VI HAR JUST BERÄTTAT att Jiakonkubinen återvände till Palatset. Dagen därpå besökte hon Kejsaren och tackade, varvid hon också redogjorde utförligt för hur Besöket hade avlupit, vilket behagade Honom på Draktronen till den grad att Han lät öppna den Inre skattkammaren och dela ut guld, silver och sidentyger till Jia Zheng och andra fäder till konkubiner som varit på Besök. Men nu nog om detta.
*
Låt oss i stället konstatera att alla i Rongguo- och Ningguohusen var totalt slutkörda efter de senaste dagarnas intensiva ansträngningar, och det tog flera dagar att ställa i ordning i trädgården efter allt ståhej. Den som i vanlig ordning fick ta hand om allt var Xifeng, som aldrig gavs en chans att dra sig tillbaka och koppla av som de andra. Dessutom var hon ju envis och ambitiös och ville inte utsätta sig för andras kritik, varför hon arbetade intensivt samtidigt som hon till det yttre försökte verka oberörd och bekymmerslös.
Den som i allra högsta grad verkligen var både sysslolös och bekymmerslös var emellertid Baoyu. Den morgon som vi just ska berätta om hade Xirens mor personligen uppvaktat Gamla hennes nåd och bett om hennes tillstånd att Xiren skulle få komma hem till familjens nyårsbjudning och vara hemma till sena kvällen. Efter Xirens avfärd roade sig Baoyu nu med att kasta tärning och spela go med de yngre tjänsteflickorna, men det gick trögt med lekarna inomhus och han började känna sig uttråkad. Han blev alltså glad, när en tjänsteflicka rapporterade:
– Herr Zhen i Östra huset har just sänt en inbjudan att komma över och övervara underhållningen där och titta på lyktorna.
Baoyu lät genast hämta finkläder och fick hjälp att ta på dem. Just som han skulle ge sig iväg, kom ett bud från Jiakonkubinen och de Kejserliga köken med den där speciella »palatskalvdansen« som inte lagades någon annanstans. Baoyu kom ihåg att Xiren hade älskat den kalvdansen, när hon fått smaka den förra gången, varför han sa till om att den skulle ställas undan för hennes räkning. Han tittade därefter in hos sin farmor och talade om att han skulle på fest hos Nings, dit han också begav sig.
Underhållningen visade sig vara minst sagt stökig och ljudnivån extremt hög i nummer som »Dinglang känner igen sin far«, »Huang Boyang mönstrar Spökarmén«, »Stor oreda i Himlen« och »Jiang Taigong halshugger generaler och fängslar andar«, som alla tilltalade Jia Zhens litet extravaganta smak. Andar och demoner rusar härs och tvärs över scenen och upphäver vilda skrik; fanor och baner svänges fram och tillbaka i utlagda rökelseridåer och till kraftfulla ljudkulisser med trummor, cymbaler och gonggongar – allt öronbedövande och hörbart långt utanför palatset. Det var uppenbart att många på svärdssidan fann ett visst nöje i att sitta och supa – eller läppja på vin – och titta på spektaklet, liksom många på spinnsidan fann ett visst nöje i att konversera och småprata trots oväsendet.
Icke så Baoyu, som fann både spektaklen och oväsendet helt bedrövliga och efter att ha suttit kvar ett tag av ren artighet helt sonika promenerade iväg för att söka förströelse på annat håll. Han började med att titta in hos Youshi, där han konverserade litet, och sedan nojsade han en stund med flickorna och konkubinerna i kvinnogemaken, innan han gick därifrån genom den inre porten. Youshi och de övriga tog för givet att han skulle återvända till underhållningen, varför ingen gav akt på honom. Jia Zhen, Jia Lian, Xue Pan och övriga gentlemän ägnade sig – förutom åt att dricka – åt att gissa gåtor, »gissa finger« och en hel del betydligt vildare lekar. De som noterade att Baoyu hade gått tog för givet att han lekte inne hos flickorna. De flesta märkte över huvud inte att han inte var där, så han lyste verkligen inte med sin frånvaro. Om de pager som brukade vara i hans omgivning och se till honom kan noteras att de äldre utgick från att han skulle vara kvar på underhållningen till sena kvällen, varför de tog tillfället i akt att roa sig själva på olika vis – spela bort litet pengar, smita hem ett tag, titta in hos vänner och bekanta, ägna sig åt vadhållning, supa till måttligt och så vidare. De försvann alltså åt olika håll för att komma tillbaka först på kvällen. De yngre pagerna smet oftast iväg och tittade på de olika spektaklen och fann den höga ljudnivån tilltalande.
Baoyu insåg plötsligt att han var alldeles ensam, vilket var både ovanligt och ovant. Han erinrade sig att han en gång hos kusin Zhen i biblioteket hade sett en hängrulle med en vacker kvinna, som målats så skickligt att hon verkade levande. Han började tycka synd om henne, som säkert nu – när alla föredrog bullersam underhållning – var ensam och behövde tröst. Han stegade alltså ditåt och hörde, när han passerade fönstret, till sin förvåning stönanden inifrån, vilket först skrämde honom så att han hoppade till. Han fick för sig att damen på rullen hade fått liv och tog mod till sig, slickade ett litet hål i fönsterpapperet och kikade in, men inte visade damen på rullen några tecken till liv. I stället såg han hur hans page Tobak just låg och tryckte ned en liten tjänsteflicka och ägnade sig åt den där »moln och regnleken« som han själv hade fått lära sig hos Desillusionens fe. Akten verkade just avslutad, vilket sannolikt var förklaringen till de stönanden han nyss hade hört. Baoyu kunde inte hålla tillbaka ett utrop – »Otroligt!« –, öppnade dörren med en spark och rusade in, varvid han skrämde de båda där inne så att både de och de få kläder de hade på sig skakade. När Tobak såg att det var Baoyu, knäföll han och bad om nåd.
– Mitt på ljusa dan, sa Baoyu. Vad håller du egentligen på med? Tänk om kusin Zhen får veta det – då är ditt liv inte värt mycket!
Men Baoyu mjuknade avsevärt, när han granskade tjänsteflickan, som han fann både vithyllt och tilldragande, där hon stod tyst och försagd med huvudet böjt och med skammens rodnad i ansiktet, ja, ända ut på örsnibbarna. Baoyu stampade med foten och sa till henne att försvinna, vilket liksom fick henne att vakna och sedan snabbt springa därifrån. Han sprang efter henne och ropade att hon inte skulle vara rädd, eftersom han inte tänkte skvallra för någon. Han ropade så högt att Tobak blev verkligt rädd och sprang efter honom och själv ropade:
– Snälla husbonden! Snälla lille ättefar! Som du ropar får ju alla reda på det!
