EFTER DE TRETTIOTRE dagar munken hade förutsagt blev Baoyu inte bara frisk och stark rent fysiskt utan även de fula brännmärkena i hans ansikte försvann helt. Han kunde alltså återvända till Perspektivträdgården och Röda glädjens gård, där vi nu lämnar honom ett tag.
Under den tid Baoyu varit sjuk hade Jia Yun jämte en del pager inkallats för att i skift vaka vid sjukbädden, där de i stort tillbringat dag och natt. Lilla röd och flera andra tjänsteflickor från Röda glädjens gård hade också inkallats för att hjälpa till att sköta Baoyu, varför Jia Yun och Lilla röd fick många tillfällen att träffas. Så småningom lärde de också känna varandra.
Lilla röd noterade att Jia Yun ofta bar en näsduk som verkade påfallande lik den hon själv hade tappat, och hon var på vippen att fråga honom vid flera tillfällen men kom sig inte för. Och så dök munken och daoisten helt oväntat upp och det behövdes inte längre några manspersoner vid sjuksängen, varför Jia Yun kunde återgå till planteringsarbetet i trädgården.
Lilla röd lyckades emellertid inte helt tränga bort tanken på näsduken, men dels var hon blyg, dels – och det skälet var starkare – var hon rädd att väcka några misstankar hos andra.
En dag då hon satt i Röda glädjens gård och ältade frågan invärtes och kände sig ovanligt villrådig, hörde hon plötsligt en röst utanför fönstret:
– Är du inne, Lilla röd?
Hon tittade ut genom fönsteröppningen och såg att den som frågade var en liten tjänsteflicka i trädgården, som gick under namnet Orkidé. Lilla röd svarade ja på Orkidés fråga och bjöd henne sedan att stiga på. Orkidé sprang genast in och satte sig på sängkanten och sa leende:
– Tänka sej, vilken tur jag har haft! Jag höll som bäst på att tvätta här på gården utanför Baoyus rum, och Baoyu bad att någon skulle gå till fröken Lin med te. Xiren – alltså fröken Hua – gav teförpackningarna till mej, och när jag kom till fröken Lin, höll hon just på att dela ut litet dricks till sina tjänsteflickor – hon hade visst fått pengarna av sin mormor, alltså Gamla hennes nåd – och när fröken Lin fick syn på mej, tog hon ett par nävar med slantar och gav dom till mej. Jag vet inte hur mycket det kan vara. Du kan väl vara snäll och ta hand om pengarna åt mej.
Hon knöt upp näsduken med slantarna, hällde ut dem och gav dem till Lilla röd, som räknade slantarna åt henne och sedan lade undan dem. Orkidé frågade sedan:
– Hur är det egentligen fatt med dej? Du har inte sett riktigt kry ut de senaste dagarna. Jag tror det skulle vara en bra idé om du for hem ett par dagar, lät skicka efter en läkare och sedan åt pillren han skriver ut. Då blir du nog frisk som en nötkärna.
– Vad pratar du för nonsens? sa Lilla röd. Varför skulle jag, som är helt frisk, fara hem?
– Nu vet jag! sa Orkidé. Fröken Lin är ju bräcklig – hennes hälsa är delikat, som alla säger – och hon tar ju medicin stup i kvarten. Du kan väl be henne att få några piller? De skulle säkert verka lika bra på dej.
– Nu pratar du ännu värre stolligheter! genmälde Lilla röd. Man kan inte bara ta andras mediciner hursomhelst!
– Men du måste faktiskt göra något! sa Orkidé. Du har ju ingen aptit – varken äter eller dricker ordentligt. Hur ska det egentligen gå med dej?
– Vem bryr sej om det? sa Lilla röd. Det vore bäst att få ett slut på eländet, ju förr desto bättre!
– Nu får du lägga av! opponerade sig Orkidé. Så där kan man väl inte säga!
– Varför inte? sa Lilla röd. Du vet väl inte vad jag går och bär inombords?
Orkidé nickade medkännande, tänkte efter en stund och sa:
– Nej, jag kan verkligen inte klandra dej! Det är inte alltid så lätt att vara här. Ta till exempel det som hände i går! Gamla hennes nåd hade ju sagt till alla att verkligen göra sitt bästa under Baoyus sjukdom och nu, när han har blivit bra, skulle man hålla tacksägelse och bränna rökelse för honom litet varstans, och alla skulle belönas efter sin tjänsteställning – inte på grund av hur mycket de försakat eller hur flitiga de varit. Att inte vi, jag och de i min ålder, fick något, säger jag inget om, för vi är väl för små, men att de inte räknade in dej, att du inte fick något, det kan jag inte få in i min skalle. Det är riktigt orättvist. Att Xiren fick full pott är inget att säga om – det tror jag till och med att hon är värd. Om vi är ärliga, måste vi faktiskt erkänna att vi inte kan jämföras med henne. Hon lägger manken till och gör sitt bästa! Även om hon inte skulle göra det alltid, skulle jag inget säga i hennes fall. Det som gör mej förbannad är att Molnljus, Strömoln och några andra av den typen alltid ska vara med och dela på potten! Det kan de göra för att de vet att Baoyu stöttar dom och att alla därför tvingas ställa sej in hos dom. Själva fjäskar de till tusen för Baoyu. Håll med om att man har anledning att bli förbannad!
– Ingen idé att bli förbannad på dom! sa Lilla röd missmodigt. Har du inte hört talesättet om det där jättestora banketttältet? »Det hjälper inte om tältet är tusen li – det finns ingen bankett som inte har ett slut«. Tänk på att vi inte är här för evigt! Fyra–fem år till jobbar vi här och sedan ajöss! Vem bryr sej sedan? Vem bryr sej om då vad de andra håller på med?
