– Det är inte klokt, mumlade Walter Ljunggren. Vad ska jag ta mig till?
Puben och pizzerian Casa Mosebacke var helt demolerad. Ljunggren stod mitt på golvet och skrapade undan glasflisor med foten. Borden var sönderslagna, inte en stol hade ett helt ben, disken var omkullvält och någon hade gått lös på den med en yxa.
Vi hade inspekterat köket. Spritskåpet var uppbrutet, men spriten var inte stulen, utan flaskor och innehåll hade slungats i väggarna, Öl- och läskedrycksflaskorna hade behandlats på samma våldsamma sätt, den kombinerade whisky- och öldoften var bedövande.
Kassaapparaten låg på rygg och glappade med de öppna lådorna och den elektriska förströelsemaskinen för enkronas kägelspel var säkert omöjlig att reparera. Tidigare hade det hängt olika motiv från Söder på väggarna, litografier och tryck innanför glas, nu låg de sönderrivna på golvet tillsammans med de krossade glasen och de brutna ramarna.
– Det här betalar försäkringsbolaget aldrig, suckade Ljunggren.
Ruda hade fått rapport om lokalen från en patrullerande polis, som sett den uppbrutna gröna leveransdörren och upptäckt krogens sorgliga skick. Han hade ringt hem till Ljunggren, som hunnit ner före oss. Krögaren rev sig i stubbhåret och det var nästan med gråten i rösten som han sa:
– Allt jag ägde och hade satsade jag på det här. Jag fick låna upp också … Det måste ju betalas tillbaka … det kanske blir kk …
Han satte sig på en del av en bordsskiva, la huvudet i händerna och vaggade med den massiva överkroppen. När han rörde på fötterna krasade glasbitarna under skorna.
– Ni behöver vår hjälp, herr Ljunggren, började Simon. Han svarade inte och Simon fortsatte:
– Ni talade om för mig att några män begärt av er att ni skulle betala sextusen kronor i månaden för att slippa obehag. Berätta allt ni vet om männen.
Ljunggren höll handen för munnen och rösten lät dov egendomligt frånvarande.
– Jag vet ingenting. Det var ett misstag. Ett skämt bara …
– Snälla herr Ljunggren! utbrast Simon. Ni hjälper er själv genom att hjälpa oss. Hade ni vägrat att betala?
– Jag har inget att säga.
– Ni kan få polisskydd.
– Polisskydd!
Ljunggren reste sig mödosamt, sträckte på sin kraftiga kropp och grinade illa.
– Hade det varit för trettio år sen skulle jag ha dansat runt med tjuvarna. Jag var boxare på den tiden, till och med proffs ett tag. Men nu har jag en ryggskada och får vara tacksam att jag kan gå.
– Tjuvar? frågade jag.
Han tog upp en plasttulpan, vände och vred på den och slängde den tillbaka med en uppgiven gest. Den var visserligen hel, tycktes han mena, men vad spelade en plastblomma för roll?
– Ja, tjuvar. Dom blev väl förbannade för att dom inte hittade något att stjäla och gick bärsärkagång. Det har man ju läst om.
Simon och jag tittade på varandra.
– Det stämmer inte, sa jag. Tjuvar brukar inte bryta upp ett spritskåp och sedan slänga spriten. Sprit är hårdvaluta. Jag ser att det ligger några sedlar kvar i kassaapparaten och den tjuv är inte född som sticker utan att plocka på sig vartenda öre.
– Dom kanske fick bråttom, muttrade Ljunggren och löpte med tummen över en djup skåra i sjögrästapeten.
– Inte värre än att dom hann med att slå sönder allting här innan dom gav sig iväg. Tala sanning nu, herr Ljunggren. Ni har blivit hotad inte sant?
– Det var inte allvarligt menat …
– Och ni har inte lytt dom, eller hur?
– Jag gör som jag vill. Ni begriper ingenting … låt mig vara ifred!
– Vi måste nog be er komma ner till Kriminalen för en formell anmälan.
– Jaja, jag kommer sen, men låt mig vara nu. Jag känner mig trött.
