er inte i andra angelägenheter! … Även nästa grupp på tjugo ska delas in i två skift på samma sätt som den förra gruppen. Men er uppgift blir att servera te och måltider åt familjemedlemmar – och, observera, bara detta! … Så de här fyrtio! De ska också arbeta i två skift och deras uppgift är att tjänstgöra vid kistan – tända rökelse, se till oljan i lamporna, sköta draperierna, alternera vid andetavlan, sköta mat- och dryckesoffer, assistera besökare som gör ketou och besökare som klagar ljudligt, det vill säga agera som de gör och stötta dem! Något annat ska ni inte lägga er i! … Nästa grupp består av fyra! Er enda uppgift är att i rummet där te serveras se till att tekoppar, tefat och annat vid tedrickandet finns på plats och fungerar. Om någon enda pryl försvinner är alla fyra ansvariga och får betala genom ett löneavdrag med en fjärdedel av förlusten. … Nästa grupp om fyra har ansvar för middagsporslin – skålar, bägare och så vidare. Om någon pryl försvinner, är alla fyra ansvariga och betalar på samma sätt som förra gruppen … Nästa grupp består av åtta. Er uppgift är att ta emot offergåvor – inget annat! … Nästa grupp, också de åtta stycken, ska se till oljeljus och vaxljus i lyktorna på olika håll och dessutom pappersoffren. Ni får ta ansvar för allt i samband med detta och se till att vad som behövs enligt mina beräkningar verkligen finns på plats. … Nästa grupp är följande tjugo, som går nattskift i tur och ordning och kontrollerar portar och dörrar, går brandvakt – kolla levande ljus! – och ser till att det sopas. De som nu inte har räknats upp delas upp på de olika våningarna och ansvarar för det som finns där – från bord, stolar och antikviteter till spottkoppar och dammvippor. Om något skadas det ringaste eller går förlorat, får den ansvarige ersätta detta.
Xifeng hämtade andan några sekunder och fortsatte sedan:
– Lai Shengs hustru kommer att inspektera dagligen och rapportera omedelbart till mig, om hon finner att någon är lat, spelar om pengar, dricker, muckar gräl eller träter. Om någon ertappas och jag får reda på det, spelar det ingen som helst roll om hennes nära och kära har arbetat här under flera generationer, så ni bara vet det! Nu känner ni till reglerna och har fått era uppgifter. Om något arbetslag felar, vet jag precis var ansvaret ligger och bara den gruppen får sota för det inträffade. De som arbetar hemma hos mig har alltid en klocka till hands, och både stort och smått äger rum på bestämda tider. Jag har sett att ni har en klocka i salongen, som ni kan gå efter. Här är tiderna: klockan 6.30 kommer jag över och då blir det upprop. Strax efter 10.00 äter jag frukost. Fram till 11.00 tar jag emot dem med fullmakt för rapportering – men kom inte senare! När pappersoffren är avbrända vid 7.00 på kvällen, går jag personligen en inspektionsrunda och kollar allt, och när jag kommer tillbaka från den rundan, överlämnar jag nycklar till dem på nattskift. Dagen efter kommer jag åter hit 6.30. Både ni och jag gör klokt i att lägga manken till några dagar. Ni kan utgå från att er husbonde kommer att belöna er rikligt, när det hela är avklarat till belåtenhet.
Xifeng övervakade nu att allt delades ut som det skulle – teblad, lampolja, fjädervippor, sopborstar och så vidare – och personal bar ut möbler och husgeråd – borddukar, stolöverdrag, kuddar, mattor, spottkoppar, fotpallar etcetera – samtidigt som allt noga fördes in i rullorna; vilken grupp som mottog vad och exakt vad de ansvarade för noterades in i minsta detalj. Det blev nu en helt annan fart på personalen, som visste exakt vad var och en ansvarade för, och inte som tidigare, då man i första hand gick in för de lukrativa uppdragen och ofta lät de krävande och trista uppgifterna bli liggande. Det fanns nu inte heller längre några möjligheter att i hemlighet låta ett och annat försvinna från våningen där man arbetade. Trots att det var en väldig ström av besökare och mycket att stå i, blev det betydligt lugnare än tidigare, då alla rusade omkring som yra höns och inte visste vad de skulle göra, eller – än vanligare – drog sig undan när de som bäst behövdes. Allt dylikt oskick var nu som bortblåst.
