VI BERÄTTADE JUST att Xifeng och hennes två små kavaljerer tittade in i Järntröskeltemplet. Därefter for de direkt till huvudstaden, och det första de gjorde vid hemkomsten var att hälsa på Baoyus farmor och mor med flera som borde besökas, varefter de gick till sina rum. Om den kvällen finns inget speciellt att berätta.
Nästa morgon fann Baoyu att hans studierum var iordningställt och han såg nu fram mot kvällen då han och Qin Zhong enligt överenskommelse skulle sätta igång med sina kvällsstudier. Tyvärr var Qin Zhong kroppsligen mycket ömtålig, och hans hälsa hade under livet på landet försummats, samtidigt som han där varit utsatt för väder och vind mer än nyttigt. Hans intima samvaro med lilla Vett upprepade gånger bidrog säkerligen också till förkylningen som satte in med full kraft när han kom hem, vilket å sin sida ledde till hosta och total brist på aptit. Hans fysiska tillstånd var med andra ord bedrövligt och han låg nu till sängs hemma hos sig och det var inte tal om några studier för hans del. Baoyu blev naturligtvis nedslagen, men vad kunde han göra mer än vänta på vännens tillfrisknande?
Xifeng däremot var i sitt esse. Hon hade fått brevet från Yun Guang, som hade agerat precis som beräknat, och priorinnan Lugn hade i sin tur låtit meddela Zhangfamiljen. Kaptenen i fråga hade inget annat val än att svälja sin stolthet och ta emot de återlämnade förlovningspresenterna för sin sons räkning. Men vem hade kunnat ana att ett par så snikna föräldrar fostrat en dotter med så stark känsla för vett och etikett? När hon fick höra att hennes förste fästman hade blivit avpolletterad och att hon nu var förlovad med en herr Li, gick hon helt sonika och hängde sig i sin scarf. Det visade sig då att även kaptenssonen var en passionerad typ, för när han fick höra att Jin’ge hängt sig, gick han själv och dränkte sig i floden strax intill. Både Zhang- och Lifamiljerna stod där nu med lång näsa och hade »mist både barn och pengar« som det heter.
Den som däremot drog en vinstlott var Xifeng, som hade tjänat tretusen liang på kuppen! Fru Wang visste inte ett dugg om det hela. Xifeng fick nu blodad tand och liknande transaktioner – dock icke alltid med dödlig utgång – ägde rum i ett accelererande tempo och kan inte här redogöras för i detalj.
*
Vi har nu nått fram till Jia Zhengs födelsedag, då både Rongs och Nings var samlade på födelsedagsfest och glädjen stod högt i tak. Plötsligt hördes en dörrvakt annonsera:
– Övereunucken från De sex palatsen, kammarherre Xia, är personligen på väg med ett meddelande från hans Kejserliga höghet.
Dessa ord väckte både rädsla och undran hos alla församlade, som ju inte kunde gissa vad meddelandet gällde. Jia She och Jia Zheng lät genast avbryta pågående föreställning och befallde att alla spår efter festen skulle städas bort och att ett rökelsebord skulle dukas, varefter de lät öppna Stora porten och gick ned på knä för att ta emot den höge gästen.
Då var redan denne Xia Bingzhong på sin häst nästan framme och han hade många mindre betydande eunucker i sitt följe. Han verkade inte ha någon skriftlig proklamation eller något dokument över huvud att läsa upp, för han red ända fram till trappan till huvudhallen, där han steg av och klev uppför trappstegen med ett leende och hela ansiktet lysande av välbehag. När han kom upp, vände han sig mot söder och förkunnade:
– En Kejserlig befallning: Jia Zheng uppmanas att omedelbart bege sig till hovet för audiens hos Kejsaren i Stora Vördnadens sal.
När han hade förkunnat detta, stannade han inte ens kvar på te utan steg omedelbart till häst och gav sig av.
Jia Zheng och de övriga kunde inte gissa vad det var fråga om, och Jia Zheng bytte genast om till hovdräkt och begav sig till Palatset, medan fru Jia och övriga i familjen svävade i ovisshet och sedan oavbrutet sände ryttare till Palatset för att få reda på nyheter. Först efter fyra timmar såg de chefsintendent Lai Da och tre–fyra andra inom intendenturen flåsande komma rusande in genom Ceremoniporten med glädjande nyheter:
– Husbonden har bett mig framföra en inbjudan till Gamla hennes nåd att ta med sig Hennes nåd och andra berörda till Palatset för att tacka för den stora nåd som nu vederfarits oss alla.
Fru Jia hade, medan hon väntade på nyheter från hovet, inte kunnat sitta stilla, utan hade gått ut och väntat i gallerierna, där också övriga damer nu hade samlats – Deras nåder fruarna Xing och Wang, Youshi, Li Wan, Wang Xifeng, fru Xue, Yingchun och de övriga flickorna. Fru Jia kallade nu på Lai Da och bad honom att genast tala om i detalj vad det var för glädjande nyhet.
– Jag och de andra betjänterna fick stå och vänta i ett av förrummen i Palatset, och vi hade naturligtvis inte en aning om vad som hände där innanför. Så kom övereunucken, kammarherre Xia, ut och gratulerade oss till att Jiafamiljens äldsta flicka just hade upphöjts till Första sekreterare i Kejsarinnans kansli och därmed också kommer att bli Kejserlig konkubin av första graden. Strax efteråt kom husbonden ut och berättade samma sak. Husbonden har därefter begivit sig till Östra palatset och han ber enträget damerna att fara dit omedelbart för att betyga sin tacksamhet.