De orden träffade Orkidé mitt i hjärtat, och utan att hon själv märkte det blev hon röd och fuktig kring ögonen. Hon fick lust att gråta, men ville inte visa det, gaskade upp sig, skrattade ansträngt och sa:
– Det är precis som du säger! Så sent som i går pladdrade Baoyu om alla saker som skulle fixas i hans rum, om hurdana kläder han ville ha och en massa annat sådant. Som om han hade hundratals år på sej, som bara väntar på att han ska fördriva tiden!
Lilla röd log nästan hånfullt och skulle just säga något, när en liten tjänsteflicka – hon hade ännu håret uppsatt som små barn – kom in med diverse mönster och ett par pappersark och sa:
– Du ska rita av de här mönstren!
När hon hade sagt det kastade hon dem i famnen på Lilla röd, svängde på klacken och sprang sin väg. Lilla röd ropade ut efter henne:
– Vems är de? För vem? Du kan väl tala om vad det gäller, innan du rusar din väg. Är det någon som håller på att ånga bröd eller bullar åt dej och du är rädd att de ska hinna kallna?
Den lilla flickan ropade genom fönstret, medan hon sprang, att det var Strömoln som hade gett henne mönstren. Hon verkade sedan öka farten att döma av det klapprande ljudet från hennes steg. Lilla röd kastade argt mönstren och papperen på golvet och gick sedan fram till en bordslåda och började leta efter en användbar skrivpensel, vilket hon höll på med väldigt länge. Hon kasserade dem hon fann, eftersom de var utslitna eller trasiga, och till sist mumlade hon:
– Jag vet ju att jag stoppade ner en alldeles ny pensel här häromdagen! Vart tusan kan den ha tagit vägen?
Hon koncentrerade sig, medan hon pratade, och efter en stund utbrast hon med ett skratt:
– Javisst! I förrgår kväll var ju Gylling här och lånade den! Snälla Orkidé, du kan väl springa och hämta den hos Gylling!
– Tyvärr går det inte, Lilla röd! Fröken Hua – Xiren, som ni säger – väntar på mej. Jag har lovat att hämta ett par lådor åt henne, så du måste nog gå till Gylling själv.
– Om Xiren väntar på dej, skulle du väl inte sitta här och skvallra. Om jag inte hade bett dej om en tjänst, skulle hon säkert inte »sitta och vänta«, din lata lilla elaking!
När Lilla röd hade sagt det tågade hon argt ut ur rummet och sedan ut från Röda glädjens gård raka vägen mot Baochais Kryddgården. När hon passerade Blombladspaviljongen, fick hon se Baoyus amma, nannie Li, komma från andra hållet. Lilla röd stannade artigt och frågade förbindligt:
– Var har nannie Li varit någonstans? Hur kommer det sej att tant är här?
Nannie Li stannade, svängde ut med handen som om hon daskade till någon eller något, och sa:
– Jo, du! Hans höghet, unge herr Bao alltså, har blivit förtjust i någon bror Yun (moln) eller Yu (regn) eller något annat i den stilen, och nu har han sagt till mej att leta reda på honom någonstans och be honom komma och hälsa på – han håller visst på med träd och rabatter här i trädgården. Jag hoppas verkligen att hans farmor och mamma inte får reda på det, för då kan jag råka i trubbel.
– Tänker verkligen tant gå och bjuda honom som herr Bao vill? Jag menar i tants ålder …, sa Lilla röd och fnittrade.
– Vad har jag för val? muttrade nannie Li.
– Den där Yun eller Yu kanske vet vad som passar sej, och i så fall följer han inte med tant till Baoyu, sa Lilla röd fortfarande fnittrande.
– Varför skulle han inte göra det? Han är väl inte en idiot heller? genmälde nannie Li.
– Men om han verkligen går och hälsar på hos herr Bao, sa Lilla röd, så bör tant absolut inte gå dit tillsammans med honom. I så fall måste ju tant vänta där och sedan ta med honom tillbaka igen, för han kan ju inte gå därifrån ensam. Vem vet vem han i så fall skulle kunna springa rakt i armarna på, sa Lilla röd (och rodnaden på kinderna visade tydligt vem denna »vem« skulle kunna vara).
– Nej, så himla gott om tid har jag verkligen inte! utropade nannie Li. Nej, jag tänker bara gå och lämna meddelandet till den där trädplanteraren, och sedan skickar jag bara någon liten snärta eller hellre någon litet äldre kvinna, som får ta med honom till gunstig herrn.
När hon hade sagt det fortsatte hon sin väg, stapplande fram med hjälp av sin käpp. Lilla röd blev stående och funderade och verkade nu helt ha glömt att hon var på väg att hämta en skrivpensel hos Gylling. Strax efteråt kom mycket riktigt en liten tjänsteflicka springande. När hon fick se Lilla röd, stannade hon och frågade vad hon gjorde där alldeles ensam. Lilla röd tittade upp och såg att det var Nippertippan. Hon frågade vart Nippertippan var på väg och fick reda på att Nippertippan skulle till »herr Yun« för att ledsaga honom till Baoyu. När hon hade talat om det försvann hon som ett skott.
En stund senare, när Lilla röd gick i sina tankar och just hade nått porten till Getingmidjebron, var hon nära att kollidera med lilla Nippertippan som nu hade Jia Yun i släptåg. När denne såg Lilla röd, kunde han inte låta bli att blinka menande till henne. Lilla röd å sin sida gav sken av att konversera med Nippertippan, men hennes ögon sökte nästan omedvetet Jia Yuns och för en kort stund möttes alltså tvenne ögonpar … Lilla röd ryckte sedan till, blossande röd i ansiktet, svängde på klacken och nästan flydde mot Kryddgården, nu fast besluten att hämta skrivpenseln där. Men därom tänker vi inte berätta här.
