Vi var tjugusex stycken — tjugusex levande maskiner, instängda i en fuktig källare, där vi från morgon till kväll knådade deg och bakade kringlor och kransar. Fönstren i vår källare vette åt en grop, som blivit utgrävd framför dem och var belagd med tegelstenar, gröna av mögel; på ramarna var utanför fastspikat ett tätt järntrådsnät, och solstrålarna kunde icke tränga in genom de av mjöldamm betäckta rutorna. Vår mästare hade spikat järntråd för fönstret, för att vi icke skulle kunna ge något av hans bröd åt tiggare eller åt svältande, arbetslösa kamrater; vår mästare kallade oss tjuvar och kanaljer och gav oss skämda inälvor till middag i stället för kött …
Kvavt och trångt hade vi det där inne i stenkistan under det låga, tryckande taket, som var svart av sot och fullt av spindelvävar. Tungt och ledsamt förflöt vårt liv inom de tjocka, av smuts och mögel fläckiga väggarna … Vi steg upp klockan fem på morgonen, olustiga och outsövda, och satt redan klockan sex slöa och liknöjda kring bordet och bakade kringlor av degen, som kamraterna gjort i ordning åt oss, medan vi sov. Och hela dagen ända till klockan tio på kvällen satt somliga av oss kring bordet, rullade ut den elastiska degen och vaggade av och an för att icke bli alldeles stela i lederna, medan andra rörde ihop mjöl och vatten. Och hela dagen surrade tankfullt melankoliskt det kokande vattnet i kitteln, där kringlorna förvälldes, och bagarens spade skrapade hastigt och ilsket mot ugnsbotten, kastande de hala, förvällda degklumparna på de glödheta tegelstenarna. Från morgon till kväll brann vedträna på ena sidan av ugnen, och det röda återskenet av lågorna fladdrade på väggen, som om det i tysthet gjorde narr av oss. Den väldiga ugnen liknade det vanskapliga huvudet på något sagans vidunder, som stack upp ur golvet och öppnade sitt eldsprutande gap, ur vilket en het ånga pustade emot oss, medan de två svarta ventilerna tycktes stirra på vårt ändlösa arbete som ett par ögon — vidundrets grymma, kalla ögon, som alltid betraktade oss med samma mörka blick, liksom trött av att se på slavar, av vilka det icke längre väntade något mänskligt, utan som det endast kunde förakta med den överlägsna vishetens kalla förakt.
Dag efter dag stod vi där i den kvava, stinkande luften, i mjöldammet och smutsen, som våra fötter dragit in från gården, och knådade degen och bakade kringlor, som vi fuktade med vår svett, och vi hatade vårt arbete med bitter hätskhet, vi åt aldrig av vad våra händer frambragt, utan föredrog svart bröd framför kringlorna. Sittande mittemot varandra vid det långa bordet — nio på vardera sidan — rörde vi i timtal mekaniskt våra händer och fingrar, och vi var så vana vid vårt arbete, att vi aldrig såg på vad vi gjorde. Och vi hade sett på varandra så ända till leda, att var och en av oss kände till varenda rynka i kamraternas ansikten. Ingenting hade vi att tala om, och det hade vi så vant oss vid, att vi teg hela tiden, såvida vi icke grälade, ty alltid kan man ha något att gräla om, i synnerhet med arbetskamrater. Men till och med grälade gjorde vi sällan, ty vad är man väl i stånd till, när man är halvdöd, när man är som ett stenbeläte och alla ens känslor är förkvävda av arbetets tryck? Tystnaden är endast svår och plågsam för dem, som redan sagt varandra allt och icke har något mer att säga; för människor, som aldrig börjat tala, är det helt enkelt och lätt att tiga … Men ibland sjöng vi, och vår sång började på så sätt, att mitt under arbetet suckade plötsligt någon djupt som en tröttkörd häst och uppstämde sakta gnolande