1

ATT han var vaken förstod han av att hans huvud fungerade enligt logikens lagar och inte följde sömnens absurda labyrinter, för han hörde havets rytmiska svall och en svag gryningsfläkt svepte in genom det vidöppna fönstret. Men han fortsatte envist att hålla ögonen slutna, han visste att det dåliga humör som malde inom honom skulle brista ut så fort han öppnade ögonen och få honom att både göra och säga dumheter som han sedan skulle ångra.

Han hörde en melodi visslas av någon som gick nere på stranden. Vid den tidpunkten var det säkert någon som var på väg till jobbet i Vigàta. Han kände igen melodin men kom varken ihåg titel eller ord. Fast vad spelade egentligen det för roll? Han hade aldrig kunnat vissla, inte ens om han satte ett finger i röven. »Han stack ett finger i sin röv / och med en vissling luften klöv / en överenskommen signal / bland snutarna i stan…« Det var en skämtvers som en vän i Milano på polisskolan då och då brukade sjunga och som hade fastnat i huvudet på honom. För denna sin oförmåga att vissla hade han i småskolan blivit mobbad av sina små skolkamrater som alla var mästare på att vissla som fåraherdar, sjömän eller bergsbönder och på att lägga egna små talangfulla variationer. Skolkamraterna! Det var det som plågat honom under natten! Minnet av skolkamraterna och det han läst i tidningen alldeles innan han gick till sängs, nämligen att doktor Carlo Militello, ännu inte fyllda femtio, blivit utnämnd till chef för öns näst största bank. Tidningen uttryckte sina innerligaste välgångsönskningar till den nye chefen och publicerade ett foto av honom: glasögon med bågar som säkert var av äkta guld, märkeskostym, prydlig skjorta och mycket elegant slips. En framgångsrik man som gillar ordning och reda och försvarar de stora Värdena (inte bara på Börsen utan också värden som Familjen, Fäderneslandet och Friheten). Montalbano mindes mycket väl denne sin kamrat, men inte från lågstadiet utan från -68!

»Vi ska hänga folkets fiender i deras slipsar!«

»Banker är till för att rånas!«

Carlo Militello, med öknamnet »Carlo Martello« – italienska för Charles Martel – framför allt för sina härskarmetoder men också för att han mot sina motståndare använde ord hårda som hammarslag och knytnävsslag ännu hårdare än hammarslag. Så oförsonlig och obeveklig att den i demonstrationståg så ofta åkallade Ho Chi Mih i jämförelse skulle ha tett sig som en socialdemokratisk reformivrare. Han tvingade alla att sluta röka för att inte berika Statsmonopolet, men hasch och marijuana fick man röka så mycket man ville. Han påstod att kamrat Stalin bara ett enda ögonblick i livet hade handlat rätt, nämligen när han satte i gång att råna banker för att finansiera partiet. »Staten« var ett ord som alla reagerade på, det gjorde dem rasande som tjurar inför ett rött skynke. Från den tiden mindes Montalbano framför allt en dikt av Pasolini som försvarade polisen mot studenterna i Valle Giulia, i Rom. Alla hans kamrater hade föraktat de där verserna, men han, Montalbano, hade försökt försvara dem: »Men det är ju en vacker dikt.« Det var nära att Carlo Martello, om de inte hade hållit honom tillbaka, hade krossat ansiktet på honom med ett av sina livsfarliga knytnävsslag. Varför tyckte han då inte illa om den där dikten? Såg han redan i den sin framtid som polis? Hur som helst så hade han under årens lopp sett sina kamrater, de mytiska kamraterna från -68, börja »resonera«. Och med resonerandet hade det abstrakta raseriet lugnat sig och sedan till och med förvandlats till konkret foglighet. Och nu, med undantag för en och annan, som med extraordinär värdighet sedan mer än ett decennium utstod rättegångar och fängelse för något brott som han uppenbarligen varken begått eller gett order om, och även med undantag för någon annan som dödats på dunkelt vis, nu hade de övriga ordnat det väl för sig, de hade hoppat från vänster till höger, därefter till vänster igen, sedan tillbaka åt höger, och någon ledde en tidning, någon en TV-kanal, någon hade blivit en stor man inom det statliga, någon parlamentsledamot eller senator. Eftersom de inte hade lyckats förändra samhället hade de förändrat sig själva. Eller också hade de inte behövt förändra sig, eftersom de 1968 bara spelat teater och klätt ut sig och maskerat sig till revolutionärer. Utnämningen av Carlo Militello-Martello var något han inte riktigt kunde svälja. Framför allt eftersom saken hade fått honom att tänka på något annat och denna tanke var synnerligen irriterande.

