Encyklopediska översikter av kejsartidens Kina kan ej här bli fallet – viktiga dynastier, kejsare, historiska personer, geografiska förhållanden, filosofi, religion, stora litterära verk, allmän kultur, kinesisk opera, akupunktur, fengshui och mycket annat, som lätt kan läsas om i exempelvis Nationalencyklopedin, medtas generellt inte nedan. Vad gäller almanacka (bondekalender) och mytologi nämns dock ett par föreställningar som spelar viktiga roller för just vår roman. Alf Henrikson återger lustfyllt i »Kinesisk historia« mycket sådant som inte får plats nedan. Rekommenderas!
Afang-palatset: den förste Qinkejsarens enorma palats.
alkemi: kopplingen till odödlighetsritualer är viktig, eftersom dessa ofta hämtat benämningar från alkemin (och spådomsboken Yijing – Förvandlingarnas bok – med dess åtta trigram och sextiofyra hexagram). Svavelkvicksilver (cinnober) blandas med exempelvis guld, bly eller andra tungmetaller (även koraller med mera) till odödlighetselixir, som ofta leder till döden såsom för herr Jing i vår roman.
almanacka: Tongshu (almanackans beteckning) innebär att den betecknar »allt«. Dess kärna är kalendern, som är en månkalender. Året är 10 dagar och 21minuter kortare än solåret, varför en extra fjärde månad på (i det närmaste) 30 dagar får inskjutas då och då. Enligt traditionen var det Gule kejsaren (Huangdi) som år 2637 före vår tideräkning uppdrog åt en minister att utarbeta en kalender, och man vet att kalendern i någon form funnits minst 2 500 år. Från att i första hand ha varit en bondepraktika har Tongshu allt mer fyllts av astrologiska och (mest) daoistiska föreställningar, där samspelet mellan yin (det kvinnliga, mörka, negativa, passiva – månen, jämna tal, även vad gäller årtal och månader; detta råkar vara ojämna årtal i vår tideräkning) och yang (det manliga, ljusa, positiva, aktiva – solen, udda tal), som kompletterar varandra, är viktigt. Av de fem elemen ten – se nedan – är vatten och trä yin, och eld och metall yang. Elementet jord är både yin och yang.
Kalendern omfattar sextioårscykler, som innebär kombinationer av »de tio himmelska stammarna« och »de tolv jordiska grenarna«. Vi befinner oss när detta skrives år 2001 i »ormens år«, enligt traditionen 4 638 år sedan tideräkningen började, i den 78:e 60-årscykelns artonde år. Vilket år, vilken dag och timme någon är född spelar mycket viktiga roller för någons horoskop och därmed för huvudintrig och för flera personer i »Drömmar om röda gemak«. För en kvinna är det fördelaktigt att vara född ett yinår och en yintimme.
Av största betydelse är också vilket av de tolv djuren i djurkretsen man hör samman med, eftersom dessa också kopplas till cykelns år och dagens tider (de tolv väkterna, se väkter): råttan, oxen, tigern, kaninen (haren), draken, ormen, hästen, geten (fåret), apan, tuppen, hunden och grisen. Djuret, året, timmen, yin och yang och vilket av de fem elementen man hör samman med är de viktigaste faktorerna för ens horoskop rent allmänt och kopplas sedan till enstaka faktorer eller kombinationer av faktorer för dagar eller timmar, då det är fördelaktigt eller ofördelaktigt att företa sig vad det nu kan vara. De fem elementen kan ses som energins fem krafter i naturen och därmed också i människan (jämför våra klassiska fyra element, som spelar så stor roll i personkarakteristiken för exempelvis Shakespeare). De kopplas även till väderstrecken och årstiderna och får alltså kosmisk betydelse samtidigt som de finns i människans inre: trä (vår och öster) finns i mjälten, eld (sommar och söder) i lungorna, jord (midsommar och centrum) i hjärtat, metall (höst och väster) i njurarna och vatten (vinter – norr) i levern. Trä, eld, jord, metall och vatten påverkar ständigt, men med olika kraft, och i förhållandet mellan de båda kvinnliga huvudpersonerna i romanen är det Lin Daiyus »trä« och Xue Baochais »guld« (metall) som är avgörande, eftersom »guld« lättare kan kopplas till verkets manlige huvudperson, som emellertid säger sig vägra tro på »skrock« som horoskop och dylikt. Trä påverkar starkast vid vårdagjämningen och metall vid höstdagjämningen. Trä kopplas till bland annat morgon och vår, skönhet och elegans, skapande kraft och fantasi – poeter och konstnärer; metall på motsvarande sätt till kväll och höst, beslutsamhet och mycket annat. Hur olika element påverkar varandra vid olika tidpunkter är ett mycket komplicerat område, som inte blir lättare av att yin och yang, de tolv djuren och andra föreställningar också spelar in. Allt kan påverka vid exempelvis val av partner, kanske i synnerhet vilket djur och vilket element man »är«. (Översiktligt och initierat behandlas detta och mycket annat i Anders Lennartssons och Li Lis verk om den kinesiska almanackan varje år, när detta skrives »Den kinesiska almanackan för Ormens år 2001«, Bokförlaget Tranan. Se nedan även om solstånd och väkter.)