När fru Jia och övriga damer hade hört dessa ord, skingrades deras otålighet och oro och man såg bara glada miner. Men nu var det hög tid att byta om till de hovkläder som anstod var och en. När detta var klart, for alla – anförda av fru Jia – till hovet i sammanlagt fyra större ekipage, framförda i prydlig fil. Även Jia She och Jia Zhen hade då bytt om till hovdräkt och förde med sig Jia Qiang och Jia Rong, när de nu eskorterade fru Jia till hovet.
I Ning- och Ronghusen fanns nu inte någon – i vilken ställning det än vara må – som inte jublade i högan sky, på ett undantag när – Baoyu, som inte reagerade alls. Det var precis som om han ingenting hört. Varför? frågar säkert läsaren. Jo, det förhöll sig så att lilla Vett i Vattenmånekonventet ett par dagar tidigare hade rymt till stan och sökt upp Qin Zhong, vilket dennes far, Qin Bangye, fått reda på. Han hade då dels jagat iväg Vett, dels gett sonen ett kok stryk och varit så ursinnig att han fått ännu en attack av sin kroniska sjuka, vilket medfört att han några dagar senare drog sitt allra sista andetag. Som vi tidigare nämnt var Qin Zhongs kroppskonstitution bräcklig och han hade ännu inte blivit frisk efter hemkomsten. Den kraftiga bastonaden och faderns i hög grad av ilska orsakade död, liksom en gränslös sorg och ånger på grund av detta, gjorde naturligtvis Qin Zhongs tillstånd än sämre, så nu förstår säkert läsaren varför Baoyu var så dyster till sinnes. Hur skulle budet om systerns upphöjelse kunna skingra hans depression? Hans farmors och övrigas tackvisit till Palatset, deras hemkomst, vänners och bekantas gratulationsbesök, allt ståhej i Ning- och Ronghusen, allas glada stämning över huvud de senaste dagarna – det var som om han inte ens märkte något av allt detta, nästan som om han inte var där, vilket fick som följd att många förstärktes i sin uppfattning att han var litet vrickad.
Hans enda hopp verkade nu vara att Jia Lian skulle återvända med Daiyu, och när bud kom och meddelade att så skulle ske följande dag bröts hans apati och han visade tecken på glädje. Budet berättade vidare att Jia Yucun kom i deras följe och hade beviljats audiens hos Kejsaren, detta tack vare Wang Zitengs rekommendationsbrev, som gällde en vakant tjänst i huvudstaden. Baoyu fick nu också reda på att Yucun hade kvalificerat sig som ressällskap i egenskap av dels »kusin« till Jia Lian, låt vara en ganska avlägsen sådan, dels informator åt Daiyu. Genom budet fick man nu också bekräftat att Lin Ruhai hade vigts till sin sista vila inom familjens gravområde helt enligt släktens ritual. Om Jia Lian och de övriga hade farit i normala dagsetapper och tagit in på avsedda rastställen, hade de inte kunnat komma hem förrän tidigast nästa månad, meddelade budet vidare, men när de nu fått höra om Yuanchuns upphöjelse, hade de färdats både dag och natt och resan hade gått bara bra. Det enda Baoyu frågade var om Daiyu mådde bra – övriga nyheter tycktes inte väcka hans intresse.
Följande dag väntade Baoyu intensivt på Daiyus återkomst och strax efter middagstid annonserades utifrån porten att herr Lian och fröken Lin hade anlänt. Glädje och sorg blandades vid återseendet och de båda nyligen timade dödsfallen och begravningarna framkallade mycken gråt och många tröstens ord att lindra sorgen. Baoyu betraktade Daiyu intensivt och fann att hon hade blivit än mer förandligad än tidigare – det var något felikt, eteriskt över henne. Daiyu hade fört med sig många böcker hemifrån och tog genast itu med att låta städa sitt sovrum och att där arrangera allt som hon ville ha det, böcker såväl som prydnadsföremål. Hon hade också med sig en hel del skrivdon och annat som presenter till Baochai, Yingchun och de andra flickorna samt till Baoyu, som för sin del tog fram och visade henne det värdefulla radband med dyrbara pärlor han fått av Beijing-prinsen och nu erbjöd henne som present vid återkomsten. Daiyus svar, när hon nästan kastade det tillbaka till honom, gjorde honom inte precis glad:
– Skulle jag ta emot något som burits av en avskyvärd mansperson? Kommer inte på fråga!
Baoyu kunde inte göra annat än att ta emot det, men nu nog härom.
Låt oss i stället tala om att Jia Lian efter att ha hälsat på dem han borde begav sig hem och då fann att hans hustru var övermåttan upptagen. Xifeng å sin sida försökte emellertid planera in några minuter, så hon kunde hälsa sin långväga make välkommen hem. När det en kort stund var tomt på gäster, sa hon i ett medvetet uppstyltat ordval:
– Mina gratulationer till en rikets riddersman! Du kommer som en långväga gäst efter en bragdfull men tröttande färd. Jag ringa fick i går bud om att du var på väg på din springare och i dag har du återvänt i full karriär till din borg. Därför har din ringa tjänarinna gjort i ordning en bägare med tilltugg som välkomst för att släcka riddarens törst och befria hans strupe från vägdammet. Kan jag hoppas att den ädle riddaren villfar min önskan och tömmer en bägare?
– Alldeles för mycket, min ädla fru, svarade Jia Lian i samma stil. Jag är icke värdig.
Ping’er och övriga tjänsteflickor kom nu också och hälsade sin husbonde välkommen hem, varefter de serverade te. Jia Lian frågade vad som hade hänt sedan de skildes senast och han tackade Xifeng också för att ha skött allt där hemma under hans frånvaro.