*
Åter till Jia Yun, som alltså följde med Nippertippan i kringelkrokar till Röda glädjens gård, där han fick vänta medan Nippertippan gick in och annonserade hans ankomst. En stund senare kom hon ut igen och hämtade in honom. Han kunde notera ett flertal klippblock och några bananpalmer, och han såg också hur ett par storkar stod i skuggan av några pinjeträd och putsade vingfjädrarna. I galleriet runt gården hängde konstnärligt formade burar av skilda modeller med olika ovanliga, ofta exotiska fåglar. Ovanför trappan såg han en litet udda sommarveranda i fem segment och kunde genom dörren utifrån notera de utsökta utskurna mönstren i skiljeväggarna. På den horisontella skylten ovanför dörren kunde han läsa ett par stora tecken, som förkunnade att han nu hade nått platsen för »Röd glädje och Gröna behag«. Det gick upp ett ljus för Jia Yun, när han såg tecknen, och han sa halvhögt för sig själv:
– Jaså, är det därför man kallar gården för Röda glädjens gård! Det beror alltså på inskriften!
När han stod där och funderade, hörde han inifrån genom fönsteröppningens silkesflor en röst som skrattande ropade:
– Stig in för tusan! Det måste vara två–tre månader sedan jag bjöd dej hit och glömde bort det.
Jia Yun kände genast igen Baoyus röst och skyndade sig att stiga på. När han först kom in och lyfte blicken, blev han alldeles bländad av allt guld och silver, av glänsande prydnadsföremål, antikviteter, inläggningar och speglingar, varför han till en början inte kunde se var Baoyu befann sig i rummet. När han vände sig om såg han till vänster ett högt klädskåp med en spegel i manshöjd, och från spegelns baksida kom det just fram två nästan identiskt lika tjänsteflickor på femton–sexton år, som sa:
– Var så god och stig på, herr Yun! Herr Bao är i rummet innanför.
Jia Yun vågade knappast ens rikta ögonen på dem, överrumplad och imponerad som han var, utan muttrade blott något ohörbart och följde efter dem in i det centrala rummet av sommarverandan, klätt i grön gasväv, där huvudmöbeln var en liten lacksäng som omgavs av mörkröda förhängen med kraftfulla mönster i guld. Lutad mot sängväggen med en bok i handen halvsatt Baoyu i sina vardagskläder och sängkammartofflor. När Jia Yun kom in lade Baoyu ifrån sig boken, reste sig upp och hälsade honom leende. Jia Yun skyndade genast fram och hälsade formellt. Baoyu hjälpte honom att resa sig upp och bad honom sedan att sätta sig, varpå Jia Yun till synes med tvekan slog sig ned på en stol bredvid sängen. Bao sa med ett urskuldande leende:
– Efter den där dagen då jag bjöd dej hit till biblioteket, inträffade än det ena, än det andra i tät följd, så jag glömde helt bort min inbjudan till dej.
– Det kanske inte var meningen att jag skulle få möta farbror Bao då, sa Jia Yun och log även han. Sedan kom ju sjukdomen emellan. Är farbror helt återställd nu?
– Mycket bättre nu, svarade Baoyu. Jag har hört att du har arbetat hårt den senaste tiden.
– Det är som det bör vara, sa Jia Yun. Det viktiga för oss alla är att farbror Bao är kry igen.
Medan han sa det kom en tjänsteflicka fram med te till honom och han fixerade blicken på henne, samtidigt som han pratade med Baoyu. Hon var smärt och hennes ansikte ganska långt och ovalt. Hon bar en dräkt i ljusrosa, en veckad kjol i vitt damastsilke och en ärmlös blågrön satängjacka.
Under de dagar Jia Yun vakat vid Baoyus säng i början av dennes sjukdom, hade han på ett ungefär lärt sig namnen på åtminstone de viktigaste av Baoyus tjänsteflickor, så han var väl medveten om att flickan han betraktade var Xiren och att hon intog en extraordinär ställning bland flickorna hos Baoyu. När hon nu kom in med teet och han själv satt bredvid hennes unge husbonde, reste han sig alltså snabbt och sa mycket förbindligt:
– Inte ska unga fröken servera te åt mej! Här hos herr Bao kan jag inte betraktas som någon hög gäst – låt mej hälla upp teet själv!
– Sitt nu snällt på din plats! befallde Baoyu. Du behöver inte fjäska för tjänstefolk!
– Jag vet väl det, svarade Jia Yun leende, men här är det ju inte fråga om någon vanlig tjänsteflicka. I detta fall vill jag verkligen inte verka påträngande och kräva betjäning.
När han hade sagt det satte han sig åter ned och började läppja på teet, medan Baoyu underhöll honom med oväsentligt småprat: vilka familjer som hade de bästa skådespelartrupperna, vilka som hade de bäst planerade trädgårdarna, de vackraste tjänsteflickorna, de lyxigaste banketterna, de mest intressanta antikviteterna eller andra sällsamma föremål att visa och så vidare. Jia Yun lyssnade och sköt in ett och annat ord efter bästa förmåga. Han märkte efter ett tag att Baoyu visade tydliga tecken på trötthet och att inspirationen började tryta, varför han reste sig och tog avsked. Baoyu gjorde inga överdrivna ansträngningar att hålla honom kvar utan sa bara att han kunde titta in någon gång när han fick tid, varefter han sa till lilla Nippertippan att följa Jia Yun ut.