Amithabha (Buddha A.): vistas i Paradiset i väster; den som åkallar honom – vilket ofta sker i romanen – når efter döden det Rena landet i väster.
askan, »påta i askan« (raka i askan, krypa omkring i askan): Enligt den vanligaste tolkningen (orden är mycket omdiskuterade bland rödforskare) gäller det svärfars incestuösa förhållande med svärdotter.
bagua – »de åtta trigrammen«: åtta kombinationer med tre heldragna och tre brutna streck, som används vid spådomar. Skall ha nedtecknats av Fu Xi/Fuxi efter mönster från ryggen av en drake, som steg upp ur Luofloden.
bambu: observera den fläckiga bambun vid floderna Xiao och Xiang, som enligt legenden blivit fläckig av de tårar som kejsar Yaos döttrar – änkor efter kejsar Shun – fällde, något som ofta anspelas på i poesin, i vår roman ej minst vad gäller Daiyu.
Bambulundens sju vise: sju excentriska lärde män och livsnjutare, som stundom anspelas på.
Bi Gan: rättrådig minister hos den grymme kejsar Zhou (shangdynastin), som i vrede skar ut ministerns hjärta.
blomsterlekar: den i romanen vanligaste formen går ut på att plocka den vackraste – stundom den mest udda – blomman.
Buddhas händer: starkt doftande citrusfrukt av varierande form.
Cao Cao: framstående general och poet i Weiriket (under De tre kungadömena). Framstår i »Berättelsen om de tre kungadömena« som den store skurken. Ofta citeras: »När man talar om Cao Cao, är han redan här« (»När man talar om trollen …«).
chan: den kinesiska formen för zen(buddism).
Chang’an: Kinas »mesta« huvudstad, bland annat under tangdynastin, nuvarande Xi’an – »Västra huvudstaden« (Beijing = Norra huvudstaden, Nanjing = Södra huvudstaden; Dongjing–Tokyo betyder Östra huvudstaden). Chang’an står stundom i romanen för »huvudstaden« i största allmänhet – romanens huvudstad har ju lånat drag från både Nanjing och Beijing – se inledningen.
Chang E (Chang’e): mångudinnan – se månmytologi.
chi: en hornlös, mytologisk drake; figurerar ofta som mönster i arkitektur och konsthantverk.