– Tala inte om det! sa Xifeng. Inte är jag kompetent till sådant med mina bristande kunskaper, min verbala oförmåga och min enfald, »en som inte kan skilja på ett klappträ och en nål« som man brukar säga. Dessutom är jag alldeles för hjärtnupen och faller hur lätt som helst för några vänliga ord. Den största bristen är emellertid min ringa erfarenhet och min nervositet för allt. Hennes nåd behövde bara hosta något lite om att något var fel för att jag inte skulle kunna få en blund den natten. Jag bönföll henne ett par gånger att avlasta mej en del uppgifter, men då trodde hon att jag ville dra mej undan av lättja och inte var villig att lära mej nyttiga ting. Hon förstod aldrig att jag verkligen arbetade i mitt anletes svett och ofta kallsvettades utan att våga knysta och utan att våga göra något av rädsla för att det skulle bli fel. Du vet ju också hur en del av våra trotjänarinnor och tjänsteflickor är, både falska och krävande. Om du gör något galet, skrattar de åt dej i smyg, och om du gynnar någon det allra minsta, blir de lömska och är dessutom långsinta. »De skäller på akacian men syftar på mullbärsträdet« eller »sitter uppe på berget och tittar på när tigrarna slåss«. »De mördar med lånad kniv« och »de tar vinden till hjälp för att få elden att sprida sig ännu mer«. »De står på torra land och ser någon drunkna« och »när kärlet med olja välter, försöker de inte hindra det«. I fråga om sådant är deras register verkligen varierande. Lägg därtill att jag själv är så ung och helt saknar auktoritet – inte att undra på att de ringaktar mej!
Xifeng drog andan, innan hon fortsatte:
– Till råga på eländet går Rongs hustru och dör, medan du är borta, och kusin Zhen kommer och ber mej gång på gång, enträget och på knä framför Hennes nåd, att ställa upp några dagar och hjälpa honom. Jag avböjde ju varje gång han bad, men till slut gav Hennes nåd med sej och då hade ju jag inget annat att göra än att lyda och jag är rädd att jag verkligen ställde till det för dom, till och med värre än här hemma. Jag är säker på att kusin Zhen ångrar till tusen att han frågade mej och nu är arg och förbannad på mej. När du träffar honom i morgon, kan du väl be honom förlåta mej och skylla på min ringa ålder och brist på erfarenhet. Det var ju egentligen hans eget fel, eftersom han bad mej. Det hade ingen bett honom om!
Medan de pratade, hörde de att det var några som samtalade i rummet bredvid och Xifeng frågade vem det kunde vara. Ping’er kom in till dem och svarade:
– Hennes nåd fru Xue sände över Vattenkastanj för att fråga mej om några saker. Hon har redan fått de svar hon begärde och jag skickade henne tillbaka.
– Javisst! sa Jia Lian. När jag var över och hälsade på fru Xue, stötte jag på en ung fröken som var verkligt tilldragande. Jag kunde inte erinra mej att jag hade sett henne här förut, så jag passade på att fråga fru Xue och fick då reda på att det var den där lilla flickan som de processade om och som tydligen hette något sådant som just Vattenkastanj. Och hon ska stå till förfogande för den där korkade idioten Xue Pan. Nu när hon har fått makeup och utstyrsel som en vuxen kvinna ser hon verkligen tilldragande ut. Att låta den där idioten få en så attraktiv flicka är verkligen att kasta pärlor för svinen!
Xifeng drog munnen till ett skevt leende och sa:
– Här ser ni en som just kommer hem efter att ha varit i både Suzhou och Hangzhou, en som ska ha sett världen! Men han tycks vara lika begiven på godsaker och lammkött som före resan. Om du vill ha henne, är det inget problem. Jag kan byta henne mot Ping’er, eller hur? Du vet ju också hurdan kusin Xue är – »medan han äter en rätt, kastar han redan blickar på nästa«. Du kan inte ana hur många uppträden det varit mellan honom och hans mamma det senaste året, eftersom hon har vägrat honom att lägga händerna på Vattenkastanj. Hennes vägran hade inte att göra med Vattenkastanjs attraktiva utseende i första hand utan med hela hennes uppträdande, som är mycket speciellt. Hon är så mjuk och foglig till sättet till hela sin natur – ja, de flesta familjeflickorna ligger faktiskt i lä även här hos oss! Så fru Xue ville att Vattenkastanjs upphöjelse till kammarjungfru skulle ske enligt etiketten, med bjudning och gäster och helt öppet, och så blev det. Men efter bara ett par veckor var det precis som om Xue Pan inte ens märkte att hon existerade!
Hon hade inte ens riktigt hunnit till punkt, förrän en page annonserade från Inre porten:
– Herr Zhen från Ninghuset väntar på herrn i biblioteket!
Jia Lian fick nu bråttom, rättade till klädseln och lämnade rummet. Xifeng frågade bums:
– Vad tusan ville fru Xue, när hon skickade hit Vattenkastanj?
– Inte skickade hon hit Vattenkastanj! Det var bara en nödlögn från min sida. Intendent Wangs hustru är ju nästan otillräknelig! svarade Ping’er och fortsatte viskande – efter att ha tagit ett par steg närmare Xifeng:
– Det gäller räntan på pengarna, som hon kunde ha kommit med närsomhelst annars – på morgonen eller på kvällen – men inte! Hon lyckas i stället komma med räntan precis när herr Lian har kommit hem och är här! Det är otroligt! Som tur var stötte jag på henne där inne och kunde få stopp på henne. Annars hade hon nog kommit in och berättat sitt ärende, och herr Lian skulle ha fått reda på det och det hade tagit hus i helsicke! Han skulle säkert själv ha plockat till sej godbitarna på stekpannan, om han fått reda på att frun har egna besparingar, och han är ju inte precis den som sparar när han har något att spendera. Så jag tog genast själv emot pengarna och sa henne några kanske mindre väl valda ord, och det var det som hördes hit in. Det var därför jag tog till det första jag kom på – annars skulle jag aldrig ha talat om Vattenkastanj när herr Lian är närvarande!
