Det var jag och Pelle, Sune och Simon som var inne hos Ruda, de andra var ivägskickade på jobb. För andra gången berättade han vad han visste för oss.
– Klockan tjugo minuter över fem i morse så är ett tidningsbud ute vid Blackebergs sjukhus. En bit därifrån stannar en bil. En röd Mustang med gröna ränder och han minns att registreringsnumret började på 4.
– Hur kunde han se det så tidigt på morgonen? undrade jag fundersamt.
– Det är rätt ljust nu och dessutom har bilen stannat precis under en gatlykta, som ännu är tänd. Två män lyfter ut en tredje person, som verkar helt slapp. En man sitter kvar vid ratten. Dom två bär kroppen bort mot bergen som stupar till vattnet. När dom märker att tidningsbudet har upptäckt dom så släpper dom kroppen och en går fram till budet och säger med ett flin att kompisen är full och att dom ska bära hem honom. Sen fortsätter dom. Tidningsbudet bär ut sina blaskor i kåkarna på det distrikt han har, men han tycker det är förbannat underligt.
Dit dom bär kroppen finns ju inga bostadshus. Bara berg, och nedanför Mälaren. Halv åtta är han färdig med traden, och då ringer han polisen. För en stund sen fick jag rapporten.
– Varför tror du att det var Sten Sjöder dom bar på?
– Av din beskrivning. Röd sidenskjorta och grön långväst. Var det inte så?
– Jo.
Jag tänkte på Cornells kalla vrede uppe på Casa Mosebacke och på Stens krypande rädsla för honom. Vilket misstag hade Sten begått? Det måste vara något oförlåtligt, eftersom han hade fått betala med sitt liv. Ruda fortsatte:
– Det är inte den enda rapporten. Några hundägare har sett gänget, och en glad gosse som kom direkt på morgonkröken från en representationsfest. Han trodde att han hade fått fylldille, men hade så mycket ansvar att han ringde ändå.
– Hur länge stod bilen kvar? undrade Sune.
– Inte så länge. Tidningsbudet sa, att den körde därifrån när gruppen försvann bakom en kulle.
Simon hade fundersamt gjort några anteckningar.
– Dom tycks inte ha brytt sig om ifall dom blivit sedda eller inte. Och var har dom gjort av liket? Om det nu är ett lik. Det vet vi inte bestämt än. Bakom Blackebergs sjukhus …
– Dom kanske slängde kroppen i sjön, föreslog Sune.
– Visst, brummade Ruda, men varför gjorde dom sig omaket att åka ända dit ut? Dom fick ju bära honom en bra bit och måste klättra i bergen och det är ganska besvärligt. Men vi har båtar som är där och letar. Ingen har ju berättat om några tyngder, så kroppen flyter väl upp om den är ikastad.
– Båt, mumlade Pelle och gnuggade tinningen, båt …
– Vad är det med det?
– Jag har en svag minnesbild av någonting. Förr körde jag båt, innan jag började köra tävling i skogen och drog på ganska bra, och då var jag ibland i dom där krokarna. Det var ett satans drag i den där motorn förresten. En Johnson med …
– Pelle! utbrast Ruda. Vi ger djävulen i tävlingarna. Nå?
– Jo, jag minns dunkelt att jag tittade upp mot bergen där ibland, därför att jag mätte farten mellan två blickpunkter. Och den ena var ett slags port med hål i.
– Port?
Pelle slog ut med händerna ur stånd att identifiera vad han sett.
– Ja, en port. Fyrkantiga hål var det kanske.
Det blev en tät, tyst spänning i rummet. Alla började förstå vad det var Pelle hade haft som blickfång.
– Ett kloakutsläpp. Ett avlopp, sa Ruda.
Han trummade en intensiv marsch med de knotiga fingrarna.
– En kloak … mumlade han.
Ruda drog till sig telefonen och slog upp i katalogen.