När Jia Yun hade kommit ut från Röda glädjens gård och såg att det inte fanns någon annan i närheten, slog han märkbart av på tempot och började småprata med Nippertippan om ditt och datt. Han ställde också en hel del frågor: hur gammal hon var, vad hon hette, vad föräldrarna sysslade med, hur länge hon hade arbetat hos Baoyu, hurdan lön hon hade, hur många tjänsteflickor Baoyu hade med mera. Nippertippan svarade lydigt på alla hans frågor, och Jia Yun fortsatte:
– Den där flickan som du pratade med på väg till Baoyu, är det inte hon som heter Lilla röd?
– Det är just hon, skrattade Nippertippan. Varför frågar du om henne?
– Jag tyckte bestämt att hon frågade efter en näsduk eller något sådant, sa Jia Yun, och det förhåller sej faktiskt så att jag har hittat en näsduk.
– Ja, hon har verkligen frågat mej ett par gånger om jag inte sett till hennes näsduk, sa Nippertippan och fnittrade. Men jag har väl annat att göra än att springa och leta efter hennes näsdukar. Hon frågade i dag också och sa att hon skulle ge mej rejäl hittelön om jag fann den åt henne. Hon sa det när vi stod utanför Kryddgården, nära porten. Jag bågar inte. Herr Yun hörde nog själv när hon sa det, eftersom herr Yun stod alldeles intill. Snälla, snälla herr Yun – ge den upphittade näsduken till mej. Jag är så spänd på vad hon tänker ge mej i hittelön.
Det förhöll sig faktiskt så att Jia Yun några dagar efter igångsättandet av trädplanteringen hade plockat upp en silkesnäsduk, och han förstod ju att det var någon av flickorna som hade tappat den, men han hade inte dristat sig att göra efterforskningar. När han i dag hade hört Lilla röd fråga Nippertippan om en näsduk, förstod han att det kunde vara den näsduken han hittat och blev alldeles till sig av glädje. När nu Nippertippan frågade om näsduken, hade han redan sin plan klar, tog upp en av sina egna näsdukar ur ärmen, räckte den med ett skratt till henne och sa:
– Du får den på ett villkor. Om du får hittelön av henne, måste du tala om det för mej!
Nippertippan lovade naturligtvis att i fortsättningen hålla honom underrättad om allt kring näsduken, som hon nu tog emot. När hon hade följt Jia Yun ut, återvände hon snabbt för att leta reda på Lilla röd – men vi lämnar henne där hon springer med en näsduk i handen.
*
Vi återvänder till Baoyu, som efter det att Jia Yun hade gått kände sig trött och olustig till sinnes. Han lade sig på sängen och var nära att slumra till, varför Xiren skyndade fram, satte sig på sängkanten och skakade honom lätt, medan hon förmanade honom:
– Skärp dej litet nu! Du tänker väl inte sova igen! Om du känner dej dåsig, ska du gå ut och få en nypa frisk luft i stället. Ta en promenad, vet ja!
Baoyu grep hennes hand, log mot henne och sa:
– Visst vore det skönt med en promenad, men jag kan inte lämna dej.
– Nu pratar du i nattmössan, sa Xiren. Du ska inte säga sådant du inte menar!
När hon hade sagt det, drog hon upp honom från sängen. Baoyu lät det motvilligt ske och mumlade:
– Vart ska jag gå då? Jag är uttråkad till den milda grad!
– Det spelar ingen roll vart du går, sa Xiren. Det viktiga är att du kommer ut. Stannar du kvar här inne och deppar, blir det bara än värre.
Baoyu följde hennes råd, men utan minsta spår av entusiasm. Fortfarande halvdåsig tittade han på och retade burfåglarna i galleriet och vandrade sedan ut i trädgården genom gårdsporten. Han promenerade längs vattnet vid Blombadet och tittade på guldfiskarna utan att känna något större nöje. Plötsligt fick han se ett par dovhjortskid komma springande på sluttningen på andra sidan ån. De sprang pilsnabbt, som om de vore förföljda, och Baoyu kunde inte förstå vad de var rädda för. Medan han funderade, fick han se lille Jia Lan dyka upp bakom dem med en liten pilbåge i handen. När Jia Lan fick se Baoyu, stannade han och sa med hela ansiktet som ett enda stort leende:
– Hej, hej, farbror Bao! Jag visste inte att farbror var hemma. Jag var nästan säker på att farbror Bao var borta på besök.
– Din lille odygdspåse! sa Baoyu. Sluta med det där! Vad är det för bra med att jaga dom?
– Jag har inga läxor just nu, svarade Jia Lan och skrattade. Något måste jag ju göra när jag är ledig, så jag tänkte träna litet bågskytte och ridning.
– I så fall, sa Baoyu, ska du inte stå här och prata käften ur led. Det är bäst du fortsätter att träna. Schas iväg med dej!
Baoyu fortsatte sin oplanerade promenad och kom fram till en port, där han fann bambun »tätare än fenixfågelns stjärtfjädrar och susande som drakens längtansfulla klagande«. Han fann till sin förvåning att han stod framför Sjöjungfruambassaden, och hans steg ledde honom in genom porten till gården, som verkade alldeles övergiven. Dörrförhänget till paviljongen hängde oupprullat ända ned till golvet. När han kom nära fönstret, kände han en svag mycket behaglig doft ringla ut i form av rökelse genom fönsteröppningens gröna, flortunna gasväv. Baoyu tryckte ansiktet mot fönsteröppningen och kikade in, samtidigt som hans öra vagt uppfattade en längtansfull suck och orden »dag för dag, halvt i dvala, en dröm om kärlek«, ord som plötsligt fick Baoyu att rycka till och bli rörd. När han tittade närmare, såg han Daiyu sträcka på sig, lojt liggande på sängen. Han kunde inte låta bli att skrattande ropa genom fönstret:
– Varför »dag för dag, halvt i dvala, en dröm om kärlek«?