– Det var väl det jag tänkte, sa Xifeng och skrattade. Varför tusan skulle faster Xue skicka hit en kammarjungfru just när hon hade fått reda på att Lian kommit hem? Det var alltså ett spratt som du spelade mej, din lilla snärta!
När hon sa det kom nämnde Lian just in, och Xifeng sa till tjänsteflickorna att servera te och tilltugg och bad maken att slå sig ned mittemot henne. Xifeng hade inget emot att ta ett glas då och då, men nu, när Lian just kommit tillbaka, tog hon det litet försiktigt. Medan de satt där och drack, kom Jia Lians amma, nannie Zhao, in och de båda bad henne genast slå sig ned på kangen och tömma en bägare med dem, vilket hon absolut inte kunde gå med på, varför Ping’er lät duka ett litet separat bord för henne alldeles bredvid kangen och sätta fram en liten pall, på vilken hon till slut slog sig ned. Jia Lian lade med sina egna ätpinnar upp ett par tallrikar med valda rätter åt henne och satte dem på hennes bord. Xifeng protesterade:
– Hur ska nannie Zhao kunna få ner det där? Hon kommer bara att bita sönder tänderna!
Xifeng vände sig nu till Ping’er och sa:
– Kommer du ihåg att jag i morse sa att jag tyckte den där kokta skinkan vi åt var alldeles lagom kokt. Den skulle passa nannie perfekt! Ta med den till köket och be dom värma den! Nannie! Ta några klunkar av vinet från »De yppersta källorna« som Lian hade med sej från Södern!
– Gärna, svarade nannie Zhao, men jag vill inte dricka ensam! Frun måste också tömma en bägare. Det är ingen fara, så länge man inte dricker för mycket. Men det var ju inte för att äta och dricka jag kom hit. Jag hade faktiskt ett ärende och jag ber unga fru Lian att lägga på minnet vad jag säger och inte låta mej gamla stackare tappa ansiktet. Unge herr Lian lovar alltid vitt och brett att han ska göra det eller det, men när det kommer till kritan har han alltid glömt att göra vad han lovat och vi får stå där med lång näsa. Och jag som har fött honom med mjölk från mitt eget bröst! Nu är jag själv gammal och måste tänka på mina egna båda pojkar. Om unge herrn ville ta sej an dom bara det allra minsta, skulle ingen våga ge sej på dom. Jag har bönat och bett och unge herrn har lovat och lovat, men inte har mina böner lett till något konkret, inte! Men nu när Himlen har visat sej så nådig och en i familjen nått en så kolossal upphöjelse, inser jag ju att det måste anställas mer personal av alla de sorter. Jag tänkte direkt på att jag måste prata med unga frun. Skulle jag lita på unge herrn, skulle vi alla ha svultit ihjäl för länge sedan.
– Kära nannie, sa Xifeng och skrattade. Ni kan lugnt lämna era båda gossar i mina händer. Eftersom hon har ammat Lian, känner hon väl till hans humör och svagheter. Det bästa han har kan han mycket väl ge bort till någon vilt främmande som han fattat tycke för, men sina egna fosterbröder, som är betydligt bättre än hans tillfälliga favoriter, kan han lämna vind för våg. Dom skulle du ta dej an, Lian! Då skulle ingen komma och beklaga sej över dej! Du bryr dej om dom utanför, dina små gullegossar, i stället för dom innanför, dom som hör till familjen. Man skulle faktiskt kunna säga att du behandlar dom ute, som om bara de vore inne, och vi som egentligen är inne behandlas som om vi vore helt ute!
När hon sa det, brast hela rummet ut i skratt och nannie Zhao nästan vred sig i skrattkonvulsioner:
– Må den helige Buddha bevara oss! sa hon. Här talar en röst från himlen, det är då sant och visst! Men det där om inne och ute, favoriter och eftersatta, ska inte skyllas på vår unge herr Lian. Det beror bara på att han innerst inne är så godhjärtad och aldrig kan säga nej. Vem som helst kan lätt beveka honom!
– Nåja, sa Xifeng med ett skratt. Nu ska vi inte överdriva. Den som ska beveka honom måste vara inne för tillfället och helst en av hans sötnosar till gossar! Mot oss fruntimmer kan han vara hård som flinta!
– Nu tar fru Lian allt i! Det var länge sedan jag skrattade så mycket som i dag, sa fru Zhao. Nu måste vi allt tömma en bägare till, fru Lian. Det där vinet smakade inte illa! Nu när jag vet att fru Lian tar sej an mina gossar, behöver jag ju inte vara orolig.
Jia Lian kände sig nu allt annat än väl till mods och skrattade litet förläget:
– Sluta att prata strunt nu och servera maten! Jag har en sak jag måste diskutera med kusin Zhen.
– Ja, se till att du inte missar något viktigt! sa Xifeng. Vad är det han vill prata med dej om?
– Det gäller arrangemangen kring besöket, svarade Lian.
– Är besöket beviljat från högre ort? frågade Xifeng.
– Kanske inte helt definitivt än, men åtminstone till åtta–nio tiondelar, svarade Lian.