en av dessa släpande sånger, vilkas milt klagande melodi alltid lättar den tyngd, som trycker den sjungandes hjärta. En av oss sjunger alltså, och vi andra lyssnar i början tyst till hans sång, som flämtar och släcks under det tunga källarvalvet likt en liten eld ute på stäppen en kulen höstdag, då den grå himlen hänger som ett blytak över jorden. Så faller en annan in, och nu dallrar redan två stämmor sakta och melankoliskt genom den kvava luften i vårt källarhål. Och plötsligt griper flera röster på en gång fatt i melodin, och den höjer sig som en svallvåg, blir sta rkare och högljuddare och tycks spränga ut de fuktdrypande, tjocka väggarna i vårt stenfängelse …
Snart sjunger vi alla tjugusex. De högljudda, längesedan sammansjungna rösterna fyller bageriet, ja, sången tycks icke få rum där, den slår mot stenväggarna, stönar, gråter och upplivar hjärtat med en sakta aggande smärta, öppnar åter de gamla såren däri och väcker en längtansfull saknad … Sångarna suckar djupt och tungt, en och annan tystnar plötsligt, hör länge på, hur kamraterna sjunger, och faller sedan åter in på nytt. Andra sjunger med slutna ögon, och kanske förefaller dem sångens breda, mäktiga flod som en solbelyst väg, som sträcker sig långt i fjärran och på vilken de ser sig själva vandra …
Lågorna i ugnen fladdrar alltjämt, ugnsspaden skrapar mot tegelstenarna, vattnet puttrar i kitteln, och återskenet från elden på väggen dallrar upp och ner och gör narr i tysthet … Men i de främmande orden sjunger vi ut vår slöa sorg, den tunga saknaden hos levande varelser, berövade solens ljus, den längtansfulla saknaden hos slavar. Så levde vi tjugusex där nere i källaren, och vårt liv var så tungt och tryckande, som om hela det stora trevåningshuset över oss vore byggt omedelbart på våra axlar …
Men utom sången hade vi också ett annat gott, något som vi älskade, och som måhända ersatte solen för oss. I andra våningen av vårt hus fanns en guldstiekarverkstad, där en mängd unga flickor arbetade, och där hade de en husjungfru, den sextonåriga Tanja. Varje morgon tryckte sig ett litet rosigt anlete med glada blå ögon intill glasrutan på dörren, som ledde från förstugan in i bageriet, och en klar, vänlig röst ropade åt oss:
— Fångar små! Ge mig lite kringlor!
Vi vände oss allesammans om vid det välkända ljudet och såg glatt och godmodigt på det oskyldiga flickansiktet, som så förnöjt smålog emot oss. Det hade blivit oss en kär vana att se den mot glasrutan tryckta nästippen och de små vita tänderna, som glänste fram mellan de småleende röda läpparna. Vi rusar fram för att öppna dörren för henne, knuffande undan varandra, och så träder hon in, så söt och glad, och ställer sig framför oss, med förklädet utsträckt och huvudet en smula på sned, alltjämt småleende. Den långa, tjocka, kastanjebruna flätan har fallit fram över axeln och hänger ner på bröstet. Och vi smutsiga, svarta, fula karlar ser upp till henne — ty dörrtröskeln, på vilken hon står, är fyra trappsteg högre än golvet — och önskar henne god morgon och säger henne ett par ord, alldeles särskilda ord, som vi endast finner för henne. När vi talar med henne, blir våra stämmor mildare och vårt skämt oskyldigare. Allting är särskilt, när det gäller henne. Bagaren tar ur ugnen en spade full av de bäst gräddade och brunaste kringlorna och kastar dem behändigt i Tanjas förkläde.
— Akta dig bara, så att du inte kommer rätt i famnen på mästaren, varnar vi henne alltid. Hon skrattar skalkaktigt, ropar muntert åt oss:
— Adjö, fångar små! — och försvinner så fort som en liten råtta.
