3

DET sista uppehållet på denna Via Crucis var lägenhet 19 på fjärde våningen. Advokat Leone Guarnotta.

Från springan under dörren kom en doft att köttstuvning som gjorde Montalbano alldeles matt.

»Det är ni som är kommissarie Montaperto«, sa den stora kraftiga kvinnan i femtioårsåldern som öppnade dörren.

»Montalbano.«

»Jag har alltid haft svårt för namn, men det räcker att jag ser ett ansikte en enda gång i tv, så glömmer jag det aldrig!«

»Vem är det?« frågade en mansröst inifrån lägenheten.

»Det är kommissarien, Leò. Kom in, kom in.«

När Montalbano steg över tröskeln dök en mager man i sextioårsåldern upp med en servett fästad innanför kragen.

»Guarnotta, angenämt. Kom in. Vi skulle just börja äta. Kom in i vardagsrummet.«

»Vad ska vi i vardagsrummet att göra?« avbröt den storvuxna kvinnan. »Om du slösar tid på att prata blir pastan överkokt. Har ni ätit, kommissarien?«

»Inte än, faktiskt«, sa Montalbano och kände hjärtat fyllas av hopp.

»Då så«, sa signora Guarnotta, »då kan ni sitta ner med oss och äta en tallrik pasta. Det blir lättare att prata då.«

Pastan hade hällts av i rätt ögonblick (»att veta när det är dags att hälla av pastan är en konst« hade hans hembiträde Adelina deklamerat en dag), köttet i såsen var mört och smakrikt.

Men bortsett från att han fyllde magen, kammade Montalbano noll vad beträffade undersökningen.

*

När han vid fyratiden på eftermiddagen var tillbaka på kontoret tillsammans med Mimì Augello och Fazio, kunde han bara konstatera att det faktiskt hade varit tre nollkamningar.

»Bortsett från att er matematik inte stämmer«, sa Fazio, »för lägenheterna i det där huset är tjugotre stycken…«

»Hur då tjugotre?« frågade Montalbano förvånat eftersom han faktiskt var bra på att handskas med siffror.

»Dottore, det finns tre på bottenvåningen, allihop kontor. De känner varken makarna Griffo eller Sanfilippo.«

Kort sagt så hade makarna Griffo bott i huset i åratal, men det var som om de varit av luft. Och Sanfilippo ska vi bara inte nämna, det fanns hyresgäster som aldrig hade hört talas om honom.

»Ni båda«, sa Montalbano, »innan nyheten om försvinnandet offentliggörs, försöker ni få reda på mer om dem här på orten, rykten, prat, skvaller, antaganden och liknande.«

»Varför det? Tror ni att folk kan ändra sina svar när de fått höra om deras försvinnande?« frågade Augello.

»Ja, visst ändrar de sig. Något som verkat normalt ses ofta i ett nytt ljus efter att det hänt något ovanligt. Och när ni ändå håller på, fråga om Sanfilippo också.«

Fazio och Augello lämnade kontoret utan större övertygelse.

Montalbano tog upp Sanfilippos nycklar som Fazio hade lagt på bordet, stoppade dem i fickan och gick ut och ropade på Catarella, som sedan en vecka tillbaka ägnade sig åt att lösa ett korsord för nybörjare.

»Catarè, följ med mig. Du ska få ett viktigt uppdrag.«

Catarella var så upphetsad att han inte förmådde öppna munnenens när han stod i lägenheten som tillhört den unge mannen som blivit mördad.

»Ser du den där datorn, Catarè?«

»Javisst. Snygg.«

»Okej, sätt i gång och jobba med den. Jag vill veta allt som finns i den. Och sedan går du igenom alla disketterna och… vad är det de heter?«

»Sedderomer, dottore.«

»Titta igenom allihop. Sen rapporterar du till mig.«

»Det finns videokassetter också.«

»Kassetterna kan du strunta i.«

Han satte sig i bilen och körde mot Montelusa. Hans gode vän journalisten Nicolò Zito på Retelibera skulle just börja sända sitt program. Montalbano räckte honom fotot.