– Det är väl nästan något unikt från Kejsarens sida? sa Xifeng. Jag har aldrig hört talas om någon liknande nåd vare sej i böcker eller på scenen!
Även fru Zhao ville nu dra sitt strå till stacken:
– Det är säkert sant som det är sagt! Men jag är bara en gammal toka. Alla har pratat vitt och brett den senaste tiden om »besöket«. Vad då för besök? Jag förstår inte ett dugg! Nu hör jag samma visa här – besöket och besöket! Kan ingen tala om för mej vad det handlar om?
– Vår Kejsare i dag har alltid månat om gemene man, började Jia Lian sin förklaring. Det finns inget enligt honom som kan jämföras med den pietet och de band som förenar föräldrar och barn, och så är fallet inom alla stånd och oberoende av rikedom och rang. Han vet det av egen erfarenhet – trots att han dagligen flera gånger besöker förre Kejsaren och förra Kejsarinnan, alltså sin far och mor, kan han inte till fullo betyga dem all sin sonliga tacksamhet och vördnad. Nu har han i sin stora nåd tagit i betraktande att det finns många konkubiner och andra med hedersuppdrag som länge har arbetat och vistats i Palatset och som under lång tid ej haft möjlighet att visa sin pietet för föräldrarna, som å sin sida ej kunnat träffa sina barn som de säkert längtat efter varje dag. Tänk om föräldrarna bleve sjuka av sin längtan? Skulle icke detta förtörna Himlen? I sin sonliga vördnad för den förre Kejsaren och den förra Kejsarinnan har Majestätet uppvaktat dem och bett om deras medgivande att den tolfte dagen varje månad tillåta familjerna till flickorna i Palatset att besöka dem i Palatset. När Kejsarens föräldrar läste sonens böneskrift, uttalade de sin djupa uppskattning av hans sonliga vördnad och godhet, en gåva från Himlen, och beviljade med glädje hans begäran. I sitt svar påpekade de emellertid att släktingarna vid besök i Palatset säkert skulle känna sig besvärade av hovetiketten, att mor och dotter inte skulle kunna ge uttryck för sina äkta känslor under sådana omständigheter. I sin gränslösa nåd har Kejsaren nu på deras inrådan förklarat att de vid hovet anställda flickornas släktingar förutom den tolfte varje månad och under förutsättning att de har tillräckligt utrymme hemma för nödvändiga säkerhetsåtgärder – separat byggnad med gård – får ta emot sina döttrar hemma i vad som då blir ett »tillfälligt kejserligt residens«, efter att först ha inlämnat en skriftlig begäran om detta. På så sätt kan mor och dotter fritt visa sina varma känslor för varandra och känna en himmelsk glädje. Som man kan tänka har kungörelsen härom rört upp himmel och jord, även rent bokstavligt! Den kejserliga konkubinen Zhous far har redan börjat låta bygga ett separat palats inom palatsområdet hemma för att kunna ta emot sin dotter, och den kejserliga konkubinen Wus far, Wu Tianyou, letar efter ett lämpligt område att bygga på utanför staden. Så nog kan man säga att frågan är avgjord till minst åtta–nio tiondelar!
– Må Buddha bevara oss! ropade fru Zhao. Det är alltså så det hänger ihop. Nu förstår jag att ni även här i familjen planerar för att ta emot ett »besök« av husets kära dotter.
– Självfallet, sa Jia Lian. Vad skulle vi annars vara så upptagna med?
– Precis, ekade Xifeng. Det skulle verkligen vidga mina vyer! Jag har alltid varit så arg för att jag är alldeles för ung. Tänk, om jag vore född tjugo–trettio år tidigare! Då skulle minsann inte generationen ovanför se ner på mej för att jag har missat så mycket! Tänk, när man hör berättas om hur kejsar Taizu for omkring och inspekterade i Södern som sin store föregångare Shun! Den som hade fått vara med då! Aldrig får man vara med om något spännande!
– Ajabaja! sa fru Zhao. Något sådant händer inte mer än en gång på tusen år! Jag minns det fortfarande som om det var i går, fastän jag då var bara barnet. Jiasläktens huvudman var då superintendent i Suzhou- och Yangzhoudistrikten och hade uppsikt över varv, skeppsbyggeri och underhållsarbeten för flottan och fick äran att en gång ta emot Majestätet personligen. Jösses, vad kosing som då spenderades. Silvret rann som vatten mellan fingrarna på dom! Jag minns särskilt …
Hon avbröts här av Xifeng, som snabbt tillfogade:
– Vi i Wangsläkten tog också emot Kejsaren en gång. Det var på den tiden då farfar hade speciell uppsikt över all import av gåvor till hovet från främmande länder och ambassader. Alla utlänningar som då kom på besök fick vi ta emot hemma – det gällde skepp i Guangdong, Fujian, Yunnan och Zhejiang. Allt deras gods passerade genom våra händer.
– Vem har inte hört talas om det? sa fru Zhao. Det finns ännu i dag en vers om det som lyder:
Östhavets drakkung ger själv komplimang.
Allt har han lånat av Jingling-Wang.
Det handlar om just fru Lians släkt! Och i dag har vi Zhens i söder. Jösses, vad rika och mäktiga de är! Den släkten tog faktiskt emot Kejsaren fyra gånger, fyra! Om jag inte hade sett det med egna ögon, skulle jag inte själv ha trott det, om någon sa det! Deras silver staplades som stora gödselhögar. Alla dyrbarheter som finns här i världen hade de stora lass av, både till lands och till havs. Ord som »skuld« och »finns tyvärr inte« hade de säkert aldrig ens hört!