Det är alltsammans … Men långt efter det hon gått, pratar vi sinsemellan helt upprymda om henne, i det vi säger precis detsamma som vi sade i går och alla dagar förut, eftersom både hon och vi och allt omkring oss är precis likadant, som det var i går och alla dagar … Det är förfärligt pinsamt att leva så, medan ingenting omkring en förändras, och om detta eviga enahanda icke fullständigt dödar själen, så blir det med varje dag outhärdligare … Vi brukade alltid tala om kvinnor på ett sätt, som ibland kom oss själva att vämjas vid våra skamlöst råa ord, och det var lätt förklarligt, ty de kvinnor vi kände, var måhända icke bättre värda. Men om Tanja sade vi aldrig ett ont ord; ingen av oss skulle någonsin tillåtit sig ett vågat skämt i hennes närvaro, och ännu mindre skulle det fallit någon in att våga röra vid henne. Kanske kom sig detta av att hon alltid var så kort stund hos oss: hon glimtade förbi våra ögon som ett stjärnskott på himlen och försvann — eller kanske också av att hon var så liten och så vacker och allt skönt väcker vördnad till och med hos de råaste människor. Och så var det också det, att fastän vårt hårda arbete gjort oss till slöa lastdragare, var vi likväl människor och kunde, som alla människor, icke leva utan att ha något att dyrka. Någon bättre än hon fanns icke ibland oss, och ingen utom hon ägnade någon uppmärksamhet åt oss där nere i källaren — ingen av alla de många människor, som bodde i huset. Och slutligen — och det var nog det förnämsta skälet — ansåg vi henne alla på sätt och vis som vår tillhörighet, något som var till blott och bart tack vare våra kringlor. Vi ansåg det som en plikt att ge henne sådana, riktigt varma och bruna, det blev som ett dagligt offer åt vår avgud, nästan till en helig plägsed och fjättrade oss med varje dag allt fastare till henne. Utom kringlor gav vi också Tanja många goda råd: att kläda sig varmare, att icke springa så fort i trappan och icke taga så tunga vedbördor. Hon hörde leende på våra råd, besvarade dem med ett skratt och följde dem aldrig, men vi var icke onda på henne för det: vi ville bara visa, hur mycket omsorg vi hade om henne.
Ofta vände hon sig till oss med någon begäran, bad oss till exempel öppna den tunga källardörren eller hugga ved åt henne, och vi gjorde med glädje och till och med med en viss stolthet både detta och allt annat, som hon kunde be oss om.
Men då en gång en av oss bad henne laga hans enda skjorta åt honom, fnös hon föraktfullt och svarade:
— Har man hört på maken? Det skulle bara fattas! …
Vi skrattade grundligt ut den dumma token … och bad henne aldrig mera om något. Vi älskade henne — därmed var allt sagt. Människan vill alltid skänka sin kärlek åt någon, fastän denna kärlek stundom plågar, stundom besmutsar föremålet eller förgiftar dess liv, därför att den icke åtföljes av aktning. Vi måste älska Tanja, ty vi hade ingen annan att älska.
Ibland kom det åt någon av oss att försöka ta saken överlägset och säga:
— Men varför skämmer vi egentligen bort den där flickungen? Det är väl ingenting särskilt med henne! Vi gör alldeles för mycket väsen av henne.
Men den, som vågade komma med sådant tal, bragte vi snart och eftertryckligt till förnuft. Vi måste ha något att älska. Vi hade funnit detta och älskade det, och det som vi älskade alla tjugusex måste vara en okränkbar helgedom för var och en, och den, som stod oss emot härutinnan, var vår fiende. Kanske var det, som vi älskade, icke vår kärlek värt, men vi var ju tjugusex stycken, och därför ville vi se det, som var oss dyrbart, också heligt för andra.
Vår kärlek är icke mindre besvärlig än vårt hat … och kanske just därför påstår vissa stolta naturer, att hat är mera smickrande än kärlek … Men om så är, varför undflyr de oss då icke?