»De heter Griffo, Alfonso och Margherita. Du ska bara säga att deras son Davide är orolig eftersom han inte har hört från dem. Ta med det i kvällsnyheterna.«

Zito, som var en intelligent person och en skicklig journalist, tittade på fotot och ställde den fråga som han väntat sig.

»Varför bekymrar du dig för att de här två har försvunnit?«

»Jag tycker synd om dem.«

»Att du tycker synd om dem tror jag säkert. Men att du bara tycker synd om dem tror jag inte. Finns det kanske något samband?«

»Med vad då?«

»Med den unge mannen som blev mördad i Vigàta, Sanfilippo.«

»De bodde i samma hus.«

Nicolò hoppade bokstavligen upp från stolen.

»Det är ju en nyhet som…«

»… som du inte ska ta med. Det kan hända att det finns ett samband, men det kan också hända att det inte finns. Gör som jag säger, så ska jag höra av mig så fort jag fått fram något viktigt.«

Montalbano satt på verandan och hade just ätit den pappanozza som han hade längtat efter länge. En fattigmansrätt, potatis och lök fick koka länge och mosades med en gaffel, sedan hällde man på rikligt med olja, stark vinäger, nymald svartpeppar och salt. Helst skulle det ätas med en gaffel av bleckplåt (han hade ett par som han var mycket rädd om) och man skulle bränna tungan och gommen och således svära för varje munsbit.

I tjugoettnyheterna utförde Nicolò Zito sitt uppdrag, han visade fotot på makarna Griffo och sa att sonen var orolig.

Han stängde av TV:n och bestämde sig för att sätta i gång och läsa den senaste boken av Vázquez Montalbán, som utspelade sig i Buenos Aires och hade Pepe Carvalho som huvudperson. Han hade hunnit läsa de tre första raderna när telefonen ringde. Det var Mimì.

»Stör jag, Salvo?«

»Inte alls.«

»Är du upptagen?«

»Nej. Varför frågar du det?«

»Jag skulle vilja prata med dig. Jag kommer över.«

Mimìs beteende på förmiddagen när han blivit tillrättavisad var alltså uppriktigt, det handlade inte om låtsaslek. Vad kunde ha hänt den välsignade grabben? När det gällde kvinnor var Mimì inte så nogräknad och tillhörde den sortens manligt tänkande där varje outnyttjat tillfälle är för evigt förbi. Han kanske hade råkat ut för en svartsjuk äkta man. Som den där gången då han överraskades av kamrer Perez då han var i färd med att kyssa dennes lagvigdas blottade bröst. Det hade slutat illa, med regelmässig anmälan till polischefen. Han hade klarat sig undan därför att polischefen, den gamle, hade lyckats ordna upp det hela. Om det hade varit den nye polischefen, Bonetti-Alderighi, i stället för den gamle, hade det varit ajöss med kommissarie Augellos karriär.

Det ringde på dörren. Mimì kunde det inte vara, för han hade just lagt på luren. Men det var faktiskt han.

»Har du flugit från Vigàta till Marinella?«

»Jag var inte i Vigàta.«

»Var var du då?«

»Här i närheten. Jag ringde på mobilen. Jag har gått omkring här i en timme.«

Oj då. Mimì hade drivit omkring i närheten innan han bestämde sig för att ringa. Så det hela var alltså allvarligare än vad han hade kunnat ana.

Plötsligt greps han av en fasansfull tanke: Hade Mimì gått och dragit på sig en sjukdom genom att umgås med dåliga fruntimmer?

»Hur har du det med hälsan? Mår du bra?«

Mimì stirrade häpet på honom.

»Hälsan? Bra.«

Gode Gud. Om det som tyngde honom inte handlade om kroppen, innebar det att det handlade om motsatsen. Själen? Psyket? Dumheter. Vad vet väl Mimì om sådant?