– Det är precis vad farfar brukade säga, sa Xifeng, så jag tror på vad nannie säger, men jag kan aldrig få in i min skalle att en enda släkt kan bli så himla rik!
– Jag ska tala om en sak för unga frun, sa fru Zhao förnumstigt. Det är pengar från Kejsaren som man lägger ut på Kejsaren. Rundgång, skulle man kunna säga. För det finns naturligtvis inte någon släkt som med helt egna medel kan bekosta sådana där extravaganser!
Just då kom bud från fru Wang för att höra efter om Xifeng hade ätit klart. Xifeng förstod att det fanns åligganden som väntade på att utföras, så hon avslutade snabbt måltiden, sköljde munnen och skulle just gå, då det från Inre porten annonserades att herrarna Rong och Qiang från Östra huset var i antågande. Jia Lian hade just sköljt munnen och Ping’er räckte fram handtvättfatet, när de båda nämnda unga ädlingarna kom in. Jia Lian undrade vad de ville, och Xifeng stannade kvar för att lyssna. Jia Rong sa att det var hans far som hade sänt dem med följande bud:
– Pappas farbröder har redan bestämt sig. På östsidan, med start från och inklusive trädgården där, och ända till nordväst har man nu stakat ut ett område, inalles tre li stort, där man kan bygga besökspalatset och avskilja en tillräckligt stor säkerhetszon. Man har skickat efter folk och begärt en första skiss, som vi kan få redan i morgon. Pappa säger också att farbror Lian inte ska göra sig besvär med att komma över nu, eftersom farbror måste vara trött efter resan. Om farbror har några synpunkter, räcker det gott och väl om farbror tittar över i morgon bitti, så kan ni diskutera då.
– Tacka din pappa från mej, sa Jia Lian förbindligt. Det är vänligt av honom att ge mej ledigt för i dag och jag ska göra som han säger och inte komma över. Jag tycker platsen verkar väl vald. Det blir både billigt och relativt lätt att bygga just där. Att bygga på något annat ställe än här hemma skulle kosta skjortan och dessutom bli oöverskådligt. Jag ser inga fördelar med det. Meddela hemma ungefär så här: »Det blir säkert bra så. Om de andra vill ändra något väsentligt, säger farbror Lian att pappa får protestera också å hans vägnar. De får under inga villkor ta itu med något utanför våra palatsområden! Han säger att han kommer över tidigt i morgon och hälsar på och betygar sin vördnad. Då kan ni också diskutera projektet.«
Jia Rong lovade att framföra detta. Jia Qiang passade nu på att framlägga ett privat ärende:
– Farbror Zhen har gett mej i uppdrag att fara till Suzhou och anställa musikdramatiska lärare, köpa en flicktrupp, skaffa instrument och rekvisita och så vidare. Jag får ta med mej intendent Lai Shengs två pojkar och två av herrarna i herr Zhengs akademiska umgänge, Dan Pingren och Bu Guxiu. Han ville att jag skulle tala med farbror, innan jag ger mej iväg.
Jia Lian mönstrade Jia Qiang från topp till tå och skrattade:
– Vad har du för kvalifikationer för det jobbet? Det kan tyckas vara en bagatell, men för den som är inne i branschen finns det pengar att göra!
– Man lär så länge man lever, svarade Jia Qiang, också han med ett skratt.
Jia Rong, som stod i skuggan en bit från lyktan, drog försiktigt i Xifengs ena ärm. Hon förstod precis vad han ville men vinkade bara litet avvärjande med ena handen och låtsades inte förstå.
– Nu är du alldeles för kritisk, Lian, sa hon och vände sig till maken med ett leende. Varför skulle kusin Zhen inte kunna välja rätt man på rätt post minst lika bra som vi? Varför tror du att gossen saknar kvalifikationer? Vem av oss är i så fall kvalificerad? Han är i alla fall »stor nog att ha sett en gris springa, även om han inte har ätit gris än«. Dessutom agerar han säkert bara som en galjonsfigur. Det förstår du väl att kusin Zhen inte har för avsikt att låta honom diskutera priser och handha ekonomin. Enligt mej gör kusin Zhen rätt.
– Naturligtvis, sa Jia Lian. Att jag kommer med en del invändningar innebär inte kritik av vår unge vän här utan bara att jag vill att han ska ha förutsättningarna klara. Varifrån kommer förresten pengarna?
Den sista frågan riktade han direkt till Jia Qiang, som sa att man just diskuterade frågan:
– Intendent Lai säger att det inte är någon bra idé att ta med pengarna härifrån Beijing. Familjen Zhen i Södern har femtiotusen liang i silver som vi har deponerat hos dom, sa han, och han kan redan i morgon skriva ut ett kreditbrev som vi tar med oss. Vi ska ta ut trettiotusen först och spara övriga tjugotusen för att senare köpa lyktor, lampor, draperier och annan rekvisita som kan behövas.
Jia Lian fann förslaget gott och nickade. Xifeng vände sig nu till Jia Qiang:
– Vad det anbelangar, så kan jag rekommendera två personer som är som klippta och skurna för det här. De skulle verkligen kunna vara dej till stor hjälp.
– Vilket sammanträffande! sa Jia Qiang mycket förbindligt. Jag tänkte just fråga om tant kunde föreslå två stycken! Vilka två är det fråga om?
Xifeng vände sig nu till nannie Zhao, som satt där alldeles förstummad och tycktes vakna till först när Ping’er gav henne en rejäl puff och då genast svarade:
– Den ene heter Zhao Tianliang och den andre Zhao Tiandong.