»Är du kanske inte själv av samma skrot och korn som dem du kritiserar? Tjänar du inte den stat som du kämpade våldsamt mot när du var arton? Eller är det ren avund, för att du är så dåligt betald, medan de andra tjänar miljarder?«

En vindpust fick persiennen att slamra till. Nej, han tänkte inte stänga fönstret, inte ens på befallning av Gud fader. Fazio brukade alltid tjata på honom om det:

»Ursäkta mig, dottore, men ni ber ju om det! Inte nog med att ni bor i en ensligt belägen villa och dessutom på bottenvåningen, men ni lämnar ju fönstret öppet på natten också! Om det finns någon som vill er illa, och det finns det, kan han ju kliva rakt in hemma hos er när och hur han vill!«

Och så var det förstås tjatmostern Livia:

»Nej, Salvo, inga fönster öppna på natten!«

»Men sover inte du med fönstret öppet hemma i Boccadasse?«

»Vad har det med det här att göra? Jag bor ju på tredje våningen, och i Boccadasse finns det ju inte några tjuvar, men det finns det här.«

En natt hade Livia ringt till honom alldeles uppriven och berättat att inbrottstjuvar hade tömt hennes lägenhet i Boccadasse medan hon var ute. Han hade då först skänkt en tacksamhetens tanke till Genuas tjuvar och sedan lyckats visa sin medkänsla, men inte så mycket som han borde ha gjort.

Telefonen satte i gång att ringa.

Hans första reaktion var att knipa ihop ögonen ännu hårdare, men det funkade inte, för syn är ju inte detsamma som hörsel. Han borde ha hållit för öronen, men han föredrog att stoppa huvudet under kudden. Lönlöst: ringandet fortsatte svagt, långt borta. Svärande steg han upp, gick in i det andra rummet och lyfte luren.

»Montalbano här. Jag borde säga god morgon, men jag känner inte för det, för jag har inte börjat min morgon än och den ser inte alls ut att bli god.«

Det blev en lång tystnad i andra änden. Sedan hördes ljudet av luren som lades på. Vad skulle han nu göra efter denna briljanta lustighet? Gå och lägga sig igen och fortsätta tänka på den nytillsatte chefen för Interbanco, som när han fortfarande var kamrat Martello, hade skitit offentligt på en bricka full av tiotusenliressedlar? Eller ta på sig badbyxorna och ta en härlig simtur i det iskalla vattnet? Han bestämde sig för det andra alternativet, kanske skulle ett dopp hjälpa honom att lugna ner sig. Han hoppade i vattnet och blev genast halvt förlamad. När skulle han lära sig att detta kanske var något man inte borde göra vid nästan femtio års ålder? Man fick inte utföra sådana bravader längre. Bedrövad gick han hemåt igen och redan på långt håll hörde han telefonsignalerna. Det enda var att acceptera saker och ting som de var. Och börja med att svara i telefonen.

Det var Fazio.

»Säg mig en sak. Var det du som ringde mig för en kvart sedan?«

»Nej, dottore. Det var Catarella. Men han sa att ni inte hade börjat morgonen än. Så jag väntade en liten stund innan jag själv ringde. Har er morgon börjat än, dottore?«

»Fazio, hur kan du vara så spirituell så tidigt på morgonen? Är du på kontoret?«

»Nej, dottore. Det är en som har blivit mördad. Tsipp!«

»Vad menas med Tsipp?«

»Att han blev skjuten.«

»Nej, ett pistolskott låter pang, ett bösskott wang, en kulsprute-salva ratatatatata, en kniv låter swiss.«

»Pang lät det då, dottore. Ett enda skott. I ansiktet.«

»Var är du?«

»På brottsplatsen. Kan man säga så? Via Cavour 44. Vet ni var det är?«

»Ja, det vet jag. Blev han skjuten i hemmet?«

»Han var på väg hem och hade precis satt nyckeln i portlåset. Han blev liggande på trottoaren.«

Kan man säga att en person mördas i rätt stund? Nej, aldrig: ett dödsfall är alltid ett dödsfall. Men ett konkret och obestridligt faktum är att Montalbano medan kan körde mot Via Cavour 44 kände sitt dåliga humör försvinna. Att få kasta sig in i en mordutredning skulle hjälpa honom att bli av med de dystra tankar han haft sedan han vaknade.