Det var inte utan att Xifeng åsåg förändringen med stolthet, men samtidigt såg hon ju att Youshi fortfarande fick attacker av sin sjukdom och att Jia Zhen på grund av sin omåttliga sorg inte hade någon som helst aptit. Hon lät alltså laga en hel del delikatesser hemma i Ronghuset, som hon sände över till dem båda. Jia Zhen å sin sida lät ge order om att dagligen skicka över delikatesser till Xifeng i Sommarverandan. Xifeng följde till punkt och pricka vad hon hade bestämt och sparade ingalunda sina krafter – hon kom över och höll upprop varje morgon, gav order om vad som måste göras och tronade sedan i Sommarverandan i ensamt majestät utan att beblanda sig med de övriga kvinnorna. Inte ens när kvinnliga släktingar kom på visit till Ninghuset deltog hon vid mottagande eller avsked.
Den trettiofemte dagen i begravningshögtidligheterna var nu inne, och buddistmunkarna hade just med sitt hokuspokus öppnat portarna i fängelset för de avlidnas själar och med sin lilla spegel tänt ljus för dem i deras mörker. Celebranten hade nu anklagat Yama och gripit hans torterande demoner, samtidigt som han anropat frälsaren Ksitigarbha om hjälp. Han hade upprättat den gyllene bron och svängt de heliga vimplarna, som nu hjälpte de avlidna från mörker till ljus. Samtidigt agerade de 99 daoisterna genom att överräcka en petition till de Tre Rena och genom att göra ketou för Jadekejsaren. Zenmunkar svängde rökelsekar och delade ut festkakor och utförde Stora Vattenliturgin. Man kunde också se tolv unga munkar och nunnor – sex av vartdera könet – i vackert broderade dräkter och scharlakansröda tofflor, som satt vid andetavlan och stilla reciterade det dharani som skulle följa den dödas själ. Det var alltså mycket på gång!
Xifeng insåg att det skulle komma ovanligt många på besök denna dag, så hon steg upp redan vid fyratiden på morgonen och satte igång med sin morgontoalett. När hon var klar med klädbestyren och hade tvättat händerna, drack hon några slurkar mjölk, och sköljde munnen, och då var det redan dags för upprop hos Nings, där Lai Shengs hustru och övriga i den kvinnliga personalen stod redo sedan ett bra tag på gården. Xifeng gick ut och satte sig i den väntande vagnen, som sedan for bakom två hornlyktor med texten »Rongguohuset« i stora tecken. Stora porten till Ningguohuset var prydd med väldiga, starkt lysande hängande lyktor ovantill och på båda sidorna långskaftade, stående lyktor, vilket fick Ronghuset att lysa som om det vore ljusan dag och de manliga betjänternas vita sorgdräkter att lysa än vitare, där de stod prydligt uppställda på två led. När vagnen hade nått huvudporten, drog sig pagerna tillbaka och ett myller av tjänstekvinnor vällde fram och drog undan förhänget, varefter Xifeng klev ur vagnen och gick in med stöd av Övermått och två tjänstekvinnor med lyktor, som lyste vägen för henne, och i släptåget följde en hög kvinnor som trängdes bakom henne. De som stått och väntat kom nu emot henne och hälsade.
Xifeng klev med långa steg in i Blomsterträdgården och fram till andetavlan framför De odödliges paviljong. När hon såg kistan, började tårarna rinna utefter hennes kinder som pärlor från ett pärlband som har gått av. Ett stort antal pager stod där på gården med armarna hängande utefter sidorna och väntade på befallning att papperspengarna skulle brännas. När Xifeng yttrade orden »Bjud nu te och bränn papperen«, ackompanjerades hennes ord av ett kraftigt slag på gonggongen, vilket följdes av musik från begravningsbandet in toto. En fåtölj med armstöd hade då redan burits fram till andetavlan, och där slog sig nu Xifeng ned under ljudlig gråt, vilket följdes av ett samfällt klagande från alla män och kvinnor, höga som låga, både ute och inne.