Baoyu lugnade nu ned sig och frågade Tobak hur gammal flickan var, på vilket Tobak svarade att han trodde hon var »så där sexton eller sjutton«, vilket gjorde Baoyu förgrymmad:
– Inte ens hur gammal hon är vet du och ändå utsätter du henne för det där! Det är tydligt att hon har tagit helt miste angående dej. Stackars henne – råka ut för en typ som du! Vad heter hon förresten!
– Ja, det du! Det är en lång historia. Hon påstår att hennes mamma strax före hennes födelse drömde om ett brokadstycke i alla regnbågens färger och med svastikor som mönster och därför fick hon namnet Svastika.
Den förklaringen tilltalade Baoyu, som nu skrattade och sa:
– Det måste bli något stort av henne en gång. Vill du att jag ska fråga dom där hemma, om hon kan få bli din?
Tobak tog det för ett skämt och skrattade och frågade sedan varför Baoyu inte var och tittade på uppträdandena.
– Jag satt där nästan halva dagen, svarade Baoyu, och det var urtrist, så jag tog en promenad och det var då jag kom på er. Men vad ska vi göra nu?
– Nu när ingen vet något, svarade Tobak, kan vi ta en ridtur i smyg ut ur staden. Vi kommer tillbaka hit efter en stund.
– Det kan vara farligt, sa Baoyu. Vi kan bli bortrövade eller råka ut för något annat. Får någon reda på att vi har gett oss av, kan det bli ett himla liv. Vi kan väl fara någonstans på litet närmare håll så att vi säkert kommer tillbaka i tid.
– Vi känner väl inte någon som bor nära här och som vi kan hälsa på, sa Tobak. Inte jag i alla fall!
– Nu vet jag, skrattade Baoyu. Vi far hem till Xirens familj – familjen Hua, du vet – och frågar efter Xiren! Det kunde vara kul att se vad hon håller på med, när hon är hemma.
– Att jag inte tänkte på henne och hennes familj! skrattade Tobak. Men jag vet inte säkert var de bor; annars är det en bra idé! Men om dom där hemma får reda på att jag har tagit med dej ut, så får jag fan för det – kanske till och med stryk!
– Lita på mej! sa Baoyu, och när Tobak hörde det gick han och hämtade hästen, varefter de gav sig av genom den bakre porten. Som tur var, var det inte alls långt till familjen Huas hem, bara någon halv li, så innan de visste ordet av befann de sig utanför gårdsporten.
Tobak klev in först och ropade på Xirens storebror, Hua Zifang.
Xirens mor hade just bjudit samman diverse kvinnliga släktingar på såväl makens som sin egen sida och de satt just och drack te i allsköns ro, när de hörde någon utifrån ropa på »storebror Hua«. Hua Zifang skyndade ut och fann till sin förvåning att det var Xirens husbonde till häst jämte page som stod där. Han blev inte litet rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra, men fann sig och lyfte snabbt ned Baoyu från hästryggen, varefter han tillkännagav från gården att »husbonden, herr Bao« hade anlänt. När de andra hörde detta, blev de naturligtvis förvånade, men inte alls i lika hög grad som Xiren, som rusade ut för att ta emot honom och sedan drog honom i ärmen och med andan i halsen frågade varför han hade kommit. Baoyu bara skrattade och sa:
– Jag hade det dödstrist och tänkte se hur du hade det.
När Xiren hörde det, blev hon betydligt lugnare men snubbade Baoyu litet lätt:
– Det var väl ändå ganska dumt? Vad tror du egentligen att jag håller på med?
Hon frågade också Tobak vilka andra som eskorterade Baoyu, och fick till svar ett skratt och upplysningen att det inte var några andra som visste om något, vilket gjorde henne nervös.
– Det är förskräckligt, sa hon. Tänk om ni hade stött på någon bekant på vägen! Tänk om du hade ridit rakt i armarna på din far! Tänk på all trafik på gatan – alla människor som trängs och knuffas och alla hästar och vagnar som kan köra över dej! Tänk om det hade hänt en olycka! Nej, det är inte något att leka med! Ni tycker förstås att ni är tuffa – och det är säkert du, Tobak, som har kommit på det här och eggat Baoyu! Vänta bara tills jag kommer tillbaka och talar om det för hans ammor och de andra! Då kommer du att få stryk efter noter, som en riktig missdådare!
– Skyll inte på mej! sa Tobak och snörpte med munnen åt henne. Det var han som bönade och bad att jag skulle ta med honom hit, och nu får jag skulden, fast jag försökte avråda honom. Det är lika så gott att vi far hem omedelbums!
Hua Zifang skyndade nu fram och försökte blidka honom med orden:
– Se så! När ni nu en gång har kommit hit, är det lika bra att ni stannar. Vi pratar inte mer om detta! Problemet är att vår ringa hydda här inte anstår herr Bao. Här är det både trångt och smutsigt, så jag vet inte var han kan ta plats.
Nu kom Xirens mor ut och hälsade Baoyu välkommen, och Xiren drog så småningom med honom in. När Baoyu kom in i rummet, satt där en handfull unga flickor, som när de fick se honom hängde med huvudet och blev blossande röda i ansiktet. Hua Zifang och hans mor var rädda att Baoyu skulle bli kall och lät honom slå sig ned på kangen, där de skyndsamt satte fram frukt och sötsaker och hällde upp sitt bästa te åt honom. Xiren skrattade:
– Det är ingen idé att ni anstränger er helt i onödan! Jag vet hur han ska ha det och man får absolut inte utan vidare ge honom vad som helst att stoppa i munnen!
När hon hade sagt det tog hon sin egen sittdyna och lade den på en kangpall, som hon lät Baoyu slå sig ned på. Hon lät också sätta sin lilla fotvärmare under hans fötter och plockade ur sin lilla börs upp två plommonblomformade parfymerade doftkakor, som hon stoppade i sin lilla handvärmare, varefter hon tände på och rörde om bland kolen. När hon hade satt på locket lade hon handvärmaren i Baoyus knä. Därefter tog hon sin egen tekopp, hällde i te och räckte till Baoyu. Under tiden hade hennes mor och storebror varit fullt sysselsatta med att oväntat prydligt duka upp vad huset förmådde i fråga om frukter och sötsaker, men när Xiren granskade bordet såg hon att det praktiskt taget inte fanns något som Baoyu kunde äta. Hon skrattade litet överslätande och sa till Baoyu:
– När du nu en gång har kommit, får du inte fara hem tomhänt. Något måste du faktiskt smaka på av det som dukats fram.
När hon sa det tog hon litet av innanmätet i några små pinjekottsnötter från ett av faten på bordet, blåste bort de små fjunliknande skalen och lade de små bitarna i sin näsduk, som hon räckte till honom. Baoyu märkte då att hennes ögon var lätt röda och att det fanns stänk av tårar i pudret på kinderna.
– Varför har du gråtit? frågade han henne tyst.