När han hade sagt det drog han undan dörrförhänget och klev in. Daiyu insåg att hon inte hade varit på sin vakt och försagt sig, varför hon rodnade starkt och dolde ansiktet bakom ena ärmen. Hon vände sig om och låtsades sova, nu med ryggen mot Baoyu. Denne gick fram till sängen och skulle vända henne mot sig, då en amma och två äldre tjänstekvinnor kom in och förkunnade:
– Herr Baos kusin sover. Kom och besök henne senare, när hon har vaknat!
När de hade sagt det vände sig Daiyu om, satte sig upp och frågade med ett skratt:
– Vem är det som sover?
Då de tre kvinnorna såg att Daiyu steg upp, skrattade de och svarade:
– Och vi som faktiskt trodde att fröken sov!
De kallade därefter på Näktergal och sa:
– Fröken har vaknat. Kom in och hjälp henne!
Tjänstekvinnorna tågade sedan av i samlad trupp och Daiyu satt kvar på sängen och justerade hårknuten. Hon log mot Baoyu och frågade:
– Vad tar det åt dej som kommer och stör, när man just har gått och lagt sej?
Baoyu såg fascinerat på hennes halvöppna ögon och de svagt doftande, rodnande kinderna. Han blev rörd, sjönk ned på en stol och kunde inte hålla tillbaka ett stort leende:
– Vad var det egentligen du sa strax innan jag kom in? frågade han.
– Jag sa väl inget, svarade Daiyu.
– Försök inte med mej! »Sådana nötter får du knäcka med någon annan«, som det heter. Jag hörde orden till punkt och pricka.
Medan de gnabbades kom Näktergal in. Baoyu log mot henne och sa bevekande:
– Snälla Näktergal! Kan du inte servera mej en kopp av ditt utmärkta te?
– Vad då för te? sa Näktergal. Det som jag brygger är det inte något speciellt med. Om herr Bao verkligen vill ha gott te, får han kalla på Xiren.
– Bry dej inte om honom, Näktergal! sa Daiyu. Gå först och ös upp litet vatten till mej!
– Han är faktiskt gäst här, sa Näktergal. Han måste få sitt te, innan jag hämtar vatten åt fröken.
När hon hade sagt det gick hon för att laga till teet. Baoyu skrattade och sa:
– Så handlar en riktigt snäll flicka.
Utan att tänka sig för läste han ur minnet upp ett par rader från »Den Västra kammaren«, som ju Daiyu utan att vara på sin vakt tidigare också hade citerat:
Om jag vinner din härskarinna som brud,
får du ordna med brudsäng och bröllopsskrud.
Daiyu stelnade till och leendet försvann genast. Det syntes att hon kände sig mycket sårad, när hon frågade vad Baoyu hade sagt. Baoyu förstod att också han hade försagt sig, skrattade och sa precis det som Daiyu svarat när han kom in:
– Jag sa väl inget?
Hans försök att trolla bort det sagda båtade föga. Daiyu började gråta och sa mellan snyftningarna:
– Jaså, det är så du vill ha det! Alltid när du hör några grova uttryck, något riktigt vulgärt, eller när du läser några osmakliga, frivola stycken, kommer du till mej och tvingar mej att lyssna. Det är nedrigt att tvinga på mej sådant och få mej att verka löjlig! Har du tänkt att utnyttja mej som något slags underhållning för frivola mansgrisar? Nedrigt är just vad det är.
Hon grät fortfarande när hon reste sig upp från sängen och gick ut genom dörren. Baoyu blev bestört över hennes utbrott, skyndade efter henne och ropade bevekande:
– Snälla kusin! Jag är verkligen inte värd att leva. Orden bara flög ur mej utan att jag tänkte på vad jag sa. Tala för allt i världen inte om det för någon annan! Om jag säger något så dumt någon mer gång – måtte tungan då ruttna i min mun!
Just när Baoyu som bäst sökte blidka Daiyu, kom Xiren inrusande och sa befallande:
– Kom med mej genast, Baoyu! Du måste byta kläder. Din pappa har kallat på dej.
Dessa ord drabbade Baoyu som ett åsknedslag, och glömsk av allt annat följde han skräckslagen med Xiren för att byta om. När han kom ut ur trädgården, såg han Tebryggaren stå och vänta vid den inre porten. Baoyu frågade:
– Har du någon aning om varför pappa vill träffa mej?
– Skynda på nu i stället för att ställa onödiga frågor! sa Tebryggaren. Jag vet bara att han har sagt till om att du ska komma. Du får säkert besked om varför, när du kommer dit.
När han sa det, nästan knuffade han Baoyu framåt. De rundade huvudbyggnaden – Baoyu fortfarande rädd och högst osäker om vad det gällde. Plötsligt hördes ett bullrande »haha« från ena murhörnan, och när Baoyu vände sig om, fick han se Xue Pan hoppa fram, samtidigt som han fortsatte att gapskratta och klappa i händerna. När Xue Pan hade lugnat sig sa han:
– Ha! Ha! Om jag inte hade lurat dej och sagt att morbror ville tala med dej, hade du aldrig kommit ut med en sån himla fart – hahaha!
Även Tebryggaren skrattade och gick sedan ned på knä. Baoyu stod där länge utan att riktigt fatta vad som hade hänt, men sedan insåg han ju att det var Xue Pan som hade lurat ut honom, denne som nu med händerna sammanslagna, bugande stod och bad om ursäkt men hade svårt att hålla skrattet tillbaka. Xue Pan sa bönfallande:
– Du får inte vara arg på din page. Det var faktiskt jag som bad honom hjälpa mej.
Baoyu kunde ju inte göra något åt det skedda. Han insåg också att så var fallet och sa med ett skratt:
– Att du lurar mej och skrattar åt mej är väl inte så mycket att säga om, men hur tusan kunde du dra in min pappa i din komplott? Tänk om jag skulle skvallra för moster Xue! Undrar just vad hon skulle säga då!