Chu: Hubei (och delar av Hunan) – rike under zhoudynastin.
ci: sångdikt (till givna melodier, från Yuandynastin – se kommentar om kinesiska versformer i volym 2, »Silveråldern«).
daotai: (mycket ungefärligt) = chefen för en domsaga.
ding: antik bronskruka (vas) på tre fötter.
dominobrickor: se kommentar i volym 2, »Silveråldern«.
dubbla femman: den femte dagen i den femte månaden, som firas med bland annat drakbåtsrodd till minne av den rättrådige Qu Yuan, som dränkte sig (278 f.o) eftersom furstarna ej ville lyssna på hans goda råd.
dygderna, de fyra dygderna för kvinnan (konfucianism): måttfullt (oklanderligt, sedligt) uppträdande och språk, modest klädsel samt flit. Se även plikterna.
elementen, de fem elementen: se almanacka och referenser där.
examinationssystemet: aspirant (tongsheng) på distriktsnivå; talang (xiucai, »blomma i knopp«, student) på prefekturnivå; utvald lärd (juren, licentiat) på provinsnivå; officiellt bekräftad lärd (gongshi, doktor) i huvudstaden; framstående lärd (jinshi, docent) efter examination vid hovet. De främsta »jinshi« utsågs till ministrar, kejserliga rådgivare och guver nörer för de mest lukrativa provinserna. Lägre nivåer kunde stundom köpas eller ärvas.
Jämförelserna med våra akademiska grader är mycket ungefärliga. Se även åttafotingen.
Fu Xi (Fuxi): anges ofta som den förste i kinesiska regentlängder. Uppfinner fisk- och jaktnät, skapar bagua (se detta ord) och därmed den allra första skrivkonsten. Som regeringsår anges traditionellt 2852–2738.
(de) fyra böckerna: de fyra verk som Zhu Xi sammanställde och kommenterade i slutet av 1100-talet och som sedan utgjorde kärnan i examinationssystemet under ming- och qingdynastierna, nämligen: Den stora lärdomen (kunskapen), Medelvägen (två kapitel ur Boken om riterna), Samtalen med Konfucius (Kong Zi) samt Mencius (Meng Zi).
»Färden till Västern« (Xiyouji): en av mingtidens fyra stora romaner; handlar om munken Xuanzangs (kallas i romanen ofta Tripitaka) färd till Indien på 600-talet för att hämta heliga buddistiska skrifter. Huvudperson är »pilgrimen Sun« (apkungen Sun Wukong) – känd bland annat för att ha ställt till med »stor oreda i Himlen«. Andra medhjälpare till Tripitaka är Galten (»Nasse«), »Sandmunken« och en vit häst (ett drakföl). Läs Göran Malmqvists översättning!
gatha: buddistisk dikt, ofta av en »upplyst«.
go: brädspel, som går ut på att stänga in motståndaren. Kom från Kina (weiqi) till Japan på 400-talet, där det blev mycket populärt. Schackbräden fanns med olika antal rutor, oftast lika många som i »vårt« schack. Olika varianter av damspel förekom. Vi använder i översättningen den japanska formen eller det kinesiska »qi«. Ganska sällan i romanen anges exakt vilket brädspel det är fråga om.
»goda, färdiggräddade/nygräddade pannkakor«: erotiskt slanguttryck. Se pannkakor.
Guanyin: boddhisattva Avalokiteçvara, som frälser dem som anropar honom/henne. Är i den kinesiska buddhismen femininum och spelar mycket ungefärligt samma roll som jungfru Maria för katoliker. »Barm härtighetens gudinna.«
Guifei (den lysande konkubinen): se Yang Guifei.
Guldlotus (Gyllenlotus): se Jin Ping Mei.
Gule Kejsaren (Huangdi): den mest legendomspunne av de mytiska urtidskejsarna; skall ha regerat hundra år (2697–2598 f.0) och tillskrivs – jämte sina rådgivare – många innovationer: tideräkning, krut, kompass, skrift (ordbildningsprinciper), musikinstrument, mått och vikter, mediciner, silkesodling (genom en av sina gemåler) med mera. Kejsaren besökte De odödligas öar och blev själv odödlig – han hämtades tillsammans med sitt harem till högre regioner av en drake. Gule Kejsaren spelar en viktig roll inom daoismens föreställningsvärld, där han stundom samman blandas med Jadekejsaren. Se även almanacka.
Gusu: gammal benämning på Suzhou.
Hanlin (»Penselskogen«): den berömda Akademien, som kejsar Xuanzong grundade under tangdynastin och som ägde bestånd till kejsardömets fall. Akademiledamöterna försörjdes här med mat och husrum.