Jia Zhen och Youshi sände nu fram personal att lugna henne och så småningom fann Xifeng det lämpligt att upphöra med klagoljuden. Lai Wangs hustru hällde upp te åt henne att skölja munnen med, och när detta var klart reste sig Xifeng, tog avsked från släktingarna och begav sig till sitt kontor i Sommarverandan, där hon i vanlig ordning höll upprop och kontrollerade att alla i de olika skiften i arbetslagen fanns på plats. Det visade sig då att en av kvinnorna i gruppen med uppgift att ta emot vänner till familjen inte fanns tillstädes, varför hon skickades efter omedelbart. När hon anlände både skrämd och nervös, sa Xifeng:
– Jaså, var det du! Du anser dig tydligen förmer än de andra och tycker inte att du behöver lyda och följa mina instruktioner.
– Inte alls, frun, svarade den tilltalade. Jag har alltid tidigare kommit i tid – det var bara i dag som jag blev litet försenad. Jag ber om ursäkt för denna enda gång! En gång – ingen gång, heter det ju.
Just då observerade Xifeng att Wang Xings hustru från Ronghuset stack in huvudet.
– Vad är det om? frågade hon utan att släppa den anklagade kvinnan med blicken, varvid Wang Xings hustru tog ett par steg in i rummet och sa:
– Jag behöver en fullmakt för silkessnoddar och snörmakerier att pynta begravningsvagnarna med.
När hon sa det räckte hon fram ett papper med beställningarna, vilket Xifeng lät Aftonsol läsa högt för henne: två uppsättningar för taken till två stora bärstolar och fyra för små bärstolar och för fyra vagnar och därefter längder och antal för silkessnoddarna och mängd och vikt för de pärlor som också skulle behövas för beställningen. När Xifeng konstaterat att antal och mängd verkade plausibla, befallde hon Aftonsol att noggrant föra in det i liggaren och skicka iväg Wang Xings hustru med en av Rongguofullmakterna, varefter den senare skyndade iväg.
Innan Xifeng åter hade hunnit ta itu med den försumliga kvinnan, kom inte mindre än fyra bud från Rongguohuset och bad om fullmakter. Hon lät dem lämna över beställningarna och fick dem upplästa alla fyra, varefter hon pekade på två av dem och sa:
– De här båda är inkorrekta. Ni får komma tillbaka med dem, när de stämmer!
När hon sa det, kastade hon beställningarna på golvet, och de båda buden avlägsnade sig skamsna.
Xifeng såg nu att Zhang Cais hustru stod alldeles i närheten och hade ett ärende, varför hon frågade vad det gällde. Kvinnan lämnade snabbt fram en räkning och sa att det gällde gardiner och förhängen till bärstolar och vagnar, alltså pengar till skräddaren. Xifeng tog emot räkningen och bad Aftonsol att föra in beloppen i sin bok. Men hon lät inte Zhang Cais hustru betala räkningen, förrän Wang Xings hustru hade återlämnat fullmakten hon nyss hade fått och sedan man kollat med Kontoret och fått kvitto från snörmakaren. Nästa beställning Xifeng läste gällde färdigställandet av Baoyus studierum och speciellt köp av papper och klisterremsor för fönstren. Hon behöll sedeln med antal och belopp och bad Aftonsol notera alla poster i sin bok, varefter hon sa till Zhang Cais hustru att inte betala något före leveransen.
Äntligen blev det så dags att ta itu med den försumliga kvinnan:
– I dag är det du som kommer för sent – i morgon någon annan. Dagen därpå är det ytterligare en annan som kommer för sent och till slut finns ingen på plats, när hon behövs. Det skulle naturligtvis vara lätt för mig att förlåta dig, men har jag förlåtit en, blir det svårt att inte förlåta en annan som begår samma fel. Det enda rätta i ett sådant här fall är att statuera ett exempel.
När Xifeng hade sagt detta antog hon en sträng min och ropade:
– För ut henne och ge henne tjugo rapp med bambukäppen!
Personalen märkte hur vred Xifeng var och ingen vågade protestera eller agera långsamt, varför kvinnan släpades ut och fick sina rapp, varefter tjänstefolk åter kom in och rapporterade att befallningen hade utförts. Xifeng kastade en karvstockhalva, en av Ningfullmakterna, på golvet med orden:
– Säg till Lai Sheng att dra av hennes lön och mat för en månad! Nu kan ni gå!
Alla skyndade sig nu ut att fullgöra sina värv, även den bestraffade kvinnan som hade svårt att dölja sin skam och sina tårar. Från och med den dagen var det en aldrig sinande ström med folk som överlämnade eller mottog fullmakter hos både Rongs och Nings, allt strikt övervakat av Xifeng. Nu när Ninghusets personal hade lärt känna Xifengs humör och metoder, var det ingen som inte ansträngde sig litet extra och ingen som vågade dra sig undan, men nu nog om detta!