Den stora kroppen var hopsjunken och styrsellös. Simon skrev upp på en lapp till vilken avdelning han skulle vända sig och mekaniskt stoppade han lappen i bröstfickan.
– Arbetade Saga Sjöder hos er igår?
– Nej. Hon är här ganska sporadiskt.
– Har ni träffat hennes bror Sten Sjöder?
Den tunna munnen drogs till föraktstreck.
– Släktens svarta får! Jodå, när han var barn förtjänade han alla lusingar han fick av mig och fler till för busstrecken han gjorde. Nu har jag inte sett honom på flera år, men det är ju inte så konstigt. Jag gör inga slumbesök i fängelser.
– Hur är kontakten mellan er och Sagas och Stens far? David Sjöder. Ni är ju i samma bransch. Är det han som har finansierat er restaurang?
Ljunggren skrattade kort. Plötsligt grep han ett avslaget bordsben och slungade det med ursinnig kraft i väggen och det tycktes räcka som avreagering för rösten var mer samlad när han svarade:
– David! Han finansiera? Han skulle inte finansiera ett par vantar åt mig om jag så var tvungen att gräva i trettio graders kyla. Vi tål inte varandra. Han är högfärdig och stroppig för att han har lyckats med sina affärer, men han har bara haft tur. Vi pratar aldrig med varandra.
Han gjorde en svepande gest över lokalen.
– Han kunde ingenting när han började, och jag skulle nog kunna kopiera hans framgång. Jag tänkte ta av vinsterna på Casa Mosebacke och köpa in mig i fler pizzerior. Det finns plats för många än. Men nu …
Han begrundade förödelsen och upprepade tonlöst:
– Men nu …
Vi kom inte längre med honom och lämnade honom med resterna av det som en gång var en lönsam krog. Simon kisade mot vårsolen och nickade mot ett litet kafé på andra sidan gatan med skylten ”Gillegården. Kaffe. Bar.”
– Ska vi ta en kopp fika och en macka? Det blir ingen ordning hemma när man är gräsänkling.
Vi satte oss vid ett hörnbord, och medan Simon beställde tittade jag ut över Mosebacketorg. De tio-tolv träden i den lilla fyrkantiga parken började skjuta gröna skott och de två låga stenterrasserna såg ut att ha nyplanterats med gräs. I den stensatta cirkeln hade man ännu inte fyllt den lilla dammen, men snart skulle vattnet porla kring de två nakna stenkvinnorna. ”Systrarna” hade jag för mig att skulpturen hette. Pappa hade kört mig dit och visat mig den då den nyss var rest någon gång i början av fyrtiotalet. Pappa hade alltid varit noga med att visa mig nyheterna i stan. Hade det låga järnstaketet med de återkommande kvinnofigurerna funnits då med? Jag mindes inte.
Några alkisar var ute på dimmig morgonvandring för att försöka få ihop slantar till dagens kvarter eller tre flaskor av det billigaste rödvinet. Fyllon hade det knappt funnits på den tiden, vad jag kunde minnas, eftersom spriten var på bok och svåråtkomlig, men det var gott om ”pilsnergubbar”, som måste ha fått kolka i sig hinkar av det svaga ölet för att nå den avsedda berusningseffekten. Inte undra på, att de hade varit bukfeta och pussigt svullna i ansiktena.
– Jag tog var sin ost och ägg och ansjovis. OK?
– Du vräker dig i lyx och överflöd, men någon gång måste man ju slå sig lös utan tanke på kostnaderna.
Vi drack kaffe och tuggade lite ost.
– Nå, vad säger du om Ljunggren? frågade Simon. Vad tror du om hans inbrottstjuvar?
– Äh! Hur rädd är han?
– Plenty, sa Simon och högg in på ansjovisen. Han har fått sin handgripliga varning nu och är väl rädd om livhanken. Och vem skulle inte vara det? Jag menar … ja du vet med Nadja … jag förstår Ljunggren.