Herdepojken: se Ploggossen och Väverskan.
»hornflätor«: barnfrisyr – håret flätas som ett litet horn över vardera tinningen.
Jadehallens rikedom och prakt: magnolia, granatäppelblom och pion.
Jadekejsaren: helt mytisk gestalt, högste potentat för många daoister.
jin: vikt, en jin motsvarar 500 gram. (En »officiell jin« är nu ett kilo.)
Jin Ping Mei (Jinpingmei): Guld, Vas, Plommon – en av mingtidens fyra stora romaner; åtnjuter pornografisk ryktbarhet; handlar om vivören Ximen och hans kvinnor, framför allt konkubinerna med ovanstående namn. Förkortad utgåva finns på svenska (»Chin Ping Mei«).
Jinling: Nanjing (»Södra huvudstaden«), men står stundom i romanen (liksom Chang’an) för huvudstaden i största allmänhet. »Jinlings tolv skönheter« är romanens viktigaste kvinnogestalter. (Se inledningen.)
jing: se de tre livskrafterna.
kalebass: torkat, urgröpt fruktskal av »flaskkurbits«; används ofta för att förvara medicin.
kalender: se almanacka, Tongshu.
kalligrafi och skrivstilar: i romanen nämns ofta »kaishu«, det vill säga den reguljära stilen (tryckstilen), »lishu« (kansliststilen, den officiella stilen), sigillskrift (lilla och stora stämpeln) och »jiaguwen« – de äldsta tecknen man fann på ben och sköldpaddsskal med »orakeltecken«. Kursiv skrift kallas »xingshu« (löpande skrift eller halvkursiv skrift) och bildar utgångspunkt för kalligrafin i mer inskränkt mening, den starkt individualiserade, kursiva »caoshu« (grässkrift). Läs Cecilia Lindqvists »Tecknens rike«.
kalpa (sanskrit): kosmologisk tidsperiod (»en dag för Brahma«); i slutet av en kalpa förgår världen för att därefter återskapas.
kang: den murade tegelsängen vid fönstersidan av rummet (i Nordkina) med hypokaustanordning (värmemöjligheter).
karma: sanskrit, ungefär »verk, handlingar«: de goda och onda handlingar, som bestämmer i vilken form man skall återfödas och antal återfödelser.
ketou (»kowtow«): underdånig artighetsbetygelse genom att knästående dunka huvudet i golvet/marken, det vill säga göra ketou.
klientsystem: »herr Zhengs litterära umgänge« med mera. Liksom i Romarriket innebär detta att en grupp personer som »klienter« åtnjuter beskydd av en högt uppsatt person (och dennes släkt) som »patronus«, som de i gengäld uppvaktar och gör vissa tjänster. I »Drömmar om röda gemak« är de oftast akademiker – någon även akademiledamot – och kunniga i bland annat etikettsfrågor. De håller ofta »patronus« sällskap vid måltider, go-spel med mera, varvid statliga, akademiska och stundom kulturella frågor dryftas. Författaren intar ofta en ironisk attityd till dem och huvudpersonen ogillar dem i princip, trots att de stundom uppträder som buffert mellan honom och fadern. De är oavlönade men mottar gåvor. – Jag har valt att variera beteckningen beroende på omständigheterna, när de medverkar. I Penguinutgåvan kallas de ofta (stundom ironiskt) »gentlemen«. I Pléiadeutgåvan används oftast det neutrala »conseillers«, rådgivare.
koan: gåtliknande paradoxalt uttryck eller fras som används i zenbuddismens undervisning och meditation för uppnåelse av inre klarhet (satori) – Nationalencyklopedin.
Kong Xi (Kongxi): Mästaren Kong, det vill säga Konfucius.
kunqu/kunqiang: lokal kinesisk operaform från tangdynastin (Jiangsu). li: en li motsvarar ungefär 500 meter (en »officiell li« är nu 1 000meter). liang: viktmått om pengar, oftast silver (tael) – vikt 50 gram (oftast). Kan stundom motsvara 1 200 qian (se dito) i koppar.