Utom kringelbageriet hade vår principal också ett finbageri i samma hus, skilt endast av en vägg från vår håla. Men arbetarna, i finbageriet — de var fyra stycken — höll sig på avstånd från oss, ty de ansåg sitt arbete snyggare än vårt och därför också sig själva bättre än vi. De kom aldrig in till oss och skrattade föraktfullt åt oss, då vi möttes på gården. Vi gick heller aldrig in till dem; mästaren hade förbjudit oss det, då han fruktade, att vi skulle stjäla något av småbröden. Vi tyckte icke om finbagarna, därför att vi var avundsjuka på dem; deras arbete var lättare än vårt, de fick mera betalt och bättre föda, hade en ljus och rymlig bagarstuga och var alla i motsats till oss friska och rena. Vi åter var alla gulbleka eller grå i synen, tre av oss led av syfilis, några av skabb, och en var alldeles krokig av reumatism. På helgdagar och när de hade ledigt, klädde de sig i fina kavajer och knarrande stövlar, två av dem var ägare till en harmonika, och alla gick de och promenerade i stadsparken. Vi åter bar smutsiga lumpor och gamla nedkippade skodon eller bastskor på fötterna, och in i stadsparken fick vi icke komma för polisen — hur skulle vi kunna tycka om finbagarna?
Så en dag fick vi höra, att bagaren, som stod vid ugnen inne hos dem, börjat supa och blivit avskedad av mästaren, och att en annan redan blivit antagen, en före detta soldat, som gick klädd i sidenväst och klocka med guldkedja. Vi var ytterst nyfikna att få se en sådan sprätt, och i hopp om att uppfånga en skymt av honom sprang vi oupphörligt ut på gården, den ene efter den andre.
Men han kom själv in till oss. Han öppnade dörren med en spark och stannade på tröskeln, i det han småleende sade:
— Guds fred! God dag, gossar!
Den kalla luften, som trängde in genom dörren, stod som en tjock rök om hans fötter, men han stod på tröskeln och såg där uppifrån ned på oss, och under hans ljusa, käckt uppsvängda mustascher glänste de starka, gula tänderna. Hans väst var verkligen något märkvärdigt i sitt slag, himmelsblå, skimrande, med broderade blommor och knappar av något slags röda stenar. Och klockkedja hade han också …
Det var en vacker karl, denne soldat, lång och kraftig, med röda kinder och stora ljusa ögon, som blickade klart och vänligt. På huvudet hade han en vit, hårdstärkt mössa, och under det rena förklädet, på vilket icke syntes en fläck, framtittade de smala spetsarna på ett par hypermoderna, skinande blanka stövlar.
Vår förste bagargesäll bad honom i aktningsfull ton att stänga dörren. Han gjorde det helt makligt och började fråga oss om vår principal. Vi överbjöd varandra i att säga, att mästaren var en illistig kanalje, en skojare, bov och blodsugare — allt vad man kan och bör säga om sin principal, men som är onödigt att här återgiva. Soldaten hörde på, snodde mustascherna och betraktade oss med en mild, klar blick.
— Ni har en massa flickor här i huset, sade han plötsligt.
Några av oss skrattade aktningsfullt, andra gjorde en lysten grimas, och en talade om, att vi hade nio stycken flickor i huset.
— Nå, är ni såta vänner med dem? frågade soldaten och plirade med ögat.
Åter skrattade vi, men denna gång en smula tvunget och förläget … Mången av oss skulle velat visa sig för soldaten som en lika morsk hjärtekrossare som han, men det var ingen som förstod sig på eller kunde det. Som ett erkännande härav sade en sakta:
— Hur skulle vi kunna tänka på …
— Nej, det är nog lite svårt för er, sade soldaten självsäkert och såg mönstrande på oss … Ni är inte av det slaget … ni har ingen hållning … inte det yttre för er, så att säga! Och kvinnorna vill, att en karl ska se något ut … att han har en ordentlig kropp … och allt som det ska vara! Och så har de respekt för styrkan … för en kraftig arm … som den här till exempel …
Han tog högra handen ur fickan och visade oss sin till armbågen nakna arm i den uppkavlade skjortärmen … Armen var vit och kraftig och bevuxen med guldglänsande hår.
— Ben, bröst … allt måste vara fast och starkt … Och så måste man vara ordentligt klädd, så att det vackra, man har, tar sig något ut … Mig till exempel är fruntimren alldeles galna i.