Xiren låtsades skratta litet, när hon undvikande och en smula avvisande svarade:
– Det är väl ingen som har gråtit! Det ser nog bara ut så, eftersom jag gnuggade ögonen nyss.
Hon ledde så snabbt över samtalet till Baoyus kläder – en mörkröd dräkt med gyllene drakar i boamodell, fodrad i ljus räv och med pilskytteärmar och ovanpå det en sobelfodrad skifferfärgad jacka med fransar som sädesax – och kommenterade litet sarkastiskt:
– Tänka sej! Du har bytt om till splitternya kläder för att komma och hälsa på oss. Egendomligt att ingen frågade dej vart du skulle i de kläderna!
– De nya kläderna beror på att jag var bjuden till Nings på party av kusin Zhen, som hade ordnat underhållning, sa Baoyu.
– Sitt kvar här ett litet tag av artighet, nickade Xiren, men sedan måste ni bege er hem. Det här är ingen lämplig plats för dej.
– Det finns en överraskning hemma hos oss för dej, sa Baoyu. Jag har lagt undan någonting gott just till dej.
– Prata inte så högt! skrattade Xiren. De kan ju höra det och det vore just vackert.
När hon hade sagt det sträckte hon fram händerna mot hans hals och tog försiktigt av honom jadeamuletten, som hon sedan höll fram till beskådan för sina kvinnliga släktingar.
– Titta noga på den här! sa hon och skrattade. Vi har ju ofta pratat om det här underverket och ni har varit ledsna för att ni aldrig har kunnat få se det. Så passa på att titta ordentligt nu när ni får. Det kanske inte ser så mycket ut, men här är det i alla fall!
Hon räckte över jaden till den närmaste flickan som sedan – efter att noga ha betraktat den – lät den gå vidare till grannen. När den hade gått runt, hängde Xiren den åter om Baoyus hals. Därefter vände hon sig till sin bror och bad honom att genast hyra en alldeles ren, prydlig och säker droska och att sedan eskortera Baoyu hem till sig.
– Jag kan faktiskt följa honom hem, även om han sitter till häst, sa Hua Zifang.
– Det är inte det det gäller, sa Xiren. Jag tänker på risken att han möter någon.
Hennes storebror skyndade sig nu att hyra en vagn och de övriga hemma hos Xiren fann ingen anledning att försöka hålla Baoyu kvar och följde honom till porten. Xiren rafsade åt sig litet godis från tallrikarna och gav till Tobak jämte några kopparslantar att köpa några små fyrverkeripjäser eller smällare för. Hon förmanade honom samtidigt att absolut inte tala om något för någon angående besöket. Gjorde han det skulle han ju själv kunna få rejält med trubbel. Medan hon pratade, följde hon Baoyu till porten och såg till att han steg upp i vagnen och att förhänget sedan släpptes ned ordentligt. Hennes bror och Tobak gick bakom vagnen med hästen. När de kom nära Ningpalatset, stoppade Tobak vagnen och sa till Hua Zifang:
– Det är bäst att herr Bao och jag tittar in igen i Östra huset och visar oss. Annars kan de kanske misstänka något. Efter ett tag beger vi oss hem.
Hua Zifang fann detta välbetänkt och lyfte genast ned Baoyu ur vagnen och satte upp honom på hästryggen. Baoyu log förbindligt och beklagade allt besvär han hade orsakat. Därefter red han in genom den bakre porten till Ningpalatset, och där lämnar vi honom nu.
I stället vänder vi tillbaka till flickorna i Baoyus rum i Rong-palatset, som verkligen hade passat på att roa sig när Baoyu lämnat dem – de spelade go, domino och kort, olika tärningsspel och så vidare och hela golvet var fullt med kärnor och skal efter frukter och nötter.
Oturligt nog råkade Baoyus gamla amma – nannie Li – titta in just då för att hälsa på och se hur Baoyu mådde. När hon nu stapplade in, stödd på sin käpp, märkte hon dels att Baoyu inte var hemma, vilket bara det var en missräkning, dels – vilket var vida värre – att tjänsteflickorna fortsatte att rumstera om och ignorerade henne nästan fullständigt. Hon suckade och sa mycket hörbart:
– Nu när jag är gammal och inte längre i tjänst här, har ni bara blivit värre och värre. Det finns inte längre någon som vågar säga till på skarpen, och Baoyu är ju en sådan där »åttazhangs-lyktfot som får det att lysa på andra men som själv står i skuggan«. Han är alltid på andra och klagar över smuts, men titta bara hur hans eget rum ser ut, hur ni har smutsat ner här! Det är ingen rim och reson i det! Skandal är vad det är!
Flickorna visste ju att Baoyu inte bekymrade sig värst mycket över sådant och dessutom att nannie Li inte längre var i tjänst och inte längre kunde sätta sig på dem. De fann alltså ingen som helst anledning att ta notis om henne eller vad hon sa. Detta ville hon naturligtvis inte finna sig i och föll in i sin gamla roll och frågade hur Baoyu åt nuförtiden, hur dags han gick och lade sig med mera. Flickorna fortsatte att stoja och svarade litet hipp som happ. En sa till och med ganska tydligt något om »den där odrägliga gamla haggan«.
Nannie Li såg sig omkring och upptäckte något som väckte hennes intresse.
– Den där täckta skålen där borta, vad är det egentligen i den? Är det kalvdans? Varför har ni i så fall inte bett mej att smaka på den? frågade hon och tog upp skålen och började äta.
En liten tjänsteflicka sa till henne att låta bli den:
– Baoyu sa att vi skulle spara den till Xiren och blir nog väldigt arg, när han kommer tillbaka. Tant får själv tala om för honom att hon har ätit upp den. Skyll för allt i världen inte på oss!
När nannie Li hörde det, blev hon både skamsen och arg och sa:
– Inte blir han arg för det! Så elak kan han inte ha blivit sedan jag lämnade honom! Inte grälar han på sin gamla amma för att hon har ätit eller druckit något med mjölk. Det är han faktiskt skyldig henne, och inte bara det utan också sådant som är mycket dyrare! Du kan väl aldrig mena att han skulle värdera den där Xiren högre än mej! Han kan väl aldrig ha glömt hur det gick till att han blev vuxen? Det var mjölk av mitt eget blod som gjorde att han växte. Om jag nu äter en skål, som är hans, med något som det är mjölk i – inte skulle han bli arg för det! Jag ska ta mej tusan göra det bara för att visa er, så får ni se hur han tar det! Och den där Xiren – det ska jag bara tala om för er – var det jag som plockade upp ur rännstenen och gav litet hyfs, så det så! Jag kan inte begripa vad ni ser för speciellt hos henne.