När han kom fram hade det samlats så mycket folk att han måste tränga sig fram. Som flugor på skit, fastän det bara var i gryningen, var gatan full av folk, både män och kvinnor. Där stod till och med en flicka med ett spädbarn i famnen som tittade på med stora ögon. Den unga moderns pedagogiska metod retade gallfeber på kommissarien.

»Bort härifrån allihop!« vrålade han.

Några gick omedelbart därifrån, andra föstes bort av Galluzzo. Hela tiden hördes ett klagande ljud, ett slags jämmer. Det kom från en sorgklädd kvinna i femtioårsåldern, två män höll fast henne så att hon inte skulle kasta sig över den döda kroppen som låg på trottoaren med magen upp och ansiktet oigenkännligt på grund av skottet som träffat mitt mellan ögonen.

»Ta undan den där kvinnan.«

»Men det är ju hans mamma, dottore.«

»Hon kan gå hem till sig och gråta. Här är hon bara i vägen. Vem underrättade henne? Hörde hon skottet och kom ut?«

»Inte alls, dottore. Skottet kunde damen inte höra, för hon bor på Via Autonomia Siciliana 12. Någon måste ha informerat henne.«

»Och hon stod där klar och beredd med de svarta sorgkläderna på?«

»Hon är änka, dottore.«

»Okej, var hövliga, men ta bort henne härifrån.«

När Montalbano uttryckte sig på det viset var det inte mycket att göra. Fazio gick fram till de två männen, sa något med låg röst och de båda drog i väg med kvinnan.

Kommissarien ställde sig bredvid doktor Pasquano, som stod framåtböjd intill den dödes huvud.

»Nå?« undrade han.

»Inget vidare«, svarade doktorn. Och fortsatte ännu vresigare än Montalbano: »Måste jag verkligen förklara hur det gick till? Han blev skjuten med ett enda skott. Exakt mitt i pannan. På baksidan har utgångshålet tagit med sig halva huvudskålen. Ser ni de här små klumparna? Det är delar av hjärnan. Räcker det?«

»När hände det, anser ni?«

»För någon timme sen. Vid fyra-femtiden.«

En bit därifrån stod Vanni Arquà, den nye chefen för Kriminaltekniska Institutet, och undersökte en alldeles vanlig sten med blicken hos en arkeolog som just upptäckt en paleolitisk lämning. Montalbano gillade honom inte och antipatin var klart och tydligt ömsesidig.

»Var det den där hon mördades med?« frågade kommissarien och pekade på stenen, med änglalik uppsyn.

Vanni Arquà gav honom en uppenbart föraktfull blick.

»Var inte fånig! Ett skott från ett eldvapen.«

»Han ni hittat kulan?«

»Ja, den fastnade i träporten, som fortfarande var stängd.«

»Hylsan?«

»Hör nu, kommissarien, jag är faktiskt inte tvungen att svara på era frågor. Enligt polischefens order ska utredningen ledas av piketchefen. Ni ska bara bistå.«

»Vad är det jag gör nu då? Står jag kanske inte här och bistår med ett oändligt tålamod?«

Dottor Tommaseo, biträdande åklagare, syntes inte till på brottsplatsen. Alltså var det ännu inte möjligt att flytta den döde.

»Fazio, varför är inte Augello här?«

»Han är på väg. Han sov över hemma hos goda vänner i Fela. Vi fick tag i honom på mobilen.«

I Fela? Det skulle ta honom en timme till att komma till Vigàta. Och man kan ju tänka sig i vilket tillstånd han skulle visa sig vara! Dödstrött av brist på sömn! Vänner, jojo! Han hade säkert tillbringat natten tillsammans med något fruntimmer vars make var ute och prasslade någon annanstans.