– Bäste kusin, sa Xue Pan – du är väl en kompis? Jag ville ju bara att du skulle komma ut så fort som möjligt! Ja, jag erkänner att jag glömde spelreglerna, när jag drog in din pappa, men nästa gång kan ju du lura mej på samma sätt, så kan udda vara jämnt. Du kan nämna min pappa då, så är vi kvitt.
– Ajaj, sa Baoyu! Dra inte in de döda! Nu går du faktiskt för långt!
Han vände sig sedan mot Tebryggaren och sa:
– Varför ligger du fortfarande på knä, din förrädare! Res dej upp, din bastard!
Orden fick Tebryggaren att göra ketou, och efter att ha dunkat pannan i marken några gånger reste han sig upp.
– Om jag inte hade haft ett fullgott skäl, sa nu Xue Pan, skulle jag inte ha vågat störa dej. Skälet är att jag snart fyller år – den tredje nu i den femte månaden – och att gamle Hu och gamle Cheng och några andra gamla kompisar har lyckats skaffa fram – man kan verkligen undra varifrån – diverse extraordinära födelsedagsförplägnader. Vad sägs om knaprig och frasig färsk lotusrot, lång till tusen men ändå tjock om midjan; jättemelon – rena bysten; kejserliga tributvaror från Siam, till exempel färsk kaviar från lyxstör – rena låren! – och cypressrökt griskulting, som ser ut som rena, hmhmhm … Sådant får man inte tag på i vanliga fall! Stör och griskött kanske, men då får man allt punga ut, men hur tusan kan man få fram den typen lotusrot och jättemelon? Jag har skickat över litet till mamma, till Gamla hennes nåd och moster Wang, men jag har fortfarande kvar en hel del, som jag definitivt inte kan göra slut på själv – det vore synd och skam! Så jag tänkte efter om det fanns någon person, som verkligen var värd att få smaka de här delikatesserna. Den ende jag kom på var du, så nu är jag alltså här med personlig inbjudan. Jag har också lyckats skaffa en riktig goding till underhållningen, för operainslagen alltså. Han är ett riktigt fynd … mmmmm. Jag är säker på att du kommer att gilla honom. Vi kan roa oss hela dagen – vad säger du om det?
Medan de pratade gick de till Xue Pans bibliotek, där de fyra tidiga gratulanterna och festarrangörerna – Zhan Guang, Cheng Rixing, Hu Silai och Dan Pinren, det vill säga de som hade sponsrat maten – och nämnde operasångare redan väntade på dem. Alla reste sig och hälsade artigt på Baoyu. Efter en hel del ceremonier och artighetsfraser sa Xue Pan till om te, och när detta var drucket, var det dags att duka för själva banketten, vilket skedde under ett väldigt oväsen och med ovanligt många inblandade och följaktligen tog avsevärd tid, men så småningom satt alla på avsedd plats runt festbordet.
Baoyu kunde nu konstatera att nämnda melon och lotusrot verkligen var något utöver det vanliga. Han sa halvt skämtsamt till Xue Pan:
– Kan det verkligen vara på sin plats att jag kommer hit och äter upp vad du har fått till födelsedagen, innan jag själv har gett dej någon födelsedagspresent?
– Nja, sa Xue Pan. Vad har du egentligen tänkt att ge mej som födelsedagspresent, när jag nu snart fyller? Något utöver det vanliga, hoppas jag.
– Det finns nog inte så mycket jag kan ge dej, sa Baoyu. Pengar, mat och kläder har jag gott om, men det är ju inte sådant som jag kan ge bort, inget som jag själv har åstadkommit. Några kalligrafiska tecken eller en teckning är det enda jag kan komma på som verkligen är mitt.
– När du pratar om tecken och bilder, kommer jag att tänka på en sak, avbröt Xue Pan. I går såg jag hemma hos … nåja, det kvittar vem det var … en sån där »vårpalats«-målning, en riktigt smaskig sak – härliga brudar! Måste ha varit en stor konstnär som målade det. Det fanns också en hop med tecken på tavlan. Tittade inte så noga, men signaturen var något typ Geng Huang. Hursomhelst var alltihop jättebra.
Baoyu blev konfunderad och tänkte så det nästan knakade. Kalligrafi och måleri hade han ju faktiskt studerat en hel del, men aldrig hade han hört talas om någon Geng Huang. Han tänkte länge, innan han plötsligt skrattade till och bad att man skulle ta fram en pensel åt honom. När han fått den skrev han hastigt ned ett par tecken i handflatan och frågade Xue Pan om han var säker på att det var just tecknen för Geng Huang han menade.
– Det är väl klart att jag vet vad jag talar om. Ingen analfabet här inte, sa Xue Pan.
Baoyu öppnade nu handflatan och lät honom och de andra se, medan han förklarade:
– Är du riktigt säker på att det inte var de här båda tecknen? De är ju faktiskt väldigt lika tecknen för Geng Huang.
De övriga kunde nu konstatera att det var fråga om den kände Mingmålaren Tang Yin. Alla skrattade och sa:
– Klart som korvspad att det var de tecknen han såg, men han var nog litet på lyran då han såg dom. Ögonen slant nog till, hahaha!
Xue Pan insåg att han hade gjort bort sig. Han skrattade och sa överslätande:
– Vem tusan kan hålla reda på kreti och pleti eller pleti och kreti!
Han räddades av gonggongen och en page som meddelade att en herr Feng just hade anlänt. Baoyu förstod att den nyanlände måste vara Feng Ziying, son till den högaristokratiske generalen Feng Tang. Xue Pan och de övriga ropade att han genast skulle ledsagas in, och strax stegade han in med hela ansiktet som ett enda stort leende och ombads förbindligt av alla tillstädes, som nu hade rest sig upp, att slå sig ned vid bankettbordet.