När hon pratade, eggade hon upp sig än mer och slevade i sig alltihop. En av tjänsteflickorna log nu förbindligt mot henne och försökte släta över:
– De har litet svårt att uttrycka sej och talar strunt, så jag förstår precis att tant blir arg. Baoyu skickar säkert någon liten present till tant, nu när tant har hälsat på – inte blir han arg för en sådan här bagatell!
– Försök inte ställa dej in, din lilla räv! sa nannie Li. Tror du inte jag vet att Snövit – en av dom – fick sparken för litet te en gång, hur det nu var. Var inte orolig, om han blir arg i morgon! Jag tar på mej hela ansvaret.
Inte långt efter nannie Lis avtågande i vrede kom Baoyu hem, och det första han gjorde var att skicka någon att hämta hem Xiren. Han noterade att Molnljus låg alldeles stilla på sängen och frågade henne om hon var sjuk eller surade för att hon hade förlorat några slantar.
– Tvärtom, svarade Höstglitter. Hon vann, men sedan kom nannie Li på besök och då började hon förlora, och sedan blev hon sur och gick och la sej.
– Det vet ni väl hur nannie Li är, sa Baoyu. Bry er inte om henne – det är inget att göra åt henne!
Just då kom Xiren, och hon och Baoyu hälsade på varandra som om de inte hade setts på länge. Hon frågade var han hade ätit och hur dags han kommit hem. Hon hälsade också till alla från sin mor och flickorna hemma. Därefter bytte hon om. Baoyu sa under tiden till om att kalvdansen skulle sättas fram och fick då av tjänsteflickorna reda på att nannie Li hade slevat i sig alltihop. Xiren hörde vad de sa och skyndade ut just som Baoyu var på väg att säga något ytterligare.
– Jaså, var det detta du hade sparat åt mej! Det var verkligen snällt av dej! Men förra gången när jag åt av den, föråt jag mej – det var så gott – och fick ont i magen. Först sedan jag kräkts upp alltihop blev det litet bättre. Så det var faktiskt bra att hon åt upp det nu. Det hade bara blivit liggande här och surnat. Några torkade nötter eller kastanjer skulle emellertid smaka bra, om du skalar dom åt mej. Under tiden går jag och bäddar på kangen.
Baoyu gick på hennes lilla list och glömde sedan kalvdansen. Han hämtade några nötter och slog sig ned vid lampan och skalade dem. När han såg att de var ensamma, frågade han leende:
– Hon som var klädd i rött hemma hos dej i dag, vem var det?
– Det är en kusin till mej, på mammas sida, svarade Xiren.
Baoyu suckade uppskattande ett par gånger, när han hörde det, vilket retade Xiren en smula.
– Vad suckar du för? frågade hon. Jag förstår faktiskt precis vad du menar med dina suckar. Du tycker inte att hon är en sån som får vara klädd i rött.
– Inte alls, svarade Baoyu. Snarare tvärtom! Om hon inte fick bära rött, vem skulle då våga bära rött? Det var för att jag tyckte hon var så snygg som jag suckade. Jag tänkte att det vore bra om hon också kunde vara här hos oss.
– Räcker det inte med att jag slavar här, sa Xiren med ett bittert leende. Skulle också alla mina släktingar vara förutbestämda för ett sådant öde? Du tycker förstås att alla flickor som ser bra ut ska handplockas och slava just i din familj?
– Nu är du allt bra stingslig, sa Baoyu och skrattade litet överslätande. När jag sa att hon skulle passa i vår familj, var det inte som tjänsteflicka jag menade, utan som maka till någon i familjen. Det är något helt annat.
– Det är vi faktiskt inte tillräckligt fina för, men tack i alla fall! snoppade Xiren av honom.
Baoyu fann det bäst att inte spinna vidare på den tråden utan fortsatte att skala nötter, vilket retade Xiren ytterligare. Med ett litet forcerat skratt sa hon:
– Har du inte mål i munnen? Det är förstås jag som har gjort dej förbannad! Du kan ju, bara för att reta mej, lägga ut några liang i silver i morgon och köpa alla flickor du behöver ha här!
– Vad kan man svara på något sådant? sa Baoyu och skrattade. Jag sa ju bara att jag tyckte hon såg bra ut och skulle passa in väldigt bra i ett stort hushåll som vårt, mycket bättre än många av de eländiga kryp som just nu finns här.
– Nu är det faktiskt så, sa Xiren, att hon, även om hon inte har en sådan väldig tur som att platsa i din familj, ändå ser bra ut och faktiskt har fått en bra uppfostran. Hennes föräldrar är måna om henne – hon är mosters och morbrors ögonsten – och hon är redan sjutton år. Hennes brudutstyrsel är helt färdig, så hon kan gifta sej nästa år.
När Baoyu hörde de sista orden, suckade han ofrivilligt en gång till och kände sig illa till mods. Än värre blev det, när han hörde vad Xiren nu sa:
– Jag har inte fått tillfälle att träffa mina kusiner så ofta sedan jag kom hit, och om jag nu vill återvända hem, så har de flesta redan försvunnit.
Baoyu hörde tydligt att det fanns en undermening i de orden och blev plötsligt rädd. Han släppte kastanjen han just satt och skalade och frågade:
– Vad menar du med »om jag nu vill återvända hem«? Vill du det?
– Jag fick just i dag höra att mamma och storebror diskuterade om min framtid. De menade att jag kunde stanna kvar ett år till, men sedan skulle de försöka köpa ut mej.
När Baoyu hörde det greps han nästan av panik och frågade omedelbart:
– Varför skulle de vilja köpa ut dej?
– Nu är det väl du som ställer en egendomlig fråga? Du kan väl inte jämföra mej med tjänstefolk och slavar som har fötts här. Jag har faktiskt en familj, som inte bor här, och jag är den enda i den familjen som arbetar här. Jag är inte en sådan som ni kan behandla hur som helst!
– Du kan knappast lämna mej, om inte jag tillåter det, sa Baoyu.
– Så brukar det faktiskt inte gå till! sa Xiren. »Inte ens vid Kejsarns hov, ändras lagen utan lov«, heter det ju. Ett kontrakt gäller i alla väder. Man blir anställd på ett visst antal år och sedan blir man fri. Man får inte hålla kvar någon hur länge som helst – inte ens i din familj!
Baoyu tänkte efter och insåg att hennes argument hade fog för sig.
– Om inte farmor går med på att köpa dej fri, då? sa han litet lamt.