– Du har rätt, Simon. Han tar inga fler risker. Inte ens Ruda kommer att få ett ord ur honom. Han kommer att köra med sina inbrottstjuvar. Hotet och det gradvis stegrade våldet är beskyddarnas vapen, och det är förbannat effektivt.
Simon petade sig i sin imponerande mage för att se om där fanns plats för en smörgås till, konstaterade att så var fallet och beställde en ägg och ansjovis till. Jag avböjde frosseriet.
– Vad gör vi nu? undrade Simon.
– Vi delar upp oss. Jag tänkte börja med Saga Sjöder igen och få ett snack med hennes bror Sten.
– Tror du att han är inblandad?
– Med båda benen, men vi har ju ingenting på honom än. Lite upplysningar kan man väl begära ändå utan att bli snäst. Sen tänkte jag prata med Åkesson som har hand om arbetstillstånden på krogarna, han brukar vara väl underrättad om vad som händer och sker i restaurangvärlden. Därefter tror jag det är dags att titta David Sjöder i ögonen. Han är tillräckligt stor för att inte bli dödsrädd om han blir hotad, och har han blivit det kanske han berättar om det.
– Då tar jag fotarbetet, suckade Simon. Men för all del, jag behöver motion.
Hans uppgift var att knacka på hos folk i huset och samla upplysningar. Har ni sett något? Hört något? Märkt något? Folk har förvånansvärt mycket att berätta om man frågar på rätt sätt.
– Titta! Ljunggren får besök.
Vi såg en man i obestämd ålder stå och stirra in genom fönstret till pizzerian. Han bar elegant vårrock med liten sammetskrage och av vad jag kunde se var han mörkhårig med håret klippt på spanskt sätt. Han knackade på rutan med knogen men väntade inte på att bli uppmärksammad, utan gick snabbt runt hörnet och dök in i den gröna leveransporten.
– En kund kanske. Eller en inspektör från försäkringsbolaget, förmodade Simon. Dom hänger ju alltid på låset när skadan har inträffat och tar ett år på sig att betala.
– Försäkringsfolk har inte sammetskrage på rocken. Men så öppet uppträder inte en beskyddare och dessutom hade en sån inte knackat på rutan. Ta en titt på honom i alla fall.
Simon såg med avsmak på notan.
– Åtta spänn för dig och tolv och tjugofem för mig. Fasen, man kunde ju lika gärna äta på Operakällaren!
Simcan hackade lätt i motorn. Jag bad tysta böner att den bara var på tillfälligt misshumör, och att den skulle spinna lika snällt som den gjort de tre senaste åren. Jag hade inte råd med någon större reparation eller att byta bil nu, då jag måste fram med handpenningen på Gräsköhuset. Jag fick väl tala snällt till den och lova att utfordra den med färsk olja.
Det tog tre signaler innan Saga öppnade. Hon var klädd i samma indiska klänning som jag sett tidigare. Läpparna fick citronsmak när hon såg vem som hedrade hennes hem med besök.
– Tröttnar ni aldrig?
– Jag har inte ens börjat. Envisa Hassel kallar dom mig.
– Gå och var envis någon annanstans är ni snäll. Jag har inte tid.
– Några stackars ynka små frågor har ni väl tid med? Så att ni slipper besväret med att komma till oss i stora stygga huset.
– Usch så plågsam ni är, suckade hon och öppnade motvilligt så mycket att jag kunde ta mig in.
Rummet var sig likt. Ingen ny Hauptbyrå, inga gustavianska stolar, ingen ny reseaffisch. Saga satte sig vid det enda lilla bordet och grep en Femina.
– Jag höll på att läsa om vårgarderoben. Fråga ni så ska jag försöka svara medan jag läser.
Demonstrativt slog hon upp tidningen och låtsades bli djupt fängslad av den. Vad menade hon egentligen? I grund och botten verkade hon inte vara den typ av flicka som är road av att reta poliser. Jag slog mig ner på en annan stol och satt tyst. Hon läste sida upp och sida ner och jag sa ingenting. Till sist förlorade hon det lilla nervkriget. Vårdslöst kastade hon tillbaka tidningen på bordet.