Jag varken ropar eller lockar dem, de flyger mig självmant om halsen fem stycken i taget …
Han satte sig på en mjölsäck och berättade både länge och väl om, hur förtjusta fruntimren var i honom och hur överlägset han förstod att handskas med dem. Sedan gick han, och då dörren gnisslande slutit sig efter honom, satt vi länge tysta och tänkte på honom och hans historier. Och så började vi plötsligt alla tala på en gång och kom överens om att vi tyckte så bra om honom. Så enkel och hygglig han var — att så där bara komma in och slå sig ner och prata! Ingen brukade någonsin komma in till oss, ingen hade någonsin pratat så där vänligt med oss … Och vi talade oavbrutet om honom och hans blivande framgångar hos guldbrodöserna, som när de mötte oss på gården antingen vek åt sidan för oss med föraktfullt hopknipta läppar, eller också gick rätt på oss, som om vi varit luft för dem. Vi åter följde dem alltid med beundrande blickar, både när vi mötte dem på gården och när de gick förbi våra fönster, om vintern klädda i små originella mössor och pälsjackor, om sommaren i blomsterprydda hattar och med brokiga parasoller i händerna. I gengäld talade vi om dem sinsemellan på ett sätt, som skulle gjort dem ursinniga av vrede och blygsel, om de hört det …
— Bara han inte fördärvar Tanja också! sade plötsligt förste bagargesällen i bekymrad ton.
Vi tystnade alla, slagna av bestörtning vid dessa ord. Vi hade för ett ögonblick glömt Tanja — det var, som om soldaten dolt henne för oss med sin vackra, kraftiga gestalt. Sedan uppstod ett högljutt gräl; några sade, att Tanja icke skulle nedlåta sig till slikt, andra försäkrade, att hon icke skulle kunna stå emot soldaten, och åter andra föreslog, att om soldaten började hänga efter Tanja, skulle vi slå honom sönder och samman. Till slut beslöt vi samfällt att ge noga akt på soldaten och Tanja och varna flickan, så att hön kunde ta sig till vara för honom … Detta gjorde ända på tvisten.
En månad hade förflutit. Soldaten bakade sitt småbröd, gick och promenerade med guldbrodöserna och kom ofta in till oss, men berättade ingenting om sina erövringar utan vred endast på mustascherna och slickade sig belåtet om läpparna.
Tanja kom fortfarande varje morgon till oss efter kringlor och var glad, söt och vänlig som alltid. Vi försökte tala med henne om soldaten — hon kallade honom »en glosögd kalv» och andra spefulla öknamn, och det lugnade, oss. Vi var stolta över vår flicka, då vi såg, hur guldbrodöserna slets om soldaten. Tanjas sätt emot honom höjde oss alla i våra egna ögon, och liksom för att härma henne, började vi också bemöta honom med en viss ringaktning. Men henne älskade vi ännu mer än förut och hälsade henne ännu gladare och hjärtligare om morgnarna.
En gång kom soldaten in till oss en smula påstruken, slog sig ner och brast i skratt, och då vi frågade honom, vad han skrattade åt, förklarade han:
— Det är två stycken av flickorna, som varit i slagsmål för min skull … Lidka och Grusjka … Så de tygade till varandra! Ha ha ha! De slet varandra i håret och hade omkull varandra i farstun, och där låg de … den ena inunder och den andra ovanpå … ha ha ha! De klöstes i ansiktena och slet sönder, kläderna … det var, så att man kunde skratta sig fördärvad! Men varför kan kvinnfolk aldrig slåss på anständigt vis? Varför ska de jämt klösas, va?
Han satt där på bänken, så frisk och munter och fin och bara skrattade. Vi teg. Denna gång var det något hos honom, som förargade oss.
— Nej, vad jag har för en tur hos fruntimmer! Man kan skratta sig fördärvad. Jag behöver bara blinka, så är det färdigt! Ta mig fan, om det inte är sant!
Han sträckte upp sina vita, med guldglänsande hår bevuxna armar och lät dem med en högljudd smäll falla ner på knäna. Och han såg på oss med en så glatt förvånad blick, som om han själv häpnade över sin märkvärdiga tur hos det täcka könet. Det fylliga, rödblommiga ansiktet glänste av förtjust självbelåtenhet, och han slickade sig återigen begärligt om läpparna.