– Gatukontoret, jaha, Tekniska Nämndhuset. Vi provar med det.
Han slog numret och presenterade sin sotigaste röst, den som inte tålde invändningar.
– Detta är kommissarie Ruda från Kriminalen. Jag vill tala med den hos er som känner till avloppssystemet i stan? Jaha, koppla mig till honom då. Är det överingenjör Bergström? Sitter upptagen? Bryt det, kommissarie Ruda önskar tala med honom. Ja, nu!
Några irriterande sekunder tickade förbi och Ruda mulnade. Jag visste, att han avskydde att vänta i telefon.
– God dag ingenjör Bergström. Kommissarie Ruda från Kriminalen. Finns det något kloak- eller avloppsutsläpp nedanför Blackebergs sjukhus? Ja nere i bergen mot vattnet. Ett nödutsläpp … Har ni en karta över ledningarna? Bra, jag sänder en man … förresten jag kommer själv. Vi är hos er om några minuter.
Han la snabbt på luren och gav korthuggna order. Jag fick en känsla av att det var bråttom, att Ruda kände sig mycket pressad.
– Rolle, du åker med mig till Tekniska Nämndhuset. Sune, du stannar kvar här tills jag ringer. Pelle och Simon, ni kör ut till området och väntar på oss.
Han beordrade fram en radiobil och vi körde den korta vägen till det nybyggda eleganta Tekniska Nämndhuset på Fleminggatan, där Separator hade legat när jag var grabb. Där bakom hade det funnits skrotfirmor och upplag, som varit spännande lekplatser.
In genom glasdörrarna till den ljusa hallen med Konstföreningens tavelutställning på lösa skivor utmed väggen, och längre bort de uppritade förslagen till planändringar för olika områden inom Stockholm och några modeller till stadsdelsomläggningar.
På fjärde våningen stod ingenjör Bergström och väntade vid hissen, en man i övre medelåldern med ett vänligt och förekommande sätt.
– Vi går in i konferensrummet. Jag har lagt fram kartorna. En av kartorna var som en vanlig stor stockholmskarta, men avloppsledningarna var markerade med svart tape. Han pekade på en punkt nedanför Blackebergs sjukhus.
– Där har vi nödutsläppet. Det fungerar bara vid exceptionella mängder nederbörd och kan då avleda en del från det ordinarie systemet.
Ruda begrundade tapemarkeringarna. Han följde linjen med sitt stora finger.
– Jag förmodar, att avloppet förenas med det ordinarie avloppet någonstans här vid Bergslagsvägen?
– Det är riktigt. Här. Sedan går allt i tunneln till Åkeshovs reningsverk.
– Kan man komma in vid nödutsläppet?
Bergströms ansikte uttryckte deltagande vid ett olycksminne.
– För några år sedan var det några pojkar som smet in, och en av dom halkade och följde med i tunneln ända bort till reningsverket. Det var förfärligt. Han hade inte en chans, stackarn. Man ska inte kunna komma in längre. Det är stålskivor för öppningen.
– Men om någon verkligen vill ta sig in. Går det?
– Har man ordentliga verktyg så är det förstås inte omöjligt.
Ruda tuggade en stund på tumnageln. Så vände han sig till mig.
– Rolle, du sticker ut till dom andra vid nödutsläppet. Jag har några saker att tala med ingenjör Bergström om. Vänta på mig där.
När jag hade klättrat ner längs en ganska oländig stig till avsatsen med portarna för utsläppet, träffade jag bara Simon, som satt sig bekvämt mot bergväggen och solade.
– Var är Pelle?
Simon kisade i vårsolen och det stora månansiktet med stävhakan uttryckte frid.
– Just som ni gått kom larm om att Piraten Sandén setts smita in i en port på Tomtebogatan. Han har visst en gammal brud där, så vi har bevakning. Jag skickade Pelle på eget bevåg tillsammans med en bil. Piraten är en farlig fan, men Pelle har tampats med honom förr.