– Haha! skrattade Feng Ziying. Jaså, det är här ni sitter och trycker. Tycker inte det är någon idé att gå ut, va? Borta bra men hemma bäst. Haha!
Baoyu och de övriga skrattade nu också, och Baoyu sa förbindligt:
– Det var allt ett bra tag sedan vi sågs senast. Hur mår pappa generalen? Bra, hoppas jag.
– Tackar som frågar, svarade Feng Ziying. Gubben mår prima, men hans gumma dras med något slags snuva sedan ett par dagar.
Xue Pan hade direkt – med viss tillfredsställelse – noterat att Feng Ziying hade ett blått öga.
– Du har gått en match, ser jag, sa han och skrattade. Vem är det som har glömt kvar sin skylt mitt i nyllet på dig? Nästan mitt i planeten!
– Lagt boxhandskarna på hyllan, svarade Feng Ziying, knytnävarna alltså, sedan jag gav överste Chous gosse en rejäl omgång. Han blev skadad och jag skakad. Fick mej en riktig läxa. Håller mej lugn nu. Inga slagsmål för mej. Blåmärket är en jaktskada. Järnryggsbergen. En duvhöksvinge vispade till rakt över ögat.
– När då? frågade Baoyu.
– Den tjugoåttonde i tredje månaden gav vi oss av, svarade Feng Ziying. Kom hem först häromdagen.
– Det var alltså därför jag inte såg dej på partyt den tredje och fjärde hos Shens, sa Baoyu. Tänkte fråga efter dej, men så glömde jag bort det. Var det bara du eller var pappa generalen också med?
– Inte sumpar han ett sådant tillfälle, svarade Feng Ziying. Han bokstavligen tvingade mej med. Jag är väl inte tokig heller! Ge sej ut på äventyrligheter och besvär, när man kan sitta i lugn och ro hemma, supa och njuta av underhållning! Nej, tusan! Men inget ont som inte har något gott med sej!
När övriga gäster insåg att Feng Ziying var färdig med teet, bad de honom enträget att tömma några bägare med dem och att i detalj berätta om nämnda äventyrligheter. Men den ombedde reste sig tyvärr och sa:
– Borde naturligtvis tömma några bägare tillsammans med er. Går inte just i dag. Har ett extraordinärt ärende att uträtta – måste träffa pappa! Tyvärr! Måste avböja, men tack ändå!
Men hur skulle Baoyu och de andra kunna nöja sig med detta? De bokstavligen höll honom kvar trots att han protesterade och skrattande sa:
– Vad nu då! Vi brukar väl inte bete oss så här, så länge som vi har känt varandra! Hålla kvar en kompis! Det är faktiskt sant att jag inte kan stanna kvar i dag. Om ni insisterar på att jag ska tömma en bägare med er nu, får ni ta fram en stor pokal. Tömmer den ett par gånger på stubben. Måste sticka sedan!
De andra insåg att de inte kunde hoppas på ytterligare något. Två jättepokaler av »ocean«-typ hämtades, som Baoyu sedan höll upp, medan Xue Pan fyllde i direkt från vinkannan. Feng Ziying tömde dem stående i ett andetag för varje pokal.
– Du sa nåt om »tur i oturen« eller »inget ont som inte har något gott med sej«, sa Baoyu. Det måste du allt förklara för oss!
– Det är en lång historia, svarade Feng Ziying, alldeles för lång för i dag. Kräver ett särskilt party, bara det. Får fixa ett sådant den närmaste tiden hemma. Ska berätta allt i detalj då. Ska bli ett nöje!
Han vinkade och stegade beslutsamt mot dörren, medan Xue Pan ropade efter honom:
– Nu har du fått oss alla att nästan spricka av nyfikenhet! När blir ditt det där partyt? Det måste du faktiskt säga. Vi kan inte sväva i okunskap hur länge som helst – vi kan få en chock!
– Högst tio dagar! Lägst åtta nätter! svarade Feng Ziying och skrattade, varefter han snabbt tågade ut ur rummet, steg till häst och red iväg.
De övriga hade bara hunnit till dörren och återvände till banketten. Efter ytterligare någon runda med pokalerna bröt de upp, och Baoyu återvände till trädgården. Xiren trodde ju att han hade kallats till Jia Zheng, och visste inte om besöket innebar något positivt eller negativt men fruktade det värsta. Hon såg nu att Baoyu var ganska på örat och frågade vad som hade hänt. Baoyu berättade så gott han kunde om besöket hos Xue Pan. Xiren sa förtretad:
– Här går man och väntar så att man får ont i magen av oro, och så visar det sej att du har varit ute och festat! Du kunde väl åtminstone ha sänt någon hit och talat om var du var!
– Det är klart att jag tänkte skicka någon med ett meddelande, svarade Baoyu, men just då kom gamle Feng och så glömde jag bort det.
Medan de samtalade kom Baochai in och sa med ett stort leende:
– Jag hörde just att du har varit hemma hos oss och avsmakat de beryktade maträtterna.
– Jag utgår från, sa Baoyu också han leende, att ni hemma hos er har fått smaka på dom först.
– Bror Pan insisterade faktiskt på att jag skulle smaka på dom redan i går, sa Baochai, men jag tyckte det var bättre att han sparade dom för någon annan. Jag är faktiskt inte mycket för sådana där delikatesser – de verkar inte avsedda för mej. Jag skulle nog drabbas av något elände, om jag åt av dom.
Medan hon pratade hällde en tjänsteflicka upp te åt henne, och samtalet fortsatte sedan medan hon läppjade på teet. Men här lämnar vi dem.