*
Låt oss i stället tala om Baoyu, som var rädd för att Qin Zhong skulle känna sig utanför och övergiven bland alla främmande människor, varför Baoyu tog med honom till Xifeng i Sommarverandan. Hon satt just och åt och skrattade till när hon fick se dem:
– Doftade det så gott att ni tog långa benet före? Kom upp hit på kangen!
Baoyu tackade men sa att de redan hade ätit, varpå Xifeng frågade om de hade ätit här hos Nings eller hemma.
– Här kan väl ingen äta, bland de här stupida kreaturen, svarade Baoyu. Det är klart att vi har ätit hemma hos farmor.
Han och Qin Zhong satte sig och gjorde Xifeng sällskap. Just när Xifeng hade ätit färdigt kom en kvinna och bad om en fullmakt för att skaffa rökelse och olja till altarlyktorna.
– Jag räknade med att någon skulle komma i dag just för detta, sa Xifeng och skrattade, och jag trodde ett tag att ni hade glömt det. Om ni hade glömt det, skulle ni själva ha fått ordna vad ni behövde och betala det, vilket hade passat mig precis!
– Ja, jag höll faktiskt på att glömma det, svarade kvinnan och skrattade även hon. Det var först alldeles nyss som jag kom ihåg det. Om jag dröjt litet till, hade jag säkert aldrig fått någon fullmakt.
Hon fick en fullmakt och gav sig iväg, och sedan fortsatte personal att komma för att ta emot eller lämna fullmakter, och allt fördes in i respektive böcker. Qin Zhong noterade vad som skedde och frågade med ett skälmskt leende:
– I båda husen kör ni med era karvstockar som fullmakter. Tänk om någon annan tillverkar en likadan och använder den för att få ut pengar! Då blev ni allt satta på pottkanten!
– Alla kanske inte är så sluga som du, din lille skojare, svarade Xifeng och skrattade.
– Hur kommer det sej, frågade nu Baoyu, att det inte rusar omkring personer med sådana här fullmakter hemma hos oss?
– Det beror på att ni ligger och sussar på era små rosenöron så tidigt på dagen, svarade Xifeng. Nu är det min tur att ställa en fråga. När tänker ni sätta igång med era studiepass på kvällarna?
– Jag skulle inget hellre vilja än att vi kunde sätta igång redan i kväll, sa Baoyu, men de blir ju aldrig klara med mitt studierum, så vad kan jag göra?
– Om du ber mej riktigt vackert, lovar jag att de lägger manken till, skrattade Xifeng.
– Det hjälper nog inte i detta fall, sa Baoyu. Det är bara att vänta, tills de kommer.
– Men tänk, sa Xifeng, att de verkligen kommer. Då behöver de ju materiel och för det måste de faktiskt ha en fullmakt av mej! De kan inte koka soppa på en spik.
Baoyu insåg plötsligt argumentets riktighet och började klänga som en liten apa runt Xifengs hals och bad att hon bums skulle ge arbetarna en fullmakt:
– Snälla kusin! Ge dom en fullmakt, så att de kan få vad de behöver och sätta igång att fixa rummet!
– Lägg av! ropade Xifeng. Jag är trött så det värker i hela kroppen och kan inte stå ut med att bli misshandlad och knådad så här. Du kan förresten vara lugn! De har redan varit och hämtat en fullmakt för klisterremsorna till fönstren, och jag skulle se ut som en idiot, om jag skickade fullmakter en gång till, eller hur?
Baoyu ville inte riktigt tro henne på orden, så hon skickade Aftonsol att hämta liggaren och visa honom de införda posterna.
Medan de satt och nojsade, kom en betjänt och rapporterade att Strålglans hade återvänt från Suzhou, och Xifeng gav order om att han omedelbart skulle föras in. Strålglans hälsade på manchuvis och svarade på hennes fråga varför han hade kommit tillbaka:
– Herr Lian skickade mig. Fröken Lins far avled vid tiotiden den tredje dagen i den nionde månaden. Herr Lian och fröken Lin har just följt kistan till Suzhou och de kommer hem någon gång alldeles i slutet av året, om allt går som beräknat. Min husbonde bad mig att meddela detta och att samtidigt hälsa alla samt att be Gamla hennes nåd om vidare instruktioner. Han bad mig också se efter att allt står väl till hemma hos fru Lian och bad om litet varma yllekläder inför vintern.