Galluzzo kom fram.

»Dottor Tommaseo ringde alldeles nyss. Han vill att vi ska skicka en bil och hämta honom. Han körde på en stolpe tre kilometer utanför Montelusa. Vad gör vi?«

»Åk dit.«

Det var sällan Nicolò Tommaseo klarade av att ta sig någonstans med sin egen bil. Han körde som en drogad hund.

Kommissarien hade ingen lust att vänta på honom. Innan han gick därifrån kastade han en blick på den döde.

En ung man, inte mycket mer än tjugo, jeans, sportjacka, hårfläta, ring i örat. Skorna måste ha kostat honom en förmögenhet.

»Fazio, jag åker till kontoret. Du får vänta på åklagaren och piketchefen. Vi ses.«

I stället beslöt han att köra ner till hamnen. Han ställde bilen på kajen och började promenera långsamt längs östra piren, ut mot fyren. Solen hade gått upp, röd och grann, uppenbarligen glad över att ha klarat av det än en gång. Borta vid horisonten syntes tre små svarta prickar: försenade fiskebåtar på väg in. Han öppnade munnen på vid gavel och drog ett djupt andetag. Han tyckte om lukten av Vigàtas hamn.

»Vad är det du säger? Alla hamnar luktar likadant«, hade Livia invänt en dag.

Det var inte sant, varje plats vid havet har sin egen doft. Vigàtas doft var en perfekt blandning av vått tågvirke, soltorkade nät, jod, rutten fisk, levande och döda alger samt tjära. Och allra längst bort en bakgrundsdoft av dieselolja. Oförliknelig. Innan han kom fram till den flata klippan nedanför fyren, böjde han sig ner och tog en näve grus.

Han kom fram till klippan och slog sig ner. Han blickade ut över vattnet och tyckte sig se Carlo Martellos ansikte framträda vagt. Med våldsam kraft kastade han näven med grus mot honom. Bilden splittrades, skälvde och försvann. Montalbano tände en cigarett.

»Dottore dottore, oh, dottore!« Catarella gick till attack så snart han såg honom dyka upp i dörren till polisstationen. »Doktor Latte, han som har ett s där bak, har ringt tre gånger! Han ville tala med er personligen i egen person! Han säger att det är ett bråttombrådskande ärende!«

Han anade vad han skulle få höra av Lattes, polischefens sekreterare med öknamnet »lattes e mieles«, mjölk och honung, på grund av sitt lismande sätt.

Polischefen Luca Bonetti-Alderighi, markis av Villabella, hade varit entydig och stenhård. Montalbano såg honom aldrig i ögonen utan en liten bit högre upp och blev alltid fascinerad av sin överordnades tjocka hårman med en kraftig uppåtvriden tofs som hade samma form som sådana där högar av människoavföring man ibland kunde hitta ute i naturen. När polischefen den här gången inte såg sig betraktad, trodde han att han äntligen lyckats jaga respekt i kommissarien.

»Montalbano, med anledning av den nye piketchefens tillträde, dottor Ernesto Gribaudo, säger jag nu en gång för alla att er uppgift är att bistå honom. På er polisstation ska ni bara ägna er åt småsaker och lämna de viktigare ärendena åt piketstyrkan under ledning av dottor Gribaudo eller hans ställföreträdare.«

Ernesto Gribaudo. En levande legend. En gång när han såg överkroppen på en man som dödats med en kalasjnikovsalva, fastslog han att han hade dött av tolv snabbt utdelade knivhugg.

»Ursäkta, herr polischef, men skulle ni kunna ge mig något praktiskt exempel?«

Luca Bonetti-Alderighi kände sig uppfyllas av stolthet och tillfredsställelse. Montalbano stod framför honom på andra sidan skrivbordet, lätt framåtlutad och med ett ödmjukt leende på läpparna. Och tonen hade nästan varit bönfallande. Nu hade han honom i sin hand!

»Förklara bättre, Montalbano. Jag förstår inte vad det är för exempel ni vill ha.«

»Jag skulle vilja veta vilka saker jag bör betrakta som små och vilka som är större?«

Montalbano var säkert nöjd med sig själv: hans imitation av Paolo Villaggios odödlige kamrer Fantozzi var nästan helt perfekt.