– Så ofta som ni är här borde ni bidra till hyran, öppnade hon.
– Det är bara andra gången. Vänta tills jag blir varm i kläderna.
Hon tände den oundvikliga cigarretten.
– Jag trodde knappast ni var hemma, fortsatte jag.
– Varför skulle jag inte vara det? Måste man registrera sig om man går ut på stan?
– Nej, men ni måste väl jobba som alla andra. Hos Walter Ljunggren är ni inte så ofta vad jag kan förstå.
Tankfull rök mot taket och ett släpigt:
– Jag klarar mig. Jag har ju mina inkomster från den vita slavhandeln.
– Har ni talat med herr Ljunggren idag?
– Nej, han behöver ingen kontorshjälp förrän på torsdag.
– Det dröjer nog ännu längre. Just nu har han andra problem.
Saga började bli intresserad och fimpade efter bara fem bloss.
– Vad då för problem?
– Någon har förstört hans lokaler i natt. Det finns inte en hel pryl kvar. Inte ens en hel ölflaska.
Sakta gick tungspetsen på vandring utmed överläppen, och hånet i hennes fräkniga ansikte suddades ut.
– Det var illa, sa hon lågt. Det var verkligen illa.
– Han påstår, att det är tjuvar som har ställt till lokalen, men både ni och jag vet att det inte är sanning.
– Vet vi det?
Hon bjäbbade emot, men hon var bekymrad.
– Han är utsatt för en beskyddarliga som vill pressa pengar av honom. Den har hotat honom med repressalier om han vägrar betala. Slagen i magen på honom var väl den första puffen för kontraktet, demoleringen av lokalen en kraftig varning och vad händer om han ändå inte vill ut med slantarna? Vad tror ni?
– Stackars farbror Walter, viskade hon. Han har ju hoppats så mycket på Casa Mosebacke. Han har haft det ganska svårt, och nu trodde han att allt skulle vända sig.
– Med risk för att bli tjatig så frågar jag igen: varför slog ni mig när ni såg mig på Ljunggrens kontor? Vad trodde ni jag hade gjort?
Hon tog mycket lång tid på sig att svara.
– Får jag ringa ett samtal? frågade hon slutligen.
– Till herr Ljunggren? För att be om lov att berätta?
– Jag …
– Fröken Sjöder, det är er jag frågar nu. Enligt min mening är er släkting i livsfara, han måste skyddas, och det bästa skyddet är om vi griper dom som har hotat honom.
Det blev en ny paus och en lång funderare.
– Nej, sa hon till sist. Jag kan inte svika honom. Om han anser det vara bäst att tiga … jag menar … Om det föreligger något hot så är det mot honom och inte mot mig … farbror Walter får avgöra själv.
– För all del, sa jag hårt, men händer det honom något så faller en del av ansvaret på er.
Hon slog med de knutna händerna mot bordsskivan och skrek med tunn röst:
– Ni har inte rätt att säga så!
– Det gör jag ändå. Jag vill tala med er bror Sten. Var är han?
Ögonlocken fälldes ner precis lagom för att återge henne det spotska utseendet. Saga klev in i rollen som blaserad, aningen dekadent världsdam igen.
– Han har flyttat.
– Vart?
– Det vet jag inte. Och även om jag visste det skulle jag inte tala om det för er. Ni poliser har alltid förföljt stackars Sten.
– Vad jag vet så har det inte varit utan orsak.
Hon gjorde ett tillfälligt avbrott i rollen och sa ilsket:
– Han har jämt fått skulden för allting. Inte undra på att han är som han är. Alla har alltid skyllt på honom så fort det har varit någonting, och han har inte kunnat försvara sig.
– Hur var det med mordbranden? Klart bevisad.
Hon stampade i golvet och det var en smula komiskt, eftersom mattan dämpade effektljudet.
– Han blev en syndabock, skrek hon, han var oskyldig! Sten har talat om för varför han var på platsen. Det var fel att ta honom, men eftersom polisen redan hade utsett honom till den skyldige så fick han fängelse. Gud så orättvist!