Xifeng frågade honom om han hade varit hos de andra ännu och han svarade jakande, varefter han drog sig tillbaka. Xifeng vände sig nu till Baoyu:
– Det ser ut som om kusin Lin kommer att bo kvar hos oss!
– Stackars henne! sa Baoyu, som nu rynkade ögonbrynen och suckade djupt. Tänk vad hon måste ha gråtit den senaste tiden!
När Xifeng såg Strålglans komma tillbaka, var det massor av frågor hon ville ställa till honom angående Jia Lian, men det gick ju knappast för sig om det fanns andra alldeles i närheten. Hon hade velat följa med Strålglans hem till Rongs, men hon hade fortfarande mycket att göra och härdade ut till kvällen. Så fort hon kom hem lät hon kalla på Strålglans och frågade honom detaljerat om resan. Redan samma kväll plockade hon och Ping’er ihop lämpliga vinterkläder åt Jia Lian, vilka de kontrollerade noga, och de funderade också på andra saker som Jia Lian kunde behöva, och allt slog de in på lämpligt sätt och överlämnade till Strålglans. Xifeng sände också med honom ett och annat råd:
– Ta noga hand om din husbonde nu när han inte är hemma, och provocera honom inte på något sätt! Försök att få honom att dricka med måtta och se till att han inte kommer i lag med dåliga fruntimmer! Om jag får höra att du har fört honom på villovägar, ska jag slå sönder benen på dig, när ni kommer hem!
Strålglans lovade förbindligt att göra som hon hade sagt och gav sig sedan av. Det var nu långt efter midnatt och Xifeng hann knappast somna, innan det redan var morgon och dags för hennes morgontoalett. Efter att ha tvättat och kammat sig begav hon sig skyndsamt till Ninghuset.
Nu närmade sig dagen för begravningen och Jia Zhen tog med sig en spåman och for personligen till Järntröskeltemplet för att bestämma en lämplig plats för kistan. Han gav noggranna instruktioner till den ansvarige, munken Sekong, hur allt skulle arrangeras med gardiner och altardukar och så vidare och vilka framstående munkar som skulle officiera eller i övrigt deltaga i ceremonin vid kistans ankomst. Sekong lät genast anrätta vegetarisk mat för gästen, men Jia Zhen hade inga tankar på mat. Det var emellertid för sent att återvända till staden, så han fick hålla till godo med ett rum i klostret, där han vilade så gott han nu kunde den natten. Så fort det blev morgon for han åter hem för att ordna för begravningen, och det första han gjorde var att sända arbetare till Järntröskeltemplet för att putsa upp kring platsen han hade valt för kistan. De skulle arbeta dag och natt för att bli klara i tid. Han lät också sända över personal från köket med sådant som behövdes för att traktera begravningsgästerna.
Även Xifeng hade fullt upp inför begravningsdagen. Det gällde att finna lämplig personal från Rongguohuset att ledsaga fru Wang och övriga från Rongs i bärstolar och vagnar. Hon måste också finna lämpliga hållplatser och eventuellt ställe att övernatta på för sig själv. Nya bekymmer tillstötte, eftersom hertigens av Shanguo änkemoder just hade avlidit och Deras nåder fruarna Xing och Wang skulle kondolera och sedan delta i begravningen, vilket allt Xifeng fick förbereda. Därtill måste hon ombesörja födelsedagspresenter till konkubinen prinsessan av Xi’an. Lägg därtill att hennes storebror Wang Ren med familj just återvände till Södern, vilket tvingade Xifeng att skriva många brev och se till att allt var i ordning och kunde skickas i tid till dem. Som om inte det ovannämnda räckte, var dessutom Jia Lians syster Yingchun sjuk och det sprang läkare i ett i familjen och Xifeng fick tyda och ta ställning till de olika recepten och diskutera läkarnas diagnoser. Ja, Xifeng hade nu så många järn i elden samtidigt att vi måste erkänna att vi inte kan redogöra för allt. Men att hon visade symptom på utbrändhet är tydligt – först brist på aptit och sedan en allmän nervositet som gjorde att hon inte kunde vila. När hon gick till Nings, hade hon Rongpersonal i släptåg, och när hon begav sig hem till Rongs, hade hon på samma sätt Ningpersonal i hälarna. Tack vare sin ungdom klarade Xifeng dock det mesta. Hon hade enorma krav på sig själv och fruktade mest av allt kritik, varför hon ansträngde sig till det yttersta och planerade allt i detalj, vilket också ledde till att både äldre och yngre i släkten lovprisade henne i översvallande ordalag.