»Vilken fråga, Montalbano! Småstölder, tvister, knarkhandel i mindre skala, slagsmål, kontroll av utomeuropeiska invandrare, det är små saker. Inte mord, för det är en stor sak.«

»Får jag göra några anteckningar?« frågade Montalbano och tog upp en bit papper och en kulspetspenna ur fickan.

Polischefen stirrade på honom stum av häpnad. Och för ett ögonblick blev Montalbano rädd: kanske hade han gått för långt i sitt skojande och den andre hade förstått.

Nej då. Polischefen gjorde bara en nedlåtande grimas.

»För all del. Varsågod.«

Och nu skulle Lattes bekräfta polischefens oemotsägliga order. Ett mord ingick inte i hans förmåner, det tillhörde piketen. Han knappade in numret till polischefens sekreterare.

»Min käre Montalbano! Hur står det till? Hur står det till? Och familjen?«

Vilken familj? Han var föräldralös och ogift.

»Tackar som frågar, dottor Lattes, alla mår utmärkt. Och de era?«

»Alla mår bra, Madonnan vare pris och lov. Hör på, Montalbano, apropå mordet i Vigàta i natt, så säger herr polischefen…«

»Jag vet redan, dottore. Jag ska inte ha hand om det.«

»Nej! Tvärtom! Jag ringer för att polischefen vill att just ni ska ta hand om det.«

Montalbano kände en lätt hjärtklappning. Vad var nu detta?

Han visste inte ens vem den skjutne var. Han kunde slå vad om att de upptäckt att den mördade unge mannen var son till någon viktig person. Var de på väg att lasta över ett jätteproblem på honom? Inte en het potatis, utan en glödande eldbrand?

»Ursäkta, dottore. Jag begav mig till platsen men påbörjade ingen undersökning. Ni förstår säkert att jag inte ville inkräkta.«

»Jag förstår mycket väl, Montalbano! Tack och lov har vi ytterst lyhört folk på polishögkvarteret!«

»Varför tar inte dottor Gribaudo hand om det?«

»Vet ni inte det?«

»Nej, ingen aning.«

»Jo, dottor Gribaudo var i förra veckan tvungen att resa till Beirut för ett viktigt möte om…«

»Jag vet. Blev han kvarhållen i Beirut?«

»Nej, han har kommit hem, men så snart han kom tillbaka drabbades han av en våldsam dysenteri. Vi trodde det var en form av kolera, det är ju inte helt ovanligt där borta, men det var det inte, Madonnan vare pris och lov.«

Även Montalbano tackade madonnan för att hon tvingat Gribaudo att inte kunna avlägsna sig mer än en halv meter från en toalett.

»Och hans vice, Foti?«

»Han var i New York för den där kongressen som utlysts av Rudolph Giuliani, borgmästaren med nolltolerans, ni vet. Kongressen handlade om bästa sättet att hålla ordning i en storstad…«

»Var inte den över för två dagar sedan?«

»Jovisst, visst. Men innan dottor Foti reste tillbaka till Italien såg han sig omkring lite i New York. En rånare ville åt hans plånbok och sköt honom i benet. Han ligger på sjukhus. Inget allvarligt, Madonnan vare pris och lov.«

Fazio kom inte förrän klockan var över tio.

»Varför tog det så lång tid?«

»För Guds skull, dottore, tala inte om det! Först var vi tvungna att vänta på tillförordnades tillförordnade! Sedan…«

»Vänta. Förklara lite bättre.«

Fazio lyfte blicken mot himlen, att behöva prata om det hela en gång till fick honom att återigen känna all den irritation han redan hade genomlidit.