– Lägg de namnen på minnet! sa Xifeng till Jia Qiang och tilllade sedan något om att hon måste sköta sina egna affärer och gick ut. Jia Rong slank ut efter henne och sa med ett stort leende mot Xifeng:
– Om det är något du vill ha, så ska jag skaffa det. Gör en lista, så kan jag pricka av allteftersom!
– Du är ett riktigt arsle! sa Xifeng skrattande och spottade. Du försöker köpa mej med hjälp av en massa krimskrams. Jag tycker definitivt inte om allt ditt tisslande och tasslande, när du tror att ingen märker något.
När hon hade sagt det skrattade hon igen och gick sedan snabbt ut.
Jia Qiang frågade nu på liknande sätt Jia Lian:
– Är det något du vill ha, farbror? I så fall ska jag försöka fixa det åt dej.
– Ta det lugnt nu, va! sa Jia Lian. Du är knappast inne i branschen ens, men du tycks ändå känna till en del trick. Om jag kommer på något jag behöver, ska jag skriva ett par rader så du vet.
När han hade sagt det skickade han iväg de båda, och omedelbart kom det i tre–fyra omgångar tjänstefolk, som rapporterade om ditt och datt, tills Jia Lian blev uttröttad och lät meddela dem vid Inre porten att de inte skulle släppa in några fler. Eventuellt resterande ärenden skulle man ta itu med först i morgon. Xifeng kom hem och gick till sängs först vid midnatt. Men om den natten skall vi inte berätta här.
Nästa morgon uppvaktade Jia Lian först sin far och sin farbror och gick sedan över till Nings, där han tillsammans med kusin Zhen träffade dem med ledande befattningar inom personalen och några särskilt inkallade vänner till familjen för att få en överblick över de båda familjernas mark och egendomar, så att man effektivt skulle kunna planera var byggnader för besöket skulle placeras och för att diskutera hur stor arbetsstyrka man behövde och vilka som skulle ha ansvar för vilka uppgifter. När man fått ihop tillräckligt många kompetenta byggmästare och hantverkare, tog man itu med anskaffandet av material, och därefter kom guld, silver, koppar, tenn, lera, timmer, tegelstenar, takpannor och mycket annat i en aldrig sinande ström till arbetsplatsen.
Ett första steg innebar att man rev en del murar och paviljonger i Blomsterträdgården hos Nings, varigenom man fick en direkt förbindelse med den stora gården öster om Rong palatset. De många personalbostäderna där hade då redan rivits. Mellan Nings och Rongs låg här tidigare en liten gångväg, som inte varit allmän genomfart utan blott hade använts privat, och denna kunde nu delvis planeras in i zonen för besöksbyggnader. Blomsterträdgården hade fått sitt vatten från en liten kanal, som ledde in vattnet från ena hörnet av muren i norr, men nu när olika områden hade slagits samman kunde vatten- och bevattningsproblemen lösas på ett mer rationellt sätt. De konstgjorda bergen, klippblocken, stenpartierna, träden och dungarna var naturligtvis inte tillräckliga för besökszonen, men Jia Shes bostadsområde – Rongguos ursprungliga trädgård – hade ett överflöd av bambu, träd, klippblock, paviljonger, lusthus, gallerier och så vidare som utan alltför stort besvär kunde flyttas någon annanstans. När man nu kunde manipulera med både Blomsterträdgården och Rongguos ursprungliga trädgård och utnyttja båda för den nya besökszonen, kunde man samtidigt spara både arbete och material. De som stod för de preliminära beräkningarna fann att det inte alls var mycket som behövde nyanskaffas. Den som var chefsansvarig för planering och utförande var den berömde trädgårds- och landskapsarkitekten Hu, känd som »de artificiella bergens mästare«.
Jia Zheng sysslade sällan med praktiska ting och lät övriga styra och ställa, det vill säga Jia She, Jia Zhen, Jia Lian, intendenterna Lai Da, Lai Sheng och Lin Zhixiao, affärsnotarien Wu Xindeng och bland herr Zhengs klienter Zhan Guang och Cheng Rixing med flera. Konstgjorda berg och sjöar, paviljonger och bostadsgemak, bambu- och träddungar, blommor och allt annat i trädgårdssceneriet ombesörjdes och övervakades noga av »de artificiella bergens mästare«. Det var bara när Jia Zheng kom hem från hovet och hade litet tid över som han då och då inspekterade hur långt arbetet hade framskridit, och bara om han fann något väsentligt att fråga om, tog han upp det med Jia She eller någon av de andra.
Jia She var ju van att mest vila och ägna sig åt kultur hemma, det vill säga att inte göra något alls. När det gällde bagateller eller rena rutinåtgärder i arbetet, tittade Jia Zhen eller någon av de andra in till honom och informerade eller skrev en kortfattad notis om vidtagna åtgärder. Om man ansåg att Jia She måste konsulteras, var det ofta Jia Lian eller Lai Da som fick uppdraget att kontakta honom. Det skall också nämnas att Jia Rong hade ansvar för tillverkningen av guld- och silverföremål. Att Jia Qiang ansvarade för underhållnings- och nöjesdetaljer har redan nämnts, och han hade redan givit sig av till Suzhou. Det var Jia Zhen, Lai Da och ett par till som fick stå för det mesta – anställa arbetare, sköta räkenskaper och inspektera på alla nivåer, vilket inte allt här kan berättas, men vi kan intyga att det gick livligt till och att det verkligen var ett liv och ett kiv. Vi får nöja oss med detta konstaterande.