Lilla röd: se (den) Västra kammaren.
lingzhi (cao): odödlighetssvampen – se odödlighetssymboler.
Lisao: berömt stort – och mycket pessimistiskt – sorgekväde från staten Chu under zhoudynastin.
lizhi: se lychee (litchi).
de tre livskrafterna: jing (degenererar under åldrandet till sperma), qi (degenereras till andedräkt) och shen (degenereras till intellektuell verksamhet).
Long: betecknar provinsen Gansu.
longan (long’an): frukt som liknar lizhi (lychee), men vars skal är glatt.
lychee (lizhi, litchi): frukt som liknar longan, men vars skal är hårigt.
lång(t)livsgubben (stundom långlivsguden) shoulao: bor liksom många odödliga på stjärnhimlen som en stjärna (shouxing). Finns i flera tappningar – många odödliga sägs bo på bergstoppar.
manchuhälsning: artighetsbetygelse genom att gå ned på ena knäet och lätt framåtböjd sammanföra händerna framför bröstet inför den man hälsar.
Mo, moismen: en av konfucianerna som kättersk betraktad pacifistisk lära om kärlek (ai), grundad av Mästaren Mo (Mozi, Mo Zi – latin Micius – f. omkring 480 f.0).
»moln och regn«: sexuell förening (efter en legend från Chu, där kung Huai i en dröm mötte gudinnan på Det magiska berget, hon som ansvarar för morgonmoln och kvällsregn).
mu: ytmått; en mu = 0,0667 hektar.
månmytologi: efter att ha stulit odödlighetselixiret, som hennes make, solskytten Yi, hämtat i Paradiset i väster, flyr Chang’e (Chang E) till månen, där hon (enligt en variant) förvandlas till en padda med tre fötter, som med en mortelstöt behandlar elixiret – eventuellt med hjälp av månharen, som oftast arbetar under ett kassiaträd (kanelträd), som ständigt är grönt och kopplas till odödlighet.
»Mästaren« Kong: Kong Zi, Kongzi, Konfucius; på samma sätt Mästaren Meng: Meng Zi, Mengzi (Mencius); Mästaren Zhuang: Zhuang Zi, Zhuangzi; Mästaren Mo: MoZi, Mozi. – I folkmun förvrids »mästaren« stundom till »mäster« (»mäster Kong«).
Nezha: ett vidunder till häxa (monster) som stundom fått betydelsen »häxa« i största allmänhet (en nezha).
Norra huvudstaden: Beijing – se Chang’an.
Nüwa (Nü Wa, Nü Wo): vis forntids-/sagokejsarinna med människohuvud och fågelkropp. Det var hon som högg av sköldpaddans ben, så att jorden vilar direkt på sköldpaddans skal, och fastställde de fyra väderstrecken. Sedan firmamentet i ett krig mellan jättar hade spruckit, vållades skador på jordens fyra hörn, vilka skador alltså Nüwa repa rerade, vilket är en utgångspunkt för vår roman.
(de) odödliges öar: tre klippöar i Östhavet – Penglai, Fangzhang och Yinghou – där de odödlige sägs vistas och där odödlighetsmedicin skall finnas; liknar på håll molnformationer men upplöses när man närmar sig. Flera kejsare utrustade expeditioner hit utan att lyckas hitta öarna. Han Wudi lät konstruera en trädgård med tre öar med dessa namn för att locka till sig odödlige. Trädgården fick stor betydelse för trädgårdsarkitektur och har sannolikt påverkat även anläggandet av romanens Perspektivträdgård.
odödlighetssymboler (utom de separat nämnda): hjort (som kan lukta sig till »lingzhi« – odödlighetssvampen), persikor (se Xiwangmu), sköldpadda, tall och trana. Angående odödlighetssymboler, odödlighetselixir och dylikt – läs Mette Sigstedts »Taoismens myter om odödlighet«, Östasiatiska museet, 1983, som jag har haft som främsta referens.
palankin: aristokratisk, exklusiv bärstol; användes bland annat för att hämta hem den blivande bruden.
pannkakor, »goda nygräddade pannkakor« (och liknande): uttryck av denna typ anses hänsyfta på manlig, homosexuell handling och pederasti med unga pojkar.
pengavikt/penningvikt (qian): viktenhet om pengar; en »qian« (peng) är (oftast) 5 gram om det gäller silver. Se qian.