Medan de gick mot verandan, sa Mimì:

»Kan du göra mig en tjänst? Kan du hälla upp en skvätt whisky utan is?«

Han ville hämta mod, det var vad han ville! Montalbano började känna sig extremt nervös. Han ställde flaskan och glaset framför honom, väntade tills han hade hällt upp en rejäl skvätt och då först talade han:

»Mimì, nu har jag fått nog. Berätta nu genast vad det är som har hänt.«

Augello tömde glaset i ett enda svep och i det han blickade ut över havet sa han med låg röst:

»Jag tänker gifta mig.«

Montalbano greps plötsligt av en hejdlös vrede. Med vänster hand, svepte han undan flaskan och glaset från det lilla bordet, medan han med högerhanden skickade i väg en kraftig örfil mot Mimì, som under tiden vänt sig mot honom.

»Din idiot! Vad är det för dumheter du säger? Något sådant kommer jag aldrig att låta dig göra så länge jag lever. Det får du bara inte göra! Hur kan du bara komma på något så idiotiskt? Vad har du för anledning?«

Augello hade under tiden rest sig upp och stod med ryggen mot väggen, den ena handen på den rodnande kinden och blicken uppspärrad och skräckslagen.

Kommissarien lyckades lugna sig och insåg att han hade överdrivit. Han gick fram till Mimì med armarna utbredda. Mimì lyckades trycka sig ännu hårdare mot väggen.

»För ditt eget bästa, Salvo, rör mig inte.«

Då var den alltså smittsam, Mimìs sjukdom.

»Vad du än har, Mimì, så är det bättre än döden.«

Mimìs haka föll ner, bokstavligen.

»Döden? Vem har talat om döden?«

»Du. Du sa ju alldeles nyss: ›jag tänker förgifta mig‹. Eller nekar du till det?«

Mimì svarade inte. Han började glida nedåt utefter väggen med bägge händerna över magen, som om han led av outhärdliga plågor. Han fick tårar i ögonen och de började rinna utefter näsan. Montalbano kände paniken komma. Vad skulle han göra? Ringa efter en läkare? Vem kunde han väcka så här dags? Under tiden hade Mimì rätat på sig med ett ryck, hoppat över räcket i ett enda skutt, plockat upp den oskadda flaskan från sanden och stod nu och halsade den. Montalbano stod som förstenad. Sedan spratt han till när han hörde Augello börja skälla. Nej, han skällde inte. Han skrattade. Vad farao hade han att skratta åt? Till slut lyckades Mimì få fram några ord.

»Jag sa gifta, Salvo, inte förgifta!«

Med ens kände sig Montalbano både lättad och arg. Han gick in i huset, och vidare in i badrummet, satte huvudet under kallvattenskranen och stod där en lång stund. När han kom tillbaka ut på verandan, hade Augello satt sig igen. Montalbano tog flaskan ur handen på honom, förde den till munnen och drack ur det som var kvar.

»Jag går och hämtar en till.«

Han kom tillbaka med en oöppnad flaska.

»Vet du vad, Salvo, när du reagerade som du gjorde, skrämde du nästan vettet ur mig. Jag trodde du var bög och hade blivit förälskad i mig!«

»Berätta för mig om kvinnan«, avbröt Montalbano.

Hon hette Rachele Zummo. Han hade lärt känna henne i Fela, hemma hos goda vänner. Hon hade kommit ner för att hälsa på sina föräldrar. Men hon arbetade i Pavia.

»Och vad gör hon i Pavia?«

»Vill du få dig ett gott skratt, Salvo? Hon är polisinspektör!«

De skrattade. Och de fortsatte skratta i två timmar till och drack ur flaskan.

»Hallå, Livia? Det är Salvo. Sov du?«

»Det är klart att jag sov. Vad har hänt?«

»Ingenting. Jag ville…«

»Hur då ingenting? Vet du vad klockan är? Den är två!«

»Jaså? Ursäkta. Jag trodde inte det var så sent… så tidigt. Jo, nej, ingenting, det var en struntsak, faktiskt.«

»Även om det är en struntsak, får du berätta för mig i alla fall.«

»Mimì Augello har sagt att han tänker gifta sig.«

»Skulle det vara en nyhet! Till mig sa han det redan för tre månader sedan, men han bad mig att inte säga något till dig.«

En mycket lång paus.