*
När nu släkten sysslade med sådana storslagna aktiviteter, hade Jia Zheng i stort upphört med att kontrollera hur Baoyus studier avancerade, vilket i allra högsta grad passade Baoyu. Men Qin Zhongs sjukdom blev bara värre för var dag, vilket gick vännen djupt till sinnes och aldrig lämnade hans tankar helt, så någon riktig glädje kunde Baoyu inte känna.
En morgon, när han nyss hade stigit upp, tvättat och kammat sig och skulle gå till farmor för att tala om att han skulle hälsa på sin sjuke vän, fick han se att Tobak stack fram huvudet bakom dekorationsskärmen vid Inre porten och grimaserade. Baoyu skyndade över till honom och frågade vad det gällde:
– Unge herr Qin! svarade Tobak. Han ligger för döden!
Baoyu hoppade till, så skrämd blev han, och sa sedan:
– Jag var ju hos honom i går, och då var han helt klar i huvudet, såvitt jag kunde se. Hur kan han nu vara döende?
– Ja, inte vet jag, svarade Tobak, men det är i alla fall vad den gamle gubben hos dom kom och berättade för mej!
Baoyu rusade nu till farmor och berättade vad han hade fått höra, och hon skickade med honom ett par tillförlitliga tjänare och uppmanade honom med följande ord:
– När du kommer dit, ska du vara hos honom ända till hans död, så goda vänner som ni har varit! Men sedan ska du omedelbart komma hem. Du får inte dröja dig kvar!
Baoyu skyndade att byta kläder och rusade sedan ut. Vagnen var ännu inte förspänd, vilket fick honom att nästan vända upp och ned på hela huset i sin oro att komma för sent. När vagnen äntligen kom, kastade han sig in i den och for iväg så fort det gick, åtföljd av Li Gui, Tobak och några andra. När de kom fram till porten hemma hos Qin Zhong, verkade huset tyst och övergivet – de såg inte en kotte! – och de flög nästan in som en svärm bin till det inre rummet, där Qin Zhong låg, och skrämde så när slag på ett par äldre mostrar, fastrar och avlägsna äldre släktingar till Qin Zhong och en handfull kvinnliga kusiner, som genast försökte dra sig undan så gott de kunde.
Qin Zhong hade redan förlorat medvetandet ett par gånger och man hade just lyft över honom till dödsbädden enligt gängse sed. Baoyu kunde inte undlåta att skrika till, när han såg detta, och Li Gui skyndade att förmana och försöka trösta honom:
– Gråt inte! Du vet hur svag Qin Zhong är, så han står inte ut med att ligga på kangen. Det är därför man tillfälligt har flyttat ner honom, så att han ska ligga litet bättre. Om du gråter, blir han bara sämre!
Baoyu höll med svårighet tillbaka tårarna och gick fram till vännen, vars ansikte nu var gulvitt och vaxartat. Ögonen var slutna och han andades med stor svårighet, medan huvudet vreds fram och tillbaka på kudden. Baoyu ropade två–tre gånger:
– Jingqing, gamle kompis! Det är Baoyu som är här – jag har kommit!
Qin Zhong verkade helt omedveten om vännens närvaro och tycktes inte reagera alls, vilket fick denne att ropa en gång till:
– Baoyu är här!
Qin Zhongs själ hade redan lämnat hans kropp, och det fanns endast en gnutta av anda kvar i honom. För sitt inre såg han hur åtskilliga demoner från Yama kom viftande med en fullmakt och med kedjor för att gripa och fjättra honom. Men inte ville hans själ ge efter utan motstånd! Han kom ihåg att det där hemma nu inte fanns någon att sköta familjens affärer, och han tänkte på att han inget visste om vad som hade hänt lilla Vett, varför han med olika argument försökte beveka demonerna att skona honom. Men inte ville de höra på det örat – tvärtom vrenskades de och anklagade honom:
– Och du ska vara studerad och bildad! Har du inte ens hört talesättet:
Yama kallar midnattsväkt!
Nåd ej ges – ditt liv blir stäckt.
Vi här i den undre världen är alla – överordnade som underordnade – stenhårda vad gäller reglerna och inte som ämbetsmännen i den övre världen, som går att muta och är mottagliga för både känsloyttringar och förnuftsargument och tricksar på alla möjliga vis.
När de höll på som bäst att skrika och ropa, hörde Qin Zhong plötsligt orden »Baoyu är här!« vilket fick honom att göra ett sista försök:
– Goda herrar! Visa litet barmhärtighet och medkänsla, så att jag får möjlighet att säga några ord till en god vän, som nu har kommit.
– Vad är det för en vän? hojtade demonerna.
– Jag kan inte dölja det för herrarna, svarade Qin Zhong. Det är en ättling i rakt nedstigande led till hertigen av Rongguo, han som heter Baoyu.
När demonernas anförare fick höra detta, blev han nästan skrämd från vettet och ropade till smådemonerna:
– Sa jag inte att ni skulle lämna honom i fred ett tag, så att han kan återvända för en stund! Ni lyssnar aldrig på vad jag säger! Nu har han lyckats kalla hit en livs levande person, hit till oss! Det är rent livsfarligt!
När smådemonerna såg hur rädd deras anförare hade blivit, råkade de i oordning, sparkade och knuffades, samtidigt som en och annan ilsket muttrade ord i stil med:
– Alldeles nyss var vår boss en riktig tuffing och lät som blixt och dunder och kanoneld. Men när han nu hör de båda orden Baoyu [bao yu], blir det en annan ton i skällan. Enligt vår mening kommer han från den övre världen och vi från den nedre – vad är det för farligt med det?
Vid dessa ord blev demonernas boss än mer nervös och satte igång att ropa. Men huruvida Qin Zhong när allt kommer ikring nu var levande eller död, får jag berätta i nästa kapitel.