– Varför skulle hon inte gå med på det? svarade Xiren. Jag är faktiskt inte någon som är oumbärlig till den grad att Gamla hennes nåd eller Hennes nåd inte skulle släppa mej fri. Om jag vore det, skulle de naturligtvis kunna slänga till min familj litet pengar extra för att jag skulle vara kvar här. Men nu är jag faktiskt bara en ovanligt ordinär person. Det finns tusentals som är mycket bättre än jag. När jag var liten tjänade jag hos Gamla hennes nåd och då speciellt ett par år hos fröken Shi och sedan har jag arbetat här några år. Om min egen familj vill friköpa mej, så måste de faktiskt gå med på det. Jag tror förresten att de av ren vänlighet inte ens bryr sej om köpesumman utan att de släpper mej alldeles gratis. Att de skulle hindra mej att friköpas med motiveringen att jag har skött mej bra här, vore ju helt absurt! Har man någonsin hört talas om något sånt? Att tjäna så bra man kan är ju faktiskt det man är anställd för och inte något speciellt anmärkningsvärt eller någon merit. Det finns faktiskt de som kan betjäna dej, även när jag har gett mej av. Jag är inte oersättlig.
När Baoyu till fullo insåg att argumenten för att hon skulle friköpas var starkare än argumenten för att hålla henne kvar, blev han allt mer desperat.
– Det kvittar vad du säger, sa han. Jag tänker göra allt för att hålla dej kvar. Jag är övertygad om att farmor kommer att prata med din mamma och ge henne pengar. Då kan hon ju knappast låta hämta hem dej.
– Nej, sa Xiren. Min mamma kommer naturligtvis inte att göra motstånd. Det kvittar om ni försöker övertala henne genom att lägga till ytterligare pengar eller om ni inte alls försöker muta henne med vackert tal eller pengar. Om ni verkligen har satt er i sinnet att hålla mej kvar, kommer hon inte att knysta. Men nu är det ju faktiskt så att ni aldrig i er familj har betett er som tyranner mot tjänstefolk och hållit kvar folk av prestigeskäl. Vi är faktiskt inte bara några föremål, som man kan köpa hur som helst för att man råkar tycka om dom – det är bara att tiodubbla priset och så får man vad man vill ha och det utan att säljaren blir förnärmad, nej, tvärtom blir han bara glad! Om ni nu försöker hålla mej kvar här utan rim och reson, får ni själva inga fördelar av det. Tvärtom skadar ni en familj genom att splittra den, och det skulle aldrig Gamla hennes nåd eller Hennes nåd gå med på, eller hur?
Baoyu tänkte igenom vad hon hade sagt ett bra tag och sa sedan:
– Summan av kardemumman är tydligen att du tänker ge dej av härifrån – definitivt.
– Definitivt, ekade Xiren.
Baoyu tänkte tyst för sig själv att han aldrig hade kunnat tro att hon kunde vara så hjärtlös och svekfull, men han suckade bara och sa:
– Om jag hade vetat att du en gång skulle lämna mej, stackars sate, kvar ensam, hade jag aldrig låtit dej börja arbeta här.
När han hade sagt det gick han – och nu var han på verkligt dåligt humör – och lade sig på sängen.
*
Det var helt med sanningen överensstämmande att Xiren hemma hade hört sin mor och bror diskutera angående ett eventuellt friköpande, men hon hade inte alls varit hågad.
– I så fall blir det över min döda kropp! hade hon sagt. Jag vill inte! Den gången hade ni inget att äta, och det var bara jag som kunde skaffa er något att köpa mat för. Jag kunde faktiskt inte bara sitta där och se hur min pappa och mamma höll på att svälta ihjäl. Och tur hade jag ju som såldes dit jag såldes, där jag får mat och kläder precis som flickorna hos husbondfolket och inte får stryk eller bemöts med svordomar stup i kvarten. Nu har pappa visserligen gått bort, men allt har ordnat sig och ni verkar ha det snarare bättre än tidigare. Om ni verkligen vore illa ute och vore tvungna att köpa ut mej för att få ihop pengar till det nödvändiga, vore det en annan femma. Men varför skulle ni göra det nu? Jag råder er att betrakta mej som en död och alltså aldrig mer ta upp frågan om att friköpa mej!
När hon hade sagt det brast hon i gråt, och hennes mor och bror såg ju hur envis hon var på den punkten, och lade tills vidare hela frågan om friköpande på is, särskilt som Xirens kontrakt gällde hela livet. De var alltså helt utlämnade till Jiafamiljens godtycke och eventuella barmhärtighet, om de ville friköpa henne. De skulle kanske få böna och be och det var ingalunda säkert att Jiafamiljen, även om den brukade uppträda generöst i sådana här affärer, både skulle återlämna person och efterskänka köpesumman. Därtill kom det som Xiren redan sagt, nämligen att Jiafamiljen inte behandlade tjänstefolk illa utan insåg att vänlighet och hänsyn var vida bättre än översitteri och trakasserier, och alldeles speciellt gällde detta de flickor som i likhet med Xiren hade ledande positioner hos husbondfolkets ungherrar och husets unga fröknar, vilka ofta behandlade dem vida bättre än familjeflickor utanför Jiafamiljen, det vill säga i mindre rika familjer, normalt behandlades. Man kan alltså förstå att det var lätt för Xirens mor och bror att slå tankarna på friköpande ur hågen. De hade dessutom vid Baoyus oväntade besök plötsligt insett att det rådde ett mycket speciellt förhållande mellan honom och Xiren, vilket fick bördan på deras egna axlar att kännas lättare och dem själva att se framtiden an med tillförsikt. Nu nog om detta.
Ända sedan Xiren först kom i kontakt med Baoyu hade hon insett att Baoyu var mycket speciell till sin natur – odygdig och envis till tusen och med flera egenheter och svagheter som hon inte ens visste vad hon skulle kalla. Farmoderns förmåga att favorisera honom och skämma bort honom i alla lägen och föräldrarnas oförmåga att uppfostra honom och sätta gränser bidrog till att hans tygellöshet och excentricitet blev än mer markanta och att hans ovilja mot arbete och studier accentuerades än mer. Varje gång hon försökte förmana honom visade han mycket tydligt att han inte ville höra på det örat – han slog helt enkelt dövörat till.
Men nu hade Xiren alltså fått sin chans genom att använda hotet om friköpande som vapen. Först testade hon honom genom att i hög grad tumma på sanningen vad gällde henne själv och fick honom därigenom att bli betydligt spakare än vanligt. Och sedan var det alltså dags att komma med förmaningar. Hon insåg att han var rejält omtumlad, när han utan ett ord gick och lade sig.
Som läsaren säkert redan har förstått hade Xiren egentligen inte alls velat ha några nötter eller kastanjer, när hon kom tillbaka efter besöket hemma. Det var bara en avledande manöver för att Baoyu inte skulle få ett utbrott på grund av kalvdansen och nannie Li – ett liknande fall, men då gällde det te, hade, som vi snuddat vid tidigare, lett till att en av flickorna, som för övrigt lystrade till namnet Snövit, hade fått sparken. Nu sa Xiren alltså till småflickorna att plocka bort nötter och kastanjer – de fick gärna äta dem själva – och gick till Baoyu för att smida medan järnet var varmt. Hon fann honom med ansiktet fullt av spår efter tårar och sa vänligt leende:
– Varför jagar du upp dej i onödan? Om du verkligen vill att jag ska stanna, stannar jag så klart.