Natten för vakan anlände och hela Ningguohuset svämmade över av släkt och vänner. Youshi låg ännu till sängs i sitt rum och alla bestyr hade överlåtits till Xifeng. Man kan ju tycka att övriga yngre damer i släkten, inte minst de ännu ogifta, skulle bistå Xifeng på något vis, men icke så! En del var tröga i talet och rädda för att göra bort sig; en del var tvärtom frivola och fick skärpa sig nu när det var begravning. Andra var blyga till tusen och ovana vid så mycket folk, och det fanns dessutom sådana som bävade för adel och byråkrater och allt som fick dem att känna sig mindervärda. Bland alla dess unga damer var Xifeng som »en röd prick mitt ute på ett grönt fält« och hon var verkligen i sitt esse som kontrast till dem, med sitt livliga sätt, sin obestridliga charm och sin självklara säkerhet. Inte brydde hon sig om sina medsystrar, där hon delade ut order till höger och vänster.
Hela natten igenom gnistrade Ninghuset av ljus, och gäster kom och gick i en aldrig sinande ström. Trots att det var begravning på gång, gick det mycket livligt till, men detta är överflödigt att påpeka här. När det blev gryning och dags för avfärd, anlände 64 grönklädda bärare för att ta hand om kistan. På standaret framför kistan stod att läsa i stora tecken:
Kista för kvarlevorna efter
Qinshi
Jiahuset
maka till hedervärde Jia Rong, genom Kejserlig nåd honorärkapten i Livvakten,
Inre Palatsets Skyddskår (Divisionen i norr)
sonsonsonsonhustru till Jia Yan, ärftlig hertig av
Ningguo enligt Kejserlig nåd
Alla insignier fanns på plats och var liksom tyger och annan beklädnad helt nytillverkade och föll verkligen i ögonen på grund av fräschheten. Framför kistan agerade lilla Juvel precis som en ogift dotter skulle ha gjort – hon krossade skålen, som hon skulle, vid kistan och gick sedan i spetsen under iögonfallande sorgyttringar och högljutt klagande. Bland de mest eminenta gästerna i sorgetåget kan nämnas:
Zhenguo-hertigen Niu Qings sonson, greven av första klassen Niu Jizong,
Liguo-hertigen Liu Biaos sonson, riddaren av första klassen Liu Fang,
Qiguo-hertigen Chen Yis sonson, generalen av tredje graden Chen Ruiwen,
Zhiguo-hertigen Ma Kuis sonson, generalen av tredje graden Ma Shangde,
Xiuguo-hertigen Hou Xiaomings sonson, riddaren av första graden Hou Xiaokang.
Ovannämnda fem hertigar jämte hertigarna av Ningguo och Rongguo och hertigen av Shanguo (vars sonson Shi Guangzhu just sörjde änkehertiginnan och alltså hade förhinder) hade när det begav sig bildat den kända konstellationen »Åtta hertigar«. Andra eminenta gäster var:
Hans Höghet Prinsens av Nanan sonson,
Hans höghet Prinsens av Xining sonson.
Zhongjing-markisen Shi Ding,
Pingyuan-markisens sonson, riddaren av andra klassen Jiang Zining,
Dingcheng-markisens sonson, riddaren av andra klassen och befälhavaren i de Kejserliga fältlägren Xie Kun,
Xiangyang-markisens sonson, riddaren av andra klassen Qi Jianhui,
Jingtian-markisens sonson, befälhavaren för de fem städernas militärkommando Qiu Liang.
Närvarande var också Jinxiang-grevens son Han Qi, general Fengs son Feng Ziying, general Chens son Chen Yejun, general Weis son Wei Ruolan och många andra av hög rang som ej här kan räknas upp. Gästande damer deltog också i stort antal. Ett tiotal bärstolar av största modellen och cirka trettio–fyrtio i mindre modeller fraktade damerna och lägger man till vagnar av skilda slag och inkluderar dem som Jiadamerna använde blir antalet säkert inte under etthundra. Lägg därtill alla bärare med diverse insignier som agerade framför kistan och du får en procession som var minst tre–fyra li lång.