»Salvo, är du kvar?«

»Ja, jag är här. Så du och signor Augello utbyter alltså förtroligheter och håller mig utanför?«

»Var inte dum nu, Salvo!«

»Nej, Livia, tillåt mig att bli förbannad!«

»Då får du låta mig bli det också!«

»Varför det?«

»Därför att du kallar äktenskapet en struntsak. Idiot! Du borde snarare följa Mimìs exempel. God natt!«

Han vaknade vid sextiden på morgonen alldeles torr i munnen och med lätt huvudvärk. Han drack en halv flaska iskallt vatten och försökte sedan somna om. Omöjligt.

Vad skulle han göra? Problemet löstes av telefonen som satte i gång att ringa just då.

Så här dags? Det var kanske den där idioten Mimì som ville säga att han hade tappat lusten att gifta sig. Han slog handflatan mot pannan. Nu förstod han hur gårdagskvällens missförstånd hade uppstått! Augello hade sagt »jag tänker gifta mig« och han hade hört »jag tänker förgifta mig«. Javisst! När gifter man väl sig på Sicilien? På Sicilien ingår man äktenskap. Kvinnorna säger »jag vill ta mig en make« och männen »jag vill ta mig en hustru«. Han lyfte luren.

»Har du ändrat dig?«

»Nej, dottore, jag har inte ändrat mig. Det gör jag sällan. Vad skulle jag ha ändrat mig om?«

»Ursäkta, Fazio, jag trodde det var någon annan som ringde. Vad vill du?«

»Ursäkta så mycket om jag väcker er så här dags, men…«

»Men?«

»Vi kan inte hitta Catarella! Han är försvunnen sedan i går eftermiddag, då han gick från kontoret utan att säga vart han skulle ta vägen och ingen har sett honom sedan dess. Vi har till och med hört efter på sjukhusen i Montelusa…«

Fazio fortsatte att prata, men Montalbano hörde honom inte längre. Catarella! Honom hade han totalt glömt bort!

»Ursäkta mig, Fazio, ursäkta mig allihop! Det var jag som skickade i väg honom på ett uppdrag och jag glömde varsko er. Var inte oroliga.«

Han hörde tydligt Fazios suck av lättnad.

Det tog honom ungefär tjugo minuter att duscha, raka sig och klä på sig. Han kände sig alldeles mörbultad. När han kom till Via Cavour 44, var portvakterskan i färd med att sopa gatan framför porten. Hon var så mager att det praktiskt taget inte var någon skillnad mellan henne och kvastskaftet. Vem var det hon liknade? Jovisst, ja, Olivia, Karl Alfreds fästmö. Han tog hissen upp till tredje våningen och dyrkade upp dörren till Nenè Sanfilippos lägenhet. Där inne var ljuset tänt. Catarella satt framför datorn i bara skjortärmarna. Så fort han såg sin överordnade komma in, reste han sig med ett ryck, tog på sig kavajen och rättade till slipsknuten. Han hade lång skäggstubb och rödsprängda ögon.

»Till er tjänst, dottore!«

»Är du kvar här?«

»Jag håller på att avsluta, dottore. Jag behöver bara två timmar till.«

»Hittade du ingenting?«

»Ursäkta, dottore, vill ni att jag använder tekniska ord eller enkla ord?«

»Vanliga enkla ord, Catarè.«

»Då kan jag säga att i den här datorn finns inte ett jävla dugg.«

»Vad betyder det?«

»Det betyder precis det jag sa alldeles nyss, dottore. Den är inte uppkopplad till internet. I den här finns bara något som han håller på att skriva…«

»Vad då?«

»På mig verkar det som en roman, dottore.«

»Något mer?«

»Ja, kopior på alla brev han har skrivit och mottagit. Det är massor.«

»Affärer?«

»Affärer och affärer, dottore. Det är brev som det sprakar om.«

»Jag förstår inte.«

Catarella rodnade.

»Det är så att säga kärleksbrev, men…«

»Okej, jag har förstått. Och på de där disketterna?«

»Snusk, dottore. Män med kvinnor, män med män, kvinnor med kvinnor, kvinnor med djur…«

Catarellas ansikte kunde fatta eld vilket ögonblick som helst.