Baoyu insåg att dessa ord bådade gott och sa:
– Snälla du, tala bara om för mej vad jag ska göra för att du ska stanna, så gör jag det! Vad jag själv säger, tycks ingen lyssna på.
– Att vi båda trivs bra tillsammans behöver knappast påpekas, sa Xiren. Det är alltså inte detta frågan gäller. Nej, om du verkligen vill behålla mej här, måste du faktiskt gå med på tre villkor. Gör du det, lovar jag – även med en kniv på strupen! – att inte lämna dej.
– Tala bara om villkoren! sa Baoyu. Jag lovar att gå med på dom! Snälla du! Snälla Xiren! Inte bara två eller tre villkor, nej, tvåtusen eller tretusen går jag med på, bara du stannar och tar hand om mej! Vänta tills jag en gång har blivit till aska – nej, aska låter inte bra – och tills askan åter tagit form och lämnar spår efter sej och har tagit medvetande! Vänta bara, tills jag förvandlats till en lätt rök, som vinden skingrar med en lätt puff, tills ni inte har något kvar av mej att oroa er över och jag inte finns kvar och kan ta hänsyn till er – då kan du bege dej precis vart du vill, och därmed basta!
Baoyu jagade upp sig ju mer han talade, och Xiren blev rädd och lade snabbt ena handen över hans mun och sa:
– Unge husbonde! Det är precis sådant där du måste sluta med – det är ett av villkoren – och nu går du på värre än vanligt.
– Överenskommet! sa Baoyu. Jag lovar att inte prata på så här i fortsättningen.
– Det var alltså det första som måste ändras, sammanfattade Xiren.
– Jag har redan ändrat på detta, sa Baoyu. Om jag pratar sådant nonsens igen, får du nypa mej kraftigt i läppen. Överenskommet? Nu till de andra villkoren!
– Villkor nummer två! sa Xiren. Om du verkligen tycker om att studera eller om du bara låtsas göra det, spelar ingen roll för min del. Men tillsammans med din pappa eller de där lärda herrarna måste du absolut upphöra med dina idiotiska kommentarer och låtsas att du gillar studier. Dels slipper din pappa då få sådana där raseriutbrott, dels blir det trivsammare i umgänget med de där gentlemännen. Som det nu är, tänker han säkert ungefär så här: I generation efter generation har släkten studerat flitigt ända tills du föddes. Det är illa nog att du ogillar att studera. Bara detta är tillräckligt för att reta upp din far. Värre är att du till råga på eländet också strör idiotiska kommentarer omkring dej i alla väder. De som verkligen studerar med framgång kallar du för strebrar och karriärister eller – med din speciella beteckning – för »karriärmalar« (bokmalar har jag hört talas om, men inga karriärmalar!). Du påstår också att »Belysandet av lysande Dygder«, eller vad det är, är den enda bok som är värd beteckningen bok och att alla andra böcker är bedrägerier som har prånglats ut till mindre vetande. Det kan knappast förvåna dej att sådant prat gör din far förbannad och ger honom goda anledningar att ge dej stryk stup i kvarten.
– Överenskommet! sa Baoyu och skrattade. Jag ska inte säga sådant strunt i fortsättningen. Nonsens av den typen pratade jag när jag var mindre och ingenting begrep. Nästa villkor?
– Du måste sluta att kritisera kreti och pleti, i synnerhet folks utseende, och speciellt tänker jag här på din förkärlek för flickornas makeup, rouge och puder och sådant. Särskilt motbjudande är det när du stjäl flickornas läppstift och sedan smakar på det i smyg. Över huvud visar du din sympati för flickor på ett nästan sjukligt sätt!
– Jag lovar att ändra på allt sådant! Jag lovar! Om det är ytterligare något annat, så säg det fort och nu! sa Baoyu.
– Inte något mer villkor, men det vore ju bra om du vore litet försiktigare i största allmänhet och inte blint rusar på, när du tror dej veta något eller känner för något. Om du verkligen går med på mina villkor, lovar jag att inte lämna dej ens om de kommer för att hämta mej med åtta bärare och brudbärstol.
– Nu tar du väl i? sa Baoyu och skrattade. Åtta bärare med brudstol kan du nog inte motstå!
– Ligger inte för mej! svarade Xiren med ett litet skevt leende. För så stor lycka är jag varken ämnad eller – än mindre – intresserad. Inte ett dugg!
Medan de pratade kom Höstglitter in och förkunnade:
– Tredje väkten – nästan midnatt! Dags att gå till sängs! Gamla hennes nåd sände nyss hit en sköterska och frågade om Baoyu hade gått till sängs, och jag svarade jakande.
Baoyu bad att få sin klocka och fann till sin förvåning att »handen« visade på halv tolv. Han tvättade sig och borstade tänderna en andra gång, tog av de yttersta plaggen och gick till vila. Om detta behöver inte berättas mer här.
*
När Xiren vaknade tidigt nästa morgon, kände hon sig både yr och tung i kroppen. Hon hade stark huvudvärk och ont i ögonen, alla extremiteter värkte och hettade och hon var febrig. Först försökte hon hålla sig uppe till varje pris, men efter ett tag gick det inte och hon mer eller mindre ramlade ned på kangen med kläderna på och ville bara sova. Baoyu talade genast om det för sin farmor och en doktor tillkallades, som efter att ha tagit pulsen på Xiren förklarade:
– Hon har blivit rejält förkyld. Om hon tar några piller lindrar det, och hon blir snart pigg och kry.
Han skrev ut ett recept och man skaffade fram begärda läkemedel och värmde upp dem. Baoyu såg till att hon tog medicinen och sa till henne att ha en varm filt på så att hon svettades ordentligt. Därefter gick han till Daiyu för att hälsa på.
Daiyu tog just sin middagslur på sängen och hennes tjänsteflickor var alla utflugna och ägnade sig åt egna angelägenheter. Det var alldeles tyst och stilla i Daiyus rum. Baoyu lyfte upp det broderade förhänget och steg in. När han märkte att hon sov, gick han snabbt fram till henne och gav henne en liten knuff med orden:
– Kära kusin! Inte får du sova precis efter maten!
Hans ord väckte Daiyu, som såg att det var Baoyu och sa:
– Gå ut och lek ett tag på egen hand! Jag höll igång alldeles för länge häromdagen och har inte kunnat vila ordentligt i dag. Hela kroppen värker.
– Att det värker är en bagatell, sa Baoyu. Det är mycket värre att sova direkt efter maten. Jag får stanna och försöka förströ dej litet, så att den värsta sömnigheten försvinner.