»Alltså. När Galluzzo hade åkt för att hämta tillförordnade åklagaren Tommaseo, som hade kört på ett träd…«

»Var det inte en stolpe?«

»Nej, dottore, han tyckte det såg ut som en stolpe, men det var ett träd. För att ta det kortfattat så hade Tommaseo slagit i pannan och blodet rann. Då körde Galluzzo honom till akuten i Montelusa. Tommaseo fick ont i huvudet, så han ringde efter en ersättare. Men det var tidigt och det fanns inte en själ på polishuset. Tommaseo ringde då hem till en kollega, dottor Nicotra. Och därför var vi tvungna att vänta tills dottor Nicotra vaknat, klätt på sig, druckit kaffe, satt sig i bilen och kört dit. Men under tiden såg vi inte skymten av dottor Gribaudo. Och inte av hans vice heller. När ambulansen äntligen kom och de hade kört i väg med den döde, väntade jag ett tiotal minuter på att piketstyrkan skulle komma. Men sedan, eftersom det inte kom någon, körde jag därifrån. Om dottor Gribaudo vill ha tag på mig, får han komma hit.«

»Vad har du fått veta om det här mordet?«

»Ursäkta, men vad bryr väl ni er om det, dottore? Det är ju piketen som ska ta hand om det.«

»Gribaudo kommer inte, Fazio. Han sitter instängd på dass och skiter själen ur sig. Och Foti har blivit skjuten i New York. Lattes ringde till mig. Det blir vi som får ta hand om fallet.«

Fazio satte sig ner med ögonen strålande av glädje och drog ur fickan genast fram ett pappersark skrivet med mycket liten handstil och satte i gång att läsa.

»Sanfilippo Emanuele, kallad Nenè, son till framlidne Gerlando Sanfilippo och hans hustru Natalina Patò…«

»Det räcker så«, sa Montalbano.

Han hade blivit irriterad av det som han kallade Fazios »mantals-mani«. Men ännu mer irriterade han sig på hans röstläge när han satte i gång att rabbla upp födelsedatum, släktingar, giftermål. Fazio förstod direkt. »Ursäkta.«

Men han stoppade inte tillbaka papperet i fickan.

»Jag behåller det som stöd för minnet«, försvarade han sig.

»Hur gammal var den här Sanfilippo?«

»Tjugoett år och tre månader.«

»Knarkade han? Langade han?«

»Det verkar inte så.«

»Arbetade han?«

»Nej.«

»Bodde han på Via Cavour?«

»Ja. En lägenhet på tredje våningen, vardagsrum, två sovrum, badrum och kök. Han bodde där ensam.«

»Köpt eller hyrd?«

»Hyrd. Åttahundratusen lire i månaden.«

»Fick han de pengarna av sin mamma?«

»Hans stackars mamma? Hon har det alldeles för knapert. Hon lever på en pension på femhundratusen i månaden. Jag tror att det hela gick till så här. Vid fyratiden i morse parkerar Nenè Sanfilippo sin bil mitt framför porten, går tvärs över gatan och…«

»Vad har han för bil?«

»En Fiat Punto. Men han hade en till i garaget. En Duetto. Fattar ni?«

»Utan att ha något jobb?«

»Just precis. Och ni skulle se vad han hade där hemma! Alltihop av senaste modellen, TV, han hade låtit sätta upp en parabol på taket, dator, videobandspelare, videokamera, fax, kylskåp… Och ändå hann jag inte gå igenom allt. Där finns videokassetter, disketter och CD-romskivor till datorn… Det måste kontrolleras.«

»Har Mimì hört av sig?«

Fazio var så upphetsad att han blev förvirrad.

»Vem då? Jaså ja, dottor Augello? Han hörde av sig strax innan tillförordnades tillförordnade kom. Han såg sig omkring och gav sig i väg.«

»Vet du vart?«

»Inte en aning. För att fortsätta där vi var så sätter Nenè Sanfilippo nyckeln i låset och just då ropar någon på honom.«

»Hur vet du det?«

»Därför att han blev skjuten i ansiktet. När Sanfilippo hör någon ropa vänder han sig om och tar ett par steg mot den som ropat. Han tror att det ska gå fort, för han lämnar nyckeln i låset och stoppar inte ner den i fickan.«

»Förekom handgemäng?«

»Det verkar inte så.«

»Har du kollat nycklarna?«

»Det var fem stycken. Två till Via Cavour, porten och ytterdörren. Två till mammans hus, port och entrédörr. Den femte var en sån där hypermodern nyckel som försäljarna hävdar att man inte kan kopiera. Vi vet inte vilken dörr den gick till.«

»Intressant ung man, den här Sanfilippo. Finns det vittnen?«

Fazio började skratta.

»Behagar chefen skämta?«