Penglai: den mest kända av de tre öar där de odödlige vistas i Östhavet enligt daoismen. Se (de) odödliges öar.
Penselskogen: se Hanlin.
Persikoblomkällan: i Hunan; enligt en berättelse av Tao Yuanming (död år 427) upptäckte en fiskare här under Jindynastin (300-talet) – efter att ha passerat en grottunnel – ett lyckligt, ofördärvat folk, vars förfäder fem hundra år tidigare flytt undan den förste Qinkejsaren. Ingen har senare återfunnit detta Lycksalighetens rike, som namnet Persikoblomkällan nu oftast står för.
pilgrimen Sun: se »Färden till Västern«.
pipa: sträng-/knäppinstrument, »kinesisk luta« (läs Cecilia Lindqvists verk om – ej minst – knäpp- och stränginstrument!). Svenska översättningar vacklar. Enklast är onekligen att använda de kinesiska beteckningarna. Jämför qin.
plikterna (de tre plikterna): kvinnan skall enligt konfucianismen före äktenskapet lyda fadern, under äktenskapet lyda maken och efter äktenskapet (om maken avlidit) sonen. Kopplas ofta till de »fyra dygderna« – se dygderna.
Ploggossen (Plöjarn, Oxfösaren, stundomHerdepojken): se Väverskan (Vävarflickan).
Qi: gammalt feodalrike (zhoudynastin) – ungefär nuvarande nordöstra Shandong och sydöstra Hebei.
qi: livskraft, energi (»andedräkt«). Se (de tre) livskrafterna.
qian: se pengavikt; ett »snöre pengar« tycks ofta motsvara hundra »pengar«. Ofta är det fråga om små kopparmynt med hål i mitten, som hängs upp på snöre – »ett snöre pengar«. 1 200 koppar-qian motsvarar stundom en liang i silver.
qilin (kylin): lyckobringande amulett med en kinesisk enhörning.
Qin: den feodalstat i nuvarande Shaanxi–Gansu som den blivande förste Qinkejsaren – Qin Shihuang – hade som bas för utvidgandet av sitt rike.
qin: sjusträngat – horisontellt – sträng-/knäppinstrument, som erinrar om en cittra – »kinesisk cittra«; stundom översatt »kinesisk luta«. Se pipa.
ruyi: liten amulett i form av en spira; ordet betyder: »Må dina önskningar uppfyllas!« och spiran, som eventuellt anknyter till enhörningens horn, är en av många symboler för långt liv/odödlighet. Ett skäl är att spiran anses likna »lingzhi«-svampen. Se odödlighetssymboler.
Ruzhou: ort i Henan, berömd för sitt porslin från Songtiden.
Röda klippan: här vid Långa floden stod ett ryktbart slag, där Zhuge Liang enligt »Berättelsen om de tre kungadömena« med hjälp av Östanvinden besegrar Cao Cao (se även Zhuge Liang och (de)Tre kungadömena).
rökelse: ofta förekommer ingredienser av kassia, kamfer, mysk och sandel. Om hampa förekommer kan hallucinogena effekter uppnås. I daoistens meditationsrum (»renhetens kammare«) kan rökelsekaret vara den enda inredningen.
satori: den inre klarhet som den upplyste når genom zenbuddistisk meditation och undervisning.
shen: se de tre livskrafterna.
shi: oftast mycket regelbunden dikt med bestämt antal stavelser, fasta rim och parallellism av olika typer – se kommentar i volym 2, »Silveråldern«. Se även ci.
Shu: motsvarar ungefär nuvarande Sichuanprovinsen; gammalt kungadöme.