»Okej, Catarè. Printa ut det.«

»Alltihop? Kvinnor med män, män med män…«

Montalbano stoppade klagosången.

»Jag menade romanen och breven. Men nu gör vi något annat. Du kommer med mig ner på baren, tar en caffe latte och ett par gifflar, och sen följer jag med dig hit upp igen.«

Så snart han kom till kontoret blev han kontaktad av Imbrò, som hade placerats i växeln.

»Dottore, de har ringt från Retelibera och gett mig en lista med namn och nummer till personer som kontaktat dem efter att ha sett fotot på paret Griffo. Jag har allihop nedskrivna här.«

Ett femtontal namn. Vid första anblicken verkade de flesta numren vara Vigàtanummer. Makarna Griffo var alltså inte så osynliga som det först förefallit. Fazio kom in.

»Jösses, så rädda vi blev när vi inte kunde hitta Catarella! Vi visste inte att han hade skickats på hemligt uppdrag. Vet ni vilket öknamn Galluzzo har gett honom? Agent 000.«

»Var inte så spirituella. Har du några nyheter?«

»Jag sökte upp Sanfilippos mamma. Den stackars signoran vet absolut ingenting om vad sonen hade för sig. Hon berättade för mig att eftersom han var lidelsefullt intresserad av datorer, fick han vid arton års ålder ett arbete i Montelusa. Han tjänade ganska bra och på det och signorans pension levde de gott. Sedan lämnade Nenè plötsligt sin anställning, blev förändrad och flyttade till en egen lägenhet. Han hade massor av pengar men lät ändå sin mamma gå omkring i snedgångna skor.«

»Jag vill veta en sak, Fazio. Hade han några pengar på sig?«

»Om! Tre miljoner i kontanter och en check på två miljoner.«

»Bra, då behöver signora Sanfilippo inte skuldsätta sig för begravningen. Vem var checken från?«

»Firman Manzo i Montelusa.«

»Ta reda på varför han fick den.«

»Okej. Vad sedan beträffar herrskapet Griffo…«

»Se här«, avbröt Montalbano. »Detta är en lista över personer som vet någonting om Griffos.«

Det första namnet på listan var Saverio Cusumano.

»God dag, signor Cusumano, det här är kommissarie Montalbano.«

»Och vad vill ni mig?«

»Var det inte ni som ringde till tv, när ni såg ett foto på herrskapet Griffo?«

»Jo, det var jag. Men vad har ni med det att göra?«

»Det är vi som har hand om ärendet.«

»Det är det ingen som har sagt! Jag talar bara med sonen Davide. Adjö.«

Munter början lovar gott, som Matteo Maria Boiardo sa. Det andra namnet var Gaspare Belluzzo.

»Hallå, är det signor Belluzzo? Detta är kommissarie Montalbano. Ni har ringt till Retelibera angående herrskapet Griffo.«

»Ja. Min fru och jag såg dem i söndags, de åkte med samma buss som vi.«

»Och vart åkte ni?«

»Till Madonnasanktuariet i Tindari.«

Tindari, ljuvaste ö… Quasimodos verser klingade i hans huvud.

»Och vad skulle ni göra där?«

»En utflykt. Organiserad av bussbolaget Malaspina här på orten. Jag och min hustru gjorde en förra året också, till San Calogero i Fiacca.«

»Säg mig en sak, kommer ni ihåg namnen på de andra deltagarna?«

»Visst, herrskapen Bufalotta, Contino, Domanidò, Raccuglia… Vi var ett fyrtiotal.«

Herrarna Bufalotta och Contino fanns på listan över dem som ringt.

»En sista fråga, signor Belluzzo. Såg ni herrskapet Griffo när ni kom tillbaka till Vigàta?«

»Uppriktigt sagt, commissario, kan jag inte minnas det. Ni förstår, det var sent och mörkt och vi var alla trötta…«

Det var onödigt att slösa tid på fler telefonsamtal.

Han ropade på Fazio.