Vår bagare skrapade häftigt med ugnsspaden mot spiselhärden och utbrast plötsligt i spefull ton:
— Att rycka upp små grantelningar behövs det ingen stor styrka till, men försök en gång med en riktig fura …
— Menar du det där åt mig? frågade soldaten.
— Ja visst …
— Vad vill du säga med det?
— Ingenting … det undföll mig bara i hastigheten.
— Nej, vänta! Vad är det du syftar på? Vad är det för en fura?
Vår bagare svarade icke utan började ivrigt syssla vid ugnen. Han kastade in de jästa kringlorna, tog ut de färdiggräddade och slängde dem bullersamt ner på golvet åt pojkarna, som radade upp dem på bastsnören. Han tycktes ha glömt soldaten och samtalet med honom. Men soldaten hade plötsligt blivit helt orolig. Han steg upp och gick fram till ugnen, där han var nära att få en knuff i bröstet av spadskaftet, som krampaktigt for omkring i luften.
— Nej, du måste säga, vem du menar. Du har förolämpat mig … Mig kan ingen motstå … hör du, ingen enda! Och du säger mig sådana förolämpande saker …
Han föreföll verkligen sårad på fullt allvar. Han hade kanske ingenting att yvas över annat än sin förmåga att tjusa kvinnor; kanske var detta det enda livskraftiga hos honom, som kom honom att känna sig som en levande människa.
Det finns människor, för vilka en kroppslig eller andlig sjukdom, varmed de är bekajade, är det bästa och värdefullaste i livet. De släpar den med sig hela sin levnad, lever endast i den, när sig därav, beklagar sig över den för andra och riktar därigenom, uppmärksamheten på sig, vinner andra människors deltagande, och det är det enda, de bryr sig om. Ta ifrån dem denna sjukdom kurera dem, och de blir olyckliga, därför att de mister sitt enda livsintresse och står där alldeles tomma. En människas liv är stundom så fattigt, att hon ofrivilligt tvingas att anse sitt lyte för ett gott och leva i det; man kan rentav säga, att människorna ofta blir andligt lytta av pur ledsnad.
Soldaten var, som sagt, allvarligt förolämpad; han gick löst på vår bagare och röt:
— Du måste säga, vem du menar?
— Ja, jag ska säga det, vände sig bagaren plötsligt emot honom.
— Nå?
— Känner du Tanja?
— Ja, än sen?
— Hon är det! Försök med henne …
— Bah, det måtte väl vara en småsak för mig!
— Vi får väl se!
— Du ska få se! Ha ha!
— Hon ger dig allt respass …
— Om en månad är hon min!
— Vad du är för en skrävlare, soldat!
— Om fjorton dar! Jag ska visa er … Vad är det väl för märkvärdigt med den där Tanja? Pytt!
— Seså, ge dig av nu … du hindrar oss!
— Fjorton dar — och så är det färdigt!
— Gå din väg, säger jag!
Plötsligt ursinnig, måttade vår bagare ett slag åt honom med ugnsspaden. Soldaten ryggade häpen tillbaka, såg på oss, teg ett ögonblick och sade därpå i låg och olycksbådande ton:
— Nå, gott! varefter han gick.
Under det de båda tvistade, hade vi alla hört på, tysta och intresserade. Mennär soldaten gått, började vi prata om varandra, högljutt och livligt.
— Jo, nu har du ställt till det vackert, Pavel! ropade någon åt bagaren.
— Tig och sköt ditt arbete! svarade denne vresigt.
Vi kände på oss, att soldaten blivit sårad på sin ömmaste punkt, och att Tanja hotades av fara. Men på samma gång hade vi alla blivit gripna av en angenämt spännande nyfikenhet vad skulle det nu bli av? Skulle Tanja stå emot soldaten? Och nästan alla utbrast vi med övertygelse:
— Tanja? Å, hon står nog emot! Henne tar man inte med blotta händerna!