Medan Simon slöt ögonen igen och lät sig smekas av strålarna, inspekterade jag porten. Den var uppbruten på ena sidan, så att en människa kunde ta sig in. Först en person, så en till och så halade man in ett lik …
– Sätt dig broder, sa Simon gästfritt. Jag antar att hövdingen kommer om en stund, och då får man väl göra skäl för slanten igen. Man bör ta tillvara dom små smultronstunderna i livet. Frisk luft och sol och allting gratis. Vad kan du mer begära av livet?
Jag gjorde det bekvämt för mig bredvid Simon och sög också in lite tidig sol. Tänk när man skulle ligga på bryggan på Gräskö och steka kroppen och titta upp och se Virena bredvid sig. Jag suckade så djupt att Simon reagerade.
– Vad är det? Kom det en dunst från utsläppet?
– Tvärtom, jag försöker föreställa mig semestern i skärgården. I sommar ska jag förbanne mig ta ut varenda ledig timme jag har.
Simon gäspade liknöjt.
– Skärgården, kallt i vattnet och fuktiga lakan. Enligt min uppfattning är man inte klok om man återgår till stenåldersstadiet.
– I så fall hade Neanderthal rätt. Har du förresten hört hur det är med Ljunggren? Ligger han kvar på sjukan?
– Nej han är i gång igen. Det var inte så farligt. Han hade fått lite stryk, men hos en boxare tål ju kroppen åtskilligt innan det blir nya märken. Jag kommer faktiskt ihåg honom från några matcher som jag såg i min gröna ungdom.
– Var han bra?
– Inget vidare. En ganska bökig boxare. Jaha, nu hör jag steg. Slut på lugnet. Vi går väl och ställer oss vid porten och ser intresserade ut. Ska man bli kommissarie måste man vara en duktig ögontjänare.
Han log svagt för att markera skämtet. Ruda kom mödosamt klättrande och efter honom två män, den ene godmodigt rundlagd i femtioårsåldern och den andre en lång figur som kånkade på stövlar, overaller och ett par långa käppar.
– Det här är Åkeshovs reningsverks chef, Sjölander, presenterade Ruda den förste av de två. Var fasen är Pelle?
Simon berättade och Ruda nickade.
– Jäsiken, om han lyckas sno Piraten. Honom har vi haft spaning på nu över ett halvår. Jag vill resonera ingående med honom om knarkgömman i Täby.
Han granskade sina fåtaliga trupper.
– Det är inget snack om att inte Cornell och hans hejdukar har släpat in Sten Sjöder här, och släppt honom i kloakrännan. Sjölander har erbjudit sig att gå hela tunneln fram till reningsverket med en av oss. Jag hade tänkt mig Pelle, för det är ett jobb för en ung och spänstig kille när man inte är van.
Simon log menlöst och såg ut att välsigna sin tidiga födelse och sin ballongmage. Jag anade dystert vem den unge och spänstige polisen skulle visa sig vara.
– Rolle …
– Jaja. Ta hit grejerna.
Den långe mannen gav mig en gul heltäckande gummioverall, väldiga högskaftade stövlar och gummihandskar. Sjölander vrängde vant på sig utrustningen, medan jag fumlade.
– Det luktar förstås pyton därinne, sa Simon uppmuntrande till Sjölander. Det bör vara ganska vidrigt.
– Man vänjer sig snabbt, svarade Sjölander. Men jag medger att man kan ha mycket trevligare saker för sig. Själv har jag inte gått i tunneln på flera år, och jag har inte längtat efter det heller.
Den gula overallen var flera nummer för stor och det var svårt och tungt att röra sig i den.
– Vad tjusig du är, sa Simon beundrande. Man borde ta ett kort av dig och skicka in till Svensk Polis. Jag är nästan avundsjuk.