*
I stället beger vi oss till Daiyu, som hade fått höra att Baoyu blivit kallad till Jia Zheng och inte hade återvänt på hela dagen, varför hon var mäkta orolig för hans skull. Först ett bra tag efter middagen fick hon höra att Baoyu hade kommit hem, och gick efter kort övervägande över till honom för att få reda på vad som egentligen hänt. När hon hade gått en bit såg hon på avstånd att Baochai gick in genom porten till Röda glädjens gård, varför hon själv skyndade på sina steg litet efter henne. När hon nådde Blombadsbron, såg hon olika sorters fiskar och vattenfåglar simma där nedanför, varför hon stannade och beundrade de ofta sprakande färgerna och sökte identifiera de olika sorterna, dock utan att helt lyckas. Hon blev stående där en lång stund, varefter hon fortsatte den sista biten till Röda glädjens gård. Porten visade sig vara stängd för kvällen, varför hon knackade på.
Den kvällen hade Molnljus och Smaragd råkat i gräl om något och var båda på rejält misshumör. De blev alltså allt annat än glada, när Baochai kom på besök, och Molnljus visade öppet sitt dåliga humör, där hon stod på gården bakom Baochai och muttrade:
– Tänk, att det bara finns sådana som inget annat har att göra än att komma och störa och hålla folk vakna mitt i natten, när anständigt folk borde hålla sej hemma i sängen!
Detta muttrade hon naturligtvis så att Baochai inte hörde det. När hon bara några minuter senare hörde att det var ytterligare någon som stod och bultade på porten och sa något, eggade hon upp sig än mer och var nu urförbannad. Hon frågade inte ens vem det var utan skrek bara:
– Här har alla gått till sängs. Kom tillbaka i morgon!
Daiyu kände ju ganska väl till tjänsteflickornas temperament och hon visste också att de ofta skojade med varandra. Hon tänkte att flickan som hade svarat inifrån gården inte hade hört att det var hennes röst, kanske hade tagit den för en annan tjänsteflickas och därför inte öppnat porten. Alltså sa Daiyu nu betydligt högre än förra gången:
– Det är jag! Varför öppnar ni inte?
Oturligt nog kände Molnljus inte heller denna gång igen Daiyus röst, förbannad som hon var. Det kunde tydligt höras att hon var på misshumör, när hon ropade:
– Jag skiter i vem det är. Herr Bao har uttryckligen sagt till om att inte någon får släppas in. Inte under några omständigheter!
Daiyu blev stående utanför porten med halvöppen mun, som slagen av panik. Hon kände hur vreden steg inombords, men försökte ändå tänka ut någon rimlig förklaring. Hon visste knappast om hon bara tänkte eller om hon talade halvhögt till sig själv:
– Jag får alltid höra av alla att jag ska känna mej som hemma här i morbrors hus, men faktum är att jag mera betraktas som en gäst än som en i familjen. Efter mammas och pappas bortgång saknar jag det stöd jag behöver. Här hos morbror häckar jag som en främmande fågel och jag kan faktiskt inte sätta igång och bråka om småsaker som det här. Det skulle jag själv få lida för senare.
När hon tänkte i de banorna, började tårarna trilla över hennes kinder. Hon visste sig heller ingen råd – det verkade vara lika illa att gå hem till Sjöjungfruambassaden som att stå kvar utanför Röda glädjens gård. Inte blev det heller bättre, när hon hörde en skrattsalva och muntert samspråk inifrån – hon lyssnade uppmärksamt och hörde att det var Baoyu och Baochai som skojade och nojsade med varandra. Bitterheten tog allt mer överhand inom henne och hon kom plötsligt att tänka på vad som hade hänt tidigare under dagen och kom därmed på en rimlig förklaring:
– Baoyu tror naturligtvis att jag har skvallrat för hans föräldrar, tänkte hon och sa sedan halvhögt: Baoyu! Hur kan du någonsin tro att jag skulle förråda dej? Du kunde väl ha frågat mej, innan du drog fel slutsats och nu straffar mej? Om du inte släpper in mej i dag, hur blir det då i morgon? Ska vi sluta att träffa varandra för gott?
Ju mer hon tänkte, desto mer ledsen och nere kände hon sig. Hon var inte längre medveten om »gröna mossans svala halka, stigens blomdaggsdävna svalka«, där hon stod mol allena i skuggan av ett träd vid ena hörnet av muren, och började snyfta helt översiggiven. Hennes skönhet och hjärtslitande klagan bringade till synes hela naturen i olag, åtminstone att döma av de olika fåglar som hade slagit sig ned på pilgrenarna och blomsterstånden i hennes närhet men som nu inte kunde uthärda hennes sorg utan själva med klagande vingesus flög upp och bort till andra domäner i trädgården. Det var som skalden skriver:
Vem blir ej av sorg förförd? Vem av skönhet oberörd?
Blomsjäl blir av suckar rörd – fågeln blir i drömmen störd …
Författaren till denna tvårading har uttryckt något liknande också i en – ovanligt lång – fyrrading:
Rynkan mellan ögonbryn, tåren på persikohyn – aldrig går de ur min syn!
Daiyus gråt är ingens lik. Ingen motstår dess lyrik.
Hennes sorg – tragisk musik! Blomblad fälls som i panik.
Fåglar flyr med skrämda skrik. Ej naturen blir sig lik.
När Daiyu stod där och snyftade översiggiven, hördes plötsligt ett knirkande ljud och gårdsporten öppnades. Någon klev ut … Om du vill veta vem det var, ska du läsa nästa kapitel.1
1. Detta kapitel 27 finns att läsa som inledande kapitel i »Silveråldern«, del 2 av romanen »Drömmar om röda gemak«. Övers. anm. ↵