Shun: mönstergill urtidskejsare.
skrivstilar: se kalligrafi.
solstånden (de 24 solstånden, jie): infaller var femtonde dag och anger vad man kan vänta av väder och vind. Första solstånd är Vintersolståndet, den dag kejsaren förr offrade vid Himmelens tempel; förfädersritualer utförs denna dag. Om vädret är torrt blir året fredligt. Solstånd, som figurerar i romanen, är bland annat nr 4: Vårens ankomst, nr 7: Vårdag jäm ningen, nr 8: Klart ljus (Qing ming – motsvarar i flera avseenden Alla helgons dag hos oss), nr 13: Sommarsolståndet, nr 16: Höstens ankomst, nr 18: Vit dagg, nr 19: Höstdagjämningen, nr 22: Vinterns ankomst, nr 23: Lilla snön och nr 24: Stora snön.
Södra huvudstaden: Nanjing – se även Jinling och Chang’an.
Taishan: det heliga berg (Shandong) där kejsaren årligen förrättade offer till Himlen. Området var centrum för odödlighetsmagi.
Tang: mönsterkejsare från shang/yindynastin (traditionell angivelse: 1766–1122).
Tiantai (Himlaterrassen): berg i Zhejiangprovinsen, där de odödlige ofta lär vistas; här finns gott om läkeörter.
tideräkning: se almanacka och solstånden.
(de) tolv djuren i djurkretsen: se almanacka.
Tongshu: se almanacka.
(de) Tre kungadömena (Berättelsen om de tre kungadömena – »Sanguoji«): den äldsta av mingtidens fyra stora romaner; handlar om feodala strider under de första femtio åren efter handynastin. Här finns kejsartidens mest berömda hjältar – bland annat Kinas »tre musketörer« och Zhuge Liang som d’Artagnan – och skurkar (främst den enligt många historiker förträfflige Cao Cao). Outtömlig källa för allusioner. Se Cao Cao, Röda klippan och Zhuge Liang.
(de) tre vännerna under vintern (rimfrosten): pinje, bambu och plommonträd.
träfisk: en träklapp, utformad som en fisk, som prästerna slår med för att rytmisera läsandet av bönerna.
vin: ofta risvin, alltid med alkohol. Läsaren får själv avgöra alkoholhalten.
väkter: ett dygn indelas i tolv väkter, alltså tvåtimmarspass, som dessutom motsvarar de tolv djuren (se almanacka). I synnerhet de nattetid användes mycket ofta som tidsangivelser: 1. 19.00–21.00 (xu – hunden), 2. 21.00–23.00 (hai – grisen), 3. 23.00–1.00 (zi – råttan), 4. 1.00–3.00 (chou – oxen), 5. 3.00–5.00 (yin – tigern), 6. 5.00–7.00 (mao – kaninen). Om det talas om »den tredje väkten« är det alltså kring midnatt. Komplikationer kan inträffa, eftersom råttan egentligen är det första av de tolv djuren, men i romanen verkar »den första väkten« nästan undantagslöst vara 19.00–21.00, det vill säga hunden.
(den) Västra kammaren (Xixiang – stundom kallad »Klostercellen«): berömt drama från yuandynastin av Wang Shifu. En ung poet träffar i ett kloster en flicka (Cui Yingying, kallas genomgående Yingying – »lilla gylling«) och hennes mamma, vilka han räddar ur en fara. Kärlek uppstår och förmedlas genom Yingyings unga kammarjungfru Lilla röd (Xiaohong). Huvudpersonen tvingas resa bort och drömmer i ett här bärge om sin älskade. Hur det går får vi aldrig veta.
Väverskan (Vävarflickan) och Oxpojken (Ploggossen, Plöjaren, stundom Herdepojken): två unga älskande som enligt legenden förvandlats till stjärnorna Vega och Altair, åtskilda av Vintergatan. Den sjunde natten efter den sjunde fullmånen varje år får de träffas, vilket fira(de)s på olika sätt – ej minst av unga flickor och pojkar – och anspelas på i poesi och diverse lekar. Se även i personförteckningen Qiaojie.