»Hör på här, alla de här personerna deltog i en utflykt till Tindari i söndags. Makarna Griffo var med. Utflykten anordnades av bussbolaget Malaspina.«

»Det känner jag till.«

»Bra, gå då dit och be att få hela listan. Sedan ringer du alla som var med. Jag vill ha dem här på polisstationen i morgon bitti klockan nio.«

»Var ska vi sätta dem då?«

»Det struntar jag fullkomligt i. Sätt upp ett fältsjukhus. Den yngste av dem är nämligen som allra minst sextiofem år. En sak till: fråga signor Malaspina vem det var som körde bussen i söndags. Om han finns i Vigàta och inte är i tjänst vill jag se honom här inom en timme.«

Med ännu mer rödsprängda ögon och håret på ända, som dårar i medicinska läroböcker, dök Catarella upp med en rejäl bunt papper under armen.

»Jag printade ut alltihop, rubbet och stubbet, dottore!«

»Bra, lämna det här och gå och lägg dig och sov. Vi ses sent i eftermiddag.«

»Uppfattat, dottore.«

Jösses! Nu hade han en packe på minst sexhundra sidor framför sig på skrivbordet!

Mimì kom in och var i så strålande form att Montalbano kände ett styng av avund. Han kom direkt att tänka på telefongrälet han haft med Livia. Han kände sig missmodig.

»Hördu Mimì, apropå den där Rebecca…«

»Vilken Rebecca?«

»Din fästmö, förstås. Hon som du vill ta till hustru, inte gifta dig med som du sa…«

»Det är samma sak.«

»Nej, det är inte samma sak, tro mig. Alltså, apropå Rebecca…«

»Hon heter Rachele.«

»Ja, ja, hon heter vad hon heter. Jag tycker mig minnas att du sa att hon var polisinspektör och arbetar i Pavia. Stämmer det?«

»Det stämmer.«

»Har hon begärt förflyttning?«

»Varför skulle hon göra det?«

»Mimì, tänk nu förnuftigt. När ni blivit man och hustru, vad ska ni då göra? Ska ni fortsätta att bo du i Vigàta och Rebecca i Pavia?«

»Att det ska vara så svårt! Hon heter Rachele. Nej, hon har inte begärt förflyttning. Det skulle vara för tidigt.«

»Jo, men förr eller senare måste hon ju göra det, eller hur?«

Mimì drog ett djupt andetag som inför en djupdykning.

»Jag tror inte att hon kommer att göra det.«

»Varför inte?«

»Därför att vi har bestämt att det är jag som ska begära förflyttning.«

Montalbanos ögon förvandlades till ormögon: stela, kalla.

»Nu sticker det snart ut en kluven tunga mellan hans läppar«, tänkte Augello och kände att han badade i svett.

»Mimì, du är lurig, du. I går kväll kom du bara för att berätta halva historien. Du talade med mig om giftermålet, men inte om förflyttningen. Som för mig är det viktigaste. Och det vet du mycket väl.«

»Jag svär att jag skulle ha sagt det, Salvo! Om det inte hade varit så att din reaktion gjorde mig alldeles omtumlad…«

»Mimì, se mig i ögonen och säg mig den sanna sanningen: Har du redan lämnat in din begäran?«

»Ja. Jag hade lämnat in den, men…«

»Och vad sa Bonetti-Alderighi?«

»Att det skulle ta lite tid. Och han sa till och med att… Äh, det var ingenting.«

»Berätta!«

»Han sa att han var glad. Att det var dags att det där maffiagänget som polisstationen i Vigàta består av – han sa så – började skingras.«

»Och vad sa du?«

»Öh…«

»Seså, ut med språket.«

»Jag tog tillbaka min ansökan som låg på hans skrivbord. Jag sa att jag ville tänka på saken.«

Montalbano satt tyst en stund. Mimì såg ut som om han precis hade kommit ut ur duschen. Sedan pekade Montalbano på pappershögen som Catarella hade kommit med.

»Detta är allt som fanns i Nenè Sanfilippos dator. En roman och en massa brev, vi kan kalla dem kärleksbrev. Vem passar väl bättre att läsa det här än du?«