Redan efter en kort sträcka såg man hur de vackert dekorerade begravningsstånden och offertavlorna reste sig på ömse sidor om vägen och man kunde från flera av dem höra begravningsmusik – allt arrangerat av familjens vänner för att hedra den avlidna. Högre än de andra tillfälliga byggnadsverken reste sig de som anbefallts av Dongping-prinsessan, Nan’an-prinsen, Xining-prinsen och Beijing-prinsen i nu nämnd ordning. Av dessa fyra som förlänats prinstiteln hade när det begav sig prinsen av Beijing räknats förmer än de tre andra på grund av sina oemotsägliga meriter i Kejsarens tjänst, varför hans son och sonson fått överta titeln. Den nuvarande innehavaren, Shui Rong, var bara något kring de femton och såg synnerligen bra ut, samtidigt som han till naturen var både tillmötesgående och ödmjuk. När han fick höra att en svärdotter i Ninghuset hade ryckts bort, tänkte han med vemod på hur hans och Nings ättefäder varit förenade i en bergfast vänskap och delat ljuvt och lett med varandra, varför han nu gjorde avsteg från etiketten och personligen uttryckte sin sorg. Först hade han i egen hög person besökt de sörjande ett par dagar tidigare och hört sig för angående begravningsarrangemangen, och nu hade han alltså låtit resa ett praktfullt stånd utefter processionsvägen och beordrat flera i sin omfattande personal att där vänta på honom, tills det blev dags att utföra en ceremoni med dryckesoffer för den avlidna då kistan passerade.
Redan klockan 4.00 hade han ställt upp vid hovets morgonuppvaktning och därefter utfört sina övriga åligganden, varefter han bytt hovdräkten mot sorgdräkt och i sin storstilade bärstol med standar och ljudlig annonsering med gonggong gett sig av mot det egna sorgeståndet, där bärstolen sattes ned och genast omgavs av personal på ömse sidor, som effektivt spärrade av gatan för all övrig trafik i hans närhet.
Och sedan kom processionen med kistan norrifrån som en böljande flod eller ett berg av silver, som tycktes krossa allt i sin väg. Ningguohusets förelöpare och rapportörer meddelade i god tid Jia Zhen om Prinsens närvaro, och Jia Zhen gav genast order om halt och begav sig tillsammans med Jia She och Jia Zheng till Prinsen, som de hälsade enligt fullständig hovetikett. Prinsen tog leende emot hyllningen genom att lätt buga från bärstolen, och när han talade till dem var han allt annat än högdragen och använde ett vardagsspråk som riktade sig till nära vänner och bekanta. Jia Zhens tal blev därigenom än mer uppstyltat:
– Att min ytterst ringa svärdotters bortgång föranlett Ers Höghet att i egen hög person hedra oss genom att närvara härstädes, gör oss, ovärdiga, helt överväldigade.
Prinsen log vid dessa ord synnerligen förbindligt och sa:
– Nu är du alldeles för modest, käre vän.
Därefter vände han sig till sin närstående kammarherre och bad denne att förrätta offret för hans räkning. Herrarna Jia svarade med de rituella hälsningar som hörde till, varefter de återvände till Prinsens bärstol och uttryckte sina personliga tack, vilka mottogs mycket nådigt av denne. Något oväntat frågade därefter Prinsen:
– Vem här i närheten är det som föddes med en jade i munnen? Jag har länge ansett det som en lycka att få träffa honom, och eftersom han säkert befinner sig här i dag, skulle jag gärna se att han kallades hit.
Jia Zheng gick genast för att hämta Baoyu, som först fick byta till hovkläder och sedan fördes fram för att hälsa på Prinsen. Baoyu hade länge hört talas om Beijing-prinsens klokhet och intelligens, behagfulla utseende och tillmötesgående sätt, fri som han tycktes vara från furstliga och byråkratiska manér, och Baoyu hade därför länge velat träffa honom men avhållits därifrån på grund av faderns strikthet i fråga om etikett. När han nu fick höra att Prinsen ville träffa honom, blev han naturligtvis glad, och medan han gick mot Prinsen tillsammans med sin far, kunde han inte låta bli att kasta förstulna blickar på mannen i bärstolen, som verkligen motsvarade sitt rykte vad utseendet beträffar.
Om du vill veta hur mötet mellan de båda avlöpte, ska du läsa vad jag berättar i nästa kapitel.