Xi Shi (ibland Xishi): Västra Shi(familjen)s skönhet – stundom kallad »den sköna med rynkade ögonbryn«, varför hon i romanen ofta jämförs med »Lilla rynkan« (Daiyu). Kung Goujian i Yue-riket förärar henne åt sin besegrare, Fucha i Wu-riket, för att denne genom henne skall förvekligas av kärlek, vilket också blir följden. Att hennes ögonbryn spelar en viktig roll härvidlag går tillbaka till Zhuangzi. I vår roman anspelas också på berättelsen om grannkvinnan, som tror att det räcker med att rynka på ögonbrynen för att bli vacker (och skäligen misslyckas och utskrattas).
Xiwangmu: Västerns kungliga moder – övernaturligt väsen i Väster (omnämnd av Zhuangzi) – som nått »dao«. Omtalas i många skepnader, ofta med djurkropp, och omges av fabeldjur. Sägs bo i Kunlun vid Jaspisdammen, där hon kan bjuda sina gäster på odödlighetspersikor, som mognar vart tretusende år och som »pilgrimen Sun« kalasar på.
Yama (kung Yan): underjordens – helvetets – kung och härskare.
yamen: förrättningsställe (kontor) för myndighetsutövning på olika nivåer.
Yang Guifei (Yang Yuhan): »den lysande konkubinen« – kejsartidens kanske mest kända konkubin, som får tangkejsaren Xuanzong att helt tappa kontrollen över sitt rike; kopplas ofta samman med An Lushans uppror och stryps trots kejsarens protester.
Yao: mönstergill urtidskejsare.
yin och yang: se almanacka.
Yingtianfu: administrativ enhet med hög status i Nanjing/Jinlingtrakten. Även namn på sällskap med områdets kulturella elit.
Yingying: se (den) Västra kammaren.
Yu, »den store Yu«: mönstergill kejsare, som räddar mänskligheten från att dränkas av den stora vattufloden. Anges som förste »historiske« kejsare, alltså förste regent i xiadynastin (traditionell datering för Yu: 2205–2198).
Zhao: gammal feodalstat i nuvarande södra Hebei och Shanxis mellersta och norra delar.
Zhao Feiyan: »Flygande svalan« – berömd skönhet, som kejsar Chengdi av Han gör till kejsarinna bland annat på grund av hennes förmåga att dansa nästan utan att vidröra marken.
Zhongshanvargen: figurerar i ofta citerad berättelse – en man (stundom benämnd »herr Dongguo«) räddar en varg undan de förföljande jägarna genom att stoppa honom i sin säck; när jägarna försvunnit och han släpper ut vargen, kastar sig vargen över honom för att äta upp honom.
Zhou: synnerligen grym kejsare, den siste av shang/yindynastin.
Zhuge Liang: mycket berömd general, rådgivare och uppfinnare i »Berättelsen om de tre kungadömena« – (se (de) Tre kungadömena) –, snarast huvudpersonen; betraktas nästan som trollkarl på grund av sina uppfinningar och kan kommendera Östanvinden (se även Röda klippan).
zodiaken: se almanacka.
(de) åtta odödliga: en blandning av historiska gestalter och sagofigurer, som det samlats många myter kring – uppstod under Song eller Yuan. Nr 8 är en kvinna. Deras många attribut har ofta med odödlighet att göra. Flera av dem presenteras i kommande romandelars ordförklaringar.
(de) åtta trigrammen (bagua – ba gua): utgångspunkt för spådomskonsten; består av åtta kombinationer av heldragna och brutna linjer i tretal; finns jämte yin och yang i Sydkoreas flagga. Se Fu Xi (Fuxi).
åttafotingen (ba gu): den åttaledade uppsatsen i examinationssystemet, som skall vara uppbyggd av citat från Konfucius och Mencius och strikt disponerad i åtta punkter, som kallas huvudet, halsen, strupen, armarna, vändpunkten, inälvorna, benen och fötterna.
ärmar: två sorter dominerar – de vida mandarinärmarna (med plats för mutor) och de vid ärmlinningen smala »bågskytteärmarna«.
»äta luft«: eftersom spannmål tynger och en odödlig (xian) bör vara lätt, andas han djupt i stället (»äter luft« – »andas vind och dricker dagg«, säger Zhuangzi).