– Jag är inte sömnig, sa Daiyu och slöt ögonen, jag är trött. Om jag bara får vila ett litet tag, går det nog över. Gå någon annanstans och stoja ett tag, så får du komma tillbaka senare.
– Vart skulle jag gå? sa Baoyu och puffade till henne lätt igen. Jag är helt uttråkad av alla andra.
När Daiyu hörde det skrattade hon till och sa:
– Om du nu insisterar på att stanna här, får du i alla fall gå över dit och sitta där snällt, medan vi småpratar.
– Jag vill också ligga ner och ha det skönt, sa Baoyu.
– Varsågod! sa Daiyu.
– Jag har ingen kudde, så vi måste ligga på en kudde båda två, sa Baoyu.
– Struntprat! sa Daiyu. Visst finns det kuddar i rummet intill. Hämta en där och ligg på den!
Baoyu gick ut och tittade. Efter en stund kom han tillbaka och sa med ett skratt:
– Aldrig skulle jag vilja ligga på någon av de kuddarna. Vem vet vilken gammal smutsig käring som har legat på dom?
När Daiyu hörde de orden, spärrade hon upp ögonen, reste sig upp från sängen och sa, också hon med ett skratt:
– Du är sannerligen min onda genius och du blir min död! Ligg på den här då!
När hon hade sagt det, kastade hon sin egen kudde till Baoyu, reste sig upp och tog en annan av sina kuddar och lade sig på, varvid de båda kom att ligga med ansiktena vända mot varandra. När Daiyu tittade på honom, märkte hon att han på den vänstra kinden hade ett litet rött märke efter blod, ungefär lika stort som en liten knapp, och när hon böjde sig närmare, granskade det och kände på det med handen, sa hon:
– Vems naglar är det som har åstadkommit det där?
Baoyu låg nu på sidan, bortvänd från henne, skrattade litet generat och sa:
– Det är ingen som har rivit mej. Jag hjälpte dom bara litet grand nyss med att stryka på rouge och det måste ha stänkt litet på kinden.
Medan han sa det letade han febrilt efter en näsduk att torka bort märket med. Daiyu tog då sin egen näsduk och torkade bort det åt honom, smackade med tungan och sa:
– Håller du fortfarande på med de där dumheterna? Om du nu gör det, kan du ju i alla fall låta bli att skylta med det. Även om morbror Zheng inte ser det själv, finns det ju risk att någon annan ser det och viskar något om det i hans öra, risk att någon skvallrar för att ställa sej in hos honom alltså, och då blir det inte nådigt för någon här!
Men Baoyu ville inte alls höra på det örat och nu kände han dessutom en doft från Daiyus ena ärmlinning, en doft som fick honom att både berusas och bli alldeles mjuk i alla leder. Han grep tag i ärmlinningen och ville se vad som fanns dolt där inne. Daiyu skrattade nu och sa:
– Vem använder parfym den här årstiden?
– Varifrån kommer annars doften? frågade Baoyu både eftertänksamt och leende.
– Fråga inte mej! svarade Daiyu. Jag har själv ställt mej den frågan. Den måste bestämt komma från något som har sprutats på kläderna i garderoben där borta.
– Inte alls säkert! sa Baoyu och skakade på huvudet. Doften är väldigt speciell och erinrar inte alls om den från parfymkakor, parfymbollar eller luktpåsar.
– Du menar väl aldrig, sa Daiyu litet avsnoppande, att doften har förlänats mej av någon buddha eller någon annan av de odödlige? Och även om jag hade kunskap om en sådan väldoft, så har jag inga bröder som kunde plocka ihop alla blomblad och pistiller, frostpärlor, snöflingor och så vidare och tillreda parfymen åt mej. Den parfym jag har är verkligen bara den mest ordinära!
– Det kvittar vad jag säger, sa Baoyu. Du kommer alltid dragande med sådant där. Nu måste jag ge dej en läxa och det utan förbarmande.
Han reste sig upp när han hade sagt det, spottade lätt på händerna två gånger, sträckte dem mot hennes armhålor och började kittla henne. Daiyu hade alltid varit kittlig till tusen och bara åsynen av hans vaggande fingrar fick henne att börja skratta så att hon nästan tappade andan. Med största svårighet fick hon fram orden:
– Baoyu! Om du inte slutar genast, blir jag riktigt arg!
Baoyu slutade kittla henne och sa med ett skratt:
– Lovar du att aldrig mer säga såna där dumheter som du sa nyss?
– Jag lovar, sa hon, rättade till håret och tillade sedan vänligt:
– Jag har tydligen en ovanlig doft. Du har tydligen en ljummen doft, eller hur?
Baoyu kunde för sitt liv inte förstå vad hon menade och frågade därför:
– Vad då? Sa du »ljummen« doft?
Daiyu nickade och sa, medan hon omväxlande skrattade och suckade:
– Dummer! Du är ett riktigt pundhuvud. Du har ju din jade, och det finns någon som har guld som matchar din jade. Den där någon är känd för sin kyliga doft och sina aromatiska kylpiller, så då är det väl helt naturligt att du har något slags ljummen doft som matchar hennes?
När Baoyu hörde detta, kunde han inte låta bli att dra på munnen.
– Här har jag just släppt dej och du fortsätter att prata nonsens – bara värre och värre!
Han sträckte hotande ut händerna mot henne och fick Daiyu att vara rädd och skratta samtidigt:
– Nej! Nej! Snälla kusin, jag lovar. Aldrig mer!
– Jag får väl förlåta dej, sa Baoyu och skrattade, men i så fall måste jag få sniffa litet på ärmlinningen!
Han tog tag i den, förde tyget mot sitt ansikte, drog in andan och sniffade gång på gång.
Daiyu drog till sig armen och sa:
– Nu är det allt bäst att du går din väg!
– Jag skulle inte kunna gå min väg ens om jag ville, sa Baoyu och låtsades sniffa vidare. Vi kan väl ligga ner och konversera litet civiliserat?
När han hade sagt det, lade han sig åter, och det gjorde Daiyu också, men hon täckte ansiktet med en näsduk. Baoyu satte igång med nonsensprat för att hon inte skulle somna, och Daiyu låtsades inte lyssna. Han frågade om allt möjligt utan att få några svar – hur gammal hon var vid sitt första besök i huvudstaden, om de hade passerat några sevärdheter på vägen dit, vad det fanns för antika minnesmärken i Yangzhou, vilka lokala traditioner och seder folk hade där och mycket annat. Baoyu började bli riktigt rädd att hon verkligen skulle somna och ytterligare försämra sin redan bräckliga hälsa, varför han tillgrep en list och sa:
– Just det! Nu kom jag på något! Visst var det i Yangzhous yamen-område som det där hände? Det måste du absolut ha hört talas om!