Ruda brydde sig inte om yrkestråkningarna. Han sa istället allvarligt till mig.
– Du vet vilket fanstyg som hör till jobbet ibland. Någonstans på vägen till reningsverket kanske ni hittar liket av Sten Sjöder. Jag vill ha honom. Vi kan kanske finna bevis mot hans mördare genom honom. Simon och jag åker till Åkeshov och väntar på er.
Sjölander gav mig den ena käppen som såg ut som ett slags ispik.
– När vi kommer in i huvudtunneln, så måste vi känna med dom här. Kroppen syns nog inte nere i vattnet. Det är ju inte det renaste i landet precis.
Han gav mig också en kraftig ficklampa och så krånglade vi oss in genom den uppbräckta porten. Efter bara några meter räckte inte dagsljuset från öppningarna till, utan vi måste tända ficklamporna. Sjölander gick före och varnade för en hög järntrappa.
– Gå försiktigt på trappstegen. Allt härinne är halt och slipprigt.
Ovanför trappan smalnade bergrummet till en tunnel, men golvet var inte mer än fuktigt och ljudet av våra steg ekade. Ljusskenet dansade över drypvåta skrovliga stenväggar.
– Hur långt är det vi måste gå? frågade jag, och min röst lät egendomligt instängd, som om fukten sög till sig klangen.
Han vände sig inte om när han svarade, och det blev svårt att uppfatta hans ord.
– Till huvudledningen är det bara en fyra-femhundra meter. Sen måste vi gå omkring tre kilometer innan vi kommer fram till reningsverket.
Efter en stund hörde jag ljud som från ett vattenfall, och näsan reagerade mot en frän, unken lukt. Plötsligt såg jag forsande vatten, mörkfärgat och grusigt, störta förbi en bit längre fram.
– Tur att det inte har regnat, muttrade Sjölander. Då kan hela tunneln vara full ända till taket.
Men för mig räckte det ändå. Vi stod på kanten till avloppsledningen och Sjölander demonstrerade.
– Håll dig på vänstra sidan i tunneln. Där kan man gå, eftersom själva rännan ligger på högra sidan.
Man kunde inte upptäcka rännan, hela tunnelgolvet var fyllt av framstörtande avloppsvatten. Sjölander klev ner och vattnet räckte några decimeter upp på stövlarna. Han kände med käppen på högra sidan av tunneln.
– Själva vaggan som vi kallar det ligger sju decimeter djupare, men idag blir det nästan meterdjupt.
– Vilken fart vattnet har, sa jag när jag försiktigt klev ner bakom honom och kände ett starkt obehag när strömmen grep tag i de stora stövlarna.
– Tja, en meter i sekunden. Och kom ihåg att det är helsikes halt på sina håll. Man kan hamna i själva rännan och sugas med.
Det blev en spöklik vandring. Jag gick nära Sjölander och hans overall lyste i skenet från lampan. Vi höll käpparna utsträckta och för varje steg kände vi nere i rännan. Då och då tyckte jag att något mjukt, motståndskraftigt hejdade käppen och ropade till, men det var andra tjocka föremål som virvlade med i avloppsströmmen.
Tunneln var ett par meter hög, så man kunde gå rak, men ändå man var tvungen att böja sig ner då man kände med käppen. Bredden var också några meter totalt och tunneln var insprängd i berg.
Efter en stund skedde det som Sjölander sagt, man vande sig vid den fräna kloaklukten, och det var bara när några ovanligt äckliga dunster steg från den skummande ytan som man kände halsen tjockna av snabbt övergående illamående. Jag trampade på saker som jag inte visste vad det var, och inte ville jag forska heller. I rännan syntes ting virvla upp för att omedelbart försvinna igen, och de var också oidentifierbara för mig.