Vi erfor ett oemotståndligt begär att pröva vår avguds styrka och tillförlitlighet och sökte ivrigt överbevisa varandra, att hon skulle gå som segrare ur sammandrabbningen. Det föreföll oss till och med, som om vi icke eggat upp soldaten tillräckligt, utan att han skulle glömma tvisten, ifall vi icke ytterligare retade hans egenkärlek. Från och med denna dag levde vi i ett slags egendomlig nervös spänning, sådan vi aldrig förr erfarit. Vi grälade sinsemellan hela dagarna, varigenom vi liksom skärpte våra förståndsförmögenheter, blev talförare och fick lättare att uttrycka oss. Det var, som om vi spelat ett djärvt spel mot den onde, och som om insatsen från vår sida vore Tanja. Och då vi hörde av finbagarna, att soldaten börjat slå väldeliga för »vår Tanja», erfor vi en kittlande känsla av välbehag och vår spänning blev så stor, att vi icke ens märkte att mästaren, begagnande sig av vår upphetsning, ökade på vårt arbete med fjorton pud deg i dygnet. Det var, som om arbetet icke tröttat oss längre. Tanjas namn var hela dagarna på våra läppar, och varje morgon väntade vi henne med en egendomlig otålighet. Det föreföll oss ibland, som om hon plötsligt skulle träda in, icke längre som den forna Tanja utan som en helt annan människa.
Men vi sade ingenting till henne om den tvist, som ägt rum. Icke heller gjorde vi henne några frågor utan bemötte henne som förut vänligt och hjärtligt. I vårt förhållande till henne hade dock insmugit sig något nytt och främmande för våra forna känslor mot Tanja — och detta nya var en frätande nyfikenhet, vass och kall som en stålkniv …
— I dag går tiden ut, bröder! sade en morgon bagaren, då han tog itu med sitt arbete.
Vi visste det mycket väl även utan hans påminnelse, men likväl ryckte vi till.
— Titta noga på henne, hon är snart här! fortfor bagaren. Någon utbrast i medlidsam ton:
— Ack, kan man väl se det med ögonen!
Och åter började vi gräla, häftigt och bullersamt. I dag skulle vi äntligen få veta, hur pass rent och otillgängligt för smuts det var, det kärl, i vilket vi lagt det bästa vi ägde. Denna morgon kände vi liksom först rätt, att vi spelade ett högt spel och att vi genom detta renhetsprov för alltid skulle kunna förlora vår avgud. Alla dessa dagar hade vi hört, att soldaten enträget förföljde Tanja, men hur det nu kom sig, hade ingen av oss frågat henne, hur hon förhöll sig gentemot honom. Hon infann sig liksom förut punktligt varje morgon för att få sina kringlor och var precis likadan som alltid.
Också denna dag hörde vi hennes röst:
— Fångar små! Jag är här …
Vi skyndade att öppna för henne, och då hon kom in, mötte vi henne mot vanan med tystnad. Vi stirrade oavvänt på henne och visste icke, vad vi skulle säga henne eller vad vi skulle fråga henne om. Vi stod tigande framför henne i en dyster klunga. Hon blev synbart förvånad över detta ovanliga mottagande — och plötsligt såg vi, att hon bleknade, blev orolig och förlägen och i tvungen ton frågade:
— Vad går det åt er? … Varför är ni så konstiga?
— Och du själv då? frågade bagaren mörkt.
— Jag — vad skulle det vara åt mig?
— Å … ingenting …
— Seså, ge mig nu fort kringlorna …
Aldrig förr hade hon haft så bråttom.
— Vi hinner väl! sade bagaren utan ätt röra sig ur fläcken och utan att ta ögonen ifrån henne.
Då vände hon sig tvärt om och försvann genom dörren.
Bagaren tog spaden och sade lugnt, i det han vände sig möt ugnen:
— Det tycks vara färdigt! … Den förbannade soldaten … en sån skurk …
Som en fårahjord gick vi, knuffande varandra, till bordet, satte oss under tystnad och började olustigt vårt arbete. Plötsligt utbrast en av oss:
— Kanske att hon ändå …
— Tig! Det är ingenting vidare att orda om! röt bagaren.
Vi visste alla, att han var en klok man, klokare än vi andra. Och vi uppfattade hans ord som en övertygelse om, att soldaten segrat … Det gjorde oss sorgsna och oroliga till mods.