Han sa det så naturligt och samtidigt så allvarligt att Daiyu trodde att han menade allvar och frågade vad det var han tänkte på. Baoyu såg att hon hade gått på finten, lyckades hålla sig för skratt och började sedan fabulera:
– I Yangzhoudistriktet finns det ett berg som heter Daiberget och strax intill berget en grotta, som kallas Lingrottan …
Daiyu avbröt honom direkt med orden:
– Det där är nonsens och dikt! Jag har då aldrig hört talas om det berget!
– Världen är stor, sa Baoyu, och det finns många berg och floder. Du kan ju inte känna till alla. Låt mej berätta färdigt, innan du kommer med några dumma kommentarer!
Efter Daiyus medgivande fortsatte så Baoyu att fabulera:
– I den där Lingrottan jag talade om bodde det en hop möss med magiska egenskaper, till exempel talförmåga. Det var den sjunde i den sista månaden det år jag berättar om, och den gamla muskungen hade just bestigit sin tron och satt i konselj. Han inledde sitt anförande med orden: »I morgon är det den åttonde, den stora gröt- och vällingdagen, och detta firar man över hela världen. Tyvärr måste jag konstatera att vår Lingrotta lider svår brist på ingredienser till festgröten, varför vi måste fylla på våra förråd med tapperhet och list.« När han hade sagt detta tog han en magisk pil, räckte den till en erfaren budbärare och sa åt honom att så fort som möjligt komma tillbaka med ett svar. Budbärarmusen kom snart tillbaka och meddelade att han hade kollat överallt och funnit att de största förråden med spannmål och frukt fanns i templet vid foten av berget. Den gamle muskungen frågade då vilka sorters spannmål och frukt det fanns och hur mycket av vardera sorten. »Hela förrådet är fullt med ris och bönor«, svarade budbäraren, »men det finns bara fem sorters frukter: röda dadlar, kastanjer, jordnötter, vattenkastanjer och sötpotatis.«
Muskungen blev mäkta belåten, när han hörde detta, tog upp ytterligare en magisk pil och frågade vem som dristade sig att stjäla ris, vilket en mus åtog sig och försvann. Kungen tog nu upp ännu en pil och frågade vem som dristade sig att stjäla bönor, vilket en annan mus åtog sig och försvann även han. På det sättet fortsatte sedan möss att ta emot magiska pilar och sedan ge sig av för att stjäla torkad frukt av olika sorter. Så småningom var det bara sötpotatisen kvar, och kungen tog upp ännu en magisk pil och frågade vem som dristade sig att stjäla sötpotatis. Den som då svarade var en pytteliten, till synes mycket bräcklig liten mus: »Det kan jag fixa«. När kungen och de andra mössen såg hur liten och ynklig han var, var de rädda att han inte skulle ha erfarenhet nog och att han var alltför svag för uppgiften, varför de inte ville låta honom åtaga sig uppdraget. Den lilla musen sa då: »Jag är måhända ung och saknar fysisk styrka, men jag besitter obegränsade magiska egenskaper, är slängd i käften och klyftig till tusen. Jag garanterar att uppdraget blir utfört till belåtenhet – till och med bättre än de andras.«
Då de övriga mössen frågade vad han menade med de sista orden, svarade han förbindligt: »Jag tänker inte rusa iväg och stjäla så där rakt på sak som dom. Nej, jag skakar bara litet på kroppen och förvandlar mej själv till en sötpotatis och lägger mej sedan i högen bland de andra sötpotatisarna; inte en kotte kan då upptäcka att jag inte är en riktig sötpotatis. Där kan jag ligga och stjäla den ena potatisen efter den andra och sedan frakta bort dom, tills inte en enda finns kvar. Erkänn att det är mycket klyftigare än att bara som de stjäla dom så där utan vidare!«
De övriga mössen verkade imponerade, när de hörde den lilla musen men hyste ändå vissa betänkligheter: »Visst låter det bestickande, men det där förvandlingsnumret – hur går det egentligen till? Utför det här för oss, så att vi kan se att det funkar!« »Det kan jag visst göra, skrattade den lilla musen. Ingen konst alls!« Han skakade litet på den lilla kroppen och ropade så högt han kunde »byt form!« och vips förvandlades han till en högst tilltalande, ovanligt vacker flicka. Alla de övriga mössen nästan exploderade i skratt och hojtade: »Fel! Fel! Du sa faktiskt att du skulle förvandla dej till en sötpotatis och så blev det en flicka i stället! Fel i kvadrat!« Den lilla musen återtog nu sin förra skepnad och sa skrattande: »Ni är allt bra inskränkta och har inte sett mycket av världen! Ni tror att det bara finns en sorts sötpotatis. Dottern till framlidne saltkommissionär Lin i Yangzhou är också en sötpotatis, en doftande jade här vid Daibergets Lingrotta – Lin Daiyu.«
När Daiyu hörde slutorden i hans berättelse, vände hon sig om, kröp fram till honom och försökte trycka ned honom:
– Du kan verkligen vara ful i truten, sa hon skrattande. Jag ska lära dej att inte driva med mej!
Hon nöp med tummen och pekfingret tag i hans läppar och vred och skakade dem.
– Snälla kusin! bönade och bad Baoyu. Förlåt mej för en gångs skull! Jag ska aldrig mer göra så. Det var doften av din parfym som förledde mej att tänka på den där historien och anspela på den! Alludera helt enkelt.
– Alludera? sa Daiyu. Här baktalar du en och sedan försöker du låtsas att det är en allusion!
Just när hon sa det stegade Baochai in och frågade:
– Vem talar om allusioner? Det låter intressant. Det måste jag få höra.
Daiyu bad henne skyndsamt ta plats och sa sedan med ett skratt:
– Titta själv! Vem skulle det annars kunna vara? Han drog in mitt namn i sitt struntprat och sedan har han mage att prata om allusioner! Han borde skämmas!
– Aha! På det viset, sa Baochai och skrattade. Det gäller kusin Bao! Han borde inte tala om allusioner! Han har nog fullt av sådana i magen, men det är onekligen synd att han aldrig kommer på dom just när det behövs! Hur kan det komma sej att han kommer ihåg sådant i dag, när han häromkvällen inte ens kom på en högst ordinär allusion på bananpalmsblad? Han tänkte synbarligen så det knakade – men inte kom han på något inte! Vi andra höll på att frysa ihjäl den kvällen, men han stod där och svettades – och utan resultat! Men det är ju bra om han nu har fått tillbaka sitt minne …
– Må Buddha bevara oss! sa Daiyu och skrattade. Tack och lov har jag en snäll kusin, som kommer och stöttar mej! Här har du en värdig motståndare, kusin Baoyu! Nu kan du få igen efter noter!
Just när hon sa de sista orden, hördes det arga rop och skrik från Baoyus rum. Vad som där hände får du veta i nästa kapitel.