Plötsligt blev hon sittande helt stilla och jag såg att den hand som hon sträckte ut efter cigarrettpaketet darrade.
– Nu förstår jag, sa hon hest. Nu begriper jag vad ni är ute efter. Ni tänker sätta fast Sten för bråket med farbror Walter. Ni tar in honom i en cell och så slår ni honom tills han går med på vad som helst. Vilket samhälle vi lever i.
Jag sände en tanke till vår PR-avdelning. Sov de? Fanns det fortfarande folk som trodde att vi hamrade oss till bekännelser med batonger? Att vi inte kunde låta bli att banka på anhållna bara för nöjes skull visste jag var en vanlig uppfattning hos en del människor. Den närdes av artiklar i en del kvällstidningar och TV-program. Nog borde föreställningen om Sverige som en rättsstat vara så innött att man inte inbillade sig att en oskyldig med fysiskt våld tvingades att erkänna brott för att få vara i fred.
– Jag ska bara ställa några frågor till honom.
– Ni och era satans frågor! skrek hon.
– Jag måste fråga. Det är därför jag har en lön, även om den inte är särskilt fet. Var bor han nu?
– Leta själv. Ni kanske hittar honom på lustiga huset.
– Hellre då i spöktåget. Får jag se mig omkring här? Hon erinrade sig Perry Mason.
– Har ni – vad heter det – undersökningstillstånd?
– Nej men jag kan ringa och få hit ett med en löddrig springare medan jag väntar. Ni kan ju bjuda på kaffe under tiden.
– Fresta mig inte. Det kanske finns gift i huset. Hon snodde åt sig Feminan och mumlade:
– Gör som ni vill då. En medborgare har ju inga som helst rättigheter. Man kan bli tvingad till allting. Sten visste vad han talade om.
Lägenheten var en fyrarummare. Stora rummet visste jag hur det såg ut, de få möblerna innehöll inga hemligheter. Strax bredvid badrummet ute i hallen ledde två dörrar till olika rum. Det första var litet och verkade ha blivit över på arkitektens ritning, men där fanns plats för en symaskin och en trave mönster. På en provdocka, som av de generösa måtten att döma var Sagas alter ego, hängde en ihopnålad klänning.
Rum nummer två var större och det Sjöderska sovgemaket. Väggarna var sjaskiga, men på ett litet bord låg en tapetkollektion, så jag förmodade att de snart skulle få en mer feminin karaktär för att passa ihop med det rosa sängöverkastet och det graciösa spegelbordet. Sängen var bred och inbjudande, lagom för madamoiselle Sjöder och den norske gutten Ring. Som tur var bestod sängens nedre del av en sockel och jag besparades nesan att lägga mig på knä och kika under.
Jag passerade Saga på väg mot det tredje rummet. Hon glodde stint på en fyrfärgsannons i Femina, samma som hon beskådat när jag gick ut i hallen.
Det var också litet, och tecken på uppbrott tydde på att Saga talat sanning. I den smala sängen hade lakanen tagits bort och bara skumgummimadrassen och den örngottslösa kudden låg kvar. Garderobsdörren var öppen och där fanns bara en livrem, smal och omodern, en sådan man får när man muckar från ett fängelse, och några underkläder. En trave kioskdeckare vittnade om Stens litteraturintresse. Jag återvände till veckotidningsfantasten.
– Ni kan be er bror ta kontakt med mig om han skulle höra av sig, föreslog jag.
– Säkert, svarade hon och släppte inte annonsen med blicken. Det lovar jag på hedersord. Man kanske får medalj.
Dörren till köket var stängd. Varför var den det? Jag gick ditåt och Saga blev så till sig att hon sänkte tidningen. Jag tog i handtaget och var inte beredd på att den som var innanför skulle rycka till sig dörren samtidigt. Klumpigt flög jag inåt, utan balans och utan möjlighet att undvika slaget.
Jag uppfattade inte vem det var, bara en suddig gestalt som svingade något blankt i luften. Kollisionen mellan det blanka och mitt huvud blev förödande. Kraften rann ur kroppen, och jag föll handlöst till golvet.