Klockan tolv — just då vi åt middag — trädde soldaten in. Han var som alltid fin och sprättaktig och såg oss som alltid rätt i ögonen. Men vi kände oss generade för att se på honom.
— Nå, mina ärade herrar, vill ni, att jag ska visa er, vad en käck soldat förmår? sade han och skrattade segerstolt. Gå ut då i farstun och titta genom springan … begriper ni?
Vi skyndade ut och trängdes om varandra för att titta genom springorna i brädväggen på farstun, som förde ut till gården. Vi behövde icke vänta länge … Snart kom Tanja med hastiga steg och bekymrad uppsyn skyndande över gården. Hon hoppade över de många små pölarna av smuts och smält snö och försvann genom dörren ner till källaren. Sedan kom soldaten visslande, med händerna i fickorna och utan att göra sig någon brådska. Han följde efter henne ner i källaren …
Det regnade, och vi såg, hur regndropparna föll i pölarna och bildade små ringar i dem. Det var en grå och fuktig, otrevlig dag. På taken låg ännu snö, men marken var full av mörka smutsfläckar, Och snön på taken hade också en smutsbrun färgskiftning. Regnet droppade långsamt och melankoliskt, och vi tyckte det var kallt och ledsamt att stå där och vänta …
Den som kom först tillbaka ur källaren var soldaten; han gick tillbaka över gården med makliga steg och händerna i fickorna, precis likadan som alltid.
Och sedan kom Tanja. Hennes ögon … ja, hennes ögon strålade av glädje och lycka, och läpparna log. Hon gick som i sömnen och rörde sig framåt med osäkra steg …
Det kunde vi icke bära med lugn. Alla rusade vi på en gång mot dörren och ut på gården och började vissla och skräna vilt och hätskt mot henne.
Hon spratt häftigt till, då hon fick se oss, och stannade som fastnaglad i smutsen. Vi omringade henne och överöste henne hänsynslöst och skadeglatt med fula skällsord och sade henne de mest oanständiga saker.
Vi gjorde det varken högljutt eller brådskande, ty vi såg, att hon icke kunde komma undan; hon var omringad av oss, så att vi kunde håna henne så mycket vi ville. Jag vet icke varför, men vi slog henne icke. Hon stod mittibland oss och vände huvudet än åt den ena sidan, än åt den andra, lyssnande till våra förolämpningar. Och vi, vi slungade allt våldsammare över henne smutsen och giftet i våra ord.
Färgen försvann från hennes ansikte. Hennes blå ögon, som nyss förut strålat av lycka, var nu vitt uppspärrade, bröstet flämtade tungt, och läpparna darrade.
Och vi omringade henne alltjämt och tog vår hämnd, för att hon bestulit oss. Hon tillhörde oss, vi hade givit henne det bästa vi ägde, och fastän detta bästa endast var tiggares smulor, så var vi tjugusex och hon en, och därför fanns det ingen tortyr, tillräcklig att försona hennes brott! Så vi okvädade henne! … Hon bara teg och såg på oss med skrämda ögon, skälvande i hela kroppen.
Vi skrattade, tjöt, gallskrek … Folk började samlas kring oss … En av oss ryckte Tanja i koftärmen …
Då gnistrade det plötsligt till i hennes ögon. Hon förde långsamt händerna till huvudet, slätade sig i håret och sade högljutt och lugnt rätt i synen på oss:
— Ack, ni olyckliga fångar!
Och hon gick rakt på oss, så enkelt och obesvärat, som om vi icke alls stått där mitt i vägen för henne. Därför var det heller ingen av oss som hindrade henne att komma fram.
När hon kommit ur vår ring, ropade hon, utan att vända sig om och i en ton av obeskrivligt förakt:
— Ert pack … att vara så lumpna …
Och därmed gick hon.
Men vi stod kvar mitt på gården, i smutsen och regnet, under den grå molnhöljda himlen …
Sedan gick vi stillatigande tillbaka ner i vår fuktiga källare. Liksom förut blickade solen aldrig in genom våra fönster, och Tanja kom heller aldrig mera till oss!