Avloppstunneln krökte sig svagt och man kunde inte se någon ände på den när man lyste framåt. Underliga tankar framkallades i hjärnan och kröp omkring där som spindlar. Var var jag egentligen? Ljuskäglan lyste i taket och jag fick huka mig för åratals avlagringar, som samlats i gråvita tovor, fastsmetat avfall som förstärktes varje gång avloppsvattnet steg till brädden, tovorna sträckte långa, smala trådar efter mig, vinkande tunna likfingrar fick jag för mig.
Var det ingenjör Sjölander som knegade sig fram en bit före mig? Var det inte i själva verket en ledare i Hades, en som skulle föra mig genom infernot? Vart i så fall? Till ett nytt inferno?
– Här! Nej, det var något annat …
Han lyfte käppen igen och fortsatte att gå. Den skämda luften trängde sig ner i lungorna och i plötslig panik fick jag för mig att den frätte, att avloppsångorna kunde bränna sönder vävnaderna. Jag insåg, att jag ägde anlag för cellskräck, men det var för sent att göra något åt det nu. Allt som fanns för mig i den närmaste framtiden var en ändlös promenad i en av helvetets förgårdar.
Det fanns ingenting att vara rädd för och jag gjorde bara ett jobb, men ändå kände jag paniken ligga och trycka i nerverna. Luften, avloppsresterna i taket på den svarta bergtunneln, klafsandet av stövlarna, kloakvattnet som kastade sig framåt i blint raseri, instängdheten i den varma, täta, oformliga overallen, allt skapade underlag för personlig oresonlig skräck.
– Är det långt kvar? frågade jag.
Så onaturlig min röst lät! Så främmande! Var den verkligen min? Sjölander skrattade och vokalerna studsade mot skrovligheterna. Hur kunde han skratta?
– Vi har bara gått en femhundra meter än.
Två och en halv kilometer kvar! Ett ögonblick tänkte jag vända och gå tillbaka, den vägen skulle vara två tusen meter kortare, men tanken på Ruda kom mig att fortsätta. Personliga griller och dolda fobier skulle inte få mig att avstå från mitt jobb. Käppen sjönk sakta in i något mjukt.
– Sjölander, för fan, vad är det här?
Han klafsade tillbaka och kände med sin käpp bredvid min. Hade jag stuckit in min käpp i en död kropp? En kropp på botten av en kloak? Tillsammans hävde vi upp ett böljande tungt föremål. Sjölander hukade sig och kände på det med sin behandskade hand. Svart och sörjigt och tjockt.
– Det är något jox från någon fabrik. Tygbunt verkar det. Det är massor av trasor och textilier i ledningarna. Men en kropp är det inte.
Han återtog ledarskapet och vandringen fortsatte. Det kunde ha varit en människa. Det som var kvar av honom. Jag kunde ha stuckit käppen i resterna av Sten Sjöder. För fan, tänk om han inte var död, när de hade lämpat i honom i rännan?
Det skulle nog ha roat Georg Cornell, att bara ha bedövat Sjöder innan han lät honom ta sin plats i tunnelvattnet. Om händerna var bundna, så kunde han ju inte ta sig loss … Cornell kanske väntade tills han vaknade till sans och sedan puffade han i Sjöder.
Det måste ha varit en ohygglig död, tänkte jag febrigt. Sjöder kanske hann uppfatta situationen innan han slogs sönder mot betonggolvet i rännan. Kämpade med sina bundna händer och kände hur han fylldes med avloppsvattnet, det som skulle kväva honom. Jag ruskade på mig. Så här fick jag inte gå och tänka. Man kunde bli galen av sådana funderingar. Och än var jag väl inte galen? Hoppades jag i alla fall. Man kunde kanske …
Högerfoten fastnade på något mjukt undanglidande, något som omedelbart gav efter och förvandlades till såplik halka.
Foten gled undan. Jag trevade vilt efter stöd, men handen slog bara i den kala bergväggen. Jag hann inte ens ropa när jag handlöst föll baklänges ner i avloppsrännan.